Det rör på sig i Moderaterna. Men vart går färden?

Jag vet inte riktigt vad som händer inom Moderaterna just nu. Kanske finns där en uppdämd frustration över valnederlaget 2018 och att partiet sannolikt utestängts från den politiska makten under hela den innevarande mandatperioden. Kanske jäser partiet av intern mobilisering inför den stundande partistämman i Västerås. Kanske är det ett svagt ledarskap som inte förmår hålla emot krav på symbolpolitiska utspel av olika slag. Men de senaste veckorna har Moderaterna på olika sätt förknippats med braskande politiska förslag på ett sätt som ställer Håkan Juholts omtalade popcornsmaskin i skuggan.

I onsdags visade jag hur Moderaternas förslag i gängvåldsfrågan fick orimliga konsekvenser. En man som döms för grov misshandel av sin hustru ska, enligt Moderaterna, bara få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som döms för en motsvarande misshandel av en annan gängkriminell person. Förslaget visar vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna vill profilera sig i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.

I dag kräver Moderaterna söndagsöppet på systemet, trots att forskning visar på ett samband mellan tillgänglighet, konsumtion och alkoholrelaterade skador från trafikolyckor och våldsbrott. Här nöjer jag mig med att citera vad statsvetaren Carl Melin skrev på Twitter tidigare idag: Jag avstår gärna från att kunna handla alkohol söndagar och sena kvällar om det gör att alkoholisternas barn får någon tid i veckan där inte pappa och/eller mamma kan skaffa mer alkohol. Deras liv är mycket viktigare än min bekvämlighet.

Och i Sölvesborg - där Moderaterna samarbetar i styret med Sverigedemokraterna - har kommunledningen nu bestämt att man inte ska köpa in någon "utmanande samtidskonst", eller "menskonst" som en SD-företrädare uttrycker det i förlöjligande syfte. I samma Sölvesborg har kommunledningen nu också bestämt att den regnbågsfärgade Prideflaggan inte längre ska få hissas på stadshuset. Jag skulle gärna vilja att någon journalist frågade Ulf Kristersson vad han tycker om sina partikamraters agerande i Sölvesborg.

Kriminalpolitiska utspel som ger kvinnomisshandlare halva straffmängden i förhållande till gängkriminella, söndagsöppet på Systembolaget trots att det sannolikt leder till ökad konsumtion och våldsbrott, politiskt styre av vilken konst som ska få köpas in och stopp för Prideflaggan på stadshuset. Och detta bara på några dagar. 

Det rör på sig i Moderaterna. Frågan är vart det bär.

M samarbetar med homofoba SD i Hörby. Det behövs en vuxen i moderaternas rum

Uppdaterat 6 oktober kl 19.00. Historien blir värre och värre. Expo har analyserat Stefan Borgs Facebooksida över tid, och hittat de mest hårresande delningar och uttalanden. Stefan Borg har bland annat ondgjort sig över invandring till Sverige som "befolkningsutbyte", länkat till antisemitiska bloggar och försvarat den högerextrema tidningen Nya Tider. Hur Moderaterna i Hörby medvetet kan hjälpa fram en person med dessa värderingar till posten som kommunstyrelsens ordförande är en skandal av stora mått. Och Ulf Kristersson fortsätter att tiga i saken.

*

I veckan vann Sverigedemokraterna en stor framgång då partiet genom Stefan Borg i Hörby för första gången erövrade ordförandeposten i en kommunstyrelse. Sverigedemokraternas framgång möjliggjordes genom en teknisk valsamverkan med Moderaterna i Hörby.

Stefan Borg i Hörby är inte vem som helst. När Hörby kommun hissade Regnbågsflaggan i samband med Malmö Pride förra året kritiserade Stefan Borg flaggningen på sin Facebooksida: Allt för alla, inga gränser här, i Hörby ska alla inkluderas, alla ska känna stolthet, nekrofiler, pedofiler, koprofager, tidelagare - you name it. I Stefan Borgs värld blir kommunens solidaritet med Pride-rörelsen och dess kamp för alla människors lika värde ett stöd för att till exempel ha sex med barn eller med djur. (Ja, jag fick googla "koprofagi".) Uttalanden är naturligtvis djupt kränkande mot de människor som engagerar sig i Pride-manifestationerna.

Stefan Borg har också kritiserat polisens och Försvarsmaktens deltagande i Pride-parader: Detta är en skam för vilket land som helst, men nu råkar det vara mitt fosterland och jag blir uppriktigt förbannad. Hur har Sverige kunna sjunka till denna avgrundsnivå som nation betraktat? Finns det ingen botten för hur långt Sverige kan falla? 

Avgrundsnivå? Vi har förmånen att få leva i ett land där polis och militär markerar stöd för grundläggande demokratiska värden och manifesterar för att stärka hbtq-personers livssituation och rättigheter. Men Stefan Borg möter detta engagemang med avsky och förakt.

Det handlar om människosyn. Moderaterna i Hörby har nu fört fram en man med denna människosyn till posten som kommunstyrelsens ordförande. Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman påstås ha gett grönt ljus för arrangemanget.

Ulf Kristersson och moderaternas partiledning har ett stort ansvar för att hantera det som nu sker i Hörby. Hittills har man hållit en väldigt låg profil. Det enda uttalande jag hittat är från vice partisekreterare Anders Edholm som igår sa till Aftonbladet att det valtekniska samarbetet i Hörby "strider mot partiets riktlinjer". OK. Men om inte den moderata partiledningen går vidare med sanktioner blir signalen till andra lokala moderata partiorganisationer att man är beredd att se mellan fingrarna med lokalt samarbete med Sverigedemokraterna.

Jag tycker att Csaba Bene Perlenberg uttrycker det bra på Kvällsposten/GT:s liberala ledarsida: Ska Moderaterna på riksplan ha någon som helst trovärdighet framöver borde uteslutningsärenden mot Lars-Ivar Ljungman och Hörbymoderaterna inledas omgående. Agerandet i Hörby, som strider mot partilinjen, måste få konsekvenser. Annars är avståndstagandet från partiledningen bara retorisk teater.

Ulf Kristersson är hårt trängd mellan moderater som gärna samarbetar med Sverigedemokraterna och moderater med en mer frihetlig, liberal inställning. Det vore befriande om han tog steget fram och på allvar markerade att samarbete med Sverigedemokraterna - varken i Hörby eller någon annanstans - faktiskt inte är OK. Det behövs en vuxen i moderaternas rum.

Jag noterar att Dagens Nyheters ledarsida för ett snarlikt resonemang.

Orimligt tvångsutvisa unga till Afghanistan fyra dagar innan nya lagen träder i kraft

Nej, Sverige borde inte utvisa flyktingar till krigets Afghanistan. De stora bistånds- och mänskliga rättighetsorganisationerna (Rädda Barnen, Röda Korset, Amnesty, Oxfam, UNHCR m fl) anser att säkerhetsläget i landet är så svårt att utvisningarna dit borde upphöra. Afghanistan är otvivelaktigt ett av världens allra farligaste länder att leva i.

Den lag som riksdagen nyligen antog och som ger 9000 unga ensamkommande en ny möjlighet att få stanna i vårt gemensamma växande hem, Sverige, var glädjande och ett steg i rätt riktning. Därför är det med stor oro jag hör att i morgon tisdag, bara fyra dagar innan den nya lagen träder i kraft, planeras genomförande av tvångutvisningar av ett 15-tal personer till Afghanistan.

Det finns uppgifter om att ett okänt antal ungdomar som omfattas av den nya lagen ska utvisas. Arga och förtvivlade människor kontaktar mig och påstår att även konvertiter, ateister och HBTQ-personer återfinns i gruppen. Om dessa uppgifter stämmer är det djupt orättfärdigt. Den  nya lagen innehåller väl dessutom en paragraf som ger Migrationsverket rätt att utfärda inhibition i fall där enskilda utvisningshotade personer kan komma att omfattas av den nya lagen.

Naturligtvis vore grymt och ovärdigt att utvisa enskilda ungdomar till krigets Afghanistan fyra dagar innan en lag som skulle kunna ge dem en fristad träder i kraft. Jag hoppas verkligen att så inte blir fallet, och att klarhet snabbt kan skapas i denna sak.

Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

I en färsk rapport från Migrationsverket beskrivs hur säkerhetsläget i Afghanistan avsevärt försämrats. Under 2016 skadades eller dödades 11 000 civila i stridigheterna i landet och bara under den senaste månaden har hundratals människor mist livet. Alla provinser i Afghanistan påverkas av kriget och av Migrationsverkets rapport framgår att situationen i Afghanistan sannolikt kommer att försämras ytterligare. Sverige måste därför omedelbart stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Svenska UD anser sedan länge Afghanistan så farligt att man avråder alla svenskar från att resa dit. Men trots att svenskarna själva avråds från att resa till Afghanistan utvisar Sverige unga ensamkommande människor dit. De som utvisas har själva ofta ingen koppling till landet, vilket enligt FN:s flyktingorgan UNHCR gör dem extremt sårbara för utnyttjande och tvångsrekrytering till militanta grupper. Ett stort antal ensamkommande flyktingar är shiamuslimska hazarer, vilket gör dem särskilt utsatta för terrorattacker från IS.

Den senaste tiden har skarp kritik har riktats mot asylprövningsprocessen för att prövningen av hbtq-personers asylskäl har haft inslag av godtycke och varit rättsosäker. Liknande kritik har riktats mot Migrationsverkets hantering av konvertitärenden. Kritiken är allvarlig och borde föranleda ett övervägande om att införa en försiktighetsprincip i frågor som är svårbedömda.

Gruppen ensamkommande med koppling till Afghanistan utgör en förhållandevis liten men mycket utsatt del av det totala antalet asylsökande. Ärendena är ofta komplicerade och mycket står på spel för den asylsökande. Även i de fall där den sökande inte bedöms ha rätt till asyl bör nu säkerhetsskäl och humanitära överväganden leda till att utvisningarna till Afghanistan upphör. Det rör sig enbart om några få tusen personer. Sverige har sannerligen råd att ge dessa utsatta människor en fristad.  

Ovanstående text är ett utdrag ur ett uttalande som jag idag gör i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Hela uttalandet kan läsas här.

Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig politiskt

I samband med årets upplaga av Stockholm Pride stormar det som aldrig förr inom den svenska hbtq (homo-, bi-, trans- queer-)-rörelsen. Debatten handlar bl a om huruvida Pridefestivalen riskerar att kidnappas av vänsterextremister eller om festivalen håller på att förvandlas till ett harmlöst jippo som inte ifrågasätter samhällets maktordningar.

I grunden är den svenska hbtq-rörelsen en framgångssaga. På några få decennier har frågor om samkönade äktenskap och rätten för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar flyttats fram till positioner som få kunde ana när rörelsen under 1950- 0ch 1960-talet tog sina första stapplande steg. Sverige är idag ett av de länder där hbtq-personers rättigheter är som allra starkast. Hbtq-rörelsen är en frihetsrörelse. Dess framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för en stärkt ställning för mänskliga rättigheter överhuvudtaget.

Hbtq-rörelsens avgörande fråga skulle kunna formuleras så här: Kan kampen för sexuellt likaberättigande föras fristående från andra frihetskamper i samhället, eller är kampen för sexuellt likaberättigande oundvikligen sammanlänkad med kampen mot förtryck baserat på klass, kön och etnicitet? Svaret på den frågan är politiskt då det betingas av vilken samhällssyn man har. Svaret får också avgörande konsekvenser för vilka mål och strategier som man förespråkar för hbtq-rörelsens fortsatta arbete.

Problematiken är inte på något sätt unikt för hbtq-rörelsen, utan återfinns i de flesta frihetsrörelser som nått en viss grad av mognad. Ett snarlikt exempel finner vi i 1960- och 1970-talets svenska FNL-rörelse, till stöd för Vietnams folk under kriget mot USA. Skulle FNL-rörelsen försöka samla så många som möjligt kring ett enda krav - USA ut ur Vietnam. Eller skulle FNL-rörelsen i stället verka för att synliggöra hur USA:s krig i Vietnam var en konsekvens av det imperialistiska systemet och att Vietnams kamp mot USA hängde samman med svenska arbetares kamp för bättre arbetsvillkor och mot det kapitalistiska systemet? Svaret på dessa frågor var naturligtvis även de politiska och betingades av vilken samhällssyn som låg till grund för analysen.

Utvecklingen inom den svenska hbtq-rörelsen är således inte oväntad, utan snarast ofrånkomlig. Det är bättre att skiljelinjerna inom rörelsen synliggörs så att de kan ställas mot varandra än att de göms bakom ett skynke av förment opolitiskhet. Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig ett politiskt ställningstagande. Pridefestivalen har inte "kidnappats från vänster", däremot pågår det en politisk kamp mellan olika ståndpunkter och åsiktsriktningar om vilka som är hbtq-rörelsens viktigaste arbetsuppgifter.

Däremot är det viktigt att denna politiska kamp förs i demokratiska former (även om vi kan vara oense om vad som menas med "demokratiska former" och vilka medel som ryms inom dessa former), utan våldsretorik och utan trakasserier av enskilda.

Jag avslutar med att länka till en av de vackraste frihetssånger jag vet. Det är Dolly Partons Travelin Thru', ledmotiv till filmen Transamerica.