Trump vill stänga CNN och Åkesson kunde inte välja mellan Macron och Putin

Det finns fortfarande många som underskattar hur illa ute demokratin är i USA. I sitt tal igår pekade Donald Trump ut CNN som en tv-kanal vars journalistik var olaglig och måste stoppas: I believe that CNN and MS-DNC, who literally write 97.6% bad about me, are political arms of the Democrat [sic] party and in my opinion, they’re really corrupt and they’re illegal, what do they do is illegal. Det är så högerauktoritära krafter brukar agera när de får makt - tysta de fria medierna. Det är viktigt att stå emot. Do not comply in advance.

Och det är inte ett amerikanskt fenomen. Politiska aktörer som i grunden avskyr den liberala demokratin röjs ofta av att de inte förmår avhålla sig från attacker på fria medier i allmänhet och public service i synnerhet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har gestaltat detta fenomen på ett närmast övertydligt sätt när han kallat Sveriges Radio P3 för "en skitkanal" och tillagt: Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja. 

I samma intervju i P3 svarade för övrigt Jimmie Åkesson "Pass" på frågan om vem han föredrog mellan Frankrikes president Emmanuel Macron eller Rysslands president Vladimir Putin. Senare motiverade Åkesson sitt svar med att Macron var en "vänsterliberal imperialist" och därmed jämngod med Putin.

Vem kan man lita på? Om Förtroendebarometern 2025

Idag publicerades Förtroendebarometern 2025, i samarbete mellan Medieakademin och Verian. 

Sverige är ju sedan länge ett så kallat höglitarland, där människor litar mer på varandra och hyser större förtroende för myndigheter och andra samhällsinstitutioner än vad som är fallet i de flesta andra länder. Denna tillit har på det stora hela varit stabil över tid, och är otvivelaktigt en tillgång värd att värna i den svenska demokratin.

Det är lätt att leta efter och finna saker man gillar i ett så här omfattande material. I dessa politiskt dystra tider gläds jag därför att förtroendet växer från en redan hög nivå för tre av mina favoriter - Sveriges Television, Sveriges Radio och Svenska kyrkan. Det är till och med så att förtroendet för Svenska kyrkan sedan mätningarna började 1997 aldrig har varit så högt som nu. Jag noterar också med glädje att Universitet/Högskolor kommer på en fin plats 5 på en lista med 72 olika aktörer.

Det är fult att vara skadeglad. Men jag kan inte avhålla mig från att nämna att Liberalerna på samma lista kommer på plats 65, strax före Tesla och Flashback.

Om ni orkat läsa så här långt får ni som belöning lyssa på Vem kan man lita på med Hoola Bandoola Band.

Nej till volymmål i svensk asylpolitik!

I morse diskuterade jag socialdemokratisk migrationspolitik med Lars Stjernkvist i P1 Morgon i Sveriges Radio. Lars Stjernkvist vill att Socialdemokraterna kommer överens med Moderaterna och accepterar kravet på ett volymmål (eller "riktvärde") för den svenska asylpolitiken. Det tycker jag är en riktigt dålig idé.

För mig som socialdemokrat är frågan alltid hur Sverige ska kunna hjälpa fler människor som befinner sig i nöd. Men Moderaterna vill införa volymmål för att stänga människor ute. Moderaterna vill minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker skydd till 4-5000. På så sätt kommer Moderaterna dessutom att behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.

Lars Stjernkvist betonade att "målen" inte var ett tak. Enligt asylrätten är ju sådana tak förbjudna. I stället är tanken att om volymmålet inte nås ska Sverige vidta åtgärder som gör att färre flyktingar söker skydd hos oss nästa år. Jag frågade Lars Stjernkvist vilken typ av åtgärder han tänkte sig att Sverige skulle vidta för att få färre människor i nöd att söka sig hit. Om jag förstod honom rätt föreslog han dels att Sverige skulle betrakta fler länder som "säkra länder" och dels vidta åtgärder som försvårade familjeåterförening.

Men säkerhetsbedömningen av ett land ju aldrig kan baseras på hur många av landets invånare som flyr till Sverige. Säkerhetsbedömningen måste förstås basera sig på säkerhetsläget i landet. Och försvårande av familjeåterförening är inte ett bra sätt att hantera asylmottagningen - dels av humanitära skäl och dels för att försvårad familjeåterförening försämrar integrationen.

Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).

Men lyssna gärna själv på inslaget och bilda dig en egen uppfattning.

Moderater vill lägga ned SVT och sätta plankare i fängelse

Moderaterna: Lägg ner public service! I går beslöt Moderaterna i Stockholms län - ett av partiets allra tyngsta distrikt - att verka för att lägga ned Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det vore frestande att beskriva det som ett "stollebeslut", där Moderata ungdomsförbundet (MUF) drivit frågan hårt och vars medlemmar enligt medieuppgifter utgjorde en betydande del av den partistämma som fattade beslutet.

Men problemet är större än så. Över stora delar av Europa ser vi angrepp mot public service, angrepp ofta orketstrerade av nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter som vill urholka public service oberoende och politiskt styra det journalistiska innehållet i tv och radio. Utvecklingen i till exempel Polen och Ungern borde få varningsklockorna att ringa. Här i Sverige väckte det uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ville lägga ned Sveriges Radios kanal P3, eftersom P3 enligt honom "till stora delar" sände "politiskt vänsterliberal smörja".

Det vore befriande - och ett styrketecken - om moderaternas partiledare Ulf Kristersson i dag gick ut och sa att han är en varm anhängare av public service, och att en oberoende public service-verksamhet är en viktig komponent i vår liberala demokrati. Men jag tror inte han kommer att göra det. Spänningarna i det parti han leder är för starka, och hans egen politiska kraft räcker inte till för ett sådant uttalande. (Ja, jag hoppas verkligen att jag har fel och att ett uttalande i denna riktning kommer från det moderata ledarskapet.)

I fredags berättade Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) att han vill att personer som plankar i T-banan ska kunna dömas till fängelsestraff, eller få "skaka galler" som han själv uttrycker det i Svenska Dagbladet. Det låter ju också som ett stollebeslut, men avspeglar väl tyvärr de repressiva tongångar som just nu vinner gehör inom Moderaterna.

I fredags meddelade åklagarmyndigheten att man inleder en förundersökning om misstänkt bedrägeri samt brott mot folkbokföringslagen mot förre moderate riksdagsledamoten Erik Bengtzboe, efter Aftonbladets avslöjande om Bengtzboes trixande med riksdagens boendeersättningar. I går framkom det att moderaternas toppkandidat Tomas Tobé vägrar att öppet redovisa hur han använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor han varje månad kommer att få som europaparlamentariker. (Förutom M är det bara KD som vägrar acceptera en sådan öppen redovisning.)

Och i Svensk väljaropinion, den sammanvägning av opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, minskar Moderaterna till riktigt låga 16.7 procent.

Ulf Kristersson har en del att ta i. Jag hoppas han börjar med att ta avstånd från public service-beslutet.

Tv-licensen försvinner? Då måste grundlagsskyddet för public service stärkas

Avskaffa tv-licensen, föreslår en enig public service-kommitté. I stället vill kommittén införa en individuell skatt på som högst 1 308 kronor per vuxen person och år. Studerande och arbetslösa slipper betala.

Jag har alltid försvarat tv-licensen, eftersom jag sett den som ett bra sätt att värna public sevice-verksamhetens oberoende. Men jag har förståelse för att teknikutvecklingen - där alltfler tittar på tv genom datorer, plattor och mobiltelefoner - gör systemet svårt att upprätthålla.

Hur ska då oberoendet kunna upprätthållas i ett skattefinansierat system? Hur ska vi undvika att inte public service-finansieringen undermineras genom de skattesänkar-rallyn som då och då präglar svensk politik? En oberoende public service-verksamhet är inte så sällan en nagel i ögat på högerpopulister och högerextrema rörelser. Händelseutvecklingen i till exempel Polen väcker stor oro.

Utredningen inser faran och föreslår en del åtgärder. Så ska till exempel sändningstillstånden för programföretagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion förlängas till åtta år. Kommittén föreslår också att den som är verksam som riksdagsledamot inte får vara styrelseledamot i Förvaltningsstiftelsen för programföretagen, och inte heller i de enskilda programföretagens styrelser. Det är bra, men inte tillräckligt.

Jag brukar argumentera för att stärka grundlagsskyddet för public service. Kommittén är inne på samma linje, men har genom sina direktiv inte haft möjlighet att formulera sådana förslag. I stället diskuterar kommittén i principiella termer tänkbara skyddsåtgärder. Bland annat nämns möjligheten att införa en grundlagsbestämmelse som reglerar verksamhetens existens, oberoende och finansiering. Samt att införa ett krav på att riksdagens beslut om finansiering och reglering av public service-verksamheten ska fattas med kvalificerad majoritet.

Jag noterar att Sverigedemokraternas representant i kommittén riksdagsledamoten Angelica Bengtsson i ett särskilt yttrande protesterar mot planerna på ett förstärkt grundlagsskydd för public service. Desto viktigare att arbetet med att åstadkomma ett sådant förstärkt skydd snabbt initieras.

Hela utredningen kan läsas här.

PostNord och Moderaterna är de som tappat mest i förtroende under året

I dag presenterade Medieakademin sin förtroendebarometer för 2017. Undersökningen är värdefull, samtidigt som vi ska vara medvetna om blandningen av äpplen och päron.  Hela rapporten kan läsas här.

Störst förtroende har svenska folket för Systembolaget och för Universitet och högskolor. Resultatet är öppet för tolkningar...

Minst förtroende har svenska folket för TV3 och Expressen. Dessa aktörer låg i botten även i förra årets mätning.

Största förtroenderaset uppvisar PostNord och Moderaterna. Förtroendet för PostNord har minskat från 37 till 16 procent. Förtroendet för Moderaterna har minskat från 34 till 22 procent.

Största förtroendeökningen uppvisar Centerpartiet (från 20 till 30 procent), Dagspressen (från 24 till 31 procent) och Facket (från 22 till 39 procent).

Det politiskt mest intressanta i undersökningen är att vi kan se en förstärkt politisk polarisering kring förtroendet för public service-bolagen Sveriges Radio (SR) och Sveriges Television (SVT). Både SR och SVT tappar i förtroende, och det största förtroendetappet återfinns bland moderater (och bland kristdemokrater, om jag förstod det rätt?). Sedan tidigare är förtroendet för SR och SVT allra lägst bland sverigedemokrater.

Vi ser i så fall ett nytt mönster där förtroendet för SR och SVT är lägre bland moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater än bland de övriga partiernas sympatisörer. Tendensen bör ses i ljuset av de senaste årens framgångar för högerpopulistiska strömningar och debatten om Fake News.

Ett positivt besked var att det inte fanns några tecken på att den mellanmänskliga tilliten skulle ha försvagats.

Toppen på Förtroendelistan följer här. Hoppas den går att läsa...

Om trovärdighet: Sveriges Television vs. Avpixlat

I dag publicerar Dagens Nyheter en undersökning från Ipsos där 75 procent av de tillfrågade säger sig ha stort förtroende för Sveriges Television, 73 procent säger sig ha stort förtroende för Sveriges Radio och 50 procent säger sig ha stort förtroende för Dagens Nyheter. Endast 4 procent säger sig ha stort förtroende för hatsajten Avpixlat.

För de som hävdar att svenska medborgare börjat vända sig till Avpixlat för att man inte längre litar på traditionella medier kommer resultaten som en kalldusch. De allra flesta medborgare känner inte ens till Avpixlat - 13 procent säger sig väl känna till den. Bland Sverigedemokraternas egna väljare har endast 21 procent förtroende för Avpixlat.

Vi skall vara försiktiga med nivåskattningar, det vill säga uttala oss om förtroendet för traditionella medier är "högt" eller "lågt" i största allmänhet. Men det är alltid möjligt att använda den här typen av undersökningar till jämförelser. Har förtroendet förändrats över tid? Hur skiljer sig förtroendet mellan olika typer av medier? Hur förhåller sig svenska folkets förtroende för medier i förhållande till förtroendet i andra länder? Vilka skillnader i förtroende kan vi iaktta mellan olika befolkningsgrupper?

Det är svårt att tolka resultaten ovan på annat sätt än att Avpixlat inte förmått utmana traditionella medier med avseende på förtroende. Resultaten stämmer också väl överens från vad vi redan vet från olika SOM-undersökningar och från Medieakademin - medborgarnas förtroende för public service och för morgontidningar hävdar sig bra i förhållande till medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.

Men, kanske någon hävdar, frågan gäller ju förtroendet i stort. Förtroendet kan ju se annorlunda ut om frågan riktas mot mediernas bevakning av invandringspolitiken? Visst kan det vara så - en del tidigare mätningar pekar i en sådan riktning. Men i så fall är det bristande förtroendet inte tillräckligt starkt för att påverka grundförtroendet för Sveriges Television, Sveriges Radio eller Dagens Nyheter.

Min reservation till undersökningen avser möjligen frågan Ger SVT/SR/DN/Avpixlat en sann bild av verkligheten? "Vad är sanning", frågade sig redan Pontius Pilatus (Joh 18:38). Varje enskild nyhetsartikel eller nyhetsinslag bygger ju på ett urval av faktauppgifter. Oftast är det urvalet som kan ifrågasättas, inte om de enskilda faktauppgifterna är sanna eller ej. Men jag förstår att frågan är ett indirekt sätt att mäta förtroende, och försöka fånga upp stämningar kring huruvida medierna "ljuger".

Så Ulf Adelsohn och andra konspirationsteoretiker som tror att svenska medier "medvetet förtiger" sanningen får ta ett djupt andetag och börja om. Det finns i den här undersökningen inga tecken på att svenska folkets förtroende för traditionella medier är på väg att urholkas, eller att stödet för hatsajter som Avpixlat skulle vara särskilt väl utvecklat.

Stina Oscarsons påtvingade avgång som chef för Radioteatern

Jag nås av nyheten att Stina Oscarson inte längre är chef för Radioteatern. Beskedet fyller mig med förstämning och förundran. Förstämning eftersom jag tycker att Radioteaterns sedan Stina Oscarson blev chef 2011 tagit flera steg framåt med avseende på både dramaturgi och samhällsrelevans. Förundran eftersom jag inte förstår varför Sveriges Radio inte lyckas vårda och ta vara på den unika, kreativa och oberoende röst som Stina Oscarson sedan en längre tid utgjort i svenskt kulturliv och i det offentliga samtalet.

Jag har med stor glädje lyssnat på programsatsningar som Möjliga samtal – fiktiva dialoger där personer som borde mötas får en möjlighet att göra det i konstens form - eller Världshistorien - 365 korta pjäser om människor som satt sig själva och sin tillvaro på spel för att värna yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter (med Augustin Erba som producent).

Dessa satsningar har varit politiskt kontroversiella. Så har till exempel kritikern Magnus Ringgren anklagat Radioteatern under Stina Oscarsons ledning för att vara "förkunnande" och att "ett politiskt perspektiv" genomsyrat nyproduktionen. Ja, tänk så hemskt om teatern är politisk. Ringgrens kritik kändes som att komma tillbaka till 1970-talet och den kritik som då mötte de uppspirande fria teatergrupperna som gjorde anspråk på att spela just politisk teater. En teater för vår tid måste självklart utmana och vara ständigt kontroversiell, provocera och problematisera, inte sträva efter "opartiskhet" utan vara just politisk. Allt annat gör teatern likriktad, ofarlig och meningslös.

Sveriges Radio har detta supervalår fått motta stark kritik från flera håll (ja, inklusive från mig) för sin överdrivna ängslan att inte vara tillräcklig opartiskt, en ängslan som lett till flera märkliga och olyckliga beslut i programfrågor. Jag hoppas innerligt att det inte är denna opartiskhets-mani som lett fram till Stina Oscarsons avgång. Men jag måste säga att jag är orolig för att just så är fallet.

Läs gärna Kristian Lundbergs text i Aftonbladet om Stina Oscarsons påtvingade avgång.

Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning

På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?

I dag medverkade jag i en paneldebatt på Mediedagarna i Göteborg (MEG14) kring frågeställningen "Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?". Övriga medverkande var författaren och journalisten Henrik Arnstad, programchefen för samhälle/drama SVT Göteborg Mette Friberg, utbudsansvarige för Sveriges Radios P1Nina Glans samt programchefen för riksnyheterna SVT och tillika ansvarig utgivare Rapport och Aktuellt Ulf Johansson. Moderator var Erik Blix och Publicistklubben Västra arrangerade.


I debatten var jag och Henrik Arnstad eniga om att Sveriges Radio och Sveriges Television har bekymmer med sin bevakning av Sverigedemokraterna. Jag menar att bevakningen präglas av ängslan, Arnstad menar att ängslan leder till en positiv särbehandling av Sverigedemokraterna. Representanterna för Sveriges Radio och Sveriges Television hade inte oväntat en annan uppfattning.

Däremot har jag och Henrik Arnstad olika uppfattningar om vilken som är den bästa beteckningen på Sverigedemokraterna. Jag betraktar Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt men inte fascistiskt parti. Henrik Arnstad betraktar däremot Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti. Den frågan kan vi återkomma till i ett annat sammanhang.
 
Min huvudpoäng i debatten var att det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios och Sveriges Televisions programregler om opartiskhet och att denna spänning ställts på sin spets genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio och Sveriges Television. Lågvattenmärket med SVT Agendas rubrik "Hur mycket invandring tål Sverige?" var ett uttryck för den ängslan och osäkerhet som präglar bevakningen.

Jag frågade om Sveriges Television skulle behandla det nazistiska partiet Svenskarnas parti på samma sätt som Sverigedemokraterna om Svenskarnas parti valdes in i riksdagen. Jag fick då svaret av Ulf Johansson att det skulle man inte, eftersom Svenskarnas parti givet sitt partiprogram är öppet rasistiskt och/eller odemokratiskt. Men problemet för Sveriges Television är att många, som till exempel Henrik Arnstad, menar att skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti inte är så stor, utan mer kvantitativ än kvalitativ. Vem på Sveriges Television är det som gör bedömningen/tar ställning till huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/fascistiskt parti eller inte? Hur går den bedömningen till och utifrån vilka kriterier? Och är inte ett sådant ställningstagande i grunden politiskt?

Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Jag tycker att Public Service-företagen mekaniskt försvarar en status quo-syn på vad som är opartiskt, trots att samhället och medielandskapet förändrats på ett sätt som innebär att begreppet opartiskhet behöver fyllas med nytt innehåll. Till den frågan återkommer jag i samband med en debatt på Publicistklubben i Stockholm måndag 17 mars, där bland annat förre radiochefen Mats Svegfors deltar. Jag ser av många skäl fram mot det arrangemanget.

Jag tyckte det blev en bra och tydlig debatt i dag och tackar alla deltagarna. Debatten kan i sin helhet ses här.

Om Sveriges Radios tystande av Soran Ismail

I dag skriver jag på Aftonbladets Debattsida om Sveriges Radios ängsliga tystande av komikern Soran Ismail. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Sveriges Radios beslut att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” har rönt berättigad kritik. Tystandet av Soran Ismail är tyvärr ingen isolerad företeelse. De senaste veckorna har SR och SVT i en snarast inkvisitorisk anda rensat tablåer på program och medarbetare vilka på något sätt skulle kunna anses strida mot den heliga opartiskheten. 

SR och SVT har iklätt sig opartiskheten som en tvångströja och tycks nu drömma om en valrörelse befriad från politik och som helst skall utmynna i en tjänstemannaregering. Det är uppenbart att SR inte hittat en grundtrygghet i sitt förhållningssätt till kraven på opartiskhet. De riktlinjer som SR själva presenterar på sin hemsida för en opartisk bevakning är parodiska i sin självmotsägelse.

Riktlinjerna inleds med orden ”Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning…”. Men efter att ha konstaterat att SR inte skall ta ställning berättar riktlinjerna att det finns många frågor där SR ändå skall ta ställning. Så skall SR till exempel ta ställning för ”jämställdhet” och ”demokrati”, men mot ”våld”, ”brutalitet” och ”rasism”.

Konsekvenserna blir absurda. Vilka frågor inryms inte inom breda kategorier som ”demokrati” och ”jämställdhet”? Och vem skall utforma SR:s ställningstaganden i dessa frågor? Gäller ställningstagandet ”mot våld” våld i alla former, till exempel även våld i självförsvar?

 Många menar att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Om så är fallet skall Sveriges Radio enligt sina egna riktlinjer ta ställning mot Sverigedemokraterna. Men det gör inte Sveriges Radio, utan väljer i stället att behandla Sverigedemokraterna på samma sätt som man behandlar de övriga partierna. Givet SR:s egna riktlinjer om opartiskhet är det svårt att uppfatta behandlingen av Sverigedemokraterna på annat sätt än att man har tagit ställning och kommit fram till att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Samtidigt strider ett sådant ställningstagande just mot SR:s egna riktlinjer om opartiskhet. Exemplet visar på riktlinjernas absurditet.

Säg, vad är en ursäkt värd? Om P1 Debatts ursäkt till Alice Teodorescu

I dessa metadebatters tidevarv har det idag utbrutit debatt om Sveriges Radios ursäkt till Alice Teodorescu för det sätt på vilket hon bemöttes av programledaren Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Eller vad är det egentligen Sveriges Radio har bett om ursäkt för?

Bakgrunden till ursäkten är att Alice Teodorescu ansåg sig förminskad och behandlad på ett nedlåtande sätt av Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Alexandra Pascalidou skall bland annat i en diskussion om huruvida det finns strukturell rasism i Sverige ha sagt om Teodorescu: ”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”

Reaktionerna på Pascalidous ord blev hårda och i dag skriver Louise Welander (chef och ansvarig utgivare samhällsredaktionen P1) och Marie-Jeanette Löfgren (producent P1 Debatt) tillsammans med Alexandra Pascalidou på SVT Debatt. I artikeln skriver de: Det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt. Men frågan är vad det försåtliga lilla ordet "det" i andra meningen syftar tillbaka på. Programledningen tycks inte be om ursäkt för att Alexandra Pascalidou gjort något fel. I stället ber man om ursäkt för att Alice Teodorescu känner sig förminskad. På så sätt knyter man ursäkten till Alice Teodorescu och hennes känslor, inte till Alexandra Pascalidou och hennes agerande.

På så sätt tycker jag att Sveriges Radio hamnar i den sämsta av världar. Antingen skall man be man om ursäkt för att man har begått ett misstag, att man har gjort fel. Eller så ber man inte om ursäkt, utan anser att Alexandra Pascalidou agerat korrekt. Nu hamnar man i ett diffust mittemellan.

Sveriges Radios agerande är absolut inte unikt. För en tid sedan uppmärksammade jag hur konstnären Elisabeth Ohlson Wallin levererade en likaså mångtydig ursäkt till drottning Silvia för det kontroversiella fotomontaget Kungamiddagen - om detta må vi berätta. Elisabeth Ohlson Wallin skrev då: Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt. Elisabeth Ohlson Wallin ångrade således inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot är hon ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde om hon velat ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men den ursäkt hon valde att formulera är inte någon ursäkt.

Så sent som igår kunde vi se IFK Göteborg stjärnmålvakt John Alvbåge använda sig av samma teknik efter ett twitterbråk med BK Häckens lagkapten Mohammed Ali Khan. Alvbåge hade i en tweet häcklat Ali Khan för att denne visat sig vara född 1988, och inte 1986, som varit hans officiella personnummer i Sverige. Den felaktiga födelseuppgiften uppdagades i samband med att Ali Khans mamma gick bort och Ali Khan fick veta detaljer kring sin bakgrund han tidigare inte känt till."Hur ska jag veta att du har fokus när du inte ens vet vilket år du är född :), skrev John Alvbåge. Mohammed Ali Khan tog illa vid sig. Alvbåge ursäktade sig, eller vad vi skall kalla det, enligt följande: Tar han det hårt så får han väl göra det. Jag är väl seriös, men det är alltid ironi i det också. Om det blev för mycket... jag menade inget illa. 

"Tar han det hårt så får han väl göra det." "Jag menade inget illa." Det hade varit mer klädsamt om John Alvbåge hade förmått klämma fram en ursäkt för sitt uttalande.

En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. En ursäkt skall vara ett uttryck för ansvarstagande för den uppkomna situationen. I de fall jag här redovisat blir ursäkten i stället ett sätt att lyfta över ansvaret på den som tagit illa vid sig.

Sedan är det en annan sak om Sveriges Radio och Alexandra Pascalidou skulle ha bett om ursäkt överhuvudtaget. Expressens kulturchef Karin Olsson tycker inte att Sveriges Radio skulle be om ursäkt.  Frågan hänger samman med en större problematik kring vad som är journalistisk objektivitet, opartiskhet och subjektivitet i vår digitaliserade, individualiserade tid. Till den frågan ber jag att få återkomma i ett annat sammanhang. Min grundhållning har jag tidigare redovisat här.

Golden Age of Politics. Går vi mot en politikens guldålder?

I Almedalen lyssnade jag i dag på professor Charlie Beckett som medverkade på seminariet "Vinna eller försvinna? Hur ser framtiden ut för public service och tidningsbranchen". Beckett är chef för London School of Economics medie-tankesmedja Polis och har arbetat för bl a BBC News. Förutom Beckett medverkade även Heidi Avellan (politisk redaktör Sydsvenskan), Jan Helin (publisher, Aftonbladet) och Cilla Benkö (VD, Sveriges Radio). Jag räknade till nära 300 personer i lokalen.

Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.

En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.

Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.

Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.

Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.

Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?

Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.

Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.

I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?

Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.

Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?

Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)

Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.