Ebba Busch Thors tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå i dag kan delas upp i två delar. Den första delen vill jag helst lämna därhän. Det var en gestaltning av den ytliga och hånfulla retorik och gapiga politiska stil som jag tycker så väldigt illa om och som präglar alltför stor del av svensk politisk debatt i dag. Och då tänker jag tyvärr inte bara på Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor talade om konkurrenternas "nedärvda makthunger" och "självuppjagade rädsla". Skolverket liknades vid förtryckarregimen i DDR. Det var "verklighetens folk" hit och "myndighetsvänstern" dit. De andra partierna tänker bara på sig själva, men Kristdemokraterna tänker minsann på Sverige. Jag kom på mig själv med att undra: hur hamnade vi här egentligen? En sådan retorik är inte värdig Ebba Busch Thor och den är inte värdig Sverige.
De andra inslagen i talet var betydligt mer intressanta. I den blandning av liberalism och konservatism som präglar svensk borgerlighet presenterade Ebba Busch Thor idag Kristdemokraterna som ett synnerligen socialkonservativt alternativ.
Jag ska inte skriva att talet var anti-liberalt - men det var faktiskt bra nära att jag skrev så. I talet fanns nästan ingenting av liberalismens fokus på individens fri- och rättigheter eller något bejakande av den pluralism och mångkultur som kännetecknar dagens Sverige. I stället betonades samhällsgemenskap och kollektiva tillhörigheter: "Vi hör ihop", "Vi är inte fritt svävande atomer", "Vi äger en plats tillsammans" och det "binder oss till varandra", "Vi är just ett vi", "Vi har ett samfällt projekt - en gemenskap", "Familjen är samhällets minsta byggsten". Listan på denna typ av gemenskapsformuleringar kunde lätt göras betydligt längre.
Och den som vill bygga sitt liv i Sverige måste, enligt Ebba Busch Thor, "bli svensk". Vad nu det innebär. Att "bli svensk".
Jag tycker det är bra att Kristdemokraterna renodlar en socialkonservativ idéströmning. Renodlingen skapar tydlighet i politiken, klargör konfliktlinjerna inom borgerligheten och skapar reella politiska alternativ för väljarna att förhålla sig till. Jag finner för egen del också sympati i den sociala omsorg och gemenskapsidé som ryms i socialkonservatismen (och kanske framförallt i den katolska socialläran).
Men snälla, lägg bort den populistiska retoriken. Den känns faktiskt varken socialkonservativ eller riktigt svensk.
Visar inlägg med etikett liberalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett liberalism. Visa alla inlägg
2018-04-22
Liberaler väljer Centerpartiet framför Liberalerna?
Framtiden är liberal. Påståendet är det första som möter den som klickar in sig på Liberalernas hemsida. Det är möjligt att påståendet är sant. Men svenska liberaler söker sig i dag inte till Liberalerna utan snarare till Centerpartiet.
I riksdagsvalet 2014 fick Liberalerna 5.4 procent av rösterna. Det var partiets näst sämsta valresultat någonsin. I dag balanserar Liberalerna på fyraprocentsspärren i mätningarna. Liberalernas kräftgång kan kontrasteras mot Centerpartiet som ligger på cirka tio procent i opinionsmätningarna, och då ska vi veta att det är 30 år sedan (1988) som Centerpartiet senast fick över tio procent i ett valresultat.
Centerpartiets kampanjstrategi inför valet utmanar vår dystopiska tid genom att fokusera på hopp och framåtblickande. Jag har hört många uppskattande tillrop för den inriktningen, från personer på båda sidorna blockgränsen.
I sitt anförande på Liberalernas riksmöte i Västerås i dag inledde Jan Björklund visserligen med att tala sig varm för frihet och medmänsklighet. Men han ägnade också stort utrymme åt att lägga ut texten om varför Liberalerna tänker rösta nej till det lagförslag som skulle ge 9 000 ensamkommande unga människor en möjlighet att stanna kvar i Sverige i stället för att utvisas till krigets och terrordådens Afghanistan.
Det är klart att många av de liberaler som ännu finns kvar hos Liberalerna känner oro och olust över partiets färdriktning. Liberalernas ledning tycks försöka mejsla fram ett utrymme mellan Centerpartiet (som förhoppningsvis snart meddelar att de tänker rösta ja till lagförslaget om de ensamkommande) och Kristdemokraterna/Moderaterna i frågor om auktoritetsförhållanden och om flyktingpolitiken. Men i vår polariserade tid - inte minst när det gäller synen på just flyktingpolitiken - är det möjligt att den mittemellan-positionen blir en ödslig trakt.
Noterar för övrigt att jag blir mycket mer centerpartist än liberal i de valbarometrar jag provat. Vad nu det ska betyda.
Läs gärna också: Till stöd för en optimistisk socialdemokrati.
I riksdagsvalet 2014 fick Liberalerna 5.4 procent av rösterna. Det var partiets näst sämsta valresultat någonsin. I dag balanserar Liberalerna på fyraprocentsspärren i mätningarna. Liberalernas kräftgång kan kontrasteras mot Centerpartiet som ligger på cirka tio procent i opinionsmätningarna, och då ska vi veta att det är 30 år sedan (1988) som Centerpartiet senast fick över tio procent i ett valresultat.
Centerpartiets kampanjstrategi inför valet utmanar vår dystopiska tid genom att fokusera på hopp och framåtblickande. Jag har hört många uppskattande tillrop för den inriktningen, från personer på båda sidorna blockgränsen.
I sitt anförande på Liberalernas riksmöte i Västerås i dag inledde Jan Björklund visserligen med att tala sig varm för frihet och medmänsklighet. Men han ägnade också stort utrymme åt att lägga ut texten om varför Liberalerna tänker rösta nej till det lagförslag som skulle ge 9 000 ensamkommande unga människor en möjlighet att stanna kvar i Sverige i stället för att utvisas till krigets och terrordådens Afghanistan.
Det är klart att många av de liberaler som ännu finns kvar hos Liberalerna känner oro och olust över partiets färdriktning. Liberalernas ledning tycks försöka mejsla fram ett utrymme mellan Centerpartiet (som förhoppningsvis snart meddelar att de tänker rösta ja till lagförslaget om de ensamkommande) och Kristdemokraterna/Moderaterna i frågor om auktoritetsförhållanden och om flyktingpolitiken. Men i vår polariserade tid - inte minst när det gäller synen på just flyktingpolitiken - är det möjligt att den mittemellan-positionen blir en ödslig trakt.
Noterar för övrigt att jag blir mycket mer centerpartist än liberal i de valbarometrar jag provat. Vad nu det ska betyda.
Läs gärna också: Till stöd för en optimistisk socialdemokrati.
2018-02-01
Rapport från ett 1968-seminarium - Ulf Bjereld, Marie Demker, Jan Guillou
I tisdags presenterade jag och Marie Demker vår gemensamma bok "1968. När allt började" (Hjalmarson & Högberg) på ABF i Stockholm. Jan Guillou var också med. Han pratade utifrån sin bok "1968" (Piratförlaget), vilket är den sjunde delen i hans romanserie om släkten Lauritzen och 1900-talet.
Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.
Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".
Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.
Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.
Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!
Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.
Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".
Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.
Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.
Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!
2011-08-07
Därför är jag kritisk till medborgarskapstest. Svar till Adam Cwejman (LUF)
I en tidigare post kritiserade jag Liberala ungdomsförbundets (LUF) beslut att kräva godkänt resultat på ett "språk- lag- och regeltest" för att invandrare skulle få medborgarskap i Sverige. Jag hävdade att ett sådant test skulle höja tröskeln till medborgarskap för t ex äldre, anhöriginvandrade män och kvinnor från andra språkområden, eller för flyktingar som har svårt att uttrycka sig i skrift t o m på sitt eget modersmål.
På sin blogg bemöter LUF:s ordförande Adam Cwejman kritiken. Cwejman menar bl a att staten redan ställer flera villkor för medborgarskap, och att LUF inte vill skärpa dessa krav utan förändra dem. Cwejman betonar också att testet inte skall undersöka kunskaper om den svenska konstitutionen, vilket jag påstod. (Cwejman vet här säkert bättre än jag - man jag har trots en del försök inte lyckats hitta originaltexten till LUF:s beslut, utan förlitade mig på en ledarartikel i liberala Göteborgs-Tidningen (GT).)
Jag och Adam Cwejman är överens om åtminstone ett par saker. Språkkunskaper och kunskaper om samhället underlättar integration. Det finns inga entydiga vetenskapliga belägg för att språktest underlättar eller motverkar integration.
Viktigast i diskussionen tycker jag är vilken funktion ett medborgskapstest skulle fylla. Cwejman anger tre sådana funktioner. Ett medborgarskapstest skulle: (a) ersätta dagens godtyckliga system för förvärvande av medborgarskap, (b) ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig, samt (c) uppvärdera medborgarskapet.
Men jag kan givet dessa tre funktioner inte se värdet av ett medborgarskapstest. (a) Visst finns det inslag av godtycklighet i dagens system för förvärvande av medborgarskap. Men varför skulle just ett "test" av alla tänkbara reformer vara det bästa sättet att åtgärda de problem som i dag finns? (b) Visst kan det vara en bra idé att ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig. Men det blir svårt - för att inte säga omöjligt - att utforma ett test som utgår ifrån kunskaper i svenska språket, om svenska lagar och om svenska regler och samtidigt frikoppla testet från just det nationella. Lagar och regler är ju ett uttryck just för de "normer" som präglar den svenska nationen och det svenska samhället. (c) Visst kan det vara en bra idé att uppvärdera medborgarskapet. Men en sådan uppvärdering kan ske på en mängd olika sätt och inte nödvändigtvis genom just ett "test".
Överlag tycker jag att LUF i sitt beslut har lagt en alldeles för stor vikt vid formen ("test") vilket skapar en onödig låsning i debatten. Det är heller ingen slump att LUF inte på något sätt går in på hur dessa "test" skulle utformas, utan överlämnar detta åt experter och andra att utforma. men form kan inte frikopplas från innehåll. Ett "test" kan ju se ut på väldigt många olika sätt, beroende på vilka mål det är som skall uppnås och vilka mekanismer man tror är viktiga i relationen mellan invandring, medborgarskap och integration. Nu får åtminstone jag känslan av att LUF förespråkar ett "test" för sakens egen skull, och därav min formulering om "den kontroll- betygs- och testmani som svenska liberaler drabbats av".
Cwejman gör en poäng av att "infödda svenskar" inte kan testas för medborgarskap eftersom de skulle bli statslösa om de missade provet. Det är riktigt. Men vill man uppgradera medborgarskapet kunde man låta det föregås av en obligatorisk utbildning (obs - utan test) för såväl invandrare som "infödda svenskar" inför de senares 18-årsdag. Då skulle vi inte hamna i den konstiga situationen att vi ställer större kunskapskrav om svenska lagar och regler på invandrare som söker medborgarskap än på infödda svenskar.
Cwejman avslutar med en intressant fråga om medborgarskapets roll i en globaliserad tidsålder. Jag utvecklar gärna mina tankar där i ett annat sammanhang. Här nöjer jag mig med att konstatera att även om nationalstatens makt urholkats som en följd av den kommunikationella revolutionen och territoriets minskade betydelse så är nationalstaten fortfarande den överlägset starkaste organisationsprincipen för mänsklig samlevnad i världen. Nationalstaten har visat god förmåga att överleva sina belackare. Därför ser jag under överskådlig tid inga realistiska alternativ till att knyta medborgarskapet till någon annat än just den förkättrade nationalstaten.
På sin blogg bemöter LUF:s ordförande Adam Cwejman kritiken. Cwejman menar bl a att staten redan ställer flera villkor för medborgarskap, och att LUF inte vill skärpa dessa krav utan förändra dem. Cwejman betonar också att testet inte skall undersöka kunskaper om den svenska konstitutionen, vilket jag påstod. (Cwejman vet här säkert bättre än jag - man jag har trots en del försök inte lyckats hitta originaltexten till LUF:s beslut, utan förlitade mig på en ledarartikel i liberala Göteborgs-Tidningen (GT).)
Jag och Adam Cwejman är överens om åtminstone ett par saker. Språkkunskaper och kunskaper om samhället underlättar integration. Det finns inga entydiga vetenskapliga belägg för att språktest underlättar eller motverkar integration.
Viktigast i diskussionen tycker jag är vilken funktion ett medborgskapstest skulle fylla. Cwejman anger tre sådana funktioner. Ett medborgarskapstest skulle: (a) ersätta dagens godtyckliga system för förvärvande av medborgarskap, (b) ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig, samt (c) uppvärdera medborgarskapet.
Men jag kan givet dessa tre funktioner inte se värdet av ett medborgarskapstest. (a) Visst finns det inslag av godtycklighet i dagens system för förvärvande av medborgarskap. Men varför skulle just ett "test" av alla tänkbara reformer vara det bästa sättet att åtgärda de problem som i dag finns? (b) Visst kan det vara en bra idé att ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig. Men det blir svårt - för att inte säga omöjligt - att utforma ett test som utgår ifrån kunskaper i svenska språket, om svenska lagar och om svenska regler och samtidigt frikoppla testet från just det nationella. Lagar och regler är ju ett uttryck just för de "normer" som präglar den svenska nationen och det svenska samhället. (c) Visst kan det vara en bra idé att uppvärdera medborgarskapet. Men en sådan uppvärdering kan ske på en mängd olika sätt och inte nödvändigtvis genom just ett "test".
Överlag tycker jag att LUF i sitt beslut har lagt en alldeles för stor vikt vid formen ("test") vilket skapar en onödig låsning i debatten. Det är heller ingen slump att LUF inte på något sätt går in på hur dessa "test" skulle utformas, utan överlämnar detta åt experter och andra att utforma. men form kan inte frikopplas från innehåll. Ett "test" kan ju se ut på väldigt många olika sätt, beroende på vilka mål det är som skall uppnås och vilka mekanismer man tror är viktiga i relationen mellan invandring, medborgarskap och integration. Nu får åtminstone jag känslan av att LUF förespråkar ett "test" för sakens egen skull, och därav min formulering om "den kontroll- betygs- och testmani som svenska liberaler drabbats av".
Cwejman gör en poäng av att "infödda svenskar" inte kan testas för medborgarskap eftersom de skulle bli statslösa om de missade provet. Det är riktigt. Men vill man uppgradera medborgarskapet kunde man låta det föregås av en obligatorisk utbildning (obs - utan test) för såväl invandrare som "infödda svenskar" inför de senares 18-årsdag. Då skulle vi inte hamna i den konstiga situationen att vi ställer större kunskapskrav om svenska lagar och regler på invandrare som söker medborgarskap än på infödda svenskar.
Cwejman avslutar med en intressant fråga om medborgarskapets roll i en globaliserad tidsålder. Jag utvecklar gärna mina tankar där i ett annat sammanhang. Här nöjer jag mig med att konstatera att även om nationalstatens makt urholkats som en följd av den kommunikationella revolutionen och territoriets minskade betydelse så är nationalstaten fortfarande den överlägset starkaste organisationsprincipen för mänsklig samlevnad i världen. Nationalstaten har visat god förmåga att överleva sina belackare. Därför ser jag under överskådlig tid inga realistiska alternativ till att knyta medborgarskapet till någon annat än just den förkättrade nationalstaten.
2011-04-17
Liberaldemokraterna: Uppfriskande frihetligt tilltal, men naivt marknadskramande och bortglömd jämlikhet
Saknas det ett liberalt alternativ i svensk politik? Det tycker i alla fall Liberaldemokraterna som nyligen presenterade sitt manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och genomför just nu en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter och borgar för att vi kommer att få höra en hel del om partiet under det närmaste året.
Det blåser frihetliga vindar i svensk politik. Mona Sahlin var rätt ute när hon i sitt installationstal till den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade till rörelsen om att få hjälp med att utveckla en röd frihetsvision och med hjälp av en sådan vision vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. I efterhand är det lätt att konstatera att Mona Sahlin inte fick så mycket hjälp av rörelsen i bygget av en sådan vision.
Frihetstänkandet är förstås framträdande i Liberaldemokraternas manifest. Jag finner många oneliners som utifrån mitt vänsterkristliga perspektiv känns uppfriskande och befriande. Jag älskar formuleringen Det är dags att bryta det sjukliga fokus som skolan har på betygen och önskar Liberaldemokraterna all välgång i den kampen. Jag uppskattar i djupet av min själ att ordet "straff" överhuvudtaget inte förekommer i avsnittet om kriminalpolitik. I den hegemoniska säkerhetsdiskurs som ligger som en dimma över landet tar jag också till mig utropet: Det är inte möjligt att nå ett tillstånd i världen där människor slutar ta risker; det ligger i människans natur och är grunden för all utveckling.
Så visst finns det ett frigörande och livsbejakande tilltal i manifestet, ett tilltal som har sin grund i en positiv människosyn och en djup tilltro till människan och till det mänskliga. Problemet är i stället att Liberaldemokraterna till ytterlighet ser människan som en solitär varelse, inte som en gemenskapsvarelse. Samhället reduceras till ett nödvändigt ont, vars syfte tycks vara att bidra till individernas självförverkligande. Liberaldemokraternas atomära människosyn kombineras med en naiv tilltro till marknaden som alltings ordnare till det bästa. Visionerna reduceras därför alltför ofta till rå ekonomism. Arbetsmarknaden skall avregleras och det måste t ex "bli lättare att avskeda dåliga lärare".
Men bilden är inte monolitisk. Liberaldemokraterna vill också införa en medborgarlön, "där ingen behöver vara orolig för att stötas ut ur samhällsgemenskapen". Likaså skall det införas ett barnkonto, knutet till barnet, för att trygga alla barns ekonomiska situation och den vägen lyfta alla barn över fattigdomsgränsen.
Socialliberalerna inom Liberaldemokraterna har dock lämnat walk over till libertarianerna i frågor kring kroppens autonomi. Så ägnas t ex över hälften av avsnittet om "Social trygghet" åt att förespråka olika former av legalisering av droghantering, en avveckling av sexköpslagen, ett ja till dödshjälp etc.
Jag noterar också att ordet "jämlikhet" bara nämns en enda gång i hela manifestet, då i samband med framväxten av Internet.
Visst behövs det ett liberalt alternativ i svensk politik. För egen del skulle jag helst se att de socialliberala krafterna inom Folkpartiet morskade upp sig och tog sig ton i frågor kring t ex betygshysterin i skolan, straffixeringen i kriminalpolitiken, utförsäljningarna av gemensam egendom, sjukförsäkringssystemet, urholkningen av det svenska biståndet etc. Men om Liberaldemokraterna om inte annat kan innebära en knuff på Jan Björklund i en sådan riktning så önskar jag dem lycka till.
Det blåser frihetliga vindar i svensk politik. Mona Sahlin var rätt ute när hon i sitt installationstal till den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade till rörelsen om att få hjälp med att utveckla en röd frihetsvision och med hjälp av en sådan vision vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. I efterhand är det lätt att konstatera att Mona Sahlin inte fick så mycket hjälp av rörelsen i bygget av en sådan vision.
Frihetstänkandet är förstås framträdande i Liberaldemokraternas manifest. Jag finner många oneliners som utifrån mitt vänsterkristliga perspektiv känns uppfriskande och befriande. Jag älskar formuleringen Det är dags att bryta det sjukliga fokus som skolan har på betygen och önskar Liberaldemokraterna all välgång i den kampen. Jag uppskattar i djupet av min själ att ordet "straff" överhuvudtaget inte förekommer i avsnittet om kriminalpolitik. I den hegemoniska säkerhetsdiskurs som ligger som en dimma över landet tar jag också till mig utropet: Det är inte möjligt att nå ett tillstånd i världen där människor slutar ta risker; det ligger i människans natur och är grunden för all utveckling.
Så visst finns det ett frigörande och livsbejakande tilltal i manifestet, ett tilltal som har sin grund i en positiv människosyn och en djup tilltro till människan och till det mänskliga. Problemet är i stället att Liberaldemokraterna till ytterlighet ser människan som en solitär varelse, inte som en gemenskapsvarelse. Samhället reduceras till ett nödvändigt ont, vars syfte tycks vara att bidra till individernas självförverkligande. Liberaldemokraternas atomära människosyn kombineras med en naiv tilltro till marknaden som alltings ordnare till det bästa. Visionerna reduceras därför alltför ofta till rå ekonomism. Arbetsmarknaden skall avregleras och det måste t ex "bli lättare att avskeda dåliga lärare".
Men bilden är inte monolitisk. Liberaldemokraterna vill också införa en medborgarlön, "där ingen behöver vara orolig för att stötas ut ur samhällsgemenskapen". Likaså skall det införas ett barnkonto, knutet till barnet, för att trygga alla barns ekonomiska situation och den vägen lyfta alla barn över fattigdomsgränsen.
Socialliberalerna inom Liberaldemokraterna har dock lämnat walk over till libertarianerna i frågor kring kroppens autonomi. Så ägnas t ex över hälften av avsnittet om "Social trygghet" åt att förespråka olika former av legalisering av droghantering, en avveckling av sexköpslagen, ett ja till dödshjälp etc.
Jag noterar också att ordet "jämlikhet" bara nämns en enda gång i hela manifestet, då i samband med framväxten av Internet.
Visst behövs det ett liberalt alternativ i svensk politik. För egen del skulle jag helst se att de socialliberala krafterna inom Folkpartiet morskade upp sig och tog sig ton i frågor kring t ex betygshysterin i skolan, straffixeringen i kriminalpolitiken, utförsäljningarna av gemensam egendom, sjukförsäkringssystemet, urholkningen av det svenska biståndet etc. Men om Liberaldemokraterna om inte annat kan innebära en knuff på Jan Björklund i en sådan riktning så önskar jag dem lycka till.
2009-06-22
Om varför liberaler bör ha en positiv inställning till religion
Liberalism förknippas ofta med öppenhet och tolerans (även om det kan vara svårt att förstå för oss som lever i Jan Björklund-land). Men i synen på religionen händer det alldeles för ofta att liberaler regredierar till en fyrkantig fundamentalistisk förnuftsdyrkan, där tro ställs i motsats till vetande och där debattörerna inte förmår skilja mellan en sekulär stat (vilket är något befrämjansvärt) och ett sekulärt samhälle (vilket är något omöjligt).
Men det finns hopp även för liberalerna! I en debattartikel i dag i Upsala Nya Tidning skriver statsvetarprofessorn Alan Wolfe från Boston om varför liberaler bör ha en öppen inställning till religiösa röster i samhällsdebatten. Wolfe anför fyra argument:
1. Mycket av det som vi i dag uppfattar som framsteg i det moderna samhället har skapats som ett resultat av påverkan från religiöst håll, som t ex välfärdsstaten. Wolfe skriver: Det har länge varit bortglömt men för hundra år sedan var de som argumenterade för laissez-faire och för de mest brutala formerna av kapitalism anhängare till Darwin som betraktade sig själva som ateister, medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.
2. Det finns i dag ingen risk för att religioner i utvecklade liberala demokratier skall framtvinga någon ortodoxi.
3. Invandringen till tidigare sekulariserade samhällen skapar religiös pluralism, men där ingen enskild religion har förutsättningar att få monopol.
4.Liberaler bör ha en öppen attityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Wolfe skriver om de nya ateisternas skrifter: Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig emot.
Det går förstås att ha vilka synpunkter man vill på Wolfes argument. Men det är befriande med en maning till liberalerna att stanna upp och fundera över vad de håller på med i synen på religionens roll samhället. Det är ju faktiskt inte särskilt länge sedan alls som ledande företrädare för den ateistiska föreningen Humanisterna på fullt allvar pläderade för att grundlagsskyddet för religionsfriheten skulle avskaffas.
Även Akademiska synpunkter skriver klokt i frågan.
Själv medverkar jag under Almedalsveckan onsdagen den 1 juli kl 10.00 i seminariet Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? (Krukmakarens hus, Mellangatan 21, arrangör Tidningen Dagen tillsammans med Frälsningarmén). Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet.
Men det finns hopp även för liberalerna! I en debattartikel i dag i Upsala Nya Tidning skriver statsvetarprofessorn Alan Wolfe från Boston om varför liberaler bör ha en öppen inställning till religiösa röster i samhällsdebatten. Wolfe anför fyra argument:
1. Mycket av det som vi i dag uppfattar som framsteg i det moderna samhället har skapats som ett resultat av påverkan från religiöst håll, som t ex välfärdsstaten. Wolfe skriver: Det har länge varit bortglömt men för hundra år sedan var de som argumenterade för laissez-faire och för de mest brutala formerna av kapitalism anhängare till Darwin som betraktade sig själva som ateister, medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.
2. Det finns i dag ingen risk för att religioner i utvecklade liberala demokratier skall framtvinga någon ortodoxi.
3. Invandringen till tidigare sekulariserade samhällen skapar religiös pluralism, men där ingen enskild religion har förutsättningar att få monopol.
4.Liberaler bör ha en öppen attityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Wolfe skriver om de nya ateisternas skrifter: Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig emot.
Det går förstås att ha vilka synpunkter man vill på Wolfes argument. Men det är befriande med en maning till liberalerna att stanna upp och fundera över vad de håller på med i synen på religionens roll samhället. Det är ju faktiskt inte särskilt länge sedan alls som ledande företrädare för den ateistiska föreningen Humanisterna på fullt allvar pläderade för att grundlagsskyddet för religionsfriheten skulle avskaffas.
Även Akademiska synpunkter skriver klokt i frågan.
Själv medverkar jag under Almedalsveckan onsdagen den 1 juli kl 10.00 i seminariet Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? (Krukmakarens hus, Mellangatan 21, arrangör Tidningen Dagen tillsammans med Frälsningarmén). Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet.
2008-07-10
FRA-lagen med andra frihetsnormer
Långt borta från Gotland och svensk politik författar jag nu mitt andra inlägg som gäst på Ulf Bjerelds blogg.
Här i Berlin har det just införts rökförbud på krogarna men ingen bryr sig. Och när man cyklar hem genom stan utan vare sig hjälm eller lysen mitt i natten kan man på sin höjd få en liten uppmaning ropad efter sig av en snäll polis. Men så kallas Berlin också för en av världens mest liberala städer - inte minst när det gäller sexualitet och legala och illegala droger enligt senaste numret av nöjestidningen Zitty.
I denna flummigt frihetliga stad har media rapporterat mycket om FRA-lagen, gärna med vinklingen Sverige - tidigare ett så öppet land - snart Europas främsta övervakningsstat. Och jag förklarar lagen med ett tvivelfyllt jo, det senast angivna skälet till varför vi ska övervaka all internettrafik över gränserna är tydligen att vi ska... spionera på Ryssland. Samtidigt hävdar svenska medier att Tyskland är långt mer tillåtande i sin signalspaning än Sverige. Jaja, tänker jag, frihet är ju också ett relativt begrepp.
Jag pratade med en journaliststudent när jag var i Rwanda. Passade på att fråga hur det var med censuren och yttrandefriheten. Och han svarade att det inte var några problem alls, bara man tänker på vad man skriver så att man inte gör någon upprörd. Jaja, tänkte jag även då, frihet är ju relativt. Eller som Knutna Nävar sjöng någon gång:
Det är något konstigt med friheten
något konstigt med friheten
När du och kamratena kräver den
så finns den inte för er
Här i Berlin har det just införts rökförbud på krogarna men ingen bryr sig. Och när man cyklar hem genom stan utan vare sig hjälm eller lysen mitt i natten kan man på sin höjd få en liten uppmaning ropad efter sig av en snäll polis. Men så kallas Berlin också för en av världens mest liberala städer - inte minst när det gäller sexualitet och legala och illegala droger enligt senaste numret av nöjestidningen Zitty.
I denna flummigt frihetliga stad har media rapporterat mycket om FRA-lagen, gärna med vinklingen Sverige - tidigare ett så öppet land - snart Europas främsta övervakningsstat. Och jag förklarar lagen med ett tvivelfyllt jo, det senast angivna skälet till varför vi ska övervaka all internettrafik över gränserna är tydligen att vi ska... spionera på Ryssland. Samtidigt hävdar svenska medier att Tyskland är långt mer tillåtande i sin signalspaning än Sverige. Jaja, tänker jag, frihet är ju också ett relativt begrepp.
Jag pratade med en journaliststudent när jag var i Rwanda. Passade på att fråga hur det var med censuren och yttrandefriheten. Och han svarade att det inte var några problem alls, bara man tänker på vad man skriver så att man inte gör någon upprörd. Jaja, tänkte jag även då, frihet är ju relativt. Eller som Knutna Nävar sjöng någon gång:
Det är något konstigt med friheten
något konstigt med friheten
När du och kamratena kräver den
så finns den inte för er
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)