Kampen mot högerextremismen - Angela Merkel visar vem som är vuxen i rummet

I Thüringen gick kristdemokratiska CDU ihop med högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD) och röstade fram liberalen Thomas Kemmerich som regeringschef. Kemmerich blev den första tyske ministerpresidenten som låtit sig väljas med ett avgörande stöd av AfD.

Efter bara ett dygn tvingades Kemmerich avgå. Protesterna mot att högerextrema AfD tillåtits få agera kungamakare blev för starka. I Tyskland lever ännu minnena av hur det gick förra gången som borgerligheten frivilligt gav politisk makt åt högerextremister.

Nu agerade Tysklands förbundskansler Angela Merkel i stället resolut och anklagade sina partikamrater i Thüringen för att ha övergivit partiets ”värderingar och övertygelser”. Hon beskrev händelsen som ”oförlåtlig”. Två toppolitiker  - CDU:s regionale ledare Mike Mohring och ministern utan portfölj Christian Hirte (som gratulerat Thomas Kemmerich till valet) -  tvingades bort från sina poster.

Angela Merkels resoluta agerande mot sina regionala partikollegors samarbete med högerextrema AfD kan jämföras med Ulf Kristerssons tigande när hans moderata partikollegor i Sölvesborg, Staffanstorp och Bjuv öppet trotsar partilinjen och samarbetar med Sverigedemokraterna.

Angela Merkel visar vad det innebär att vara vuxen i rummet. Ulf Kristersson har en del att lära.

Det rör på sig i Moderaterna. Men vart går färden?

Jag vet inte riktigt vad som händer inom Moderaterna just nu. Kanske finns där en uppdämd frustration över valnederlaget 2018 och att partiet sannolikt utestängts från den politiska makten under hela den innevarande mandatperioden. Kanske jäser partiet av intern mobilisering inför den stundande partistämman i Västerås. Kanske är det ett svagt ledarskap som inte förmår hålla emot krav på symbolpolitiska utspel av olika slag. Men de senaste veckorna har Moderaterna på olika sätt förknippats med braskande politiska förslag på ett sätt som ställer Håkan Juholts omtalade popcornsmaskin i skuggan.

I onsdags visade jag hur Moderaternas förslag i gängvåldsfrågan fick orimliga konsekvenser. En man som döms för grov misshandel av sin hustru ska, enligt Moderaterna, bara få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som döms för en motsvarande misshandel av en annan gängkriminell person. Förslaget visar vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna vill profilera sig i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.

I dag kräver Moderaterna söndagsöppet på systemet, trots att forskning visar på ett samband mellan tillgänglighet, konsumtion och alkoholrelaterade skador från trafikolyckor och våldsbrott. Här nöjer jag mig med att citera vad statsvetaren Carl Melin skrev på Twitter tidigare idag: Jag avstår gärna från att kunna handla alkohol söndagar och sena kvällar om det gör att alkoholisternas barn får någon tid i veckan där inte pappa och/eller mamma kan skaffa mer alkohol. Deras liv är mycket viktigare än min bekvämlighet.

Och i Sölvesborg - där Moderaterna samarbetar i styret med Sverigedemokraterna - har kommunledningen nu bestämt att man inte ska köpa in någon "utmanande samtidskonst", eller "menskonst" som en SD-företrädare uttrycker det i förlöjligande syfte. I samma Sölvesborg har kommunledningen nu också bestämt att den regnbågsfärgade Prideflaggan inte längre ska få hissas på stadshuset. Jag skulle gärna vilja att någon journalist frågade Ulf Kristersson vad han tycker om sina partikamraters agerande i Sölvesborg.

Kriminalpolitiska utspel som ger kvinnomisshandlare halva straffmängden i förhållande till gängkriminella, söndagsöppet på Systembolaget trots att det sannolikt leder till ökad konsumtion och våldsbrott, politiskt styre av vilken konst som ska få köpas in och stopp för Prideflaggan på stadshuset. Och detta bara på några dagar. 

Det rör på sig i Moderaterna. Frågan är vart det bär.

Vem styr Moderaterna?

- Men vem kör? - Ja, vem kör egentligen?

I flera kommuner i södra Sverige - Hörby, Trelleborg och Sölvesborg - bryter lokala moderater mot partiets riktlinjer och samarbetar öppet med Sverigedemokraterna. Ulf Kristersson duckar, partisekreterare Gunnar Strömmer förklarar att partiledningen inte har några som helst möjligheter att ingripa. Brottet mot riktlinjerna och det öppna samarbetet med Sverigedemokraterna tillåts fortsätta.

"Din dumma apa". "Pucko". Dessa tillmälen kastade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter för ett par dagar sedan mot socialdemokratiske debattören Torbjörn Jerlerup. Hanif Bali tillade att Jerlerup använde sig av "korkade svammelargument." Det är alltså en representant för Moderaterna som formulerar sig så här mot en meningsmotståndare i debatten. Ulf Kristersson har förespråkat en "vuxen samtalston" i politiken. Men Kristerssons ledarskap i förhållande till Hanif Bali är långt ifrån vuxet. Tidigare har Ulf Kristersson sagt att han "inte kan recensera Hani Bali" eftersom Bali är riksdagsledamot. Denna gång är Kristersson, vad jag har kunnat se, helt tyst.

Jag tänker också på den pågående kampanjen för att Moderaterna ska lämna in en egen budget, för att sedan tillsammans med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna rösta igenom den i riksdagen - trots att regeringsfrågan inte är löst och att övergångsregeringens budget inte tillåts innehålla några politiskt kontroversiella förslag. En moderat budget kommer också att än mer splittra Alliansen. Jag vägrar tro att Ulf Kristersson själv tycker att det är en särskilt statsmannaaktig och vuxen idé - men han förefaller inte ha kraften att stå emot det inre trycket.

Så vem är det som styr Moderaterna egentligen. Tanken var att det skulle vara Ulf Kristersson, men han tycks inte befinna sig bakom ratten.