Liberaldemokraterna - tack och ajö?

I en tidigare bloggpost analyserade jag Liberaldemokraternas nyligen presenterade manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och arbetar för att skapa ett liberalt alternativ i svensk politik. Liberaldemokraterna genomför bl a en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter vilket borde borde borga för att ge Liberaldemokraterna ordenligt utrymme i mediedebatten.

Men de senaste månaderna har det varit väldigt tyst om Liberaldemokraterna. Rörelsen har tappat momentum. Jag hade t ex förväntat mig att Liberaldemokraterna skulle göra avtryck i Almedalen, men så blev inte fallet. För några dagar sedan meddelade två av Liberaldemokraternas övriga förgrundsgestalter - Torbjörn Jerlerup och Niklas Starow - att de hoppar av. Niklas Starow ger på sin blogg sin syn på bakgrunden till avhoppet, och publicerar en mejlväxling mellan Torbjörn Jerlerup och Alexander Bard.

Motsättningarna tycks vara två. Den ena gäller om Liberaldemokraterna skall prioritera att ombilda sig till ett formellt politiskt parti eller om man skall avvakta partiledarvalet i Centerpartiet (där förhoppningen hos Bards falang tycks vara att Annie Lööf skall lyckas driva Centerrörelsen i en sådan liberal riktning att det blir kontraproduktivt att bilda ett ytterligare liberalt parti). I så fall, menar en del, vore det bättre att slåss för liberalismens ideal genom nätbaserade rörelser inom Centerpartiet som t ex Stureplanscentern. Andra menar att det vore fel att låta interna skeenden inom Centerpartiet avgöra huruvida det är rätt att prioritera partibildning för ett nytt liberalt alternativ i svensk politik.

Den andra motsättningen rör styrelseformen. De som vill prioritera partibildningen vill också redan nu formalisera organisationen inom Liberaldemokraterna. De som inte vill skynda på partibildningen tycks också hellre bibehålla den mer lösliga nätverksorganisationen och ett mer informellt ledarskap.

Till dessa skiljelinjer kommer personmotsättningar. Den ovan nämnda mejlväxlingen mellan Niklas Starow och Alexander Bard är ingen trevlig läsning, särskilt inte det tonläge Alexander Bard använder (med argument som "Är du dum i huvudet?").

Vart skall liberalismen ta vägen i svensk politik? Om Annie Lööf blir ny partiledare för Centerpartiet kommer hon sannolikt att styra partiet i en mer (ny)liberal riktning och konkurrera med Folkpartiet och Moderaterna om väljarna på högerkanten. Om Anna-Karin Hatt blir partiledare kommer Centerpartiet snarare att stanna kvar i mitten som ett (social)liberalt alternativ och på sikt kanske kunna öppna upp för blocköverskridande uppgörelser.

Alexander Bard och hans nätverk klarar sig säkert. Kommer Liberaldemokraterna att kunna hålla samman och mobilisera givet den interna turbulens som nu råder? Det är inte alls säkert. Den här typen av inre bråk tenderar att demobilisera medlemmarna och det blir en utmaning att försöka återskapa engagemanget och trovärdigheten i projektet.

Alexander Bard och hans nätverk klarar sig nog, oavsett om det blir inom ramen för ett nytt politiskt parti, inom liberala center-nätverk eller som ett självständigt liberalt nätverk. Men det vore synd om de frihetliga tankar om t ex kriminalpolitiken eller skolpolitiken som Liberaldemokraterna formulerade i sitt manifest nu endast blir historisk kuriosa i stället för att på allvar föras fram i den politiska debatten.

Liberaldemokraterna: Uppfriskande frihetligt tilltal, men naivt marknadskramande och bortglömd jämlikhet

Saknas det ett liberalt alternativ i svensk politik? Det tycker i alla fall Liberaldemokraterna som nyligen presenterade sitt manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och genomför just nu en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter och borgar för att vi kommer att få höra en hel del om partiet under det närmaste året.

Det blåser frihetliga vindar i svensk politik. Mona Sahlin var rätt ute när hon i sitt installationstal till den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade till rörelsen om att få hjälp med att utveckla en röd frihetsvision och med hjälp av en sådan vision vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. I efterhand är det lätt att konstatera att Mona Sahlin inte fick så mycket hjälp av rörelsen i bygget av en sådan vision.

Frihetstänkandet är förstås framträdande i Liberaldemokraternas manifest. Jag finner många oneliners som utifrån mitt vänsterkristliga perspektiv känns uppfriskande och befriande. Jag älskar formuleringen Det är dags att bryta det sjukliga fokus som skolan har på betygen och önskar Liberaldemokraterna all välgång i den kampen. Jag uppskattar i djupet av min själ att ordet "straff" överhuvudtaget inte förekommer i avsnittet om kriminalpolitik. I den hegemoniska säkerhetsdiskurs som ligger som en dimma över landet tar jag också till mig utropet: Det är inte möjligt att nå ett tillstånd i världen där människor slutar ta risker; det ligger i människans natur och är grunden för all utveckling.

Så visst finns det ett frigörande och livsbejakande tilltal i manifestet, ett tilltal som har sin grund i en positiv människosyn och en djup tilltro till människan och till det mänskliga. Problemet är i stället att Liberaldemokraterna till ytterlighet ser människan som en solitär varelse, inte som en gemenskapsvarelse. Samhället reduceras till ett nödvändigt ont, vars syfte tycks vara att bidra till individernas självförverkligande. Liberaldemokraternas atomära människosyn kombineras med en naiv tilltro till marknaden som alltings ordnare till det bästa. Visionerna reduceras därför alltför ofta till rå ekonomism. Arbetsmarknaden skall avregleras och det måste t ex "bli lättare att avskeda dåliga lärare".

Men bilden är inte monolitisk. Liberaldemokraterna vill också införa en medborgarlön, "där ingen behöver vara orolig för att stötas ut ur samhällsgemenskapen". Likaså skall det införas ett barnkonto, knutet till barnet, för att trygga alla barns ekonomiska situation och den vägen lyfta alla barn över fattigdomsgränsen.

Socialliberalerna inom Liberaldemokraterna har dock lämnat walk over till libertarianerna i frågor kring kroppens autonomi. Så ägnas t ex över hälften av avsnittet om "Social trygghet" åt att förespråka olika former av legalisering av droghantering, en avveckling av sexköpslagen, ett ja till dödshjälp etc.

Jag noterar också att ordet "jämlikhet" bara nämns en enda gång i hela manifestet, då i samband med framväxten av Internet.

Visst behövs det ett liberalt alternativ i svensk politik. För egen del skulle jag helst se att de socialliberala krafterna inom Folkpartiet morskade upp sig och tog sig ton i frågor kring t ex betygshysterin i skolan, straffixeringen i kriminalpolitiken, utförsäljningarna av gemensam egendom, sjukförsäkringssystemet, urholkningen av det svenska biståndet etc. Men om Liberaldemokraterna om inte annat kan innebära en knuff på Jan Björklund i en sådan riktning så önskar jag dem lycka till.