Corona-spaning 1. Digitala möten

I Corona-smittans spår tar digitala möten ett stort steg framåt. Politiker och tjänstemän går snabbkurser i Zoom (ett verktyg för nätbaserade möten och föreläsningar på distans). Vid universitet och högskolor pågår ett intensivt arbete för att digitalisera undervisningsformerna.

När så många människor uppgraderar sin digitala kompetens med avseende på möten, sammanträden och undervisningsformer vore det väl märkligt om inte denna stärkta kompetens kommer att användas även när Corona-smittan är över? Och ju fler möten och undervisningsmoment som genomförs digitalt, desto bättre blir förutsättningarna för teknikutveckling och ytterligare förbättring av digitala mötes- och undervisningsformer.

Dessutom är digitala möten oftast billigare och bättre för miljön.

Kommer digitala möten då att helt, eller nästan helt, ersätta möten och sammanträden där deltagarna är fysiskt närvarande? (Jag avstår här från att diskutera digitala undervisningsformer - de berör en delvis annorlunda problematik än möten och sammanträden.)

Att svara ja på frågan ovan uppfattas av många som provocerande. Det finns något i "det mänskliga" som de flesta av oss uppfattar som så unikt och värdefullt att det inte kan ersättas av digital kommunikation.

I ett zoom-samtal med hustrun (ja, så långt har det gått...) tidigare i dag enades vi om att rena informationsmöten är de minst problematiska att genomföra digitalt. Men vad händer med möten som handlar om att lösa problem och fatta beslut? Vilken betydelse har kroppen och det kroppsliga (kroppsspråk, ögonkontakt, fysisk kontakt, dofter) för diskussionen och dynamiken i gruppen?

Blir digitala möten mer jämlika och jämställda när deltagarna reduceras till ett ansikte på en bildskärm? Eller är det i stället så att digitala möten konserverar eller förstärker existerande, till exempel patriarkala, maktstrukturer? Och vilka är i så fall de kausala mekanismerna?  Det finns säkert intressant forskning om denna problematik - men jag hittar inget lämpligt att länka till.

Så ja - de digitala mötena kommer efter Corona-smittans slut att varaktigt ha stärkt sin ställning på de fysiska mötenas bekostnad. För att kunna hantera denna nya verklighet på ett så bra sätt som möjligt behöver vi veta mer om konsekvenserna av en sådan digitalisering med avseende på diskussionens och beslutens kvalitet, på maktförhållanden och jämställdhet och på vårt sätt att leva tillsammans överhuvudtaget.

Ni får gärna formulera idéer, kära läsare. Vilken är den stora skillnaden mellan fysiska och digitala möten? Blir diskussionen och besluten annorlunda, och i så fall - blir de bättre eller sämre? Och hur påverkas maktförhållandena om sammanträdet genomförs vid ett fysiskt eller ett digitalt bord?

Ordet är fritt.

Piratpartiet och EU-valet

Piratpartiet har i den pågående EU-valrörelsen svårt att tränga igenom det mediala bruset. Det tycker jag är lite synd. Piratpartiet var tidigt på framkant i flera av de nya politiska sakfrågor som växte fram i samband med samhällets digitalisering. I EU-valet 2009 erhöll partiet 7.1 procent av rösterna. Det räckte till ett mandat, och när Europaparlamentet 2011 utvidgades i enlighet med Lissabonfördraget erhöll partiet ytterligare ett mandat. Sedan dess har det väljarmässigt gått utför. I 2018 års riksdagsval erhöll Piratpartiet ytterst blygsamma 0.11 procent av rösterna.

Ett viktigt skäl till kräftgången är att övriga partier på allvar börjat uppmärksamma de frågor som Piratpartiet tidigt profilerade sig på. Digitaliseringens omvälvning av samhället är så stark att alla partier måste förhålla sig till den. Kampen om hur upphovsrätten ska utformas i vår digitala tid är ett exempel. Frågan om makt och integritet på nätet ett annat.

Dessutom har Piratpartiet - som så många nya partier som snabbt växer i medlemstal och opinion - inte lyckats vårda sina medlemmar och bygga en stabil organisation. Ett av Piratpartiets tidiga kännetecken var ju den lösa och nätverksbaserade organisationsformen och de innovativa beslutsprocesserna. Jag tänker särskilt på den frihetliga "trepiratregeln" - om någon pirat fick en idé och tre andra pirater gav tummen upp, så var det bara att köra.

Ett skäl till att jag saknar Piratpartiets röst är att samhällsdebatten behöver den optimism och framtidstro som präglar partiets principprogram. Visst - en del kan tyckas naivt. Piratpartiets ideologi är ytterst tunn när det gäller klassperspektiv och förutsättningar för jämlikhet. Partiets klimatpolitik är till exempel heller inte särskilt utvecklad. Men i vår dystopiska tid är det ändå befriande att ta del av den tilltro till människans och teknikutvecklingens möjligheter som piraterna representerar. 

Kommunikativt fortsätter piraterna att vara kreativa. Den som vill boka tid för ett samtal i deras digitala valstuga kan göra det här. Och för den som vill ta del av de europeiska piratpartiernas gemensamma valplattform så återfinns den här.

Om barn och IT. Sluta tjata om "skärmtid"

Sluta tjata om barns "skärmtid", säger docent Elza Dunkels i en intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag. Elza Dunkel är mer bekymrad över föräldrarnas oro över barnens IT-användning än över hur mycket tid barn i dag faktiskt är uppkopplade. Begreppet ”skärmtid” är så brett att det är helt meningslöst att använda. Det kan innebära allt från att porrsurfa till att prata med mormor via Facetime, säger Elza Dunkel. Hon lyfter också fram den slentrianmässiga moralisering som fortfarande präglar diskussionen om barns IT-användning: Om man berättar för sina kollegor att ens dotter ägnade hela jullovet åt att läsa Harry Potter skulle alla nicka bekräftande och tänka ”Åh, vad fint”. Men om man i stället sagt att hon suttit i soffan hela lovet med Ipaden så skulle det inte ses som lika gulligt. 

Själv tänker jag på alla gånger jag som liten och ett barn av TV-generationen av min kärleksfulla moder fick höra: "Du ska väl inte sitta och hänga framför TV:n hela eftermiddagen. Gå ut och lek i stället!" En gång i mina tidiga tonår - den 15 augusti 1971 - följde jag för en gångs skull hennes uppmaning. Det var en solig söndagseftermiddag, och jag hade under många timmar framför TV:n följt avslutningsdagen av friidrotts-EM i Helsingfors. När jag väl kom ut blev jag påkörd av en bil. Jag fick tillbringa elva dagar på Ängelholms lasarett med brutet ben och därefter hoppa omkring på kryckor i flera månader. Ända fram till sin död förra året plågades min kära mamma av dåligt samvete över att det var hon som uppmanat mig att gå ut...

Digitaliseringen håller på att bli en naturlig del av vår vardag. Ordet "skärmtid" är snart daterat. Precis som Elza Dunkel säger är inte den viktiga frågan om vi är uppkopplade eller inte utan i stället hur vi utnyttjar - eller inte utnyttjar - nätets möjligheter. TV-tittandet var passivt, och när jag var liten hade vi dessutom bara en kanal att titta på. (OK - som född och uppvuxen i Båstad kunde jag också se dansk TV. Inte för att jag förstod vad de sa, men i alla fall.)

Nätet ger betydligt bättre möjligheter till kreativitet och interaktion. På min tid fick man skicka brev till Tant Anita och Televinken, och i bästa fall få sitt brev uppläst i TV. Det var på framkant då, men naturligtvis inte utvecklande på samma sätt som dagens digitala verklighet.

Ibland får jag frågan om jag inte tröttnar på att vara uppkopplad, eller på att "hänga" på sociala medier. Tja. Det är ingen som frågar mig om jag inte tröttnar på att läsa, eller tröttnar på att fika, eller tröttnar på att följa samhällsutvecklingen och analysera politik - det vill säga andra saker jag gör dagligen.

Så simma lugnt. Stimulera barnen att göra kreativa och interaktiva saker på nätet, i stället för att med klockan i hand lägga vuxenångesten i deras knä.

Almedalen, Hej, Hej!

Almedalsveckan slår rekord - igen. I år är närmare 3 800 arrangemang registrerade, vilket är ungefär 250 fler är det tidigare rekordåret 2014.

Jag noterar i programmet att ungefär vart tionde seminarium - 348 stycken, för att vara exakt, på något sätt behandlar digitaliseringens konsekvenser för människor och samhälle. Många digitaliseringssemnarier blir det.

För första gången medverkar också en kunglighet i Almedalen. Prins Daniel deltar i ett seminarium om barn och ungdomars fysiska ohälsa.

Jag tillhör ju dem som brukar försvara Almedalen och vilja värna dess ställning som en demokratisk mötesplats. Min ståndpunkt i den frågan har inte förändrats. Däremot tror jag det är viktigt att Almedalen försöker öppna upp sig ytterligare. En idé vore att villkora alla seminarier med att de skall kunna följas på webben. Det måste också bli lättare att ordna boende. Jag känner politiskt intresserade personer som gärna hade velat vara med i Almedalen i år, men boendefrågan blir ett för stort hinder. Det vore också bra om det arrangerades fler Almedalen i mini-format på regional och/eller lokal nivå.

Själv har jag i år fler åtaganden än någonsin tidigare. Mina insatser börjar på måndagen med seminariet Den kristne och flyktingpolitiken, där jag tillsammans med Sara Skyttedal, Elisabeth Sandlund, Thomas Idergard och Katrine Marçal diskuterar temat "Finns det en självklar kristen hållning i flykting- och invandringspolitiken eller kan den kristna tron motivera helt olika slutsatser givet olika betoningar och avvägningar?". Kl 16.00 i Katolska kyrkan, S:t Drottensgatan 12. Hjärtligt välkomna!

Jag kan också lugna alla oroliga med att Statsvetarpodden med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och yours truly kommer att spela in program måndag-fredag även under denna Almedalsvecka. Håll utkik!

För egen del kommer jag att prova ett nytt bloggformat under Almedalsveckan. Från och med måndag bjuder jag på korta bloggnotiser ett par gånger varje dag, med sinnesintryck, närvarokänsla och reflektioner. Väl mött!

Almedalen 1982. Foto: Hans Hemlin

Logga ut från nätet? Lika meningsfullt som att dra en linje i vatten

Det där gitter jag inte sitta med, tänkte Hasse "Kvinnaböske" Andersson länge om Facebook och andra sociala medier. Han fick snart anledning att ompröva sin inställning: Jag begrep inte vilken grej det var (...) En söndag la vi ut en filmsnutt av en ny låt som vi hade gjort i studion. Några dagar senare hade nästan 10 000 sett klippet. Det är ju inte klokt.

Många är det som likt Hasse Andersson till sist förstått att sociala medier inte är en fluga eller något som man enkelt kan välja bort från sitt liv. Sociala medier håller på att bli en del av de allra flesta människors vardagsliv, och det finns ingen väg tillbaka. Det fanns människor som vägrade radio. Det fanns människor som vägrade TV. Jan Guillou brukade kokettera med att han i kylskåpet hamstrade färgband till sin gamla Adler, för att intill sin död kunna skriva sina texter på en mekanisk skrivmaskin. När mobilen kom var det många människor som fnyste och "minsann" inte skulle skaffa en sådan. I dag är mobilen en del av de allra flesta människors vardagsliv.

Jag skriver inte detta för att raljera med människors ovilja att ta till sig teknologiska nydaningar. Själv uppskattar jag verkligen digitaliseringen och är - som många av er säkert känner till - relativt aktiv på sociala medier. Men jag läser fortfarande morgontidningarna på papper i sängen. Jag saknar CD-skivorna (med texthäften) och DVD-uthyrarna.

Mest spännande tycker jag det är hur de digitala och de icke-digitala processerna snart inte längre går att hålla i sär utan hur de flyter ihop. Jag kan bli provocerad om en person säger att hen skall "logga ut" från nätet ett tag. Jaha, tänker jag. Tänker du sluta läsa tidningar också? Eller sluta köra bil? Eller sluta tala i telefon? Tänker du plötsligt bara äta saker vars namn börjar med en bokstav från första halvan av alfabetet? Eller bara köpa saker vars pris är satt i udda och inte jämna tal?

Självklart behöver inte alla människor vara aktiva i sociala medier. Min poäng är att jag tycker det blir allt mindre meningsfullt att skilja mellan digitala och icke-digitala verksamheter. Uppdelningen mellan digitala och icke-digitala medier är redan passé.

Digitaliseringen genomsyrar våra samhällen i allt större grad, i stort och smått. Facebook och Twitter kanske försvinner. Men den kommunikationsteknologiska revolutionens landvinningar när det gäller hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet kan inte göras ogjorda. Därför har den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för kommunikation och i förlängningen för våra sätt att leva tillsammans

Visst kan man fortfarande försöka "logga ut" från den digitala världen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att försöka bosätta sig i en koja i skogen. Eller som att dra en linje i vatten.

Gott nytt år och tre önskningar inför 2015

Vi har väl alla förhoppningar inför det nya år som kommer. Här är tre önskningar som jag hoppas att 2015 kommer att behandla med välvilja.

1. En samhällsdebatt som mera handlar om politiska sakfrågor och mindre om partiernas spelstrategiska överväganden. I brist på skarpa, urskiljbara motsättningar mellan vänster och höger tenderar de politiska partierna att tränga ihop sig i mitten. De politiska partierna måste ta sitt ansvar och formulera distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ för medborgarna att förhålla sig till. Politik skall inte vara ett svenskt mästerskap för revisorer. Politik skall vara blod och eld, för att travestera Frälsningsarmén. Jag ser gärna en migrationspolitisk debatt mellan de rödgröna partierna och allianspartierna som synliggör vilka skillnader som finns även inom detta politikområde. Den debatten skall förstås handla om hur vi bäst tar hand om de människor som söker sig hit och inte om Sverigedemokraternas ytterlighetsståndpunkter i frågan.

2. Partier som förmår utveckla sin politik och sin organisationsform så att de åter blir relevanta plattformar för medborgarnas politiska engagemang. De politiska partierna har svårt att rekrytera nya medlemmar. Svårigheten beror inte på att svenska medborgare blivit mindre intresserade av politik eller mindre politiskt engagerade. Men medborgarnas politiska engagemang tar sig allt oftare andra uttryck än genom de politiska partierna, till exempel istället genom olika löst organiserade nätverk som mobiliserar i enskilda sakfrågor som till exempel antirasism, feminism, och miljö. Partierna måste bejaka samhällets individualisering och digitalisering på ett sätt så att de blir attraktiva för alla de solidariska individualister som brinner för att förändra världen.

3. En intressant debatt kring min just utkomna bok om förre justitieministern Lennart Geijer. I boken "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas) skildrar jag den egensinnige radikalen Lennart Geijers liv och politiska gärning. Lennart Geijer var justitieministern som ville riva alla fängelser. Efter helgerna kommer jag att initiera debatter om kriminalpolitik och brott och straff där jag ställer Lennart Geijers frihetsideal mot vår tids samhälle. Boken har just kommit ut, och fått en positiv recension i Svenska Dagbladet. Boksläpp organiseras i Stockholm 20 januari kl 18.00 (Arenagruppen, Saltmätargatan 22) och i Göteborg 21 januari kl 17.00 (Sprängkullsgatan 19). Välkomna även till Göteborgs Stadsbibliotek söndag 8 februari kl 14.00. Boken kan av den lässugne beställas här för det facila priset av 178 kronor.

Med dessa rader önskas bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År. Om några dagar möts vi på barrikaderna igen. Ha det så bra tills dess.

Fittstim - vems kamp handlar det om?

I går torsdag hade Belinda Olssons uppmärksammade programserie "Fittstim - min kamp" premiär i SVT. Reaktionerna var i huvudsak antingen ljumma eller kritiska. Programmet anklagades bland annat för att förlöjliga feminismen och för att splittra kampen för ökad jämställdhet.

Ja, självklart är jag feminist. Så svarar jag om jag får frågan, även om jag liksom så många andra inte har någon bra definition på vad det innebär att vara feminist. Jag tycker att en av förtjänsterna med Belinda Olssons program var att det synliggjorde den spänning som finns inom det feministiska fältet, en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och en feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Jag tror att Belinda Olsson har rätt i att den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil har dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där frågor om identitet, rasism och islam får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Vi har också flera debatter om debatten - så kallade metadebatter - som ytterst sällan handlar om ekonomiska fördelningsfrågor.

Så feminismdebatten och den allmänpolitiska debatten går här hand i hand. Den avgörande frågan blir varför metadebatterna och frågor kring främst identitet (i alla dess uttrycksformer) får så stort utrymme medan klassiska vänster-högerfrågor och ekonomiska fördelningsfrågor skvalpar i bakvatten. Är det så att vänster-högerdimensionen - som så starkt strukturerat Sveriges politiska liv i över hundra år - är på väg att tunnas ut, som en konsekvens av industrisamhällets utfasning och övergång till något nytt? Nja. Vänster-högerdimensionen är fortfarande den överlägset starkaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Men den kommunikationsteknologiska revolutionen och digitaliseringen har skapat ett individualiserat samhälle. Sverige brukar till och med lyftas fram som världens kanske mest individualiserade land överhuvudtaget.

Med individualisering följer ett fokus på identitet och rättigheter, och det är därför debatterna om feminism och om politik överhuvudtaget tenderar att tränga undan klassiska vänster-högerfrågor. Individualiseringen av samhället är i huvudsak av godo, en grogrund för frigörelse och mänskligt växande. Men för att individualiseringen inte skall perverteras till egoism och tänka på sig själv-mentalitet måste den kombineras med solidaritet och samhällsgemenskap - ett samhälle av solidariska individualister.

Ett sådant samhälle förutsätter debatter om både identitet och om ekonomisk och politisk jämlikhet. Jag skulle välkomna ett valår med färre metadebatter och med fler substanitella politiska debatter - om traditionella vänster-högerfrågor om bland annat jämlikhet och jämställdhet, om identitet och rasism och om alla de nya frihetsfrågor kring integritet och makten över kunskapen som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår.

Utøya och den moderna journalistikens villkor

I dag skriver jag på Ajour om hur mediebevakningen av terrordåden och massmorden i Oslo och på Utøya synliggör hur digitaliseringen förändrar inte bara journalistikens villkor utan också vårt sätt att leva tillsammans. Utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.

På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.

Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.

Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.