Exit Göran Hägglund

Göran Hägglunds avgång kom oväntat. Även om det var en i högsta grad öppen fråga huruvida Göran Hägglund skulle leda Kristdemokraterna i valet 2018 fanns det inga tecken i himlen på att han skulle avgå just nu. Tvärtom talade mycket för att Göran Hägglund skulle låta de många yngre tänkbara efterträdarkandidaterna utnyttja tiden i opposition till att ta ett steg fram och synliggöra sig ytterligare för partimedlemmar och för väljarkåren för att sedan kunna ta över 2016. Så blev det nu inte.

Det är inte för de stora politiska reformerna vi kommer att minnas Göran Hägglund. Apoteksreformen och avskaffandet av fastighetsskatten är vad jag i hastigheten kommer på. Mer kanske inte är att begära för ett parti som varit minst i en fyrpartiregering. Mest kritisk har jag varit till de utspel han genomfört i namn av att tala för Verklighetens folk. Vid dessa tillfällen förföll Göran Hägglund till en populistisk retorik som varken var honom eller det politiska samtalet värdig.

Göran Hägglunds politiska skicklighet har främst tagit sig uttryck i att han lyckats hålla samman sitt ideologiskt splittrade parti. Särskilt efter att han vann maktstriden mot Mats Odell har Göran Hägglunds ställning varit oomtvistad. Nu finns det en risk att hans avgång följs av en maktkamp mellan den mer värdekonservativa falang som personifieras genom till exempel Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor, och den mer mittenorienterade falang som Göran Hägglund själv tillhör, tillsammans med till exempel Stefan Attefall och partisekreterare Acko Ankarberg. Av dessa två falanger uppfattar jag den senare som starkare.

Den viktigaste uppgiften för Göran Hägglunds efterträdare blir att hålla samman partiet. Interna strider riskerara att föra partiet under fyraporcentsspärren och försvårar för partiet att utveckla en politik som förmår attrahera väljarna. Jag tror därför att partiet kommer att enas kring ett samlande namn, som till exempel Acko Ankarberg eller gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson. Som outsiders kan nämnas partiets ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed, landstingsrådet Ella Bohlin, Europaparlamentarikern Lars Adaktusson samt förre bostadsministern Stefan Attefall. Det är ett öppet fält, som man säger på travspråk.

Avslutningsvis tycker jag det var cool av Göran Hägglund att kungöra sin avgång på Twitter tre minuter innan presskonferensen började. Det var en modern gest av en modern man i en modern tid. Jag kommer att sakna honom i svensk politik och önskar honom allt gott inför framtiden.

Kristdemokraterna - en svensk Tea Party-rörelse?

Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem med sin identitet och med en sviktande väljarkår. Läs t ex gärna Douglas Brommessons insiktsfulla studie Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010:2.

Vilken väg skall Kristdemokraterna välja för att stärka sin självkänsla och bli ett mer slagkraftigt alternativ i svensk politik? Partiledaren Göran Hägglund har under senare år lanserat inte mindre än tre lite lätt klämkäcka formuleringar kring partiets politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen året därpå lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. Tidigare i år log Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen, vilken betonade människan som gemenskapsvarelse, som behövde varandra och som hade plikter mot varandra.

I dag kommer Kristdemokraternas ungdomsförbundets (KDU) ordförande Aron Modig ut som en vän av den amerikanska Tea Party-rörelsen: Vill vi fortsätta leva i ett högskattesamhälle där familjer ständig ges nya pekpinnar om hur de ska leva sina liv och där brottsligheten tillåts breda ut sig? Eller vill vi på allvar få bukt med det höga skattetrycket, stärka familjens och civilsamhällets roll i samhället samt bekämpa kriminaliteten med hårdare straff och fler poliser? En svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen skulle garanterat hjälpa till att formulera berättelsen om framtidens borgerliga politik.

Jag blir lite trött när jag hör unga, begåvade personer i populistisk anda komma med påståenden om att "brottsligheten tillåts breda ut sig" trots att det inte finns några som helst belägg för en växande kriminalitet i vårt samhälle. Jag blir också lite sorgsen när en ung kristdemokrats patentmedicin för att bekämpa kriminalitet är "hårdare straff och fler poliser. Jimmie Åkesson hade inte uttryckt det bättre.

En av Aron Modigs företrädare på posten som ordförande för KDU, Ella Bohlin, har tidigare beskrivit Tea Party-rörelsen som ett "sundhetstecken" i amerikansk politik och att den företräds av "många välutbildade och kloka politiker med en tydlig frihetsagenda".

Jag längtar efter en radikal svensk kristdemokrati, som brinner för en generös flykting- och biståndspolitik, för en humanitär kriminalpolitik, som tar strid för mänskliga rättigheter och som vill avveckla vapenexporten. En kristdemokrati som profilerar sig i solidaritetsfrågor och som aldrig, aldrig tvekar att stå på dessa mina minstas sida. I stället ser jag en kristdemokrati vars företrädare ägnar sig åt skattegnäll, kramar Tea party-rörelsen och drömmer om fler poliser. Det är nästan så jag nyper mig i armen och hoppas att jag vaknar.

Läs också gärna Röda Berget.

Kvällens debatt: Medvind för de rödgröna inför EU-valet

Några korta notater efter kvällens EU-valdebatt:

Marita Ulvskog. Har vuxit avsevärt i senare skedet av valrörelsen. Kombinerar spetsiga och kontroversiella formuleringar med en säkerhet och trygghet i debatten. Kvällens vinnare - t o m i Aftonbladets läsaromröstning där borgerliga sympatisörer annars brukar vara klart överrepresenterade bland de röstande! Betyg: 4 Ulfar.

Eva-Britt Svensson. Mycket bra första halvlek. Mattades i andra. Plockar poäng på att vara offensiv och imponerar genom att hon utan att moralisera skänker bort större delen av sin lön. Betyg: 3 Ulfar.

Carl Schlyter. Gladast vinner - och i så fall är Schlyter en vinnare. Bra på att behålla ordet när han fått det. Men blir det kanske lite mycket manér ibland? Betyg: 3 Ulfar.

Gunnar Hökmark. Har slipat bort det som tidigare uppfattasts som arrogans. Lågmäld och stabil. Kunde ta för sig mer i debatten. Betyg: 3 Ulfar.

Marit Paulsen. Är som hon är - och det går nog hem i stugorna, som man sa på Lennart Hylands tid. Betyg: 3 Ulfar.

Sören Wibe. Bättre och bättre ju senare kvällen blev. Jag utesluter inte att Junilistan får över fyra procent och behåller ett mandat. Betyg: 3 Ulfar.

Lena Ek. Stabil. Men kommer bort i debatten. Betyg: 2 Ulfar.

Ella Bohlin. Nej, tyvärr. Mycket floskler är det. Betyg: 1 Ulf.

Mina betyg är förstås helt opartiska. Såväl betygen som de skriftliga omdömena tillägnas Jan Björklund.