Vem styr Moderaterna?

- Men vem kör? - Ja, vem kör egentligen?

I flera kommuner i södra Sverige - Hörby, Trelleborg och Sölvesborg - bryter lokala moderater mot partiets riktlinjer och samarbetar öppet med Sverigedemokraterna. Ulf Kristersson duckar, partisekreterare Gunnar Strömmer förklarar att partiledningen inte har några som helst möjligheter att ingripa. Brottet mot riktlinjerna och det öppna samarbetet med Sverigedemokraterna tillåts fortsätta.

"Din dumma apa". "Pucko". Dessa tillmälen kastade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter för ett par dagar sedan mot socialdemokratiske debattören Torbjörn Jerlerup. Hanif Bali tillade att Jerlerup använde sig av "korkade svammelargument." Det är alltså en representant för Moderaterna som formulerar sig så här mot en meningsmotståndare i debatten. Ulf Kristersson har förespråkat en "vuxen samtalston" i politiken. Men Kristerssons ledarskap i förhållande till Hanif Bali är långt ifrån vuxet. Tidigare har Ulf Kristersson sagt att han "inte kan recensera Hani Bali" eftersom Bali är riksdagsledamot. Denna gång är Kristersson, vad jag har kunnat se, helt tyst.

Jag tänker också på den pågående kampanjen för att Moderaterna ska lämna in en egen budget, för att sedan tillsammans med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna rösta igenom den i riksdagen - trots att regeringsfrågan inte är löst och att övergångsregeringens budget inte tillåts innehålla några politiskt kontroversiella förslag. En moderat budget kommer också att än mer splittra Alliansen. Jag vägrar tro att Ulf Kristersson själv tycker att det är en särskilt statsmannaaktig och vuxen idé - men han förefaller inte ha kraften att stå emot det inre trycket.

Så vem är det som styr Moderaterna egentligen. Tanken var att det skulle vara Ulf Kristersson, men han tycks inte befinna sig bakom ratten.

Liberaldemokraterna - tack och ajö?

I en tidigare bloggpost analyserade jag Liberaldemokraternas nyligen presenterade manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och arbetar för att skapa ett liberalt alternativ i svensk politik. Liberaldemokraterna genomför bl a en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter vilket borde borde borga för att ge Liberaldemokraterna ordenligt utrymme i mediedebatten.

Men de senaste månaderna har det varit väldigt tyst om Liberaldemokraterna. Rörelsen har tappat momentum. Jag hade t ex förväntat mig att Liberaldemokraterna skulle göra avtryck i Almedalen, men så blev inte fallet. För några dagar sedan meddelade två av Liberaldemokraternas övriga förgrundsgestalter - Torbjörn Jerlerup och Niklas Starow - att de hoppar av. Niklas Starow ger på sin blogg sin syn på bakgrunden till avhoppet, och publicerar en mejlväxling mellan Torbjörn Jerlerup och Alexander Bard.

Motsättningarna tycks vara två. Den ena gäller om Liberaldemokraterna skall prioritera att ombilda sig till ett formellt politiskt parti eller om man skall avvakta partiledarvalet i Centerpartiet (där förhoppningen hos Bards falang tycks vara att Annie Lööf skall lyckas driva Centerrörelsen i en sådan liberal riktning att det blir kontraproduktivt att bilda ett ytterligare liberalt parti). I så fall, menar en del, vore det bättre att slåss för liberalismens ideal genom nätbaserade rörelser inom Centerpartiet som t ex Stureplanscentern. Andra menar att det vore fel att låta interna skeenden inom Centerpartiet avgöra huruvida det är rätt att prioritera partibildning för ett nytt liberalt alternativ i svensk politik.

Den andra motsättningen rör styrelseformen. De som vill prioritera partibildningen vill också redan nu formalisera organisationen inom Liberaldemokraterna. De som inte vill skynda på partibildningen tycks också hellre bibehålla den mer lösliga nätverksorganisationen och ett mer informellt ledarskap.

Till dessa skiljelinjer kommer personmotsättningar. Den ovan nämnda mejlväxlingen mellan Niklas Starow och Alexander Bard är ingen trevlig läsning, särskilt inte det tonläge Alexander Bard använder (med argument som "Är du dum i huvudet?").

Vart skall liberalismen ta vägen i svensk politik? Om Annie Lööf blir ny partiledare för Centerpartiet kommer hon sannolikt att styra partiet i en mer (ny)liberal riktning och konkurrera med Folkpartiet och Moderaterna om väljarna på högerkanten. Om Anna-Karin Hatt blir partiledare kommer Centerpartiet snarare att stanna kvar i mitten som ett (social)liberalt alternativ och på sikt kanske kunna öppna upp för blocköverskridande uppgörelser.

Alexander Bard och hans nätverk klarar sig säkert. Kommer Liberaldemokraterna att kunna hålla samman och mobilisera givet den interna turbulens som nu råder? Det är inte alls säkert. Den här typen av inre bråk tenderar att demobilisera medlemmarna och det blir en utmaning att försöka återskapa engagemanget och trovärdigheten i projektet.

Alexander Bard och hans nätverk klarar sig nog, oavsett om det blir inom ramen för ett nytt politiskt parti, inom liberala center-nätverk eller som ett självständigt liberalt nätverk. Men det vore synd om de frihetliga tankar om t ex kriminalpolitiken eller skolpolitiken som Liberaldemokraterna formulerade i sitt manifest nu endast blir historisk kuriosa i stället för att på allvar föras fram i den politiska debatten.

Jan Björklund och hans flummiga skolpolitik

Jag har länge tyckt att Jan Björklunds skolpolitik är flummig. Med flummig menar jag då att Jan Björklund gjort en dygd av inte grunda sin politik på kunskap och beprövad erfarenhet, utan i stället lanserar förslag som han intuitivt tycker är riktiga. Vetenskaplig forskning som talar mot hans förslag viftas bort. Jan Björklund bollar själv med siffror och utvärderingsresultat på ett sätt som gör cirkusjonglörer gröna av avund.

Flummigheten i Björklunds skolpolitik döljs av att han konsekvent klär sin politik i populistiska slagord som det är svårt att ha invändningar emot. Det är viktigt med ordning och reda i skolan. Skolket måste bekämpas.

Men skrapa på ytan i de konkreta förslagen och flummigheten kommer fram. Ett särskilt tydligt exempel är dagens utspel om att skolket skall skrivas in i skolbetygen. Även detta förslag inramas i formuleringar som är till synes ovedersägliga: På ingen arbetsplats i vuxenlivet kan man komma och gå som man själv vill. Det ska man inte kunna göra i skolan heller. Hallå - någon emot? Knappast. Men av premissen att elever inte skall kunna "komma och gå som man själv vill i skolan" följer inte med nödvändighet att inskrivning av olovlig frånvaro i betygen är bästa sättet att förhålla sig till fenomenet. Logiken är falsk och det vet Björklund. Ändå väljer han att använda den och det tycker jag är svagt.

En stor mängd tunga remissinstanser - från Barnombudsmannen till Skolinspektionen och Skolverket - är djupt kritiska till förslaget. Men deras sakkunskaper och kritik avfärdas av Björklund med slängiga formuleringar som att Det är inte konstigt att vi har problem i svensk skola med den attityden. Så bemöter således ansvarig minister sakliga invändningar från tunga remissinstanser. Man häpnar.

Ungdomar som mår dåligt är överrepresenterade i gruppen som skolkar. Dessa ungdomar slutar knappast skolka för att deras ogiltiga frånvaro skrivs in i betyget. För barn som mobbas och där vuxenvärlden sviker kan ogiltig frånvaro bli en tillfällig överlevnadsstrategi. Barn i trasiga familjer får inget ökat stöd i hemmiljön av att frånvaron skrivs in i betyget - reaktionen kan i stället bli tvärtom. Läs gärna Torbjörn Jerlerups artikel i Svenska Dagbladet i dag, där han skickligt gestaltar problematiken kring mobbing och skolk och tar avstånd från Björklunds förslag.

Jan Björklund har skickligt lyckats framställa sina sakpolitiska motståndare i skolfrågorna som flummiga. Den som sa det, han var det, säger jag.