2014-01-17

Fittstim - vems kamp handlar det om?

I går torsdag hade Belinda Olssons uppmärksammade programserie "Fittstim - min kamp" premiär i SVT. Reaktionerna var i huvudsak antingen ljumma eller kritiska. Programmet anklagades bland annat för att förlöjliga feminismen och för att splittra kampen för ökad jämställdhet.

Ja, självklart är jag feminist. Så svarar jag om jag får frågan, även om jag liksom så många andra inte har någon bra definition på vad det innebär att vara feminist. Jag tycker att en av förtjänsterna med Belinda Olssons program var att det synliggjorde den spänning som finns inom det feministiska fältet, en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och en feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Jag tror att Belinda Olsson har rätt i att den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil har dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där frågor om identitet, rasism och islam får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Vi har också flera debatter om debatten - så kallade metadebatter - som ytterst sällan handlar om ekonomiska fördelningsfrågor.

Så feminismdebatten och den allmänpolitiska debatten går här hand i hand. Den avgörande frågan blir varför metadebatterna och frågor kring främst identitet (i alla dess uttrycksformer) får så stort utrymme medan klassiska vänster-högerfrågor och ekonomiska fördelningsfrågor skvalpar i bakvatten. Är det så att vänster-högerdimensionen - som så starkt strukturerat Sveriges politiska liv i över hundra år - är på väg att tunnas ut, som en konsekvens av industrisamhällets utfasning och övergång till något nytt? Nja. Vänster-högerdimensionen är fortfarande den överlägset starkaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Men den kommunikationsteknologiska revolutionen och digitaliseringen har skapat ett individualiserat samhälle. Sverige brukar till och med lyftas fram som världens kanske mest individualiserade land överhuvudtaget.

Med individualisering följer ett fokus på identitet och rättigheter, och det är därför debatterna om feminism och om politik överhuvudtaget tenderar att tränga undan klassiska vänster-högerfrågor. Individualiseringen av samhället är i huvudsak av godo, en grogrund för frigörelse och mänskligt växande. Men för att individualiseringen inte skall perverteras till egoism och tänka på sig själv-mentalitet måste den kombineras med solidaritet och samhällsgemenskap - ett samhälle av solidariska individualister.

Ett sådant samhälle förutsätter debatter om både identitet och om ekonomisk och politisk jämlikhet. Jag skulle välkomna ett valår med färre metadebatter och med fler substanitella politiska debatter - om traditionella vänster-högerfrågor om bland annat jämlikhet och jämställdhet, om identitet och rasism och om alla de nya frihetsfrågor kring integritet och makten över kunskapen som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår.

5 kommentarer:

Jan Sjunnesson sa...

SVT kunde ha väglett henne mer till vad som skrivts och tänkts sedan 1999, se

http://sjunne.com/2014/01/17/efter-fittstim/

MVh

Jan Sj

Hans G Eriksson sa...

Med den klang feminism har kan jag utan att invänta precisering av frågan om jag är feminist svara ett obetingat nej!

Jag kan förlika mig med att jämlikhetsfrågor får en dominerande plats i media under en tid. Möjligen kan jag acceptera att könsfrågan ges stort utrymme, men jag kan aldrig se värdet i att det går över i en fråga om könsorgan.

När jämlikhet diskuteras under rubriken fittstim och budskapet blir något av blygdläpparnas bekännelse har något gått snett, riktigt, riktigt snett.

Magnus sa...

Mycket av det som sägs och torgförs om identitet i ”debatter” i media idag handlar om att någon säger: det finns speciella skäl att jag och mina kompisar, mitt gäng, våran sort ska ha en extra stor bit av kakan men däremot inte ska behöva lyda under de regler som gäller andra i samhället. Vi ska ha en gräddfil för att vi är vi, för att vi hör till denna identitet eller den här possen. Och man uttrycker också ofta att den som hör till en viss grupp, en annan (ut)grupp, inte ska få vara med i debatter om genus, feminism, sex eller rättvisa, eller inte ska bli lyssnad på, typ ”vita heteromän är alltid gubbslem, de får inte vara med”. Det där indikerar en strävan att skapa ett eget rum, en rensad arena där det egna gänget inte behöver försvara sig inför kritiska synpunkter. Den sortens högljutt gängbyggande är tyvärr mycket typiskt för den feminism som syns och hörs i Sverige numera, och då handlar det om en yngre generation, 20-30-åringar som lever på att skriva krönikor med stor bildbyline i tidningar, göra radioprogram eller teaterpjäser med koppling till genusfrågor.

Det där är ett debattfält som (här i landet) i stort sett är frikopplat från kritisk diskussion eller krav på argument, det har blivit viktigare att man använder de rätta signalorden och tar i från tårna så att det hörs än att man faktiskt har något att komma med. Redaktionerna skyddar den här sortens skribenter eftersom de skapar uppmärksamhet och klick, och det är numera viktigare än att man visar omdöme eller kan komma med verkliga argument. Det är ändå normalt ingen som hårdgranskar argumenteringen i en krönika av Maria Sveland, Mona Masri eller Liza Marklund, ingen professionell skribent mned tyngd lägger spalter på det. Krönikor är ett för lättviktigt format för at man skulle göra det, så ses det på redaktionerna, dessutom vet alla att den som alltför vasst angriper vad t ex Sveland eller marklund har skrivit i en tidning kan stämplas som kvinnohatare. Resultatet blir en brist på kritisk, genomlysande diskussion och det är inte konstigt att många idag betraktar det här som en dadaistisk cirkus; det viktigaste ändamålet verkar ofta vara att främja somliga skribenters egna varumärken.

Även om Belinda Olssons program var litet otydligt och svajigt – det beror delvis på formatet, i svensk tv kan man numera inte göra en föreläsningsfilm eller en hårt fokuserad debatt där man avbryter folk så fort de börjar snacka om sig själva snarare än om sakfrågor och vägval, och återför dem till ordningen (som man ibland gör på BBC) - så fick hon fram en del poänger. En är att feminismen i Sverige har blivit markant medelklassig, det hänger ihop med att hela mediesfären och kulturen idag är så dominerade av en urban nyrik medelklass. En annan: att man har gått från vardagsgrundad, halvanarkistisk protest till högljudda krav på ett slags feministisk eller queermärkt social ingenjörskonst, där skolor, lagstiftning, journalistik, idrott m m ska omdanas för att ”puffa fram kvinnliga förebilder” och ”skapa jämlikhet mellan könen”. En jämlikhet som ofta definieras som 50/50 i resultat eller exponering mellan könen, oavsett hur många män respektive kvinnor som t ex söker sig till elitidrott, film, rymdforskning, litteratur etc. Dessutom verkar man ha en heroiserande syn på rörelsens egen historia, där Fittstim-gänget och deras efterföljare (”vi själva”) hamnar i spetsen för allt som är gott, frihetligt och coolt. Inget av det här är oproblematiskt och det är högt på tiden att det kommer upp till diskussion.

Hans G Eriksson sa...

En intressant och vaken analys av Magnus.

Anonym sa...

I programmet säger en bosnisk reporter att i hans land sätts andra frågor högre på dagordningen för att de står i uppbyggnaden efter ett krig. Jag kom på mig själv med att bli lite avundsjuk på honom.