Kampen mot brottsligheten är en frihetsfråga. Förminska inte den kampen till signalpolitik

Jag är socialdemokrat för att jag älskar friheten och för att jag vill delta i kampen för alla människors möjlighet till ett värdigt liv, skrev jag i en uppmärksammad artikel i Dagens ETC i fredags. Så är det. Och just för att jag älskar friheten och vill slåss för alla människors rätt till ett värdigt liv avskyr jag också brottsligheten och när rättsstaten sätts ur spel.

Brottslighet är ett gissel som ställer sig i vägen för människors frihet. De värsta brotten - mord och dråp - berövar människor inte bara frihet utan också liv. Brott gör människor rädda och inskränker deras frihet - från kvinnor som inte vågar röra sig obehindrat ute om kvällarna till äldre personer som inte vågar öppna ytterdörren av rädsla för att bli drabbade. Brottslighet krymper människors frihet och hindrar deras växande och möjligheter att utveckla sin potential.

Därför är kampen mot brottsligheten en frihetsfråga. Men då är det viktigt att kampen mot brottsligheten förs på allvar och inte förminskas till en signalpolitik, en ängslig strävan att vinna marginalväljare.

Det är ingen hemlighet att jag under lång tid varit både irriterad och deprimerad över den repressiva, oseriösa retorik som präglar delar av svensk kriminalpolitisk debatt i dag. Alltför många framträdande politiker bidrar till att göra kampen mot brottsligheten till en fåfäng tävling om vem som vill ha flest poliser och vem som vill höja straffen mest. "- Jaså, ni kräver tre års fängelse för den som begår brottet X - då kräver vi tre och ett halvt ." "- Tre och ett halv åt - då höjer vi till fyra." "- Fyra års fängelse, det är väl ingenting - då höjer vi till fem. Och lägger till kravet på fotboja för asylsökande."

Kampen mot brottsligheten måste föras både mot brotten och mot brottens orsaker. I dagens debatt ligger fokus alldeles för ensidigt på repressiva åtgärder. För oss som älskar friheten är en sådan linje ohållbar. Den är också vilseledande inför väljarna, som leds att tro att strängare straff är en kungsväg för att minska brottsligheten.

Så diskutera gärna brottslighet och kriminalpolitik. Men gör det på ett seriöst sätt, och förminska inte det svåra arbetet att minska brottsligheten till en repressiv signalpolitik. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.


Som vision citerar jag gärna förre justitieministern Lennart Geijer: I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten.

Första maj, 2017

...och vår håg och vår hand

röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden vänd.

Raderna ovan är hämtade ur missionärssonen, socialisten och poeten Johannes (Hannes) Evelinus Skölds sång "Första maj", ur samlingen Sånger om striden och kärlen, från 1911. Jag tycker det är några av de vackraste raderna ur den svenska arbetarrörelsens sångtradition överhuvudtaget. För mig är arbetarrörelsen och socialdemokratin i grunden en frihetsrörelse - och utan jämlikhet ingen frihet.

Givet frihetsidealet är det inte utan viss dysterhet jag följt socialdemokraternas alltmer repressiva retorik i debatten om flyktingar, utsatta EU-migranter ("tiggare") och brott och straff. Förslaget om fotboja på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar är bara toppen på ett isberg. Med anledning av denna utveckling formulerade jag mig på följande sätt i mitt 1 maj-tal i fina Trollhättan i dag:

Låt oss inte heller i kampen mot terrorism och gängbrottslighet fastna i en tävling om strängare straff. De senaste veckorna har vi har sett en överbudspolitik mellan de olika politiska partierna, inklusive vårt eget, om vem som vill höja straffen och skärpa övervakningen mest. De senaste mest spektakulära förslagen handlar om fotbojor på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar – ett förslag som ingen för bara ett par år sedan hade tagit på allvar.


Visst, socialdemokratin ska vara hård mot brott, men socialdemokratin ska också vara hård mot brottets orsaker. Och för att komma åt orsakerna, ja då räcker det inte med fotbojor, fler poliser eller strängare fängelsestraff – min socialdemokrati är inte repressiv. Vi vet att när livschanserna är ojämlika, då ökar riskerna för brott och kriminalitet. Till skillnad från högern vill vi socialdemokrater också prioritera kampen mot kriminalitetens grogrund och dess orsaker.


Trygga samhällen byggs av trygga människor. Vårt mål är ett samhälle där ingen ska kunna välja brottets bana och säga "Jag hade inget val". Därför bekämpar vi brottsligheten, javisst - självklart, men vi bekämpar samtidigt brottslighetens orsaker genom att investera i jobb, skola och bostäder – så bygger vi ett tryggt, ett rättvist och ett jämlikt samhälle!

Jag är också trött på det ständiga pratet om att svenskarna skulle vara så oroliga och att vi därför måste "lyssna på människors oro". Jovisst ska vi göra det. Men vi ska också - och kanske framförallt - lyssna på människors drömmar och människors hopp. Jag formulerade det så här i talet:

Det sägs ibland att vi ska lyssna till den oro som finns. Det är klart att vi ska, även om jag ibland tycker att det är politikerna som verkar vara mest oroliga och som överför sin egen oro och ångest till folket. 

Men framför allt ska vi lyssna till de drömmar som människor har. Till de drömmar och visioner som finns i den myllrande folkmassan, hos den enskilda människan, bland skolelever och bland industriarbetare. Bland lärare och bland sjukvårdsanställda. Bland arbetslösa, bland företagare och bland pensionärer. Bland asylsökande, bland restaurang- och handelsanställda. Bland kulturarbetare, bland bönder, bland idrottare, bland städare och bland ingenjörer. Bland alla dessa fantastiska människor som tillsammans är vårt älskade Sverige – ett land präglat av öppenhet och mångfald. Låt oss tala mindre om oro, låt oss tala mer om människors drömmar och om människors hopp!

Kanske önsketänker jag, men jag tycker mig ana små tecken på en retorisk omsvängning i Stefan Löfvens 1 maj-tal i dag. Stefan Löfven gör i talet framtidstron och inte oron till sitt bärande tema. Han lyfter fram att kampen mot brottsligheten är nödvändig eftersom kriminalitet är ett tyranni över våra liv och kuvar vår frihet. Och han betonar behovet av förebyggande åtgärder. Små steg i rätt riktning.

*

Jag hann tillbaka till Göteborg lagom till Socialdemokraternas demonstration i Göteborg. Jag räknade till 1340 personer, ungefär lika många som förra året. Vänsterpartiets tåg hann jag se, men inte räkna. Men de var väldigt, väldigt många. :)

Lennart Geijer och jag

Nu närmar sig datum för boksläpp och recensioner för min nya bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas förlag). Boken har redan hunnit få en positiv recension i Svenska Dagbladet, trots att första recensionsdatum formellt inte är förrän om några dagar. Kanske är det dags att jag formulerar några rader om varför jag skrev den här boken och varför jag tycker att förre justitieministern Lennart Geijer är politiskt och socialt intressant för vår tid.

*

I mina tidigaste tonår – runt år 1970 - läste jag en insändare i tidningen Kvällsposten som gjorde mig djupt upprörd. Insändaren var skriven av signaturen ”Drabbad” och skribenten rasade över tillståndet i svenska fängelser. Straffen var för korta och tillvaron på anstalterna alldeles för bekväm. Daltet med fångarna måste få ett slut. Ett straff skulle vara ett straff och inte en behaglig semestertillvaro.

Signaturen ”Drabbad” var en del av en högljudd och frustrerad opinion som irriterades av 1960- och det tidiga 1970-talets reformering och humanisering av svensk kriminalvård. Mitt unga hjärta upprördes av skribentens förakt och bristande medkänsla gentemot de människor som av olika skäl hamnat innanför murarna. Med harm i sinnet skrev jag ett svar till signaturen ”Drabbad” där jag lyfte fram behovet av vård och rehabilitering i stället för straff och att människovärdet även gällde brottslingar. Kvällsposten publicerade mitt svar och jag fylldes av en självtillfredsställelse värdig julaftonens Karl-Bertil Jonsson.

*

Reformeringen och humaniseringen av svensk kriminalvård kulminerade under Lennart Geijers tid som socialdemokratisk justitieminister i Olof Palmes fösta regering. Lennart Geijer var justitieminister åren 1969-1976 och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet. Fängelsestraffet borde avskaffas.

Trots Lennart Geijers omstörtande ställningstaganden i kriminalpolitiska frågor och trots hans centrala position i svenskt politiskt liv under de omtumlande åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet är hans politiska idéer och hans politiska gärning i stort sett outforskade. Den så kallade Geijeraffären från senare delen av 1970-talet – där Lennart Geijer tillsammans med andra framträdande politiker anklagades för samröre med prostituerade – har lagt sig som ett hinder i vägen och utgjort en slags politisk och mental blockering mot alla försök att studera Geijer som politiker och som person.

Boken grundar sig på en genuin nyfikenhet att förstå den tid under 1960- och 1970-talet, som inte är så avlägsen och som frambringade hållningar som i dag uppfattas som närmast tabu i det politiska samtalet. Syftet är att sätta in Lennart Geijers radikala idéer i ett idéhistoriskt sammanhang och därigenom bidra till ökad förståelse av såväl hans politiska strävan som av den tid i vilken han verkade. Därutöver är avsikten att ge en bild av människan Lennart Geijer, en man som av många uppfattades och beskrevs som en särling i den politiska världen. 

Jag har haft stor glädje av de tidigare okända dagboksanteckningar som jag genom Lennart Geijers familj fått möjlighet att ta del av. Dagboksanteckningarna sträcker sig från sommaren 1922, då Lennart Geijer var tolv år gammal, till hösten 1975 när Geijer vid 66 års ålder närmar sig slutet av sin politiska gärning. Dagböckerna utgör sammantaget 1 700 prydligt skrivna och lättlästa sidor.

 

Jag berättar om hans barn- och ungdomsår, och om hans politiska och yrkesmässiga gärning inom hyresgäströrelsen och tjänstemannarörelsen. Särskilt utrymme ges åt Lennart Geijers tid i Lund, hans introduktion i de studentradikala kretsarna med Tage Erlander i sällskapskretsen. Här ges färgstarka ögonvittnesskildringar av Olof Palme och Tage Erlander, av 1960- och 1970-talets turbulenta politiska tid samt dramatiska händelser som kapningsdramat på Bulltofta, ockupationen av västtyska ambassaden, IB-affären och även Geijeraffären. Därutöver vill jag använda skildringen av Lennart Geijer och hans tid till att också säga något om den tid vi själva lever i, mot bakgrund av den frihetlighet och den auktoritetsnedrivning som så starkt präglade Lennart Geijer och hans tid.

*

 Boken presenteras i samband med boksläpp i Stockholm tisdag 20 januari kl 18.00, i bokförlaget Atlas lokaler på Saltmätargatan 22, samt i Göteborg onsdag 21 januari kl 17.00, i entrén till Statsvetenskapliga institutionens lokaler på Sprängkullsgatan 19. Välkomna!

Boken kan beställas här.

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 2. Om friheten

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om partiprogrammets demokratisyn återfinns här. I denna text kommenterar jag den frihetssyn som kommer till uttryck i förslaget.

*

I sitt installationstal som socialdemokratisk partiledare vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne utveckla en röd frihetsvision och den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Det gick väl si och så med den saken. Fortfarande är det alltför många som associerar frihetsvärdet till de borgerliga partierna och inte till den politiska vänstern.

Det nya programförslaget tar Mona Sahlins uppmaning på allvar och slår an en frihetlig ton. Texten nöjer sig inte med att lyfta fram jämlikheten som en nödvändig förutsättning för verklig frihet. Förslaget försöker också gestalta hur frihetsfrågorna skall få utrymme i ett individualiserat samhälle utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder, visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självförverkligande, självständiga opinionsyttringar och individuella rättigheter. Kollektiva gemenskaper som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Den accelererande individualiseringen har sin grund i den kommunikationsteknologiska utvecklingen, där individens möjligheter i allt mindre utsträckning betingas av bundenhet till territoriet eller av territoriellt grundade identiteter. Den nya informationstekniken har ökat individens frihet att välja umgänge, livsstil och identitet, slår programförslaget insiktsfullt fast. Framväxten av nya digitala medier bejakas just ur ett frihetsperspektiv: De snabba digitala medierna har blivit effektiva redskap för frihetsrörelserna runt om i världen samtidigt som de ger ny vitalitet åt de gamla demokratierna.

Frihetsperspektivet präglar också synen på arbetslivet. Borgerlighetens förhärskande (och förtryckande) arbetslinje utmanas i skrivningar som t ex: Vi vill förkorta arbetstiden i former som ökar detta det egna inflytandet och skapar möjlighet för den anställde att fördela sin arbetstid mellan olika perioder i livet. Min tanke - och längtan - går till Ernst Wigforss ofta citerade uttalande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.

Jag noterar med tillfredsställelse att programförslaget inte faller i fällan att reducera frihet till valfrihet. Ordet vafrihet nämns bara en gång på 50 sidor. Det är bra. Och modigt. Vi lever i en tid som inte bara av en del kallas för "valfrihetens tyranni" utan där också ordet "valfrihet" skaffat sig en hegemonisk ställning i diskursen. Nästan vilket politiskt förslag som helst kan idag legitimeras med att genomförandet skulle öka medborgarnas valfrihet. Sänkta skatter ökar valfriheten. Höjda skatter ökar valfriheten. Allting går att sälja med mördande rekl... förlåt med ökad valfrihet. Den som inte sjunger valfrihetens lov stigmatiseras och utestängs ur diskussionsgemenskapen. Vi behöver en debatt som bidrar till att dekonstruera begreppet valfrihet, i syfte att upphäva dess ställning som hegemon i diskursen och som ger insikter om vilka olika saker vi egentligen menar när vi tror att vi kanske menar samma sak när vi talar om valfrihet. Programförslaget är ett försiktigt steg fram i det arbetet.

Förväxla inte frihet med valfrihet!

I vårt hyperindividualiserade samhälle är valmöjligheterna fler än någonsin. Du bestämmer själv över hur du vill placera dina pensionspengar, hur din gymnasieutbildning skall utformas eller vilka komponenter som skall finnas i din nya bil (om du nu skulle ha råd att köpa en sådan). Brudpar utformar själva sin vigselceremoni, i dialog med din läkare diskuterar du tänkbara diagnoser samt för- och nackdelar med olika behandlingar. I debatten framförs förslag om att människor med annan tro än kristen själva skall få disponera samma mängd dagar som de kristna helgdagarna, för att få vara lediga eller fira sina religiösa högtider. Är denna utveckling på gott, eller har vi förpassats till valfrihetens tyranni?

I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.

I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."

Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.

Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?

FRA-lagen med andra frihetsnormer

Långt borta från Gotland och svensk politik författar jag nu mitt andra inlägg som gäst på Ulf Bjerelds blogg.

Här i Berlin har det just införts rökförbud på krogarna men ingen bryr sig. Och när man cyklar hem genom stan utan vare sig hjälm eller lysen mitt i natten kan man på sin höjd få en liten uppmaning ropad efter sig av en snäll polis. Men så kallas Berlin också för en av världens mest liberala städer - inte minst när det gäller sexualitet och legala och illegala droger enligt senaste numret av nöjestidningen Zitty.

I denna flummigt frihetliga stad har media rapporterat mycket om FRA-lagen, gärna med vinklingen Sverige - tidigare ett så öppet land - snart Europas främsta övervakningsstat. Och jag förklarar lagen med ett tvivelfyllt jo, det senast angivna skälet till varför vi ska övervaka all internettrafik över gränserna är tydligen att vi ska... spionera på Ryssland. Samtidigt hävdar svenska medier att Tyskland är långt mer tillåtande i sin signalspaning än Sverige. Jaja, tänker jag, frihet är ju också ett relativt begrepp.

Jag pratade med en journaliststudent när jag var i Rwanda. Passade på att fråga hur det var med censuren och yttrandefriheten. Och han svarade att det inte var några problem alls, bara man tänker på vad man skriver så att man inte gör någon upprörd. Jaja, tänkte jag även då, frihet är ju relativt. Eller som Knutna Nävar sjöng någon gång:

Det är något konstigt med friheten
något konstigt med friheten
När du och kamratena kräver den
så finns den inte för er