Låta #DÖ leva? Om KD:s riksting och Decemberöverenskommelsen

I dag öppnas Kristdemokraternas riksting i Västerås. Det är inte ett parti i medvind som möts. Senaste Sifo-mätningen ger Kristdemokraterna 3.7 procent av väljarstödet, det vill säga under fyraprocentsspärren till riksdagen. I Sifo:s nya förtroendemätning för partiledare hamnar Ebba Busch Thor näst sist, med bara Jimmie Åkesson bakom sig. Låt vara att Ebba Busch Thor är föräldraledig, och inte har haft så många möjligheter att sätta avtryck i opinionen ännu.

Två frågor på rikstinget lär få stor uppmärksamhet - svenskt Nato-medlemskap samt Decemberöverenskommelsen. Partistyrelsen förordar att Sveriges militära alliansfrihet skall upphöra och att Sverige i stället skall söka medlemskap i Nato. Men partistyrelsen är splittrad - förste vice ordförande Jakob Forssmed och andre vice ordförande Emma Henriksson uppges ha reserverat sig mot beslutet. Utgången är oviss, även om jag anar att Nato-anhängarna har ett visst försteg.

De ombud som vill avveckla Decemberöverenskommelsen har i praktiken inte så mycket att hoppas på. Av 26 distrikt vill 20 behålla Decemberöverenskommelsen, endast sex vill säga upp den. Ombuden är fria att rösta som de vill, oavsett vad deras distrikt anser. Men sannolikheten att rikstinget skulle säga nej till Decemberöverenskommelsen är utomordentligt liten.

Om Kristdemokraterna, mot all förmodan, ändå skulle lämna Decemberöverenskommelsen - vad händer då? Folkpartiledaren Jan Björklund tvekar inte, utan hävdar bestämt att det i så fall leder till nyval inom kort. Jan Björklunds uttalande kan bidra till att skrämma upp Decemberöverenskommelsemotståndarna inom Kristdemokraterna - partiet riskerar att trilla ur riksdagen om ett extra val verkligen skulle komma till stånd.

Motståndarna inom Kristdemokraterna till Decemberöverenskommelsen är splittrade i frågan om vad de vill ha i stället. En del kanske hoppas på att allianspartierna skulle kunna ta över regeringsmakten utan ett extra val och styra med stöd av Sverigedemokraterna. Andra hoppas på att den rödgröna regeringen skulle tvingas förhandla med allianspartierna inför vara budgetomröstning under mandatperioden. Men sådana förhandlingar skulle ju försvaga den rödgröna regeringen avsevärt. I stället skulle Stefan Löfven sannolikt göra allvar av hotet om extra val - ett extra val som Kristdemokraterna absolut inte vill ha.

En annan möjlighet är att ett nej från Kristdemokraterna till Decemberöverenskommelsen följs av - ingenting. De övriga allianspartierna kommer knappast att ändra sig och börja lägga ett gemensamt budgetförslag bara för att Kristdemokraterna vill hoppa av en ingången överenskommelse. Konsekvensen blir i stället att Alliansen splittras och att allianspartierna får det betydligt svårare att framstå som en enad kraft inför valet 2018.

Det är alltid lätt att vara efterklok. Alliansen band verkligen ris för egen rygg genom att lägga en sista gemensam budget efter valet 2014. Om de avstått hade Decemberöverenskommelsen aldrig behövt komma till stånd.

Centerpartiet byter fot i Nato-frågan

Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.

I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.

Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.

Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.

Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.

Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.


Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.

Uppdaterat 1/9 kl 19.55.  Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.

Jimmie Åkessons svarta världsbild

Det var mycket hat i Almedalen igår kväll. Jimmie Åkessons 47 minuter (!) långa tal var så späckat av aggressiva utfall och hånfulla raljanser mot politiska motståndare att det åtminstone för mig associerade till hat, eller åtminstone förakt.

Sverige präglas av "vanstyre, samhällshaveri och socialliberalt experimenterande".
 
Alliansen och de rödgröna partierna har ingått en "märklig, ohelig maktkartell".

Alliansregeringen var ett "katastrofalt misslyckande".

Anna Kinberg Batra är en "hycklare". För övrigt kännetecknas svensk politik av att "hyckleriet är totalt".

Annie Lööf betraktar väljarna som "mindre vetande".

Jan Björklunds synsätt är "skrämmande verklighetsfrånvänt".

Stefan Löfven lyssnar inte på folket, tar inte ansvar för landet och håller inte sina löften.

Så gick Jimmie Åkesson på och listan över tillmälen och föraktfulla omdömen kan göras betydligt längre - det är bara att blunda och peka i Åkessons talmanus. Några hundra Sverigedemokrater i publiken jublade och gav stående ovationer när Åkesson härjade som värst.

Igår kväll gjorde Jimmie Åkesson sitt bästa för att inte bjuda in allianspartierna till sakpolitiska uppgörelser. Det var tydligt att han ville stärka bilden av Sverigedemokraterna som en tredje pol i svensk politik. Han koketterade med att partiet gärna stannade i opposition, om partiet kunde maximera sitt inflytande utan att behöva ta regeringsansvar. Makt utan ansvar - den värsta av alla kombinationer - är i Jimmie Åkessons värld en dygd.

Även Ebba Busch Thors tal på tisdagskvällen var repressivt i sin ton. Det var JAS-plan hit och landsförrädare dit. En "aggressiv konservatism", som hustrun uttryckte det. Talet uppskattades knappast av den halva av Kristdemokraternas riksdagsgrupp som genom sina blankröster nyligen protesterade mot Ebba Busch Thors sparkande av tidigare gruppledaren Emma Henriksson, till förmån för sin egen kandidat Andreas Carlson.

I kväll talar Miljöpartiets Gustav Fridolin. Han har indikerat att talet kommer att präglas av utvecklingsoptimism. Tack - låter som ett välkommet reningsbad.

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna?

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna? Valet av Ebba Busch Thor som partiledare föregicks av en maktkamp, där hennes konkurrent och den Göran Hägglund närstående Jakob Forssmed drog det kortaste strået. Jakob Forssmed representerar en mer mittenorienterad och Ebba Busch Thor en mer högerorienterad del av partiet. I sitt installationstal gjorde också Ebba Busch Thor en tydlig poäng av att Kristdemokraterna står till höger i politiken.

So far, so good. Alla partier har olika grupperingar som i varierande grad konkurrerar med varandra om att driva partiet i en viss riktning. I det här fallet var det heller ingen som ifrågasatte processen - valet av Ebba Busch Thor tycks ha varit ett uttryck för medlemsviljan inom Kristdemokraterna.

Nu prövas Ebba Busch Thors förmåga att samla och hålla samman sitt parti, givet de olika åsiktsgrupperingar som finns. Därför väckte det stor uppmärksamhet när det framkom att Ebba Busch Thor uppmanat partiets gruppledare i riksdagen - den Jakob Forssmed och Göran Hägglund närstående Emma Henriksson - att lämna sitt gruppledaruppdrag. Emma Henriksson var inte road av uppmaningen, men valde att inte ta strid utan ställde sin plats till förfogande.

Riksdagsgruppens valberedning kunde inte enas om vem som skulle ersätta Emma Henriksson. Ebba Busch Thor - som själv inte sitter i riksdagen - lät då meddela att hon förordade den henne politiskt närstående Andreas Carlson. När riksdagsgruppen skulle rösta om Andreas Carlson som gruppledare begärdes sluten votering. Andreas Carlson fick endast hälften av rösterna, resterande hälften var blankröster.

Jag tror aldrig det hänt tidigare i svensk politisk historia att en gruppledare i riksdagen enbart fått stöd av halva sin riksdagsgrupp. Andreas Carlson har nu en tuff utmaning (för att uttrycka det milt) att vinna riksdagsgruppens förtroende och att utveckla auktoritet som gruppledare. Anderas Carlson själv låter ångerfull när han uttalar sig till Ekot: Jag tror mycket hade kunnat göras bättre när det kommer till att få information och till att känna oro. Som så ofta när det gäller politiska konflikter hänvisas till att "informationen" kunde ha hanterats annorlunda - även när det i grunden rör sig om värdeskillnader.

Först i höst lär vi kunna göra en bedömning av hur allvarlig sprickan inom Kristdemokraterna är, och med vilken skicklighet Ebba Busch Thor förmår utöva sitt partiledarskap. Nu önskar jag bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar!

Fortsatt maktstrid inom KD. Ebba Busch Thor petar Emma Henriksson

 Igår blev det känt att Kristdemokraternas nytillträdda partiledare Ebba Busch Thor uppmanat partiets gruppledare i riksdagen Emma Henriksson att ställa sin plats till förfogande. Ebba Busch Thors agerande har av främst två anledningar väckt stor uppmärksamhet.

1.) Ebba Busch Thor och Emma Henriksson tillhör olika åsiktsriktningar inom Kristdemokraterna. Emma Henriksson står Jakob Forssmed och förre partiledaren Göran Hägglund nära, och representerar någon form av kontinuitet inom Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor, som saknar riksdagsplats, står mer till höger och har en starkare, med ideologiskt inriktad förändringsagenda för partiet. Petningen av Emma Henriksson handlar inte om en personfråga i största allmänhet, utan om partiets ideologiska färdriktning. Valberedningen får nu en delikat uppgift att försöka identifiera en efterträdare till Emma Henriksson som kan accepteras även av den del av Kristdemokraterna som önskat att Emma Henriksson skulle ha fortsatt som gruppledare.

2.) För bara sex veckor sedan uppmanade Ebba Busch Thor sina partikamrater att vara varsamma mot varandra, för att undvika partistrider. Måndagen efter Ebba Busch Thor valts till partiledare sa hon i  radions P1 Morgon: Vi har aldrig stått så enade i Kristdemokraterna som vi gör i dag. Vi har haft en turbulentare tid bakom oss, men det här handlar om att när man utvecklar politiken så kommer det att finnas ett behov av högt i tak, mycket diskussion och då vill jag mana till försiktighet och varsamhet i hur vi gör det. Många frågar sig nu hur "försiktigt" och "varsamt" det är att peta en sittande gruppledare som har starkt stöd hos den del av partiet som förlorade maktstriden om partiledarposten.

En högervridning av Kristdemokraterna riskerar att lösa upp Alliansen. Oavsett om så blir fallet finns det inget som tyder på att de rödgröna partierna eller allianspartierna under överskådlig tid kommer att kunna samla en egen majoritet i riksdagen, skriver Ewa Stenberg i en klok artikel i DN. Så länge inte valsystemet ändras eller Sverigedemokraterna släpps in i värmen (inget tyder på att någondera av detta heller kommer att inträffa under överskådlig tid) så är partierna dömda till en evig Decemberöverenskommelse.

Såvida det inte bildas en blocköverskridande regering eller ett mer utvecklat blocköverskridande samarbete. Kommer på mig själv med att för första gången inte direkt och kategoriskt avfärda tanken på en möjlig stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Inte för att jag vill ha en sådan - läsaren av denna blogg vet att jag förespråkar politiska lösningar som synliggör konflikterna i partisystemet, inte döljer dem. Men de ständiga eftergifter och kompromisser som följer i Decemberöverenskommelsens spår riskerar att skapa en längtan efter en stark regering vilket skulle göra en sådan koalition möjlig. Jag vill inte dit, men börjar bli orolig för att det är just dit vi är på väg.

Ebba Busch Thor och falangstriderna i KD

Ebba Busch Thor har fått en tuff start som partiledare för Kristdemokraterna innan hon ens har blivit vald. En av de invändningar som riktades mot Ebba Busch Thor i samband med nomineringarna till partiledare var att hon skulle ha svårare att hålla samman partiet än vad hennes huvudkonkurrent Jakob Forssmed skulle ha. Men Kristdemokraternas medlemmar var tydliga i sitt budskap. De ville ha en förändring och förespråkade därför Ebba Busch Thor framför Jakob Forssmed.

I dag presenterade Kristdemokraternas valberedning sitt förslag till ny partistyrelse. I förslaget återfinns Jakob Forssmed som förste vice ordförande och Emma Henriksson som andre vice ordförande. Däremot får Lars Adaktusson ingen plats i presidiet. Det är ingen hemlighet att Jakob Forssmed och Emma Henriksson står varandra nära politiskt, medan Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor anses tillhöra en mer högerorienterad falang.

På sin blogg vädrar nu Lars Adaktusson sitt missnöje över att inte ha nominerats till presidiet. Adaktusson hävdar att "några inflytelserika partiföreträdare aktivt agerat" för att han inte skulle föreslås. Vidare menar Adaktusson att dessa inflytelserika partiföreträdare agerat otillbörligt genom att använda "metoder som i de flesta partier skulle anses dubiösa".

Den kristna, värdekonservativa tidningen Världen idag skriver att det var Jakob Forssmed som ställde krav på att Lars Adaktusson inte skulle finnas med i presidiet, och att valberedningen därför rev upp ett tidigare beslut om att nominera Adaktusson och i stället nominerade Emma Henriksson. KDU:s ordförande Sara Skyttedal säger att det är "sorgligt" att det blivit som det blivit och antyder att det kan komma att bli öppen strid på partiets extra riksting den 25 april om att ge Adaktusson en plats i presidiet.

Den kristdemokratiska falangstrid som nu utspelar sig inför öppen ridå är förstås extra svår att hantera för Ebba Busch Thor så länge hon inte är vald och har ett formellt mandat i ryggen. Ebba Busch Thors anhängare vann striden om partiledarposten. Frågan är nu hur stark motvikt till Ebba Busch Thor de är villiga att acceptera i presidiet och i partiledningen i övrigt.

Rikstinget blir oerhört viktigt. Inte bara för de val som där skall genomföras, utan kanske främst om partiet skall lyckas hålla samman eller om falangstriderna förstärks. Ebba Busch Thor har ett riktigt eldprov framför sig.

Kristdemokraterna efter Göran Hägglund

Uppdaterat 26/2 kl 11.30. Acko Ankarbergs avhopp kom överraskande. Visserligen indikerade förhandsnomineringarna att Ebba Busch Thor hade stärkt sin ställning och att partiet görna såg en förändring. Acko Ankarberg representerade kontinuiteten, Ebba Busch Thor förändring och - sannolikt - en starkare högerprofilering. Acko Ankarberg hade goda förutsättningar att hålla samman partiet - givet att det hade funnits ett något starkare stöd för hennes person och hennes mittenposition i partiet.

Jakob Forssmed och Acko Ankarberg representerar delvis samma medlemsgrupper inom Kristdemokraterna. Att någon av de båda därför skulle hoppa av för att inte splittra rösterna sinsemellan inför Kristdemokraternas riksting senare i vår är naturligt. Ett skäl till att avhoppet komredan nu kan vara att Ankarberg uppfattar läget som att Forssmed har bättre förutsättningar att utmana Ebba Busch Thor, och att det därför är klokt att redan nu ge honom plats på scenen. Jakob Forssmed har ju varit doldisen av de tre huvudkandidaterna.

Genom avhoppet har Ebba Busch Thor ytterligare stärkt sin ställning. Men det är ännu för tidigt för henne att ta ut någon seger.

*

 I dag höll Göran Hägglund ett slags avskedstal till Kristdemokraternas partimedlemmar, på partiets kommun- och landstingspolitiska dagar i Örebro. Talet var impregnerat av socialkonservativa värderingar. Redan i sitt installationstal 2004 formulerade Göran Hägglund sin vision om ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Formuleringen inramade även hans avskedstal.

Göran Hägglund lyfte fram två utmaningar där han bedömde den kristdemokratiska rösten som särskilt viktig: uppväxtvillkoren för våra barn och unga och integrationsfrågan. När det gäller integrationsfrågan fanns i talet inga markeringar om behovet av att minska invandringen. I stället betonade Hägglund: Asylrätten är helig. Det har den alltid varit för oss kristdemokrater och det ska den alltid vara. Människor som söker skydd undan förtryck och förföljelse ska erbjudas en fristad i vårt land.


Frågan är vad som kommer att hända med Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I sitt tal betonade den avgående partiledaren behovet av att förnya partiets politik. En allmän bedömning är att partiet håller på att förflytta sig högerut på den politiska skalan, och att den processen kommer att fortsätta (eller åtminstone befästas) oavsett vem som blir Göran Hägglunds efterträdare. Men självklart är det inte. Mycket beror på vad som händer i de övriga allianspartierna. Kommer Anna Kinberg Batra att lyckas hålla kvar de nya Moderaterna vid den politiska mitten, eller kommer hon efter valnederlaget och interna påtryckningar att tvingas manövrera partiet högerut? I så fall minskar incitamenten för Kristdemokraterna att röra sig högerut. Men om Moderaterna håller sin position finns det gott om plats på högersidan av den politiska skalan för Kristdemokraterna att etablera sig på.

Det finns två partier i Sveriges riksdag som definierar sig själva som socialkonservativa: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kan då Kristdemokraterna röra sig vidare högerut utan att bli ett slags Sverigedemokraterna light? Jag tror det. Om förflyttningen högerut sker på rätt sätt. Jag skulle vilja lyfta fram åtminstone två saker som skiljer Kristdemokraterna från Sverigedemokraterna (det finns naturligtvis fler). För det första är Kristdemokraterna inte ett nationellt parti, medan nationalismen kanske är Sverigedemokraternas enskilt viktigaste värde. För det andra är Kristdemokraterna ett parti där den mellanmänskliga gemenskapen och solidariteteten väger tungt: ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter, för att citera Göran Hägglund. Men det gäller för Kristdemokraterna att vara medvetna om att de är det enda svenska riksdagsparti som befinner sig på samma sida som Sverigedemokraterna på såväl vänster-högerdimensionen som på den frihetlig-auktoritära dimensionen. Rågången måste därför hållas klar. Göran Hägglunds olyckliga flirt med populismen genom att för ett par år sedan börja prata om "verklighetens folk" var olycksbådande i det avseendet. Dessbättre har han på senare tid avhållit sig från den typen av retorik.

*

Vem blir det då som efterträder Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna? Fältet har tunnats ut. Lars Adaktusson, Emma Henriksson och Stefan Attefall har meddelat att de inte står till förfogande. Av de namn som kvarstår återfinns tre huvudkandidater i form av Acko Ankarberg, Ebba Busch Thor och Jakob Forssmed. Jag har hittills anfört att partiet kommer att välja det namn som har bäst förutsättningar att hålla samman partiet, och att Acko Ankarberg väger tungt i det avseendet. Men det är ännu för tidigt att ge en definitiv bedömning. Acko Ankarberg står för kontinuitet, och många kristdemokrater vill ha förnyelse och förändring. Unibet, som brukar ha ordning på oddsen, ger 1.60 på Acko Ankarberg och 2.30 på Ebba Busch Thor. Jakob Forssmed ger hela 8.50.

I kväll möts Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det blir intressant.

Uppdaterat kl  22.10 Inslaget i SVT Agenda med Acko Ankarberg och Ebba Busch gav inte någon vägledning om vilka politiska skiljelinjer som repektive kandidat representerar. Det var synd. När Vänsterpartiets partiledarkandidater (Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) turnerade var det svårt identifiera politiska skillnader mellan de olika kandidaterna. Det finns en risk att Kristdemokraternas process kommer att drabbas av samma syndrom. 

Exit Göran Hägglund

Göran Hägglunds avgång kom oväntat. Även om det var en i högsta grad öppen fråga huruvida Göran Hägglund skulle leda Kristdemokraterna i valet 2018 fanns det inga tecken i himlen på att han skulle avgå just nu. Tvärtom talade mycket för att Göran Hägglund skulle låta de många yngre tänkbara efterträdarkandidaterna utnyttja tiden i opposition till att ta ett steg fram och synliggöra sig ytterligare för partimedlemmar och för väljarkåren för att sedan kunna ta över 2016. Så blev det nu inte.

Det är inte för de stora politiska reformerna vi kommer att minnas Göran Hägglund. Apoteksreformen och avskaffandet av fastighetsskatten är vad jag i hastigheten kommer på. Mer kanske inte är att begära för ett parti som varit minst i en fyrpartiregering. Mest kritisk har jag varit till de utspel han genomfört i namn av att tala för Verklighetens folk. Vid dessa tillfällen förföll Göran Hägglund till en populistisk retorik som varken var honom eller det politiska samtalet värdig.

Göran Hägglunds politiska skicklighet har främst tagit sig uttryck i att han lyckats hålla samman sitt ideologiskt splittrade parti. Särskilt efter att han vann maktstriden mot Mats Odell har Göran Hägglunds ställning varit oomtvistad. Nu finns det en risk att hans avgång följs av en maktkamp mellan den mer värdekonservativa falang som personifieras genom till exempel Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor, och den mer mittenorienterade falang som Göran Hägglund själv tillhör, tillsammans med till exempel Stefan Attefall och partisekreterare Acko Ankarberg. Av dessa två falanger uppfattar jag den senare som starkare.

Den viktigaste uppgiften för Göran Hägglunds efterträdare blir att hålla samman partiet. Interna strider riskerara att föra partiet under fyraporcentsspärren och försvårar för partiet att utveckla en politik som förmår attrahera väljarna. Jag tror därför att partiet kommer att enas kring ett samlande namn, som till exempel Acko Ankarberg eller gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson. Som outsiders kan nämnas partiets ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed, landstingsrådet Ella Bohlin, Europaparlamentarikern Lars Adaktusson samt förre bostadsministern Stefan Attefall. Det är ett öppet fält, som man säger på travspråk.

Avslutningsvis tycker jag det var cool av Göran Hägglund att kungöra sin avgång på Twitter tre minuter innan presskonferensen började. Det var en modern gest av en modern man i en modern tid. Jag kommer att sakna honom i svensk politik och önskar honom allt gott inför framtiden.