2014-01-12

Osmakligt av Carl Bildt att hylla Sharons militära insatser

Uppdatering söndag kl 17.40 längst ned i texten. 

Igår avled Israels förre premiärminister Ariel Sharon, vid en ålder av 85 år och efter åtta år i koma. Ariel Sharons var en högst kontroversiell politiker och hans död väcker med fog starka känslor i breda grupper.

Efter en lysande militär karriär anslöt sig Ariel Sharon till högerpartiet Likud och innehade ett stort antal ministerposter. Som försvarsminister under Israels invasion av Libanon 1982 bar han ett personligt ansvar för de ohyggliga massakrerna i de palestinska flyktinglängren Sabra och Chatila i södra Beirut, då han gav klartecken åt att släppa in falangistisk milis i de palestinska flyktinglägren. Sharons personliga ansvar för massakrerna innebar att han fick lämna posten som försvarsminister.

År 2000 genomförde Ariel Sharon en provocerande manifestation på Tempelberget i Jerusalem och deklarerade att Israel aldrig skulle släppa kontrollen över dessa heliga platser. Sharons provokation blev den utlösande faktorn till den andra palestinska intifadan. Några år därefter började Sharon inta en mindre hökaktig position och han genomdrev israelisk evakuering av det ockuperade Gaza, inklusive en avveckling av de bosättningar som var placerade där.

Ariel Sharon bär ett tungt personligt ansvar för massakrerna i Sabra och Shatila 1982, där hundratals eller kanske till och med tusentals civila palestinier slaktades av den milis som gavs tillträde till lägren. Mot denna bakgrund är det häpnadsväckande att Sveriges utrikesminister Carl Bildt på twitter, som sin första kommentar, hyllar Ariel Sharon som en "brilliant military commander". I Carl Bildts tweet finns inte ett uns av kritik, enbart hyllningar. Mot bakgrund av Ariel Sharons personliga ansvar för massakrerna i Sabra och Shatila blir det direkt osmakligt att hylla Sharons insatser som militär fältherre.

Under kalla kriget sände svenska regeringar - oavsett politisk färg - då och då hälsningar och kondoleanser till ledare för diktaturer. I dessa hälsningar och kondoleanser fanns ingen kritik - sådan sparades till andra sammanhang. Statssuveräniteten dominerade, på de mänskliga rättigheternas bekostnad. Men världen har förändrats sedan dess. Kalla krigets slut och den individualisering som präglar dagens västerländska samhällen hänger samman med en uppgradering av de mänskliga rättigheternas ställning i världspolitiken. Det är inte längre OK att, oavsett sammanhang, bortse från brott mot de mänskliga rättigheterna. Denna utveckling är i grunden positiv.

Kanske har Carl Bildt glömt bort att kalla kriget tagit slut, eller också har han inte noterat de förändringar som ägt rum sedan dess. Hans hyllningstweet till Ariel Sharon pekar i en sådan riktning. Låt oss hoppas att det finns åtminstone någon allianskamrat som kan vända honom i rätt riktning.

Uppdaterat söndag kl 17.40. Under söndagen försvarade Carl Bildt sin hyllning till Ariel Sharon med att det tillhör "god ton" att "understryka det som är positivt" i en persons livsgärning när denne gått bort. Javisst. Men det tillhör sannerligen inte "god ton" att lyfta fram en person som en "brilliant military commander" när denne bär ett stort personligt ansvar för massakrer på civila i samband med krigshandlingar. Respekt däremot till Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren som markerar tydligt avstånd till Carl Bildts uttalande.

20 kommentarer:

Fredrik Schandorff sa...

När Hugo Chavez dog så skrev Bildt att han var en populist som plundrat landets oljerikedomar. Då var det inte så noga med god ton och att lyfta fram det positiva.

Orion77 sa...

Tack, Ulf Bjereld, för detta viktiga inlägg. Ett ord i rättan tid. Varför Carl Bildt vill utså tvivel om sin image som rättänkande politiker kan han bara förklara själv.

Ett tillägg vill jag dock göra. Israels "utmarsch" från Gaza, som Sharon beslöt, berodde nog inte på att han hade tonat ned sin hökaktiga inställning eller ville ge uttryck för en större välvilja till palestiniernas sak. Det var snarare insikten om att en fortsatt ockupation av Gaza, utöver Västbanken, skulle bli för kostsam, bl a i militära resurser. Man koncentrerade sig till desto större markstölder på Västbanken, med åtföljande omfattande "bosättningar". Den fortsatta zionistiska politiken under hans efterträdare Netanyahu bekräftar förvisso detta.

Anonym sa...

Bildts omdöme om Arik Sharon som en " brilliant military commander" är helt korrekt. Genom sin vägran att lyda ordern att inte gå över Suezkanalen 1973 räddade han IDF och Israel.

Susanne Ringskog Vagnhammar sa...

Bra genomgång, tack Ulf Bjereld!Intressant med sprickan mellan C och M här.

Anonym sa...

Bildt tycker väl att när någon dött skall man bara lyfta fram det positiva. Bildts stora tragedi är han är svensk, och bara utrikesminster i Sverige. Han borde ha varit USA:s utrikesminster. Snart ãr Bildt-epoken över.
Kjell Eriksson

Hans G Eriksson sa...

Tempelberget i Jerusalem är judarnas heligaste plats. Al-Aqsa-moskén på berget är islams tredje heligaste plats. Efter alla år med "nästa år i Jerusalem" framstår det som förutsägbart att den högste företrädaren för Israel kan ha ett annat syfte för ett besök på Tempelberget än provokationen.

Det hindrar inte att jag kan förstå att det som beskrivs som provokationspromenad väcker känslor på fiendesidan efter en skicklig, ändamålsenlig beskrivning av syftet med promenaden från de palestinska ledarna.

Det jag inte förstår är hur den andra intifadan, Al-Aqsa-intifadan, används i propagandan mot Israel. Var allt våld i intifadan helt okej utom vad gäller startskottet promenaden? Och, varför nämns så sällan, att intifadan var planerad alltsedan Yassir Arafat återvände från Camp David-förhandlingarna, alltså månader innan Sharons promenad?

För inte gjordes provokationspromenaden retroaktivt?

A-K Roth sa...


Intifadan var ju planerad långt innan Sharon promenerade på tempelberget enligt många palestinska källor. Minns att Arafat just hade sagt att judar alltid skulle ha tillträde där. Men det blev ju en passande ursäkt. Och omvärlden går på det. Israel hålls skyldig till intifadan.

Det finns mer att läsa om massakrerna i Sabra och Shatilla och ansvaret. Kahanekommissionen bedömde ju att Sharon borde ha förutsett hur falangisterna skulle agera, givet de våldsdåd PLO och kristna hade begått mot varandra.

Vilka känner idag till namnet på den kristne falangisten som gav ordern att mörda? Ett par källor har sagt att falangisterna hade fått order av IDF att agera med dignitet och humanitet när de gick in i lägren. Men Israel hålls skyldig till massakrarna.

Dessa mina minsta bröder sa...

Jag håller med de överlevande och ättlingar från byn Qibya på Västbanken hyllar nog inte Ariel Sharon som briljant militär befälhavare.

På tisdag den 14 januari kommer Carl Bildt att få "bekänna färg" och ge svar i Riksdagen om var Sverige gör för den svenske Taher Khazendar 17 år han har fram till nu suttit 114 dagar i israeliskt fängelse. Det blir intressant. Taher Khazendar i Riksdagen

Anonym sa...

Så här kan man skriva istället:

"Israel has lost today former Prime Minister Ariel Sharon, who had dedicated his whole life to
defending the interests of his country. He was a man of strong conviction who had a clear
idea of what the future of his country should be and who fought for it with determination. I
wish to convey my condolences to his family and to the people and government of Israel."- Baronessan Cathy Ashton, EU's High Rep

Orion77 sa...

Som äldre gentleman är Carl Bildt givetvis bekant med den romerska principen: "De mortuis nihil nisi bene". Dvs: Om de döda intet annat än gott.

Dock talar fakta. Sharon visste vad han gjorde när han besteg Tempelberget - den provokationen skulle garantera arabernas vrede.

När hyllningarna till denne hjälte har förklingat väntar kanske en bättre framtid för folken i Mellanöstern.

Anonym sa...

Enligt Kahan-kommissionen hade Sharon INDIREKT* ansvar för massakern i Sabra och Shatilla. Det är helt annorlunda än Bjerelds felaktiga påstående att Sharon bar ett "tungt personligt ansvar för massakrerna."

Eftersom den libanesiska undersökningskommissionen lades ned efter några månader, så är Kahan den enda tillgängliga källan vad gäller Sharons ansvar.

*Kahan använde den hebreiska juridiska termen "pzizut." Begreppet ligger ungefär mitt mellan vårdslöshet och uppsåt.

Anonym sa...

Orion77

Hade inte Sharon bett om tillåtelse i förväg och fått den innan han gick upp??
Vad har hans död med någon bättre framtid för folken i Mellanöstern att göra? Förklara pls!

Orion77 sa...

@Anonym 1:07 fm
I glädjen över en skurk som lämnat Jorden från ålderspyramidens topp ville jag inte just nu tänka på dem som tillkommer underifrån.

Guardian sa...

En av Kahan-kommissionens kommentarer, rörande Ariel Sharon:

“We have found, as has been detailed in this report, that the Minister of Defense bears personal responsibility. In our opinion, it is fitting that the Minister of Defense draw the appropriate personal conclusions arising out of the defects revealed with regard to the manner in which he discharged the duties of his office - and if necessary, that the Prime Minister consider whether he should exercise his authority under Section 21-A(a) of the Basic Law: the Government, according to which "the Prime Minister may, after informing the Cabinet of his intention to do so, remove a minister from office."

Så "Anonym", har Ulf rätt eller fel?

Anonym sa...

Så här står det i kapitlet om Sharons ansvar, från textens engelska översättning som finns på http://www.mfa.gov.il/mfa/foreignpolicy/mfadocuments/yearbook6/pages/104%20report%20of%20the%20commission%20of%20inquiry%20into%20the%20e.aspx

It is our view that responsibility is to be imputed to the Minister of Defense for having disregarded the danger of acts of vengeance and bloodshed by the Phalangists against the population of the refugee camps, and having failed to take this danger into account when he decided to have the Phalangists enter the camps. In addition, responsibility is to be imputed to the Minister of Defense for not ordering appropriate measures for preventing or reducing the danger of massacre as a condition for the Phalangists' entry into the camps. These blunders constitute the non-fulfillment of a duty with which the Defense Minister was charged.

Guardians citat kommer från slutet på rapporten, där Kahan sammanfattar huruvida personligt ansvar vilar på Statsministern, Utrikesministern, Försvarsministern, Överbefälhavaren och fyra andra generaler. I kontext av den listan skriver Kahan att Sharon bär personligt ansvar, medan tex Statsministern inte bär något ansvar alls. Det personliga ansvaret är indirekt och i begränsat till ovanstående förklaring.

I rapporten skriver Kahan också att det var ett rimligt beslut att låta Falangisterna deltaga i striderna, och även gå in i flyktinglägren. Sharons fel bestod i att han underlät att förutse riskerna eller vidtaga säkerhetsåtgärder.

Som jag redan skrivit, bar Sharon ansvaret för vad som på hebreiska kallas pzizut. Det innebär inte "tungt personligt ansvar" såsom Bjereld gör gällande.

Guardian sa...

Anonym

Den israeliska anfallet på Libanon 1982 är en enda lång krigsförbrytelse som kulminerade i massakrerna i Libanon.

Händelserna finns beskrivna i exempelvis, Sean McBrides FN-rapport 1983 - Israel in Lebanon: The Report of International Commission to enquire into reported violations of International Law by Israel during its invasion of the Lebanon.

Kontext – javisst!
Hela iden med att staten Israel skulle vara kapabel att utreda sig självt är inget annat än rent fantasi.

Kahanrapporten är en svag skrivelse som inte lyckades reda ut speciellt mycket – mer än att staten Israel två sina händer inför en ursinnig omvärld.

Kahan gjorde det lätt för sig genom att dela upp i ”direkt ansvariga” – falangisterna, som höll i vapnen och de ”indirekta”, israeliska soldater och ledare som släppte in dom i Beirut och bistod / inte ingrep.

I den Fjärde Genèvekonventionen 1949 , står följande:
“Part III. Status and Treatment of Protected Persons Art. 27. Protected persons are entitled, in all circumstances, to respect for their persons, their honour, their family rights, their religious convictions and practices, and their manners and customs. They shall at all times be humanely treated, and shall be protected especially against all acts of violence or threats thereof and against insults and public curiosity.”
Med andra ord spelar det ingen som helst roll vad Sharon kunde ha gissat eller vetat om Falangisterna – hans uppgift var att skydda den palestinska civilbefolkningen.

Kahan kommissionens igen, rörande Ariel Sharon:
”.as a Minister who took an active part in directing the political and military moves in the war in Lebanon, it was the duty of the Defense Minister to take into account all the reasonable considerations for and against having the Phalangists enter the camps”

“But in our view, even without such warning, it is impossible to justify the Minister of Defense's disregard of the danger of a massacre…”

Avslutningsvis,om man på Nürnbergrättegångarna hade resonerat likadant som gjordes i Kahanrapporten så hade det varit till stor glädje för många nazister…

Anonym sa...

Guardian för en underlig argumentation: Först citerar han Kahan-rapporten. Sedan avfärdar han rapporten som värdelös rentvagning. Och sedan citerar han rapporten igen! Antingen är Kahans faktaredovisning och slutsatser relevanta, eller så är de inte.

Kahans uppdelning av ansvaret i direkt ansvar (trigger man) och indirekt ansvar (accessory) är logiskt. Så fungerar rättssystemen i alla västländer, även Sverige. Det är skillnad i ansvarsgrad mellan vårdslöshet och uppsåt, och naturligtvis innebär delaktighet en lägre ansvarsgrad.

Visst hade Israel ansvar för att skydda civilbefolkningen. Det är just där Sharons omdöme brast. Enligt Kahan är det försvarsministerns uppgift att i enlighet med omständigheterna förutse hot mot civilbefolkningen, samt att vidtaga rimliga säkerhetsåtgärder.

Avslutningsvis: Den engelska versionen av Kahan-rapporten innehåller ett troligt översättningsfel. Hebreiskan använder samma ord, akhriut, för responsibility och accountability. Kahan åberopar Agranat-kommissionens prejudikat när han granskar befattningshavarnas roll i Israels indirekta ansvar. I den kontexten verkar det mera sannolikt att Kahan höll Sharon ACCOUNTABLE. Men eftersom den officiella engelska versionen är skriven som den är får vi acceptera det olyckliga ordvalet.

Guardian sa...

Anonym
Det som snarare är märkligt är detta ständiga gullande och försvarande av israeliska folkrättsbrottslingar och terrorister.

Det var du som släpade fram Kahne-rapporten, som det ”enda som gällde” och ”bevis” på att Ulf hade fel i att ”Sharon bär ett tungt personligt ansvar för massakrerna."

Varpå jag replikerade att till och med i den rapporten –trots sin uselhet – så håller man Sharon ”personligt ansvarig”.
Dessutom finns det andra betydligt bättre källor för händelserna, exp Sean McBrides FN-rapport eller Noam Shomskys "Fateful Triangle".


Precis så här är den kronologiska ordningen i det som skedde.
Den 6 juni 1982 invaderade Israel Libanon(!) som hämnd efter ett mordförsök i London på den israeliska ambassadören, utfört av den palestinske terroristen Abu Nidal.
Detta trots att man i Israel visste att Abu Nidals grupp var dödsfiender med Arafat och PLO sedan 1974, och Nidal själv höll hus i Syrien…

Omgående krävde FNs Säkerhetsråd ett israeliskt tillbakadragande i res 509, 6 juni.
19 juni kom res 512, som påminde om Genèvekonventionerna.
4 juli, res 513, om ”deteriorating humanitarian situation”
29 juli res 515, om att israelerna blockerade mat och förnödenheter åt den instängda civilbefolkningen i Beirut.
(Allt som allt så fanns det ett drygt dussin resolutioner rörande Israels härjningar i Libanon.)
Massakern pågick mellan den 15-18 september.
Någonstans 20 000 palestinier och libaneser dog i det israeliska anfallet 1982.

Med andra ord:
Den israeliska militären skulle inte gått in i Libanon – men det gjorde man.
Militären skulle ha lämnat Libanesiskt område 6/6 – så skedde inte.
Militären skulle aldrig ha gått mot Beirut- men det gjorde man.
Militären skulle inte ha tagit kontrollen över västra Beirut 14/9, över 3 månader senare – så skedde.
Militären skulle inte ha släppt in Falangisterna i flyktinglägren, den 15/9 – vilket man gjorde.
Militären skulle inte ha assisterat dem under massakrerna – vilket skedde.
Militären skulle inte ha blundade till den 18/9 - vilket man gjorde.

Hur man av detta kan komma till slutsatsen att Sharon inte har ett tungt personligt ansvar är fullständigt obegriplig.

Jerry sa...

Dock talar fakta att Sharon visste vad han gjorde när han besteg Tempelberget - en tydlig (provoktiv ?) manifestation på Tempelberget i Jerusalem, och redan då deklarerade han att Israel aldrig skulle släppa kontrollen över dessa heliga platser - Jerusalem.

Nuvarande regeringen har inte ändrat ståndpunkten i frågan om Jerusalems framtid.


den provokationen skulle garantera arabernas vrede.

Jerry sa...

DMMB har säkert rätt att de överlevande och ättlingar från byn Qibya (ockuperat idag av Israel) hyllar nog inte Ariel Sharon som briljant militär befälhavare. 

Det är bara så att den blodiga attacken mot byn Qibya ägde rum i Jordanien (1953)!
Därför förnekade israelerna i början att det var israeliska soldater.

Svensken Taher Khazendar (inte palestinier) dömdes ju för innehav av ammunition, som är förbjudet enligt israeliska militären - klassas som förberedelse till terrorbrott.