2014-02-13

Om Sveriges Radios tystande av Soran Ismail



I dag skriver jag på Aftonbladets Debattsida om Sveriges Radios ängsliga tystande av komikern Soran Ismail. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Sveriges Radios beslut att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” har rönt berättigad kritik. Tystandet av Soran Ismail är tyvärr ingen isolerad företeelse. De senaste veckorna har SR och SVT i en snarast inkvisitorisk anda rensat tablåer på program och medarbetare vilka på något sätt skulle kunna anses strida mot den heliga opartiskheten. 

SR och SVT har iklätt sig opartiskheten som en tvångströja och tycks nu drömma om en valrörelse befriad från politik och som helst skall utmynna i en tjänstemannaregering. Det är uppenbart att SR inte hittat en grundtrygghet i sitt förhållningssätt till kraven på opartiskhet. De riktlinjer som SR själva presenterar på sin hemsida för en opartisk bevakning är parodiska i sin självmotsägelse.

Riktlinjerna inleds med orden ”Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning…”. Men efter att ha konstaterat att SR inte skall ta ställning berättar riktlinjerna att det finns många frågor där SR ändå skall ta ställning. Så skall SR till exempel ta ställning för ”jämställdhet” och ”demokrati”, men mot ”våld”, ”brutalitet” och ”rasism”.

Konsekvenserna blir absurda. Vilka frågor inryms inte inom breda kategorier som ”demokrati” och ”jämställdhet”? Och vem skall utforma SR:s ställningstaganden i dessa frågor? Gäller ställningstagandet ”mot våld” våld i alla former, till exempel även våld i självförsvar?

 Många menar att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Om så är fallet skall Sveriges Radio enligt sina egna riktlinjer ta ställning mot Sverigedemokraterna. Men det gör inte Sveriges Radio, utan väljer i stället att behandla Sverigedemokraterna på samma sätt som man behandlar de övriga partierna. Givet SR:s egna riktlinjer om opartiskhet är det svårt att uppfatta behandlingen av Sverigedemokraterna på annat sätt än att man har tagit ställning och kommit fram till att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Samtidigt strider ett sådant ställningstagande just mot SR:s egna riktlinjer om opartiskhet. Exemplet visar på riktlinjernas absurditet.

4 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Hans G Eriksson sa...

Vad som säkert kan sägas om SR och opartiskhet är att kritiken mot radions sätt att leva upp till kravet på opartiskhet inte alltid andas objektivitet.

Public service får aldrig göra sig till megafon för intressen som åsidosätter kravet på opartiskhet.

Public service-medarbetare kan uttala sig om hur ett parti sköter strategin men får självfallet inte vädra sin personliga åsikt om partiets ideologi. (Vad hade hänt om De tre Ona hånat CH Hermansson för partiets förhållande till Sovjet och kommunismen?)

Radion måste kunna prata religionsfrihet och sekularism utan att demonstrera en negativ inställning till KD och visst kan den som vill uttala sig mot rasism göra det utan att nämna SD.

På liknande sätt värjer sig en minister från att uttala sig i det enskilda fallet för att inte göra sig skyldig till ministerstyre. En annan sak är svårigheten i gränsdragningen mellan det allmängiltiga (som reportern regelmässigt leder över till för att få svaret köksvägen) och det oförsynt adresserade. Vanligtvis respekteras ministerns taktfullhet - än så länge.

Jag tycker det leder alldeles för långt om en nation inte får försvara sig i ett anfallskrig med hänvisning till en uttalad krigsaversion. Jag ser ingen skillnad när det gäller en angripen persons motvåld för att minimera skadorna av ett våldsangrepp. Handen på hjärta och panna: är detta ett problem?

Jag är lika starkt motståndare till rasism som till dåligt underbyggda anklagelser om rasism. Jag är för demokrati till den del den omfattar respekt för demokratiska val. Där finns det mycket att önska i dag. Det hedrar Sveriges Radio att ledningen inte faller undan för antidemokratiska tendenser.

Anonym sa...

Svår fråga. Jag har inom mig själv vänt ut och in på argumenten. I exemplet med sverigedemokraterna, om man nu tvekar om de är rasistiska eller inte, så ser jag bara en utväg: fråga ut dem i intervjuer, och ställ de där kritiska frågorna. Slutligen är det ändå svenska folket som avgör. Thorbjörn Fälldin hävdade på sin tid att någon högre instans än svenska folket finns inte.

Jag tror att mera viktigt än det svårtolkade begreppet "opartiskhet" är "likabehandling". Ibland får man intrycket att det bara är sverigedemokraterna som har något att försvara, men inte de andra partierna. En skicklig journalist bör kunna ställa de kritiska frågor som måste besvaras.

En del skulle ju med viss rätt kunna hävda att de inte betalar sin licens för att höra SR:s och SVT:s egna åsikter utan utan att de istället skall vara skickliga på att "mangla" makthavare.

Men gränserna är svåra och gråzoner kommer alltid att finnas. Men vi skall heller inte underskatta svenska folkets intelligens. Möjligheten att hämta information från andra håll har aldrig varit större än idag, och den utvecklingen ser ut att fortsätta.

Vissa riktlinjer måste naturligtvis gälla för public service, men låt oss inte ägna oss åt hårklyverier. En annan fråga som kanske också borde diskuteras är om public service kanske tom spelat ut sin roll....?
Kjell Eriksson



Orion77 sa...

Ett Public service-företag som SVT eller SR får det knepigt att navigera mellan de motstridiga "direktiv" som man själv har ställt upp i valtider.

Själv kunde jag (tror jag) hitta en liten "riktlinje" som man går efter: SD är ett parti med säte i Riksdagen, alltså är det OK för SVT och SR att dom får vara med i olika sammanhang. Men inte nya extrempartier.

Men detta säger förstås ingenting om Cilla Benkös utläggningar om Soran-fallet.