6 139 ofattbara dagar i fångenskap. Släpp Dawit Isaak fri nu!

I dag är det 6 139 dagar sedan journalisten och svenske medborgaren  Dawit Isaak fängslades av regimen i Eritrea. 6 139 ofattbara dagar av lidande och skräck, helt isolerad från familj och vänner.  Den eritreanska statsmaktens övergrepp mot Dawit Isaak är en skam. Det är vår plikt som medmänniskor att se till att detta övergrepp och grova brott mot de mänskliga rättigheterna aldrig glöms bort. Pressen på den eritreanska regeringen att släppa Dawit Isaak fri måste öka.

Dawit Isaak är svensk medborgare. Jag tvivlar inte på att de svenska regeringarna - oavsett politisk färg - verkligen har prioriterat Dawit Isaaks sak under de snart 17 år som gått sedan han fängslades och fördes bort. Men de insatser som gjorts har inte varit framgångsrika. Sverige och EU måste tillsammans med goda krafter i omvärlden intensifiera ansträngningarna. Dawit Isaak är en av oss och han fattas oss.

Det finns ljus i mörkret. Om fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien som nyligen undertecknades följs av ökad öppenhet och en liberalisering av det politiska livet förbättras också förutsättningarna att få Dawit Isaak fri. Låt oss tillsammans kämpa för att så verkligen blir fallet.

Ge gärna ditt stöd till Freedawitnätverket. Free Dawit drivs av Stödkommittén Free Dawit i samarbete med Publicistklubben, Reportrar utan Gränser, Svenska Journalistförbundet, Svenska PEN, Sveriges Författarförbund, Sveriges Tidskrifter, Tidningen Expressen och Utgivarna.

Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?

I dag medverkade jag i en paneldebatt på Mediedagarna i Göteborg (MEG14) kring frågeställningen "Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?". Övriga medverkande var författaren och journalisten Henrik Arnstad, programchefen för samhälle/drama SVT Göteborg Mette Friberg, utbudsansvarige för Sveriges Radios P1Nina Glans samt programchefen för riksnyheterna SVT och tillika ansvarig utgivare Rapport och Aktuellt Ulf Johansson. Moderator var Erik Blix och Publicistklubben Västra arrangerade.


I debatten var jag och Henrik Arnstad eniga om att Sveriges Radio och Sveriges Television har bekymmer med sin bevakning av Sverigedemokraterna. Jag menar att bevakningen präglas av ängslan, Arnstad menar att ängslan leder till en positiv särbehandling av Sverigedemokraterna. Representanterna för Sveriges Radio och Sveriges Television hade inte oväntat en annan uppfattning.

Däremot har jag och Henrik Arnstad olika uppfattningar om vilken som är den bästa beteckningen på Sverigedemokraterna. Jag betraktar Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt men inte fascistiskt parti. Henrik Arnstad betraktar däremot Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti. Den frågan kan vi återkomma till i ett annat sammanhang.
 
Min huvudpoäng i debatten var att det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios och Sveriges Televisions programregler om opartiskhet och att denna spänning ställts på sin spets genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio och Sveriges Television. Lågvattenmärket med SVT Agendas rubrik "Hur mycket invandring tål Sverige?" var ett uttryck för den ängslan och osäkerhet som präglar bevakningen.

Jag frågade om Sveriges Television skulle behandla det nazistiska partiet Svenskarnas parti på samma sätt som Sverigedemokraterna om Svenskarnas parti valdes in i riksdagen. Jag fick då svaret av Ulf Johansson att det skulle man inte, eftersom Svenskarnas parti givet sitt partiprogram är öppet rasistiskt och/eller odemokratiskt. Men problemet för Sveriges Television är att många, som till exempel Henrik Arnstad, menar att skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti inte är så stor, utan mer kvantitativ än kvalitativ. Vem på Sveriges Television är det som gör bedömningen/tar ställning till huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/fascistiskt parti eller inte? Hur går den bedömningen till och utifrån vilka kriterier? Och är inte ett sådant ställningstagande i grunden politiskt?

Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Jag tycker att Public Service-företagen mekaniskt försvarar en status quo-syn på vad som är opartiskt, trots att samhället och medielandskapet förändrats på ett sätt som innebär att begreppet opartiskhet behöver fyllas med nytt innehåll. Till den frågan återkommer jag i samband med en debatt på Publicistklubben i Stockholm måndag 17 mars, där bland annat förre radiochefen Mats Svegfors deltar. Jag ser av många skäl fram mot det arrangemanget.

Jag tyckte det blev en bra och tydlig debatt i dag och tackar alla deltagarna. Debatten kan i sin helhet ses här.

Könsapartheid på Prime Time?

Kan kvinnor inte underhålla? Den provokativa frågan låg till grund för Publicistklubbens debatt i Göteborg i kväll om varför så få kvinnor är programledare för folkliga och breda underhållningsprogram i SVT. I panelen återfanns Belinda Olsson från SVT Debatt, Annie Wegelius som är programdirektör på SVT, Anna-Charlotta Gunnarsson, programledare på Utbildningsradion och framgångsrik tävlande i På spåret, Stina Dabrowski samt Maria Edström, fil dr i journalistik och masskommunikation.

Programdirektör Annie Wegelius överraskade med att ifrågasätta ämnets relevans. Maria Edström svarade bra med att ämnet var relevant eftersom underhållning är politik. Rickard Olsson var med på telefon och antydde omedvetet att kvinnorna fick skylla sig själva eftersom Belinda Olsson tackat nej till att leda en Prime Time-satsning i somras på SVT. Belinda Olsson såg lite obekväm ut och bytte snabbt ämne. Carin Hjulström satt i publiken och berättade att ingen från SVT kontaktat henne efter hennes framgångsrika program Carin 21.30 som sändes i över 100 avsnitt fram till 2008.

Debatten blev väl lite si så där. Men jag lyckades i alla fall identifiera följande tänkbara förklaringsfaktorer:

1) Bristen på kvinnliga programledare i underhållningsproblem avspeglar bristen på framgångsrika kvinnliga komiker överhuvudtaget.

2) Kvinnor tenderar att tacka nej till den här typen av uppdrag, eftersom de inte vill utsätta sig för den sågning som per automatik kommer i medierna.

3) Kvinnor får inte frågan, eftersom genusblinda och fördomsfulla tv-producenter inte tror att de klarar jobbet.

4) Bristen återfinns bara inom SVT. Internationellt och i de kommersiella kanalerna är det gott om framgångsrika kvinnliga programledare i underhållningsprogram på bästa sändningstid.

Förklaringarna är förstås inte ömsesidigt uteslutande. Könsmaktsordningen skapar en viss diskurs när det gäller humor, och i den diskursen har en könsrollsbaserad manlig humor en starkare ställning än en kvinnlig dito. Därför väljer producenter bort kvinnliga kandidater och därför tenderar tillfrågade kvinnliga kandidater att tacka nej. Genomslaget är starkare i SVT och därför blir diskrepansen starkast där. Samma mönster återfinns internationellt. Svårare att identifiera problemet är det inte, tycker jag.

Om skillnaden mellan kommunism och nazism

Nu har 20 år gått sedan Berlinmurens fall. I samband med jubiléet aktualiseras debatten om huruvida kommunismen är lika avskyvärd som nazismen och fascismen.

Min egen inställning är enkel och klar. Varje människoliv som spillts i fascismens, nazismens eller kommunismens namn är lika katastrofalt och lika värt att fördömas.

Men det finns en mycket viktig skillnad mellan dessa ideologier. Kommunismens idé om det klasslösa samhället är en positiv utopi som bygger på antagandet om alla människors lika värde. Nazismens och fascismens idé bygger på antaganden om att alla människor inte har lika värde. Kommunismens moraliska förfall hade snarast sin grund i att man utgick från en utilitaristisk nyttomoral, där revolutionärt våld mot den härskande klassen kunde legitimeras med den stora nytta som detta våld på sikt antogs innebära för folkflertalet (arbetarklassen).

Alla försök att jämföra kommunismen med nazismen och fascismen faller platt om vi ser hur dessa ideologier hanteras i vårt vardagsliv. I Almedalen i somras valde t ex kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att i ett oförargligt skämt låtsas säga fel och kallade Mona Sahlin för Mona Stalin - ett liknande skämt om Hitler hade varit fullständigt omöjligt.

På samma sätt finns det på Malmskillnadsgatan i Stockholm en restaurang som heter KGB Bar & Restaurang och har sovjet-nostaliga som affärsidé. Kan någon tänka sig en motsvarande restaurang Gestapo med nazi-nostalgia som affärsidé? Nej, jag tänkte väl det.

På tal om Sovjetunionen medverkar jag i morgon måndag 9 november på Publicistklubbens debatt i Stockholm (Kulturhuset kl 19.30) kring temat: Vem är rädd för den ryska björnen - tjugo år efter murens fall?

Kristen vänster och kristen höger - debatt med Siewert Öholm

I kväll debatterade jag kristen vänster och kristen höger med Siewert Öholm och Sydsvenskans Andreas Ekström, på Publicistklubben Södra i Malmö. Siewert vill i samarbete med det amerikanska TV-bolaget Fox starta en kristen TV-kanal som vänder sig till kristna värdekonservativa som inte gillar samkönade äktenskap, som tycker att man ska vara försiktig med aborter och som är för Israel. Siewert behöver 60 miljoner kronor för att dra igång projektet. Någon som har en slant över?

Vi diskuterade också Broderskapsrörelsens senaste förslag till Manifest för kristen vänster. Siewert tyckte att det var alldeles för mycket allmänt kärleksflum i manifestet, och att det var så allmängiltigt att han själv utan svårighet kunde instämma i 65 procent av texten. Håller du med? Du kan läsa Manifestet här.

Debatten ägnade också stor uppmärksamhet åt att Siewert Öholms husorgan Världen idag just idag ägnar inte mindre än tre artiklar åt att angripa den fria forskningen. Angreppet riktas mot fil dr Kristian Steiner vid Malmö Högskola, som fått pengar av Frikyrkliga forskningsrådet för att genomföra en studie av tidningen Världen idags bild av Islam. Tidningen ställer frågan hur det kan vara "av intresse för en allmän svensk högskola" att undersöka hur en kristen tidning skildrar Islam. Det blir närmast komiskt när tidningen angriper Frikyrkliga forskningsrådet för att ha låtit "politiska motiv" ligga till grund för beslutet att tilldela Steiner forskningsmedel. Själv säger jag: Gud bevare mig för de konspirationsteorier som präglar Världen idags syn på verkligheten.

Siewert Öholm och många av hans värdekonservativa meningsfränder värjer sig för epitetet "kristen höger". Det är inte så konstigt. Begreppet "höger" har sedan länge en negativ klang i svensk politik. Det var ju ingen slump att det svenska Högerpartiet redan 1969 bytte namn till Moderata samlingspartiet. Det finns också en ovilja att associeras till den kristna högern i USA.

Men höger är höger och jag står för användandet av uttrycket kristen höger. Det som skiljer kristen höger i USA från kristen höger i Sverige är att den kristna högern i Sverige är mindre militaristisk och tar avstånd från dödsstraffet. Det är bra. Men den kristna högern i Sverige är närmast fixerad vid samlevnadsfrågor och sitt motstånd mot homosexuell kärlek, sitt abortmotstånd och sin oförmåga att kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår i konflikten med palestinierna.

För mig är den kristna högern exkluderande. Ett exempel på detta är att de båda bloggportalerna Jesussajten samt KristnaBloggar kastat ut bloggen Kristen vänster från sina bloggkataloger. Motivet är att bloggen Kristen vänster stöder lagen om samkönade äktenskap, medan Emanuel Henrysson som ansvarar för de båda portalerna i mejlväxling menar att det ingenstans i Bibeln står att Gud skulle "tycka om homosexualitet" och därför kan bloggen Kristen vänster inte få finnas med i en förteckning över kristna bloggar. Sa någon fundamentalism? Detta är den kristna högern när den är som absolut sämst.

Den kristna högern anser sig ha monopol på sanningen, medan en kristen vänster söker den. Läs och prenumerera gärna på tidningen Broderskap som nu kommer ut i ny design, en gång i veckan precis som tidigare.