2014-03-18

Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning


På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

9 kommentarer:

Guardian sa...

Utmärkt inlägg.
Vilken typ av samhälle skulle vi få om alla åsikter i "neutralitetens" namn skulle ha lika mycket tyngd?

Anonym sa...

Allt beror på vilket perspektiv man har på saker och ting. Anta att svt-debatt hade studiopublik av mestadels sdu:are. Av de som ska delta i debatten bjöd man in nio sverigedemokrater och så Alexandra Pascalidou som alibi. Programledare Björn Söder. Och så ska man debattera invandringspolitik i 15 minuter.

Där har vi SVT i ett nötskal, fast tvärtom. Visst man tar kanske in en liberal kanske någon från timbro också men som har rätt åsikt i de just de mest kontroversiella ämnena. För när genusdagis ska debatteras efter invandring är åsiktskorridoren lite bredare.

Bör en åsikt att vilja minska invandring egentligen ses som kontroversiell, det är trots allt Sverige som sticker ut helt ensamt då vi tar emot 10 ggr mer än många grannländer? Och så vet vi av SOM-institutet vad svenska folket, parti för parti, tycker i frågan och de ligger närmre SD i denna fråga än sina egna partier.

Sedan kan högljudda mediaprofiler skrika fascist, rasist, allas lika värde, vi gillar olika, etc etc, som om det skulle rättfärdiga en inte neutral utgångspunkt i sr/svt. Nu är det allt som oftast alla mot en, eller alla mot ingen, vid de få tillfällen ämnena öht tas upp.

Anonym sa...

Anonym 10:23, Så ser knappast verkligheten ut. Public service återspeglar majoritetssamhället, på gott och ont, och ni sverigedemokrater är en minoritet. Om något så har ni (men framförallt högern generellt) fått för mycket utrymme i media på grund av högljutt gnällande och det faktum att majoriteten av pappersmedia är högerinriktat.

Anonym sa...

Jag håller med. Det finns två vägar att gå. Det ena är att överge tanken med public service helt och hållet och låta mångfalden vara styrande. Den andra vägen är att publuc service, förvisso får vara kvar, men att "opartiskhet" ersätts med "mångfald" även där, dock kompletterat med "likabehandling".

Jag ser inget problem med att SVT och SR inte skall ta ställning. De kan intervjua nazister, sverigedemokrater m.fl., och pressa dem på deras åsikter, så att dessa blit tydliggjorda för svenska folket. Men SVT:s eget ställningstagande skall inte framgå. Journalister måste bli bättre på att "grilla" makthavare utan att själva skylta med sin inställning. Där ser jag stora brister idag.

Sedan vet jag inte vad man skulle kunna göra åt ett hypotetiskt scenario där 90 procent av svenskarna röstar på SD....? Det skulle vara sorgligt, men inte mycket att göra någonting åt. Det är därför jag menar att journalister måste bli mycket bättre på att "grilla" högerextremister, så att deras verkliga avsikter (vilka nu än dessa är) blir mycket tydliga för svenska folket. Då blir det också lättare för andra partier att angripa högerextrema partier i sakfrågorna.
Kjell Eriksson



A-K Roth sa...

Håller med Kjelle Eriksson om att journalister borde vara bättre på att "grilla", ställa de svåra frågorna.

Anonym sa...

Det vore spännande att höra din uppfattning, Ulf, om du anser att SD är:
Ett främlingsfientligt parti?
Ett rasistiskt parti?
Ett fascistiskt parti?
Ett nazistisk parti?

Ulf Bjereld sa...

Anonym 9.55 Jag har länge argumenterat för att Sverigedemokraterna bör definieras som ett främlingsfientligt parti, inte något annat. Länk finns här: http://ulfbjereld.blogspot.se/2009/04/sverigedemokraterna-och.html

Hans G Eriksson sa...

"Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid."

Nja, hur tolkningar fungerar i en viss tid, under en viss tidsanda, har vi inte bara goda erfarenheter av. De kan vara ur ett marxistiskt teoriperspektiv eller, varför inte, ett feministiskt. Känslor och ideologi tar gärna överhanden när värderingar får företräde framför det kunskapsbaserade.

Alexandra Pascalido, en av debattdeltagarna, hade en oroväckande vid tolkningsram. Hon framhöll att hon var opartisk och att partiskheten låg i betraktarens öga. Samtidigt sa hon som en självklarhet att hon hade ett knippe egenskaper som gjorde att hon självfallet... Jag har lyssnat på Pascalido i P1 tillräckligt uppmärksamt för att tveklöst slå fast att hon inte är överdrivet objektiv. "Hur menar du då, är det ändå inte så att vi ska..."

Ulf Bjereld har naturligtvis en poäng i att knäckorden i debatten i stor utsträckning är en fråga om definition.

Jag menar att hur avskräckande vissa inslag hos de gapigaste hos SD än är och hur än bakgrunden de facto är, så är "främlingsfientlighet" ett begrepp som kräver en seriös ansats till definition, innan jag kan uttala mig om i vilken utsträckning SD är ett främlingsfientligt parti. Och jag ser fördelar i att definitionen bygger på kunskap, inte bara bedömarens värderingar utifrån någon, kanske upphaussad, ism.

Nils sa...

Varför ska just SD behöva tillskrivas ett negativt epitet som de SD själva inte skriver under på?
Ska man kalla V för "företagarfientliga", MP för "tillväxtfientliga" och moderaterna för "välfärdsfientliga"?
Om inte så spelar det ju inte ens någon roll huruvida man kan motivera eller belägga SD's eventuella främlingsfientlighet. Det blir ju inte mer opartiskt för det.