Corona-spaning 1. Digitala möten

I Corona-smittans spår tar digitala möten ett stort steg framåt. Politiker och tjänstemän går snabbkurser i Zoom (ett verktyg för nätbaserade möten och föreläsningar på distans). Vid universitet och högskolor pågår ett intensivt arbete för att digitalisera undervisningsformerna.

När så många människor uppgraderar sin digitala kompetens med avseende på möten, sammanträden och undervisningsformer vore det väl märkligt om inte denna stärkta kompetens kommer att användas även när Corona-smittan är över? Och ju fler möten och undervisningsmoment som genomförs digitalt, desto bättre blir förutsättningarna för teknikutveckling och ytterligare förbättring av digitala mötes- och undervisningsformer.

Dessutom är digitala möten oftast billigare och bättre för miljön.

Kommer digitala möten då att helt, eller nästan helt, ersätta möten och sammanträden där deltagarna är fysiskt närvarande? (Jag avstår här från att diskutera digitala undervisningsformer - de berör en delvis annorlunda problematik än möten och sammanträden.)

Att svara ja på frågan ovan uppfattas av många som provocerande. Det finns något i "det mänskliga" som de flesta av oss uppfattar som så unikt och värdefullt att det inte kan ersättas av digital kommunikation.

I ett zoom-samtal med hustrun (ja, så långt har det gått...) tidigare i dag enades vi om att rena informationsmöten är de minst problematiska att genomföra digitalt. Men vad händer med möten som handlar om att lösa problem och fatta beslut? Vilken betydelse har kroppen och det kroppsliga (kroppsspråk, ögonkontakt, fysisk kontakt, dofter) för diskussionen och dynamiken i gruppen?

Blir digitala möten mer jämlika och jämställda när deltagarna reduceras till ett ansikte på en bildskärm? Eller är det i stället så att digitala möten konserverar eller förstärker existerande, till exempel patriarkala, maktstrukturer? Och vilka är i så fall de kausala mekanismerna?  Det finns säkert intressant forskning om denna problematik - men jag hittar inget lämpligt att länka till.

Så ja - de digitala mötena kommer efter Corona-smittans slut att varaktigt ha stärkt sin ställning på de fysiska mötenas bekostnad. För att kunna hantera denna nya verklighet på ett så bra sätt som möjligt behöver vi veta mer om konsekvenserna av en sådan digitalisering med avseende på diskussionens och beslutens kvalitet, på maktförhållanden och jämställdhet och på vårt sätt att leva tillsammans överhuvudtaget.

Ni får gärna formulera idéer, kära läsare. Vilken är den stora skillnaden mellan fysiska och digitala möten? Blir diskussionen och besluten annorlunda, och i så fall - blir de bättre eller sämre? Och hur påverkas maktförhållandena om sammanträdet genomförs vid ett fysiskt eller ett digitalt bord?

Ordet är fritt.

Vänsterpartiet går starkt i Sifo. Men Löfven kan lugnt regera vidare

I Sifo:s februarimätning får Vänsterpartiet med 11.4 procent sin högsta notering på 19 år. Det är bra att vänstern stärker sin ställning i opinionen. På så sätt får jämlikhetsfrågorna en mer framträdande plats i samhällsdebatten, och det underlättar också för Socialdemokraterna att driva jämlikhetsfrågor i framtida förhandlingar med mittenpartierna.

Det talas så mycket om Socialdemokraternas kris. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Och jag är född 1957.

Ser vi till Sifo:s februarimätning kan vi - återigen - konstatera att om den blev valresultat så skulle med stor sannolikhet Stefan Löfven få fortsätta regera. De rödgröna partierna får tillsammans 39.1 procent, mot de fyra borgerliga partiernas (den f d "Alliansen") 36.1 procent. Januaripartierna får tillsammans med Vänsterpartiet 51.6 procent mot det framväxande högerblockets (M, KD, SD) 46.9 procent.

Så visst - den rödgröna regeringen lär gå mot ett och annat nederlag i riksdagen under den innevarande mandatperioden. Men opinionssiffrorna ger paradoxalt nog regeringen och Stefan Löfven arbetsro. Något realpolitiskt alternativ till en socialdemokratiskt ledd regering är ännu inte i sikte.

Nu ritas den politiska kartan om

Ingenting är klart förrän det är klart. I morgon och på söndag ska Centerpartiet och Liberalerna formellt ta ställning till den preliminära blocköverskridande överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som presenterades i dag.

Överenskommelsen förhindrar att Sverige får en moderatledd regering, vars politik under fyra år skulle ha ytterligare ökat ojämlikheten, skadat arbetet med en stark politik för klimat och hållbar utveckling, avvecklat den feministiska utrikespolitiken och försämrat livsvillkoren för utsatta grupper.

Dessutom innebär överenskommelsen att Sverigedemokraterna utestängs från inflytande över riksdagspolitiken. Den fortsatta isoleringen av Sverigedemokraterna är en stor framgång, och det kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige visar att vi lyckats stå emot de främlingsfientliga, högerradikala krafternas offensiv. Det är jag glad och stolt över.

Visst innebär överenskommelsen kompromisser som svider. Det rör bland annat skattepolitiken, arbetsrätten, förlängningen av den tillfälliga migrationslagen och frågan om vinst i välfärden. Men här finns också saker att glädjas över - påbörjan av familjeveckan, stora satsningar på välfärden och pensionerna, underlättande av familjeåterförening, bibehållen flygskatt.

Nu gäller det - om överenskommelsen går igenom  - att hålla kursen fast. Det gäller att värna välfärdsstaten och jämlikheten, för ett öppet och hållbart Sverige. Då kan vi se framtiden an med optimism.

Första maj, 2017

...och vår håg och vår hand

röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden vänd.

Raderna ovan är hämtade ur missionärssonen, socialisten och poeten Johannes (Hannes) Evelinus Skölds sång "Första maj", ur samlingen Sånger om striden och kärlen, från 1911. Jag tycker det är några av de vackraste raderna ur den svenska arbetarrörelsens sångtradition överhuvudtaget. För mig är arbetarrörelsen och socialdemokratin i grunden en frihetsrörelse - och utan jämlikhet ingen frihet.

Givet frihetsidealet är det inte utan viss dysterhet jag följt socialdemokraternas alltmer repressiva retorik i debatten om flyktingar, utsatta EU-migranter ("tiggare") och brott och straff. Förslaget om fotboja på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar är bara toppen på ett isberg. Med anledning av denna utveckling formulerade jag mig på följande sätt i mitt 1 maj-tal i fina Trollhättan i dag:

Låt oss inte heller i kampen mot terrorism och gängbrottslighet fastna i en tävling om strängare straff. De senaste veckorna har vi har sett en överbudspolitik mellan de olika politiska partierna, inklusive vårt eget, om vem som vill höja straffen och skärpa övervakningen mest. De senaste mest spektakulära förslagen handlar om fotbojor på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar – ett förslag som ingen för bara ett par år sedan hade tagit på allvar.


Visst, socialdemokratin ska vara hård mot brott, men socialdemokratin ska också vara hård mot brottets orsaker. Och för att komma åt orsakerna, ja då räcker det inte med fotbojor, fler poliser eller strängare fängelsestraff – min socialdemokrati är inte repressiv. Vi vet att när livschanserna är ojämlika, då ökar riskerna för brott och kriminalitet. Till skillnad från högern vill vi socialdemokrater också prioritera kampen mot kriminalitetens grogrund och dess orsaker.


Trygga samhällen byggs av trygga människor. Vårt mål är ett samhälle där ingen ska kunna välja brottets bana och säga "Jag hade inget val". Därför bekämpar vi brottsligheten, javisst - självklart, men vi bekämpar samtidigt brottslighetens orsaker genom att investera i jobb, skola och bostäder – så bygger vi ett tryggt, ett rättvist och ett jämlikt samhälle!

Jag är också trött på det ständiga pratet om att svenskarna skulle vara så oroliga och att vi därför måste "lyssna på människors oro". Jovisst ska vi göra det. Men vi ska också - och kanske framförallt - lyssna på människors drömmar och människors hopp. Jag formulerade det så här i talet:

Det sägs ibland att vi ska lyssna till den oro som finns. Det är klart att vi ska, även om jag ibland tycker att det är politikerna som verkar vara mest oroliga och som överför sin egen oro och ångest till folket. 

Men framför allt ska vi lyssna till de drömmar som människor har. Till de drömmar och visioner som finns i den myllrande folkmassan, hos den enskilda människan, bland skolelever och bland industriarbetare. Bland lärare och bland sjukvårdsanställda. Bland arbetslösa, bland företagare och bland pensionärer. Bland asylsökande, bland restaurang- och handelsanställda. Bland kulturarbetare, bland bönder, bland idrottare, bland städare och bland ingenjörer. Bland alla dessa fantastiska människor som tillsammans är vårt älskade Sverige – ett land präglat av öppenhet och mångfald. Låt oss tala mindre om oro, låt oss tala mer om människors drömmar och om människors hopp!

Kanske önsketänker jag, men jag tycker mig ana små tecken på en retorisk omsvängning i Stefan Löfvens 1 maj-tal i dag. Stefan Löfven gör i talet framtidstron och inte oron till sitt bärande tema. Han lyfter fram att kampen mot brottsligheten är nödvändig eftersom kriminalitet är ett tyranni över våra liv och kuvar vår frihet. Och han betonar behovet av förebyggande åtgärder. Små steg i rätt riktning.

*

Jag hann tillbaka till Göteborg lagom till Socialdemokraternas demonstration i Göteborg. Jag räknade till 1340 personer, ungefär lika många som förra året. Vänsterpartiets tåg hann jag se, men inte räkna. Men de var väldigt, väldigt många. :)

Om varför ett jämlikt samhälle är ett gott samhälle

I dag fick jag med posten Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok The Spirit Level. Why More Equal Societies Almost Always Do Better (Allen Lane, 2009). Boken har fått ett enormt genomslag eftersom den visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Jämlikhet spelar roll. Boken är en våt dröm (om uttrycket tillåtes) för vänstern, såväl i Sverige som globalt.

Författarna har valt ut världens 20 rikaste länder samt USA:s 50 delstater. Resultaten är entydiga. Samhällen med stora inkomstskillnader har större problem med mental ohälsa, alkohol- och narkotikamissbruk, fetma, spädbarnsdödlighet och HIV än vad samhällen med små inkomstskillnader har. Motsvarande samband återfinns i frågor som förväntad levnadstid, mellanmänsklig tillit och brottslighet. (Författarna betonar också att Bo Rothstein och Eric Uslaner tidigare visat att det är jämlikhet som leder till tillit, och inte tillit som leder till jämlikhet). I länder med stora inkomstskillnader sätts fler personer i fängelse och mindre resurser satsas på utbildning och välfärd. Exemplen kan mångfaldigas.

Bland de mer jämlika länderna återfinns förstås Sverige, Norge, Danmark, Finland samt Japan Belgien och Österrike. Bland de mer ojämlika länderna återfinns USA, Storbritannien och Portugal. Som förklaring till resultaten anför författarna att ojämlikhet leder till ökad stress, inte bara bland de sämst ställda utan också bland de välbärgade. Den mentala ohälsan och de sociala problemen drabbar därför inte bara de sämst ställda, utan också de som tjänar mest.

Så ni ser, kära läsare, att jämlikhet inte bara är ett moraliskt värde i sig utan också ett väldigt praktiskt medel i bygget av det goda samhället. Något säger mig att denna bok regelbundet kommer att dyka upp i den svenska valrörelsen inför 2010 års riksdagsval, och då är det inte Fredrik Reinfeldt som åberopar den.

Själv skall jag nu läsa boken noga, och kanske återkomma till den i ett mer utvecklat sammanhang i Fat Cat media. Tills dess tycker jag att ni kan läsa recensionen i The Sunday Times.

EU - ett elitprojekt?

I sommar höjs lönerna för ledamöterna i Europaparlamentet till 80 000 kronor i månaden. Och då ingår förstås inte resebidrag och andra stödresurser.

De höga ersättningsnivåerna riskerar att ytterligare förstärka bilden av EU som ett elitprojekt, och därigenom öka EU-skepsisen och väljarnas bristande förtroende till EU-politikerna. Det kan gynna de EU-kritiska parterna samt bidra till ett lågt valdeltagande.
Ledamöternas oberoende sägs vara ett argument för höga ersättningsnivåer. Jodå. Men även om man använder det argumentet så är det svårt att hävda att ersättningsnivåerna måste vara så höga som de nu är. Skulle t ex halverade ersättningsnivåer verkligen leda till minskat oberoende? Det tror jag inte.

Hittills har EU-parlamentarikerna haft samma lön som de nationella parlamentarikerna. Det har lett till stora löneskillnader i Europaparlamentet. Visst, det kan vara ett problem. Men knappast av den digniteten att det bör lösas genom att sätta en gemensam lön på 80 000 kronor i månaden.

Ett annat argument skulle vara att en del länder har väldigt höga ersättningsnivåer för sina nationella parlamentsledamöter, och att det skulle sänka Europaparlamentsledamöternas anseende att låta dem ha lägre ersättningsnivåer. Men i så fall öppnar det för en ersättningsspiral där varje höjning av de nationalla parlamentsledamöternas ersättningar i ett enskilt land leder till höjningar över hela linjen.

Politiskt finns det möjlighet för de partier som agerat emot de höga ersättningsnivåerna att använda sig av sitt motstånd i valrörelsen, och argumentera emot de höga ersättningsnivåerna utifrån ett jämlikhetsperspektiv. En sådan debatt skulle sannolikt missgynna Moderaterna och gynna de rödgröna partierna.

Situationen kompliceras av partiernas tidigare agerande i frågan. Vänsterpartiet lade ned sin röst när Europaparlamentet röstade om de nya lönerna. Miljöpartiet röstade emot medan Socialdemokraterna och de fyra allianspartierna röstade för. Nu pågår en kraftmätning i riksdagen där den rödgröna koalitionen vill att EU-parlamentarikerna skall beskattas i Sverige. Men den diskussionen blir mer teknisk än ideologisk.

Jag kommenterar Europaparlamentarikernas löner för TT bl a här.

Moderaternas Per Schlingmann och frågan om det specifikt svenska

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann säger till Dagens Eko att de som kommer till Sverige från andra länder ska skriva under ett kontrakt att de känner till svenska värderingar. Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige, säger Schlingmann till Ekot. Schlingmann menar också att "det ska få konsekvenser" om någon inte uppfyller de krav han eller hon har skrivit på.

Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?

Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.

Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?

Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.