Kent Ekeroth - är SD-ledningens tålamod slut nu?

SD-riksdagsledamoten och tillika Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth har polisanmälts, misstänkt för misshandel. Anmälaren påstår att Kent Ekeroth givit honom ett knytnävsslag i ansiktet, i en krogkö kl 02.30 vid Stureplan natten mellan onsdag och torsdag.

Ord står mot ord. Kent Ekeroth hävdar att han gav anmälaren i örfil i självförsvar, efter att själv oprovocerat ha fått motta ett slag och har lämnat in en motanmälan. Anmälaren och andra personer som var på plats påstår att Kent Ekeroth ljuger om detta. Vi får väl se om vittnesuppgifter och filmer från övervakningskameror kan bringa klarhet i saken.

Bakgrunden till den påstådda misshandeln är att Kent Ekeroth nekats tillträde till nattklubben Solidaritet vid Stureplan. Nattklubbens driftschef Peter Ohlsson säger att Kent Ekeroth nekades tillträde nattklubben eftersom han var märkbart berusad, och för att personalen inte ansåg sig kunna garantera hans säkerhet. På väg ut ur kön fick Kent Ekeroth en gliring om järnrör av anmälaren, och det är om vad som hände sedan som berättelserna skiljer sig.

Om Kent Ekeroths berättelse stämmer är det förstås mycket allvarligt. Varje enskild människa - oavsett dennes åsikter - har en ovillkorlig rätt att fritt röra sig i det offentliga rummet.

Om det i stället visar sig att Kent Ekeroths berättelse inte stämmer blir saken allvarlig för Sverigedemokraterna. Kent Ekeroth har länge uppfattats som en belastning för partiet, i det att han vid flera tillfällen hamnat i bråk på krogen. Mest uppmärsammat är förstås "järnrörsskandalen", då Kent Ekeroth 2010 tillsammans med ett par partikamrater beväpnade sig med järnrör och kom i bråk med komikern Soran Ismail.

Någonstans borde SD-ledningens tålamod ta slut. Det är inte bra att partiets rättspolitiske talesperson springer runt på Stureplan på nätterna och i berusat tillstånd slår folk på käften (under förutsättning att dessa påståenden stämmer, förstås). Det har länge ryktats om att SD-ledningen velat avpollettera Kent Ekeroth, men drar sig för detta då Ekeroth under alla sina år i partiet samlat på sig en stor mängd material som - om det offentliggjordes - skulle kunna skada Sverigedemokraterna och dess ledning. Men ingen vet om detta stämmer.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Kent Ekeroths ageranden skadar partiet. Kanske inte så mycket i förhållande till väljarkåren och partiets kärnsympatisörer. Men partiets strävan efter "normalisering" (det vill säga att kunna bli en samarbetspartner i riksdagen och att isoleringen av partiet bryts) försvåras. Tröskeln höjs för Moderaterna och Kristdemokraterna att regera med aktivt SD-stöd. Sverigedemokraternas samarbetsinviter blir lättare att avfärda så länge som Kent Ekeroth dyker upp i olika skandaler förknippade med sprit och våld ur Stockholms nattklubbsliv.

I skrivande stund uppmanar Jimmie Åkesson Kent Ekeroth att ta time out från sitt uppdrag i riksdagens justitieutskott så länge som undersökningen pågår. Vi får se om denna uppmaning är ett tecken på att Jimmie Åkessons tålamod med Kent Ekeroth nu är slut, eller om uppmaningen är ett försök att skydda Kent Ekeroth och partiet så länge som utredningen pågår.

Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning

På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

Om Sveriges Radios tystande av Soran Ismail

I dag skriver jag på Aftonbladets Debattsida om Sveriges Radios ängsliga tystande av komikern Soran Ismail. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Sveriges Radios beslut att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” har rönt berättigad kritik. Tystandet av Soran Ismail är tyvärr ingen isolerad företeelse. De senaste veckorna har SR och SVT i en snarast inkvisitorisk anda rensat tablåer på program och medarbetare vilka på något sätt skulle kunna anses strida mot den heliga opartiskheten. 

SR och SVT har iklätt sig opartiskheten som en tvångströja och tycks nu drömma om en valrörelse befriad från politik och som helst skall utmynna i en tjänstemannaregering. Det är uppenbart att SR inte hittat en grundtrygghet i sitt förhållningssätt till kraven på opartiskhet. De riktlinjer som SR själva presenterar på sin hemsida för en opartisk bevakning är parodiska i sin självmotsägelse.

Riktlinjerna inleds med orden ”Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning…”. Men efter att ha konstaterat att SR inte skall ta ställning berättar riktlinjerna att det finns många frågor där SR ändå skall ta ställning. Så skall SR till exempel ta ställning för ”jämställdhet” och ”demokrati”, men mot ”våld”, ”brutalitet” och ”rasism”.

Konsekvenserna blir absurda. Vilka frågor inryms inte inom breda kategorier som ”demokrati” och ”jämställdhet”? Och vem skall utforma SR:s ställningstaganden i dessa frågor? Gäller ställningstagandet ”mot våld” våld i alla former, till exempel även våld i självförsvar?

 Många menar att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Om så är fallet skall Sveriges Radio enligt sina egna riktlinjer ta ställning mot Sverigedemokraterna. Men det gör inte Sveriges Radio, utan väljer i stället att behandla Sverigedemokraterna på samma sätt som man behandlar de övriga partierna. Givet SR:s egna riktlinjer om opartiskhet är det svårt att uppfatta behandlingen av Sverigedemokraterna på annat sätt än att man har tagit ställning och kommit fram till att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Samtidigt strider ett sådant ställningstagande just mot SR:s egna riktlinjer om opartiskhet. Exemplet visar på riktlinjernas absurditet.