Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning

På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

Stefan Jarls "Godheten" och om opartiskhet som tvångströja

Sveriges Television (SVT) har beslutat att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val. Filmen, som tilldelats Svenska kyrkans filmpris, handlar om de ökande klasskillnaderna i Sverige och om förlusten av det gemensamma samhället. SVT motiverar sitt beslut med att filmen är "såpass systemkritisk" att man kan se den som "en partsinlaga" säger Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör på SVT.

Jag tycker SVT gör fel som inte sänder filmen redan i vår. Jag känner en oro för att SVT och Public Service i sin strävan efter opartiskhet gör sig ointressanta och marginaliserar sig själva i det offentliga samtalet. Här har vi en uppmärksammad, prisbelönad och omdebatterad film som nu skall läggas i malpåse i nio månader för att först därefter kunna visas. Filmen blir väl inte mindre opartisk när den visas om nio månader?

Att filmen skulle påverka valutgången tror jag inte alls. Däremot skulle den säkert bidra till att höja valtemperaturen. Dessutom tjatar ju journalister jämt om den så kallade konsekvensneutraliteten (ett publiceringsbeslut skall inte låta sig påverkas av vilka konsekvenser en publicering får - nyhetsvärdet och allmänintresset skall styra), och då blir den pågående valkampanjen inget giltigt argument.

SVT och Public Service får aldrig bli "a voice from nowhere", då förlorar man sin spets. Så kasta bort ängslan och visa filmen - gärna i samband med en stor politisk debatt om den problematik som filmen berör. Och visa självklart också andra filmer och dramauppsättningar som ger andra bilder av det svenska samhället i dag. Det är i mångfalden och transparensen som dagens objektivitet har sin grund, inte i en ängslig strävan efter "opartiskhet".

Lyssna gärna på Studio Ett i dag som debatterar ämnet, bland annat med Thommy Berggren som är med i filmen. Uppdaterat kl 18.00: Det blev inte Thommy Berggren utan i stället Stefan Jarl själv som fick debattera ämnet med Sabina Rasiwala i Studio Ett. Diskussionen blev ganska så het, om vi uttrycker det milt. Särskilt från Stefan Jarls sida...