Det rör på sig i Moderaterna. Men vart går färden?

Jag vet inte riktigt vad som händer inom Moderaterna just nu. Kanske finns där en uppdämd frustration över valnederlaget 2018 och att partiet sannolikt utestängts från den politiska makten under hela den innevarande mandatperioden. Kanske jäser partiet av intern mobilisering inför den stundande partistämman i Västerås. Kanske är det ett svagt ledarskap som inte förmår hålla emot krav på symbolpolitiska utspel av olika slag. Men de senaste veckorna har Moderaterna på olika sätt förknippats med braskande politiska förslag på ett sätt som ställer Håkan Juholts omtalade popcornsmaskin i skuggan.

I onsdags visade jag hur Moderaternas förslag i gängvåldsfrågan fick orimliga konsekvenser. En man som döms för grov misshandel av sin hustru ska, enligt Moderaterna, bara få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som döms för en motsvarande misshandel av en annan gängkriminell person. Förslaget visar vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna vill profilera sig i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.

I dag kräver Moderaterna söndagsöppet på systemet, trots att forskning visar på ett samband mellan tillgänglighet, konsumtion och alkoholrelaterade skador från trafikolyckor och våldsbrott. Här nöjer jag mig med att citera vad statsvetaren Carl Melin skrev på Twitter tidigare idag: Jag avstår gärna från att kunna handla alkohol söndagar och sena kvällar om det gör att alkoholisternas barn får någon tid i veckan där inte pappa och/eller mamma kan skaffa mer alkohol. Deras liv är mycket viktigare än min bekvämlighet.

Och i Sölvesborg - där Moderaterna samarbetar i styret med Sverigedemokraterna - har kommunledningen nu bestämt att man inte ska köpa in någon "utmanande samtidskonst", eller "menskonst" som en SD-företrädare uttrycker det i förlöjligande syfte. I samma Sölvesborg har kommunledningen nu också bestämt att den regnbågsfärgade Prideflaggan inte längre ska få hissas på stadshuset. Jag skulle gärna vilja att någon journalist frågade Ulf Kristersson vad han tycker om sina partikamraters agerande i Sölvesborg.

Kriminalpolitiska utspel som ger kvinnomisshandlare halva straffmängden i förhållande till gängkriminella, söndagsöppet på Systembolaget trots att det sannolikt leder till ökad konsumtion och våldsbrott, politiskt styre av vilken konst som ska få köpas in och stopp för Prideflaggan på stadshuset. Och detta bara på några dagar. 

Det rör på sig i Moderaterna. Frågan är vart det bär.

Vill "förbjuda exkluderingsflaggan" - M, KD och L gör honom till kommunstyrelsens ordförande

I skånska Svalöv har Moderaterna och Kristdemokraterna, med stöd av Liberalerna, inlett ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. Samarbetet innebär att Sverigedemokraten Teddy Nilsson tilldelas det tyngsta politiska uppdraget - han blir kommunstyrelsens ordförande.

Tidigare i veckan avslöjade Aftonbladet att Teddy Nilsson på sitt Facebook-konto spridit inlägg fyllda av antisemitisk hatretorik, och att han med formuleringen "väl valda ord" kommenterat en text där Annie Lööf utpekats som "folkförrädare".

Historien slutar inte där. I dag avslöjar Expo att Teddy Nilsson också argumenterat för att den regnbågsfärgade Pride-flaggan skulle förbjudas. Som argument anförde Teddy Nilsson att flaggan blivit HBTQ-rörelsens främsta varumärke och att den "ifrågasätter heteronormen".

Jag vet inte vad som är ynkligast. Teddy Nilssons uttalanden eller Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas beslut att lyfta fram en person med dessa åsikter till ordförande i kommunstyrelsen.

Händelserna i Svalöv ger skäl till eftertanke - för att uttrycka det milt - för dem som hävdade att en M/KD-regering aldrig skulle samverka med Sverigedemokraterna. På flera ställen i Sverige - Sölvesborg, Hörby, Bromölla - medverkar Moderaterna till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande. Ulf Kristersson protesterar - men har inte den nödvändiga auktoriteten för att påverka sina partikamrater.

M samarbetar med homofoba SD i Hörby. Det behövs en vuxen i moderaternas rum

Uppdaterat 6 oktober kl 19.00. Historien blir värre och värre. Expo har analyserat Stefan Borgs Facebooksida över tid, och hittat de mest hårresande delningar och uttalanden. Stefan Borg har bland annat ondgjort sig över invandring till Sverige som "befolkningsutbyte", länkat till antisemitiska bloggar och försvarat den högerextrema tidningen Nya Tider. Hur Moderaterna i Hörby medvetet kan hjälpa fram en person med dessa värderingar till posten som kommunstyrelsens ordförande är en skandal av stora mått. Och Ulf Kristersson fortsätter att tiga i saken.

*

I veckan vann Sverigedemokraterna en stor framgång då partiet genom Stefan Borg i Hörby för första gången erövrade ordförandeposten i en kommunstyrelse. Sverigedemokraternas framgång möjliggjordes genom en teknisk valsamverkan med Moderaterna i Hörby.

Stefan Borg i Hörby är inte vem som helst. När Hörby kommun hissade Regnbågsflaggan i samband med Malmö Pride förra året kritiserade Stefan Borg flaggningen på sin Facebooksida: Allt för alla, inga gränser här, i Hörby ska alla inkluderas, alla ska känna stolthet, nekrofiler, pedofiler, koprofager, tidelagare - you name it. I Stefan Borgs värld blir kommunens solidaritet med Pride-rörelsen och dess kamp för alla människors lika värde ett stöd för att till exempel ha sex med barn eller med djur. (Ja, jag fick googla "koprofagi".) Uttalanden är naturligtvis djupt kränkande mot de människor som engagerar sig i Pride-manifestationerna.

Stefan Borg har också kritiserat polisens och Försvarsmaktens deltagande i Pride-parader: Detta är en skam för vilket land som helst, men nu råkar det vara mitt fosterland och jag blir uppriktigt förbannad. Hur har Sverige kunna sjunka till denna avgrundsnivå som nation betraktat? Finns det ingen botten för hur långt Sverige kan falla? 

Avgrundsnivå? Vi har förmånen att få leva i ett land där polis och militär markerar stöd för grundläggande demokratiska värden och manifesterar för att stärka hbtq-personers livssituation och rättigheter. Men Stefan Borg möter detta engagemang med avsky och förakt.

Det handlar om människosyn. Moderaterna i Hörby har nu fört fram en man med denna människosyn till posten som kommunstyrelsens ordförande. Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman påstås ha gett grönt ljus för arrangemanget.

Ulf Kristersson och moderaternas partiledning har ett stort ansvar för att hantera det som nu sker i Hörby. Hittills har man hållit en väldigt låg profil. Det enda uttalande jag hittat är från vice partisekreterare Anders Edholm som igår sa till Aftonbladet att det valtekniska samarbetet i Hörby "strider mot partiets riktlinjer". OK. Men om inte den moderata partiledningen går vidare med sanktioner blir signalen till andra lokala moderata partiorganisationer att man är beredd att se mellan fingrarna med lokalt samarbete med Sverigedemokraterna.

Jag tycker att Csaba Bene Perlenberg uttrycker det bra på Kvällsposten/GT:s liberala ledarsida: Ska Moderaterna på riksplan ha någon som helst trovärdighet framöver borde uteslutningsärenden mot Lars-Ivar Ljungman och Hörbymoderaterna inledas omgående. Agerandet i Hörby, som strider mot partilinjen, måste få konsekvenser. Annars är avståndstagandet från partiledningen bara retorisk teater.

Ulf Kristersson är hårt trängd mellan moderater som gärna samarbetar med Sverigedemokraterna och moderater med en mer frihetlig, liberal inställning. Det vore befriande om han tog steget fram och på allvar markerade att samarbete med Sverigedemokraterna - varken i Hörby eller någon annanstans - faktiskt inte är OK. Det behövs en vuxen i moderaternas rum.

Jag noterar att Dagens Nyheters ledarsida för ett snarlikt resonemang.

Pride - Arena för politisk kamp eller manifestation för nationell samling?

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund har tackat nej till att medverka i den partiledardebatt som anordnas i samband med Stockholm Pride om ett par veckor. Beslutet har mötts av starka negativa reaktioner från arrangörerna av Pride-festivalen och av Hägglunds kollegor inom den borgerliga alliansen.

Kristdemokraterna är - menar Expressens ledarredaktion - det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter. För Göran Hägglund och Kristdemokraterna blir medverkan i partiledardebatten under Pride-festivalen därför ett politiskt dilemma. Om Göran Hägglund väljer att inte medverka kommer hans frånvaro att synliggöras med en tom stol under debatten och han får löpa gatlopp som homofob i media och under festivalen. Om Göran Hägglund i stället väljer att medverka kommer han genom Kristdemokraternas inställning i HBT-frågor att mötas av burop och skepsis och han riskerar att bli debattens driftkucku. Damned if he does, damned if he doesn't.

Kontroversen kring Göran Hägglunds medverkan i partiledardebatten lyfter en större fråga - den om vad som egentligen är syftet med Pride-festivalen. Från att ursprungligen ha varit en del i en politisk kamp för att stärka HBT-personers rättigheter påminner festivalen i dag mera om en nationell samlingsmanifestation där alla samhällsaktörer -från de politiska partierna till uniformsyrken och hockeyspelare - förväntas uttrycka sitt reservationslösa stöd för HBT-rörelsen. De som inte vill delta stigmatiseras. Att vägra vara med är ett större normbrott än att vägra fira Midsommar.

Låt mig vara tydlig. HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Sverige är i dag ett av de länder - kanske det främsta - där HBT-personers rättigheter är som allra starkast. Dessa framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för stöd åt mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Men - vilket jag tidigare skrivit - som de flesta andra frihetsrörelser riskerar HBT-rörelsen att låta sig pacificeras av sina framgångar. HBT-rörelsen kan komma att uppfattas - eller rent av bli - en del av etablissemanget och av maktordningen. Eller som de s k regnbågsrabulisterna uttryckte det: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Därför finns det nu en kluvenhet i Pride-festivalen som fenomen. Hur mycket skall Pride-festivalen fortfarande vara ett kraftfullt politiskt vapen mot etablissemang och heteronormativitet, där tyngdpunkten ligger på konflikt och på politisk kamp för att ytterligare stärka HBT-personers rättigheter? Och hur mycket skall Pride-festivalen vara en inkluderande manifestation över vunna framgångar och där hela samhället deltar i en ceremoni för att visa sin delaktighet i HBT-rörelsen? En sak är säker - festivalen kan på ett trovärdigt sätt inte vara både och.