Man ska vara varsam med orden. Om Kristdemokraternas politiska retorik

Man ska vara varsam med sina ord. Ord har betydelse, ord får betydelse. Det är inte bara tanken som leder ordet, ordet leder också tanken.

Kristdemokraternas toppnamn till Europaparlamentet Sara Skyttedal kallade för några månader sedan Centerpartiet för "Bedragare" och "Quislingar" på twitter. Några veckor senare ville Sara Skyttedal inte svara på frågan från DN om hon föredrog Frankrikes president Emmanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán eftersom "båda är lika destruktiva" och att hon "vill störta båda två". Tidigare har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kallat Centerpartiets mer generösa flyktingpolitik för "omänsklig".

När Centerpartiets toppnamn till Europaparlamentet Fredrick Federley antyder att Sara Skyttedals ovilja att välja mellan Macron och Orbán kan tolkas som att Kristdemokraterna tvekar "i valet mellan liberala värderingar och diktaturfasoner" möts han av en kraftfull motattack. Skyttedal svarar att Centerpartiet "väljer lögnen och gyttjan" som politiskt vapen. Kristdemokraternas policychef Johan Ingerö kallar Federleys kritik för "en svårslagen svinaktighet".

Nej, jag ifrågasätter inte Kristdemokraternas, och heller inte Sara Skyttedals, uppslutning bakom demokratiska grundvärderingar. Men jag ifrågasätter en retorik där Kristdemokraternas företrädare inte klarar av att skilja mellan Macron och Orbán, en partiretorik som bidrar till att skapa en trumpifiering av det politiska samtalet i Sverige. En trumpifiering av retoriken bidrar också till att legitimera en trumpifiering av politiken.

Nej, en sådan retorik är inte värdig ett parti som vilar på demokratiska grundvärderingar, Det går naturligtvis att hitta exempel på ovärdig retorik även i andra partier. Men jag kan inte se något annat parti (bortsett från Sverigedemokraterna, förstås) som drivit den populistiska retoriken lika långt och tillsynes målmedvetet som Kristdemokraterna.

Man ska vara varsam med sina ord. Det är svårt att behålla trovärdigheten om man först använder ord på det sätt som Sara Skyttedal valt att göra och därefter tar på sig offerkoftan och beklagar sig över att de som lyssnat faktiskt tagit det hon sagt på allvar.

Låt oss återupprätta värdigheten i det politiska samtalet. Om inte annat så för demokratins skull.

Vart vill Anna Kinberg Batra föra Moderaterna?

I dag öppnas Moderaternas partistämma i Karlstad. Partiets hårt ansatta partiledare Anna Kinberg Batra fick på ett sätt en enklare uppgift, nu när Decemberöverenskommelsen är uppsagd och dess kritiker därmed fått sin vilja igenom. Men aptiten växer när man äter. Kritikerna nöjer sig nu inte med att Decemberöverenskommelsen är död, utan vill att Moderaterna och dess allianskamrater utnyttjar det nya läget till att fälla regeringens budget och det helst redan i höst.

Svensk borgerlighet är idag kluven i en mer högerorienterad, konservativ gruppering och en mer liberal, i vissa fall mittenorienterad gruppering. Vi såg dessa grupperingar ta form redan i somras på de borgerliga ledarsidorna i en hätsk debatt om flyktingpolitiken, där tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens industri och Göteborgs-Posten utgjorde en högerpol medan tidningar som Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Upsala Nya Tidning utgjorde en slags socialliberal pol.

Konflikten kan kanske tydligare gestaltas i form av den frihetlig-auktoritära dimensionen, där de tre sistnämnda tidningarna ligger nära den frihetliga polen, medan de tre förstnämnda tidningarna ligger närmare den auktoritära polen.

I höst har konflikten överförts till de politiska partierna, där Folkpartiet och Centerpartiet i huvudsak rör sig kring den frihetliga polen, medan Kristdemokraterna tycks ha börjat röra sig mot den auktoritära polen (där naturligtvis Sverigedemokraterna redan finns). Problemet för Anna Kinberg Batra är att denna konflikt skär rakt igenom hennes eget parti. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Däri består också hennes utmaning.

I min text för ett par dagar sedan ställde jag frågan om Decemberöverenskommelsens upplösning också innebar början till Alliansens upplösning. Många alliansvänner rasade och hävdade med emfas att de var precis lika eniga som tidigare. Nu, efter ett par dagar, är frågan om Alliansens framtid på allas läppar.

Centerpartiet och Folkpartiet rasar mot Kristdemokraternas självsvåldiga agerande och mot Ebba Busch Thors uttalanden om att Alliansen borde lägga en gemensam budget redan hösten 2016 och därmed utlösa en ny regeringskris med ett extra val hotande i horisonten. Centerpartiets 2:e vice ordförande Fredrick Federley går så långt att han ifrågasätter huruvida Kristdemokraterna fortfarande är en del av Alliansen. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att å ena sida markera att regeringens budget kommer att gå igenom och å andra sidan markera att allt är möjligt att ändra och att hon inte vill föregripa riksdagsbehandlingen av budgeten.

När partistämman är genomlevd måste Anna Kinberg Batra sätta ned foten. Tänker hon försöka behålla Moderaternas position i mitten, i nära samverkan med Folkpartiet och Centerpartiet? I så fall får Kristdemokraterna själva välja om de vill vara med i mitten eller fjärma sig från Alliansen och röra sig högerut och mot en mer auktoritär ideologisk position. Eller tänker hon försöka föra Moderaterna mot höger, i en mer auktoritär riktning, i hopp om att det ändå skall vara möjligt att återförena Alliansen inför valet 2018? I Karlstad kan vi få en första föraning. Spännande dagar väntar.

Vill Centerpartiet verkligen "komma överens" med Sverigedemokraterna?

Uppdatering torsdag kl 21.15 längst ned i texten.

I dag öppnas Centerpartiets partistämma i Falun. Lagom till stämmans öppnande säger Fredrick Federley, som i kväll förväntas väljas till partiets andre vice ordförande, till Svenska Dagbladet att Centerpartiet bör släppa beröringsskräcken och i stället försöka "komma överens" med Sverigedemokraterna för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga.

Jag blev väldigt förvånad när jag läste intervjun. Jag har uppfattat Centerpartiet som det mest frihetliga av allianspartierna, det alliansparti som skulle bjuda det största motståndet mot samverkan med Sverigedemokraterna. Nu säger i stället partiets snart andre vice ordförande att han vill bryta praxis och öppna för samverkan med ett parti som av många uppfattas som rasistiskt.

Vad säger Annie Lööf? Vad säger de delar av Centerpartiet som gjort det till en hederssak att inte släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen?

Ser vi en kursändring inom Centerpartiet, en högergir där partiet vill överta Moderaternas roll som alliansledare genom att föra partiet allt mer åt höger och på så sätt attrahera besvikna moderatväljare och kanske även en del Sverigedemokrater? Vi vet ju till exempel att partistyrelsen till stämman föreslår att partiet skall byta fot i Natofrågan, att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Fyra ledamöter ur partistyrelsen reserverade sig mot förslaget, så det lär bli strid på stämman.

Fredrick Federleys uttalande i Svenska Dagbladet i dag lär inte bidra till att gjuta olja på vågorna. Det vore klargörande om Annie Lööf ville kommentera om Fredrick Federleys linje också är Centerpartiets linje, eller om det råder oenighet i Centerpartiets ledning i frågan om relationen till Sverigedemokraterna.

Uppdatering torsdag kl 21.15: Fredrick Federley har fått ägna stora delar av dagen åt att dementera vad han påstås ha sagt och försöka reda ut vad han egentligen menat. Jag tycker inte han har varit överdrivet framgångsrik. Vi förstår alla att Federley inte gillar SD, vi förstår att han inte vill bryta Decemberöverenskommelsen. Men vad menar han då med att släppa beröringsskräcken och att man ska kunna tala med SD för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga? Jag förstår faktiskt inte alls.

Centerpartiet byter fot i Nato-frågan

Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.

I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.

Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.

Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.

Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.

Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.


Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.

Uppdaterat 1/9 kl 19.55.  Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.

Annie Lööfs sommartal - börjar Centerpartiet finna sin väg?

Valrörelsen rullar vidare. I dag är det 39 dagar kvar till valet och Centerpartiets partiledare Annie Lööf har just hållit sitt sommartal i Nyckelviken i Nacka utanför Stockholm.

Det var ett av Annie Lööfs bättre tal. Centerpartiet kraftsamlar nu kring tre enskilda frågeområden: landsbygdsfrågor, miljö samt jobb och företag. Den profillöshet och ideologiska vilsenhet som länge präglat partiet ersätts successivt av en linje som kanske bäst kan beskrivas som "back to the basics" - tillbaka till utgångspunkten och till partiets rötter. Annie Lööfs tal var också i huvudsak befriat från billig populism, ansträngda skämt och våldsamma angrepp på sina politiska motståndare. Jag hoppas att fler partiledare följer hennes väg i dessa avseenden.

Det har länge funnits en spänning inom Centerpartiet mellan de som värnar partiets ideologiska och organisatoriska rötter och de som velat utveckla partiet i en mer urban och "frihetlig" eller marknadsliberal riktning. Spänningen kom till uttryck i EU-valet där Centerpartiets toppkandidat Kent Johansson (som representerar den första grupperingen) fick se sig förbikryssad av Fredrick Federley (som representerar den andra grupperingen). Tillsammans med sitt tal i Almedalen i början av juli är det nu tydligt att Annie Lööf åtminstone i sin retorik satt ned foten i riktning till stöd den gruppering som står för en traditionell centerpolitik. Jag tror det är en klok strategi för att hantera den kris som partiet befunnit sig i.

Centerpartiet är ett folkrörelseparti, vilket ger partiet en trovärdighet i l!andsbygdsfrågorna. I dag använde Annie Lööf uttrycket att Sverige skulle ha "världens modernaste landsbygd". Annie Lööf har tidigare argumenterat för att Alliansen för att vinna valet 2014 måste uppgradera sig till Alliansen 2.0. Hennes maning då klingade ohörd.

Det finns utrymme i svensk politik för en mobilisering på skiljelinjen stad-land, där utmaningen består i att formulera en landsbygdspolitik som är just modern och där modernitet och landsbygd inte ställs i motsättning till varandra. Det skall bli spännande att se om Centerpartiet lyckas formulera en sådan politik och huruvida en sådan politik verkligen har mer gemensamt med de övriga allianspartierna än vad den har med en rödgrön politik.

Jag har tidigare flaggat för att Centerpartiet kan bli valrörelsens vinnare inom Alliansen. Tipset kvarstår. Möjligen kan Folkpartiet konkurrera om platsen, ifall jämställdhetsfrågorna genom Feministiskt initiativs framgångar får en framträdande plats i valrörelsen.

Jag kommenterar Annie Lööfs tal i Svenska Dagbladet, här.

Crowdfunding. Om varför vänstern borde våga bejaka individualiteten

Är vänstern sämre än högern på att bejaka teknikutvecklingen och de möjligheter som digitaliseringen erbjuder när det gäller att göra avtryck i den politiska opinionsbildningen? I dag hävdar jag på Dagens Arena tillsammans med Robin Zachari att den politiska vänstern i Sverige i onödan tappar mark genom sin ovilja - eller oförmåga - att utnyttja crowdfunding till individuella projekt och personliga kampanjer.

Crowdfunding innebär att medborgare erbjuds att vara med och finansiera ett enskilt projekt. Det kan avse en politisk kampanj av något slag, utgivandet av en bok eller kanske till och med ett biståndsprojekt. Mest känd är Barack Obamas crowdfunding i samband med hans presidentvalskampanjer. Jag hade själv tecknat mig på hans e-postlistor under kampanjen och hade all möda i världen att värja mig när hans hustru Michelle Obama regelbundet sände mig till synes förtroliga meddelande som inleddes med "Dear Ulf" och som avslutades med en önskan om att jag skulle donera åtminstone ett mindre belopp för att hjälpa henne och Barack att skapa en bättre värld. (Tur att jag inte var amerikansk medborgare och fick donera, då är det risk att jag hade ruinerat mig - så hjärteknipande var dessa vädjanden.)

Kollektiv finansiering av politiska projekt är inte något nytt i svensk politik. Redan 1912 startade till exempel några försvarsentusiaster ett initiativ till byggandet av pansarskeppet Sverige under namnet ”Svenska pansarbåtsföreningen”. I dagens digitaliserade värld där möjligheten att omedelbart nå ut till och interagera med stora mängder (crowd) människor är möjligheterna oerhört stora.

Men högern verkar vara piggare än vänstern på att i en individualiserad tid utnyttja dessa möjligheter. I artikeln ger vi några exempel: "Den Timbroanslutne dokumentärfilmaren Martin Borgs har samlat in pengar för att göra en dokumentärfilm om vad han menar är slöseri med skattepengar. Johan Norberg, liberal debattör, samlade in över 200 000 kronor till sin bok om digitaliseringens konsekvenser för maktfördelningen i dagens värld. Inför EU-valkampanjen har den libertarianska centerpartisten Sofia Arkestål samlat in pengar till sin personvalskampanj via just crowdfunding. Hennes partikollega Fredrick Federley har hakat på."

Det finns inga skäl att ge högern monopol på individualiserad crowdfunding. Individualitet är inte lika med egoism. Solidariska individualister borde ta mer plats i opinionsbildningen och idéutvecklingen, och crowdfunding är ett utmärkt medel att stimulera en sådan utveckling.

Dessa saker diskuterade jag och Robin Zachari även på ett seminarium arrangerat av Tankesmedjan Tiden och ABF Stockholm tidigare i veckan, och då i sällskap med just Sofia Arkestål, Veronica Svärd, Daniel Daboczy och Maria Holm. Hela seminariet kan ses här.

Jag har nyligen också skrivit om nätet som en underutnyttjad politisk kraftkälla i form av crowdsourcing, i Svenska Dagbladet på Under strecket. Den texten kan läsas här.

Tre intryck från dagens partiledardebatt

Dagens partiledardebatt i riksdagen bjöd inte på några större överraskningar. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en bra debatt och gav ett piggare intryck än på länge. Inget ont om skicklige Mikael Damberg, men visst är det synd att Stefan Löfven inte har en riksdagsplats och därför heller inte kan ta debatten med Reinfeldt i kammaren.

Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.

1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)

2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.

3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.

Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.   

Personlig eller professionell? Twitter och politisk opinionsbildning

I dag skriver jag på Ajour om Twitters betydelse i den politiska opinionsbildningen. Hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Utgångspunkten för texten är Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier.

Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och an av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten.

Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.

David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.

Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.

Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.

Twitter och Socialdemokraterna som Sveriges mest öppna parti

Det har utbrutit en märklig debatt om riksdagsledamöternas användande av twitter som kommunikationsmedel. Debatten har sin grund i att två moderata riksdagsledamöter - Christoffer Järkeborn och Hanif Bali - under en paus i Arbetsmarknadsutskottets sammanträde - via twitter meddelat att sammanträdet var "spännande" (Järkeborn), att sammanträdet behandlade ärenden om "att införa 100 dagarsregeln och a-kassa till deltidsarbetande” (Bali) samt att de rödgröna partierna nyttjade pausen till att ha "gemensamma överläggningar om a-kassan" med Sverigedemokraterna (Bali).

Ylva J0hansson (S), i vars arbetsrum överläggningarna påstods ha genomförts, dementerar det hela. Men mer intressant i det här sammanhanget är de starka känslor som riktades mot att de båda moderata riksdagsledamöterna kommunicerat sina påståenden genom twitter.

Vi ska inte ha någon twitterdemokrati i det här landet, utan en demokrati där vi folkvalda kan väga våra argument mot varandra, säger Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Carina Moberg till Svenska Dagbladet. På en fråga om huruvida riksdagsledamöterna skulle tvingas lämna in sina mobiltelefoner inför utskottssammanträdena svarar hon: Det är sorgligt om det skulle behövas, i dag är telefonerna som en dator.

Det är möjligt att Carina Moberg är felciterad. I annat fall är det bara att hälsa henne välkommen till 2000-talet, där det mycket riktigt är så att telefonerna i många avseenden "är som en dator". Hennes reaktion andas en yrvakenhet som inte är förenlig med parollen om Socialdemokraterna som Sveriges mest öppna och moderna parti.

Låt mig vara tydlig. Har man enats om sekretess så skall det råda sekretess. Men då är det lika illa om sekretessen bryts genom pressmeddelanden, muntliga informationer, mobilsamtal, samtal från stationära telefoner, SMS, e-postmeddelanden, Facebook-uppdateringar eller twitter. Fixeringen på medieformen - i det här fallet twitter - är olycklig.

Dessutom har jag i detta enskilda fall svårt att se att de båda riksdagsledamöterna brutit mot någon sekretess. Den information som har röjts om sammanträdet var att det var "spännande" samt vilka ärenden som behandlades - knappast några statshemligheter således. De påstådda överläggningarna mellan de rödgröna och Sverigedemokraterna sades ha genomförts i en paus och således inte under själva sammanträdet. Carina Mobergs avståndstagande från "twitter-demokrati" blir därför obegripligt som annat än en ryggmärgsreaktion.

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har kommit för att stanna och förändrar otvivelaktigt förutsättningarna för mötesformer och sekretess i alla sammanhang, inklusive riksdagens utskottssammanträden. Den gamla tiden kommer inte att komma tillbaka. Det är nödvändigt att riksdagens arbetsformer är i samklang med den nya tiden och de nya förutsättningarna. Varför t ex inte införa grundprincipen att alla utskottssammanträden är offentliga?

Lyssna gärna på Veronica Palm och Fredrick Federley som för en mycket klok diskussion i dessa frågor i P 1 Morgon.

Fredrick Federley och frågan om bloggosfärens makt

I ett påhittat inlägg på sin blogg krävde den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley igår en regeringsombildning, där bl a Moderaternas justitieminister Beatrice Ask skulle bytas ut och ersättas med en folkpartist. Federleys utspel fick stor uppmärksamhet i Fat Cat Media (traditionella medier som dagstidningar, radio och TV). I dag meddelar Federley att hans utspel var en bluff, iscensatt för att visa att politikers bloggande faktiskt är av betydelse och får genomslag i andra medier.

Men Federleys bluff är ett prov utan värde. När en välkänd riksdagsledamot gör något så spektakulärt som att kräva att en namngiven minister från den egna regeringen skall avgå så spelar det ingen större roll hur budskapet förmedlas. I det här fallet kunde Fredrick Federley lika gärna ha ställt sig på Sergels Torg med ett plakat - genomslaget i Fat Cat Media hade blivit ungefär detsamma.

Två saker är intressanta. För det första väljer Fredrick Federley att genomföra sitt test med en fejkad nyhet i stället för med en sann nyhet. När Fredrik Federley haft något nyhetsmässigt intressant att säga och som dessutom varit sant har han åtminstone hittills valt att publicera nyheten i traditionella medier, eller åtminstone genom ett pressmeddelande tipsa dem om saken. Fortfarande är det så att de allra flesta nyheter får ett betydligt större genomslag i det offentliga samtalet om de publiceras i traditionella medier än om de publiceras på en blogg eller i andra nya sociala medier.

För det andra hade Fredrick Federley inte kommit lika lindrigt undan om han genomfört sin bluff på t ex DN Debatt eller i en intervju med Lennart Persson i SVT Aktuellt. Bloggosfären är fortfarande lite av Vilda västern där det mesta är tillåtet - på gott och på ont. En lögn i experimentellt syfte på sin egen blogg uppfattas som mindre allvarligt än en lögn i de mediala finrummen. Skillnaden beror förstås på att det fortfarande har större betydelse vad en person säger i dessa traditionella media än vad personen skriver i bloggosfären.

Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Bara för att bloggosfären inte är lika betydelsefull som Fat Cat Media så betyder det inte att bloggosfären saknar betydelse. Bloggosfären urholkar Fat Cat Medias monopol som debattens grindvakt. Så visst har det skett en maktförskjutning. Det är därför Fat Cat Media nu ser om sitt hus och etablerar sig och successivt stärker sin ställning även i olika nya sociala media.

Vilken politiker vågar blir först med att publicera en riktigt stor (och sann) nyhet på sin blogg utan att samtidigt tipsa andra media? Kanske Carl Bildt, när han meddelar sin avgång...