Rapport från ett 1968-seminarium - Ulf Bjereld, Marie Demker, Jan Guillou

I tisdags presenterade jag och Marie Demker vår gemensamma bok "1968. När allt började" (Hjalmarson & Högberg) på ABF i Stockholm. Jan Guillou var också med. Han pratade utifrån sin bok "1968" (Piratförlaget), vilket är den sjunde delen i hans romanserie om släkten Lauritzen och 1900-talet.

Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.

Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".

Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.

Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.

Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!

Framtidstro i Järva, visar Novus-mätning inför Politikerveckan

Låt tusen Almedalar blomstra, skrev jag i en debattartikel i Expressen i juli 2011. Där uppmanade jag varje kommun att en gång om året arrangera en slags Almedalen i miniatyr. I ett närmast svärmiskt rus penslade jag ut följande vision: Låt de politiska partierna konfronteras med alternativa politiska rörelser, miljöorganisationer, djurrättsaktivister, kyrkor och samfund, idrottsföreningar och kulturfolk i seminarier och debatter – och ja, gärna jippon också – där lokala och regionala frågor varvas med nationella och globala. På så sätt skulle de politiska partierna kunna öppna upp sina slutna strukturer, bryta sin isolering från väljarna och bidra till ett gjuta nytt liv i en representativ demokrati som nu riskerar att stelna i sina former.

Det var kanske att ta i lite grand. Men jag är väldigt glad att Politikerveckan Järva nu genomförs med början i dag. Samtliga riksdagspartier samt Feministiskt initiativ medverkar och varje dag talar någon av partiledarna. Jag tror inte alls att detta blir ett jippo där partiledarna åker på safari till "förorten". Jag tror att detta är på riktigt.

Politikerveckan arrangeras av den ideella organisationen The Global Village. Syftet med veckan beskrivs i termer som inte ligger så långt från dem jag själv använde i artikeln i Expressen: Syftet med Politikerveckan Järva är att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.

Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. När det gäller Almedalsveckan påtalas ofta hur svårt det är att ta sig dit och att ordna boende. Så är det. Spånga Idrottsplats ligger geografiskt mycket mer centralt i Sverige än vad Almedalen gör. Politikerveckan Järva lär på sikt visa om det är de geografiska eller de mentala avstånden som är störst när det gäller att samla folk till politiska seminarier.

I dag publicerades också Novus/ABF:s opinionsundersökning Järva 2017. Undersökningen blir en viktig motbild till de dystopiska och stigmatiserande berättelser om stadsdelarna i Järva-området som florerar i debatten. Undersökningen visar till exempel att 45 procent av de boende i området tycker att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll, medan 32 procent tycker att utvecklingen går åt fel håll. Det är mer positiva siffror än för den svenska allmänheten, där 39 procent anser att utvecklingen går åt rätt håll och 45 procent tycker att den går åt fel håll.

Av de tillfrågade har 59 procent förtroende för polisen - en ungefär lika stor andel som för den svenska berfolkningen som helhet. Angående tryggheten känner sig 59 procent trygga där de bor, medan 22 procent känner sig otrygga. Förtroendet för medier generellt är emellertid lägre än vad allmänhetens förtroende är.

Jag planerar att besöka Politikerveckan Järva åtminstone en dag - hoppas på fler dagar nästa år.

Olof Palme och en radikal utrikespolitik för vår tid

Om några dagar är det 30 år sedan Olof Palme togs ur tiden. Svenska medier fylls av Palmeiana. Jag har själv redan intervjuats flera gånger, och fått svara på frågor om allt från Olof Palmes betydelse för svensk politik till vem jag tror det var som sköt Olof Palme.

Många förknippar Olof Palme med den radikalisering av svensk utrikespolitik som ägde rum under 1960-talet. Under den så kallade aktiva utrikespolitikens år - från mitten av 1960-talet till kalla krigets slut och det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet - gjorde sig Sverige känt som en stat som solidariserade sig med tredje världens kamp för nationell självständighet och för en ny ekonomisk världsordning. Sverige och Olof Palme kombinerade rollen som medlare och brobyggare med rollen som en tydlig och självständig kritiker av stormakternas krigföring och kapprustning och av diktaturernas förtyck av sina egna medborgare.

Högtidlighållandet av minnet av Olof Palme innebär med nödvändighet några doser nostalgi. Men nostalgin får inte dominera. Bättre är att blicka framåt. Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den värld vi lever i idag är individualiserad på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan.

När Sverige och Olof Palme talade om frihet var det i första hand folkens frihet som åsyftades. De internationella frihetsfrågorna handlade om nationellt självbestämmande. Avkoloniseringprocessen lyfte frihetsfrågorna till en kollektiv nivå där Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig. På flera sätt var kampen framgångsrik. De allra flesta kolonier vann sin frihet och blev självständiga stater. Men i en del fall följdes befrielsen av besvikelse. Självständigheten blev visserligen en nationell frihet, men inte en frihet för individerna. Dagens Zimbabwe är ett av flera tragiska exempel på denna utveckling.

Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen "Responsibility to Protect" (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.

Även jämlikheten och solidariteten i den aktiva utrikespolitiken på Olof Palmes tid kretsade gärna kring fenomen på kollektiv nivå. Politiken syftade till att undanröja orättvisor mellan stater och mellan folk. Idag har perspektiven förändrats. Det ligger ett starkare fokus på ojämlikheten inom stater och mellan människor oavsett i vilka stater de bor. Flyktingströmmar och folkmord ställer nya frågor om gränser mellan stater och om gränser och former för vår solidaritet.

Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall  bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.

Boken släpps nu på torsdag 25 februari kl 18.00, i samband med ett seminarium på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Där kan ni träffa och mingla med flera av bokens författare. I seminariet medverkar Sara Karlsson, Lawen Redar, Pierre Schori, Johan Öberg och Per Wirtén. Jag fungerar som moderator. Hjärtligt välkomna! Fri entré och boken finns att köpa på plats.

Crowdfunding. Om varför vänstern borde våga bejaka individualiteten

Är vänstern sämre än högern på att bejaka teknikutvecklingen och de möjligheter som digitaliseringen erbjuder när det gäller att göra avtryck i den politiska opinionsbildningen? I dag hävdar jag på Dagens Arena tillsammans med Robin Zachari att den politiska vänstern i Sverige i onödan tappar mark genom sin ovilja - eller oförmåga - att utnyttja crowdfunding till individuella projekt och personliga kampanjer.

Crowdfunding innebär att medborgare erbjuds att vara med och finansiera ett enskilt projekt. Det kan avse en politisk kampanj av något slag, utgivandet av en bok eller kanske till och med ett biståndsprojekt. Mest känd är Barack Obamas crowdfunding i samband med hans presidentvalskampanjer. Jag hade själv tecknat mig på hans e-postlistor under kampanjen och hade all möda i världen att värja mig när hans hustru Michelle Obama regelbundet sände mig till synes förtroliga meddelande som inleddes med "Dear Ulf" och som avslutades med en önskan om att jag skulle donera åtminstone ett mindre belopp för att hjälpa henne och Barack att skapa en bättre värld. (Tur att jag inte var amerikansk medborgare och fick donera, då är det risk att jag hade ruinerat mig - så hjärteknipande var dessa vädjanden.)

Kollektiv finansiering av politiska projekt är inte något nytt i svensk politik. Redan 1912 startade till exempel några försvarsentusiaster ett initiativ till byggandet av pansarskeppet Sverige under namnet ”Svenska pansarbåtsföreningen”. I dagens digitaliserade värld där möjligheten att omedelbart nå ut till och interagera med stora mängder (crowd) människor är möjligheterna oerhört stora.

Men högern verkar vara piggare än vänstern på att i en individualiserad tid utnyttja dessa möjligheter. I artikeln ger vi några exempel: "Den Timbroanslutne dokumentärfilmaren Martin Borgs har samlat in pengar för att göra en dokumentärfilm om vad han menar är slöseri med skattepengar. Johan Norberg, liberal debattör, samlade in över 200 000 kronor till sin bok om digitaliseringens konsekvenser för maktfördelningen i dagens värld. Inför EU-valkampanjen har den libertarianska centerpartisten Sofia Arkestål samlat in pengar till sin personvalskampanj via just crowdfunding. Hennes partikollega Fredrick Federley har hakat på."

Det finns inga skäl att ge högern monopol på individualiserad crowdfunding. Individualitet är inte lika med egoism. Solidariska individualister borde ta mer plats i opinionsbildningen och idéutvecklingen, och crowdfunding är ett utmärkt medel att stimulera en sådan utveckling.

Dessa saker diskuterade jag och Robin Zachari även på ett seminarium arrangerat av Tankesmedjan Tiden och ABF Stockholm tidigare i veckan, och då i sällskap med just Sofia Arkestål, Veronica Svärd, Daniel Daboczy och Maria Holm. Hela seminariet kan ses här.

Jag har nyligen också skrivit om nätet som en underutnyttjad politisk kraftkälla i form av crowdsourcing, i Svenska Dagbladet på Under strecket. Den texten kan läsas här.

Gaza after the ships?

Frågan om bojkott av Israel väcker starka känslor. Bojkottfrågans laddning framkom med all önskad tydlighet när jag i går på ABF Göteborg deltog i ett panelsamtal kring temat Gaza after the ships? Övriga medverkande var professorn i freds- och utvecklingsforskning Helena Lindholm Schulz, ekonomhistorikern Ann Ighe (som representerade Ship to Gaza), samt redaktören för boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza och tillika vice ordföranden för Vänsterpartiet i Göteborg Thaher Pelaseyed. Samtalet leddes av frilansjournalisten och Mellanösternkorrespondenten Nathalie Besér.

En stor del av samtalet kretsade kring frågan om bojkott som politiskt vapen. Det är en komplicerad fråga som alltför ofta förenklas i debatten - såväl av anhängare som motståndare till bojkott. I fallet Israel-Palestina är det dessutom så att den som starkast förespråkar bojkott också uppfattas som den som är mest kritisk till Israels agerande. Bojkott, bojkott! ekar det t ex ofta från Israel-kritiska manifestationer. Ropen på bojkott blir för många ett moralsikt reningsbad, ett värde i sig. Avskyn över Israels agerande är så stark att man genom rop på bojkott vill visa sitt avståndstagande, oavsett om en bojkott skulle få några konsekvenser eller ej.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt kritisk till Israels ockupations- och bosättningspolitik, men ändå skeptisk till huruvida en bojkott är en ändamålsenlig väg för att få Israel att ändra sitt agerande. Jag brukar anföra att två villkor måste vara uppfyllda om en bojkott skall vara effektiv: det måste finnas en bred internationell uppslutning i bojkottaktionen och det måste finnas ett stöd i folkopinionen för bojkotten i den stat som bojkottas. I fallet Sydafrika var båda dessa villkor uppfyllda. I fallet Israel är inget av båda dessa villkor uppfyllda.

Men diskussionen förtjänar att nyanseras. Där bidrog i går bl a Anders Lönnbro som betonade att bojkott och ekonomiska sanktoner var två saker som alltför ofta klumpas ihop. Det är en sak att uppmana medborgare att bojkotta israeliska apelsiner. Det är en annan sak att EU upphäver Israels förmånliga handelsavtal med unionen.

I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlsson, 1989) argumenterar jag för att en bojkott kan fylla tre olika funktioner: a) påverka den bojkottade statens agerande, b) bidra till politisk opinionsbildning mot den bojkottade staten, samt c) avskräcka andra stater från att bete sig på det sätt som den bojkottade staten gjort. I fallet Israel är det möjligen punkt b) som skulle fungera. Däremot tror jag att en bojkott inte skulle bli verkningsfull i form av punkt a) eftersom bojkotten inte skulle få någon större internationell uppslutning och dessutom sannolikt stärka den israeliska högern ytterligare. Däremot tror jag att riktade sanktioner mot framför allt bosättarprodukter skulle vara en viktig politisk markering som kan vinna internationellt gehör.

I stället för bojkott och isolering tror jag på öppenhet, dialog och kontakt - såväl med Hamas som med Israel. Ju mer kontakt, desto större möjlighet till påverkan. Därför tror jag också mycket på projektet Ship to Gaza, som ju har just öppenhet och nedrivande av murar och blockader som sin essens. En sådan aktion ligger väl i tiden och är i linje med de auktoritetsnedrivande demokratiuppror vi nu ser i Nordafrika. I slutet av maj seglar en än större internationell flotta mot Gaza i syfte att bryta blockaden och Gazas isolering. Den är värt allt stöd och jag önskar den lycka till.

Har svenska folket blivit borgerligt?

I dag talade jag kring temat Har svenska folket blivit borgerligt?, vid Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm. Socialistiskt Forum arrangeras av LO och ABF och kan närmast beskrivas som ett vänster-Almedalen i miniatyr. Mängder av intressanta seminarier, en kringverksamhet med bokbord och försäljning samt en folkfest med politiker, journalister, akademiker och politiskt engagerade medborgare. Huset var proppfullt, man fick tränga sig fram.

Intresset för det tema jag skulle beröra var stort och vi fick byta lokal för att alla skulle få plats. Jag räknade till närmare hundra i publiken. Men det är svårt att prata och räkna samtidigt så siffran är ungefärlig.

Har då svenska folket blivit borgerligt? Vid en ytlig betraktelse kanske frågan uppfattas som onödig. I den senaste opinionsmätningen från Synovate är Moderaterna tio procentenheter större än Socialdemokraterna, 37.5 mot 27.7 procent. Det är siffror som socialdemokratiska valstrateger och partiaktivister tidigare aldrig kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar. Fredrik Reinfeldt rider på vågen och har i de senaste årens förtroendemätningar utklassat Mona Sahlin. I VALU från höstens val var andelen personer som uppgav sig höra hemma till höger på det politiska fältet 43 procent, vilket är den högsta noteringen någonsin i VALU:s mätningar.

Men bilden är inte entydig. Andelen väljare som i VALU sade sig höra hemma till vänster uppgick till 38 procent, vilket t ex var fyra procentenheter högre än i valet 1991. I de sakfrågor som brukar tolkas i termer av vänster-höger syns inte heller någon högervåg. I den senaste SOM-undersökningen är det t ex endast 25 procent som tycker det är ett bra förslag att minska den offentliga sektorn, medan 40 procent tycker det är ett dåligt förslag. Väljaropinionen är också negativ till utförsäljning av statlig egendom och till privatiseringar. I dessa frågor syns inga större förändringar.

Mitt svar på frågan om svenska folket blivit borgerligt är därför nej. I stället har svenska folket över tid blivit mer individualistiskt och Sverige beskrivs i undersökningar från World Value Survey (WVS) som världens mest individualistiska land. Individualism kan ta sig två uttryck: individualism som egoism och en satsa på dig själv-mentalitet eller individualism som frigörelse och mänskligt växande. Individualism och längtan efter frihet och oberoende går hand i hand.

Väljarnas starka stöd till Fredrik Reinfeldt och till Moderaterna är ett uttryck för att Alliansen varit betydligt bättre än de rödgröna på att utforma en politik och en berättelse som appellerar till denna individualism och frihetslängtan. Individualismen hänger samman med den kommunikationsteknologiska revolutionen, ur vilken nya politiskt relevanta skiljelinjer springer fram. Vänsterns utmaning består i att utforma en vänsterpolitik för denna frihetslängtan och för dessa nya skiljelinjer. I denna utmaning tror jag att frågor om arbetsförhållanden, arbetstid, arbetsmiljö och utbildning blir centrala. Om vänstern misslyckas med uppgiften är jag rädd att dess ökenvandring kommer att fortsätta.

22 sömnlösa nätter

Försöken att få i gång fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten går utomordentligt trögt. Bygget av olagliga israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt område fortsätter, liksom isoleringen av Gaza. Även försoningssamtalen mellan Fatah och Hamas har gått i stå. Förhoppningen att president Barack Obama skulle kunna pressa parterna till de nödvändiga eftergifterna har hittills kommit på skam.

Men förtvivlan är förtryckets bäste vän. För att mobilisera mod och motstånd publiceras nu boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza (Nixon, 2009), där jag bidrar med ett kapitel tillsammans med bl a Per Gahrton, Mattias Gardell, Naomi Klein, Hans Linde och Catrin Ormestad. Syftet är att synliggöra krigets helvete och samtidigt diskutera olika vägar för att äntligen kunna skapa en fredlig och varaktig lösning på konflikten.

Boken presenteras i ABF:s monter B 09:19 på Bokmässan i Göteborg nu på söndag 27 september kl 13.00, av mig och bokens redaktör Thaher Pelaseyed. Där kan man också köpa boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan, om socialdemokratins hållning i den israelisk-palestinska konflikten över tid (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008).

Hjärtligt välkomna!