Olyckligt när Opinion live i SVT sätter sensationssökande i centrum

Kan medborgargarden få stopp på tafsandet? Med denna formulering försöker Opinion live i SVT locka tittare till kvällens program. Jag tycker formuleringen är ett lågvattenmärke och inte värdig ett program i public service.

Sedan en tid diskuteras problemet med att kvinnor ofredas i det offentliga rummet. Det är en angelägen diskussion som ställer viktiga frågor kring vad ofredandet beror på, hur utbrett det är och vad man kan göra åt det. Debatten har dessvärre också utnyttjats av främlingsfientliga krafter, till exempel i form av "medborgargarden" som Soldiers of Odin som börjat etablera sig i svenska städer.

Är Opinions lives fråga seriöst menad? Knappast. Jag vägrar tro att programledarna Belinda Olsson eller Olle Palmlöf går omkring och bär en uppriktig undran över om huruvida medborgargarden är ett bra och effektivt sätt att förhindra mäns tafsande på kvinnor. Men genom att ställa frågan på ett så billigt, retoriskt sätt stryker de ansvariga på redaktionen fördomar medhårs, får uppmärksamhet åt programmet och fler klick på nätet. (Ja, jag vet att min text blir ett led i denna process.)

Enligt demokratibestämmelsen i radio- och tv-lagen skall SVT och dess programledare hävda det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde. I svensk demokratin inryms inga medborgargarden. Det är statsmakten som sanktionerar vilken våldsanvändning som är legitim. Kan demokratin få stopp på medborgargardena hade varit en relevant fråga.

Nu används problemet med tafsande på kvinnor i stället som ett medel av redaktionen för att få uppmärksamhet kring sitt program. Det är trist. Opinion live efterträdde tidigare i år det omstridda SVT Debatt, och jag tycker att Opinion live just genom att hålla en seriös ton har fått en bra start. Det är bara att hoppas att kvällens rubrik är ett olycksfall i arbetet, och inte början på en ny redaktionell policy där sensationssökande sätts i centrum.

Ser att även Politism uppmärksammar saken.

Fittstim - vems kamp handlar det om?

I går torsdag hade Belinda Olssons uppmärksammade programserie "Fittstim - min kamp" premiär i SVT. Reaktionerna var i huvudsak antingen ljumma eller kritiska. Programmet anklagades bland annat för att förlöjliga feminismen och för att splittra kampen för ökad jämställdhet.

Ja, självklart är jag feminist. Så svarar jag om jag får frågan, även om jag liksom så många andra inte har någon bra definition på vad det innebär att vara feminist. Jag tycker att en av förtjänsterna med Belinda Olssons program var att det synliggjorde den spänning som finns inom det feministiska fältet, en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och en feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Jag tror att Belinda Olsson har rätt i att den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil har dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där frågor om identitet, rasism och islam får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Vi har också flera debatter om debatten - så kallade metadebatter - som ytterst sällan handlar om ekonomiska fördelningsfrågor.

Så feminismdebatten och den allmänpolitiska debatten går här hand i hand. Den avgörande frågan blir varför metadebatterna och frågor kring främst identitet (i alla dess uttrycksformer) får så stort utrymme medan klassiska vänster-högerfrågor och ekonomiska fördelningsfrågor skvalpar i bakvatten. Är det så att vänster-högerdimensionen - som så starkt strukturerat Sveriges politiska liv i över hundra år - är på väg att tunnas ut, som en konsekvens av industrisamhällets utfasning och övergång till något nytt? Nja. Vänster-högerdimensionen är fortfarande den överlägset starkaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Men den kommunikationsteknologiska revolutionen och digitaliseringen har skapat ett individualiserat samhälle. Sverige brukar till och med lyftas fram som världens kanske mest individualiserade land överhuvudtaget.

Med individualisering följer ett fokus på identitet och rättigheter, och det är därför debatterna om feminism och om politik överhuvudtaget tenderar att tränga undan klassiska vänster-högerfrågor. Individualiseringen av samhället är i huvudsak av godo, en grogrund för frigörelse och mänskligt växande. Men för att individualiseringen inte skall perverteras till egoism och tänka på sig själv-mentalitet måste den kombineras med solidaritet och samhällsgemenskap - ett samhälle av solidariska individualister.

Ett sådant samhälle förutsätter debatter om både identitet och om ekonomisk och politisk jämlikhet. Jag skulle välkomna ett valår med färre metadebatter och med fler substanitella politiska debatter - om traditionella vänster-högerfrågor om bland annat jämlikhet och jämställdhet, om identitet och rasism och om alla de nya frihetsfrågor kring integritet och makten över kunskapen som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår.

Näthatet och dess avtryck i samhällsdebatten

I dag skriver jag på Ajour angående Lisa Bjurwalds just utkomna bok Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur, 2013). Ett utdrag ut texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället  står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…

Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.

Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

Redaktionellt haveri på SVT Debatt om Haddile

Gårdagens SVT Debatt om tvååriga Haddile har väckt upprörda känslor. Haddile bor i fosterfamilj i Sverige efter att som nyfödd ha övergivits av sin biologiska mamma. Det finns osäkra uppgifter om att mamman lever i Algeriet och vill ha tillbaka Haddile. Det finns också uppgifter om att mamman lever under hot.

I SVT Debatt presenterades under dramatiska former en man som påstods ha levt med Haddile och hennes  mamma när Haddile var nyfödd. Mannen satt häktad i en månad i samband med att Haddile omhändertogs för undernäring och blödningar i hjärnan. Mannen påstod sig ha tillgång till mammans telefonnummer och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman.

I de etiska regler som gäller för press, radio och tv stadgas: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Jag undrar hur noga redaktionen för SVT Debatt var i sina överväganden inför gårdagskvällens sändning. Jag får i stället intrycket att redaktionen på ett relativt sent stadium fick möjlighet att ha med den mystiske mannen i sändning, transporterade honom i ilfart till studion, fick förlängd sändningstid och i samband med händelseutvecklingen helt tappade koncepterna.

Intervjun med mannen i studion var osmaklig. Han fick i livesänding framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om Haddiles öde, uppgifter som var omöjliga att kontrollera och i sändning förhålla sig till. Han fick insinuanta frågor om Haddiles skador, ungefär som i ett polisförhör.

Droppen var ändå när SVT Debatt försökte ringa upp mamman. Ingen kan veta i vilket skick mamman skulle vara om hon hade svarat. Hon kunde ha varit drogpåverkad, psykotisk eller skräckslagen. Det finns uppgifter om att hon lever under hot. Trots dessa uppgifter avslöjade Debatt i sändningen delar av hennes påstådda telefonnummer.

SVT Debatt har länge varit omstritt. Jag har inte tillhört programmet värsta belackare. Jag tycker tvärtom att programmet då och då lyckas erbjuda ett seriöst samtalsklimat och att Belinda Olsson är en av de bästa programledare som programmet har haft.

Men programmet igår var ett lågvattenmärke, inte bara för SVT Debatt utan för public service. Programmets varumärke är nu så svårt skadat att det är osäkert om programmet kan hämta sig. Det behövs en omedelbar pudel - stor som en elefant - för att.hantera gårdagens redaktionella haveri.

Uppdaterat fredag 28/9 kl 19.15. I dag har SVT Debatt valt att inte göra en pudel stor som en elefant, men väl bett om ursäkt för att man försökte ringa upp mamman i direktsändning. Ursäkten är i alla fall en bit på vägen. Men jag tror att SVT Debatt behöver göra omtag  på sig själv för att värna sitt sargade varumärke. Jag tycker det är bra att det finns ett debattprogram i SVT med lite skarpare attityd än Agenda. Men det måste gå att värna den skarpa attityden utan att programmet blir sensationsjournalistik.Livesändningen på webben där man försökte ringa upp mamman är nu också borttagen.

SVT Debatt menar att de presenterat ny information av betydelse för utredningen. Det är möjligt. Men redaktionen har ett ansvar för hur man presenterar sin information. Sättet man här valde att presentera informationen var journalistiskt ansvarslöst och bidrog under kvällen mer till att sprida förvirring än att skapa klarhet.

Jag diskuterade tidigare i dag inslaget i Studio Ett i P1, med SVT Debatts ansvarige utgivare Robert Olsson.

Könsapartheid på Prime Time?

Kan kvinnor inte underhålla? Den provokativa frågan låg till grund för Publicistklubbens debatt i Göteborg i kväll om varför så få kvinnor är programledare för folkliga och breda underhållningsprogram i SVT. I panelen återfanns Belinda Olsson från SVT Debatt, Annie Wegelius som är programdirektör på SVT, Anna-Charlotta Gunnarsson, programledare på Utbildningsradion och framgångsrik tävlande i På spåret, Stina Dabrowski samt Maria Edström, fil dr i journalistik och masskommunikation.

Programdirektör Annie Wegelius överraskade med att ifrågasätta ämnets relevans. Maria Edström svarade bra med att ämnet var relevant eftersom underhållning är politik. Rickard Olsson var med på telefon och antydde omedvetet att kvinnorna fick skylla sig själva eftersom Belinda Olsson tackat nej till att leda en Prime Time-satsning i somras på SVT. Belinda Olsson såg lite obekväm ut och bytte snabbt ämne. Carin Hjulström satt i publiken och berättade att ingen från SVT kontaktat henne efter hennes framgångsrika program Carin 21.30 som sändes i över 100 avsnitt fram till 2008.

Debatten blev väl lite si så där. Men jag lyckades i alla fall identifiera följande tänkbara förklaringsfaktorer:

1) Bristen på kvinnliga programledare i underhållningsproblem avspeglar bristen på framgångsrika kvinnliga komiker överhuvudtaget.

2) Kvinnor tenderar att tacka nej till den här typen av uppdrag, eftersom de inte vill utsätta sig för den sågning som per automatik kommer i medierna.

3) Kvinnor får inte frågan, eftersom genusblinda och fördomsfulla tv-producenter inte tror att de klarar jobbet.

4) Bristen återfinns bara inom SVT. Internationellt och i de kommersiella kanalerna är det gott om framgångsrika kvinnliga programledare i underhållningsprogram på bästa sändningstid.

Förklaringarna är förstås inte ömsesidigt uteslutande. Könsmaktsordningen skapar en viss diskurs när det gäller humor, och i den diskursen har en könsrollsbaserad manlig humor en starkare ställning än en kvinnlig dito. Därför väljer producenter bort kvinnliga kandidater och därför tenderar tillfrågade kvinnliga kandidater att tacka nej. Genomslaget är starkare i SVT och därför blir diskrepansen starkast där. Samma mönster återfinns internationellt. Svårare att identifiera problemet är det inte, tycker jag.