Skärpta straff och kritik av SD fick starkast applåder i Magdalena Anderssons sommartal

Idag sommartalade Margareta Andersson på ett stekhett Gustav Adolfs torg i Göteborg. I sitt tal höll hon sig i huvudsak till de tre huvudpunkter som utgör grund för den socialdemokratiska valkampanjen: att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, att snabba på den gröna industriella revolutionen och skapa jobb i hela landet samt att vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen.

Det första avsnittet i talet som drog ned starka applåder var när hon utlovade skärpta straff: Vi ska vi fördubbla straffet för grovt vapenbrott. Man ska dömas till minst fyra års fängelse, dubbelt så länge som i dag. Jag är övertygad om att endast en bråkdel av de som applåderade hade kunskap om vilka straffsatser som gäller i dag för grovt vapenbrott. Magdalena Andersson kunde ha utlovat en höjning till två, fyra, sex, åtta eller tolv år - applåderna hade blivit lika starka. 

Magdalena Andersson tillade: Skjuter man på varandra på allmän plats, då ska det leda till mycket längre straff än i dag. Mer än maxstraff. Mer än maxstraff? En märklig formulering, som även den möttes av starka applåder. 

Därefter lovade Magdalena Andersson att polisen utan konkret brottsmisstanke ska ges befogenheter att kunna söka igenom vartenda källarförråd, varenda lägenhet och varenda bil för att leta efter vapen. Jag blir bekymrad dels över Magdalena Andersson populistiska retorik i dessa frågor och dels över de spontana och oproblematiserade publikreaktionerna. Rättssäkerhet - hej, vart tog du vägen?

Det andra avsnittet i talet som drog ned applåder handlade om "det blåbruna blocket" och särskilt att Liberalerna nu är en del av detta block. Jag citerar:

Nu har även Johan Pehrson hoppat ned i den blåbruna pölen.

Det svider nog i hjärtat på många svenska liberaler. Särskilt här i Göteborg. Torgny Segerstedts stad. Den borgerliga antinazismens högborg. Liberalerna, som varit ett parti med principer, som kämpat för jämställdhet och alla människors lika värde.

Genom Sveriges historia har Liberalerna varit den borgerliga garanten mot högerextremism, fascism och nazism. Men nu går Johan Pehrson till val på något helt annat. Nu vill han vara garanten för att Sverigedemokraterna ska få tillgång till regeringsmakten.

Det är beklämmande att beskåda.

I Sifos mätningar är det ytterst jämnt mellan blocken. I dag har Magdalena Anderssons regeringsunderlag ett knappt övertag med 49.2 procent mot Ulf Kristerssons 48.3. Rörelserna över blockgränsen är ytterst liten. Kanske går vi mot ett mobiliseringsval.

 

 

Det rör på sig i Moderaterna. Men vart går färden?

Jag vet inte riktigt vad som händer inom Moderaterna just nu. Kanske finns där en uppdämd frustration över valnederlaget 2018 och att partiet sannolikt utestängts från den politiska makten under hela den innevarande mandatperioden. Kanske jäser partiet av intern mobilisering inför den stundande partistämman i Västerås. Kanske är det ett svagt ledarskap som inte förmår hålla emot krav på symbolpolitiska utspel av olika slag. Men de senaste veckorna har Moderaterna på olika sätt förknippats med braskande politiska förslag på ett sätt som ställer Håkan Juholts omtalade popcornsmaskin i skuggan.

I onsdags visade jag hur Moderaternas förslag i gängvåldsfrågan fick orimliga konsekvenser. En man som döms för grov misshandel av sin hustru ska, enligt Moderaterna, bara få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som döms för en motsvarande misshandel av en annan gängkriminell person. Förslaget visar vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna vill profilera sig i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.

I dag kräver Moderaterna söndagsöppet på systemet, trots att forskning visar på ett samband mellan tillgänglighet, konsumtion och alkoholrelaterade skador från trafikolyckor och våldsbrott. Här nöjer jag mig med att citera vad statsvetaren Carl Melin skrev på Twitter tidigare idag: Jag avstår gärna från att kunna handla alkohol söndagar och sena kvällar om det gör att alkoholisternas barn får någon tid i veckan där inte pappa och/eller mamma kan skaffa mer alkohol. Deras liv är mycket viktigare än min bekvämlighet.

Och i Sölvesborg - där Moderaterna samarbetar i styret med Sverigedemokraterna - har kommunledningen nu bestämt att man inte ska köpa in någon "utmanande samtidskonst", eller "menskonst" som en SD-företrädare uttrycker det i förlöjligande syfte. I samma Sölvesborg har kommunledningen nu också bestämt att den regnbågsfärgade Prideflaggan inte längre ska få hissas på stadshuset. Jag skulle gärna vilja att någon journalist frågade Ulf Kristersson vad han tycker om sina partikamraters agerande i Sölvesborg.

Kriminalpolitiska utspel som ger kvinnomisshandlare halva straffmängden i förhållande till gängkriminella, söndagsöppet på Systembolaget trots att det sannolikt leder till ökad konsumtion och våldsbrott, politiskt styre av vilken konst som ska få köpas in och stopp för Prideflaggan på stadshuset. Och detta bara på några dagar. 

Det rör på sig i Moderaterna. Frågan är vart det bär.

Kampen mot brottsligheten är en frihetsfråga. Förminska inte den kampen till signalpolitik

Jag är socialdemokrat för att jag älskar friheten och för att jag vill delta i kampen för alla människors möjlighet till ett värdigt liv, skrev jag i en uppmärksammad artikel i Dagens ETC i fredags. Så är det. Och just för att jag älskar friheten och vill slåss för alla människors rätt till ett värdigt liv avskyr jag också brottsligheten och när rättsstaten sätts ur spel.

Brottslighet är ett gissel som ställer sig i vägen för människors frihet. De värsta brotten - mord och dråp - berövar människor inte bara frihet utan också liv. Brott gör människor rädda och inskränker deras frihet - från kvinnor som inte vågar röra sig obehindrat ute om kvällarna till äldre personer som inte vågar öppna ytterdörren av rädsla för att bli drabbade. Brottslighet krymper människors frihet och hindrar deras växande och möjligheter att utveckla sin potential.

Därför är kampen mot brottsligheten en frihetsfråga. Men då är det viktigt att kampen mot brottsligheten förs på allvar och inte förminskas till en signalpolitik, en ängslig strävan att vinna marginalväljare.

Det är ingen hemlighet att jag under lång tid varit både irriterad och deprimerad över den repressiva, oseriösa retorik som präglar delar av svensk kriminalpolitisk debatt i dag. Alltför många framträdande politiker bidrar till att göra kampen mot brottsligheten till en fåfäng tävling om vem som vill ha flest poliser och vem som vill höja straffen mest. "- Jaså, ni kräver tre års fängelse för den som begår brottet X - då kräver vi tre och ett halvt ." "- Tre och ett halv åt - då höjer vi till fyra." "- Fyra års fängelse, det är väl ingenting - då höjer vi till fem. Och lägger till kravet på fotboja för asylsökande."

Kampen mot brottsligheten måste föras både mot brotten och mot brottens orsaker. I dagens debatt ligger fokus alldeles för ensidigt på repressiva åtgärder. För oss som älskar friheten är en sådan linje ohållbar. Den är också vilseledande inför väljarna, som leds att tro att strängare straff är en kungsväg för att minska brottsligheten.

Så diskutera gärna brottslighet och kriminalpolitik. Men gör det på ett seriöst sätt, och förminska inte det svåra arbetet att minska brottsligheten till en repressiv signalpolitik. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.


Som vision citerar jag gärna förre justitieministern Lennart Geijer: I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten.

Hur otryggt är Sverige egentligen?

Vi lever i orons tid, hävdar en del. Men hur oroliga är svenskarna egentligen? Enligt en mätning från DN/Ipsos anser 42 procent att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i medierna. Det är nästan dubbelt så många än de som tycker att Sverige egentligen är mer otryggt än den bild som framkommer i medierna (26 procent). 

Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?

Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)

SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.

Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.