Javisst är Svenska kyrkan politisk!

Jag intervjuades nyligen av Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans relation till politiken. Min övergripande uppfattning är att en kyrka som vill vara relevant alltid är och måste vara politisk. Att vara politisk innebär förstås inte att den är partipolitisk. Ni finner frågorna och mina svar nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Jag passar också på tillfället att påminna om och puffa för boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) som jag skrev tillsammans med Douglas Brommesson, nu dekan för fakulteten för samhällsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. I boken diskuterar vi varför två personer som delar samma tro på evangeliet kan komma till så olika slutsatser i centrala politiska frågor. Det är en diskussion som har bäring även för den debatt som teologen och professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf icke utan framgång för mot Kristdemokraterna. Halldorf menar att KD måste bestämma sig - partiet kan inte kalla sig kristet och samtidigt genomföra nedskärningar av biståndet, acceptera utvisning av kristna konveriteter och bejaka den pågående utvisningspolitiken. Boken är sedan länge slut på förlaget, men finns på bibliotek och i begagnat skick på nätet.

Idag är jag också glad över att svenskarnas förtroende för Svenska kyrkan ligger kvar på rekordhöga nivåer. De höga förtroendesiffrorna framgår av Medieakademins idag publicerade Förtroendebarometer. Läs den gärna, och se resultaten som en bekräftelse på att Svenska kyrkan i dag är en livskraftig rörelse som engagerar och berör så många människor.

Här kommer frågorna och svaren ur artikeln i Kyrkans Tidning: 

Är Svenska kyrkan av i dag politisk?

Ja, Svenska kyrkan är och måste vara politisk. Att stå upp för dessa våra minsta (till exempel flyktingar, fattiga, hemlösa), för mänskliga rättigheter och att värna skapelsen (bekämpa klimathotet) får politiska konsekvenser. Däremot är Svenska kyrkan inte partipolitisk och ska heller inte vara det.

Går det att placera Svenska kyrkan, som kyrkan uppträder i dag, på en vänster-högerskala?

Nej. Såvida man inte tycker att solidaritet med de mest utsatta, mänskliga rättigheter och kamp mot klimatförstöring är vänsterpolitik.

Vilka politiska frågor tycker du att Svenska kyrkan kan uttala sig i?

Det viktiga är att Svenska kyrkan konsekvent står upp för alla människors lika värde och solidaritet med de mest utsatta. Det perspektivet kan och bör föras in i nästan alla politiska frågor.

Vilka politiska frågor bör kyrkan avhålla sig från att uttala sig i?

Det är svårt att identifiera enskilda frågor, eftersom det är perspektivet som är det viktiga. Men frågor av "teknisk" natur - som inte berör människovärdet eller alla människors lika värde - har Svenska kyrkan ingen anledning att engagera sig i.

Lars Adaktusson, Margit Silberstein och debatten om "kristna värderingar"

Sveriges Televisions politiska kommentator Margit Silberstein skapade debatt när hon efter en tv-utfrågning av kristdemokraten Lars Adaktusson påstod att kristna värderingar inte bara var "att älska sin nästa", utan också handlar om till exempel "synen på abort och kvinnans ställning i familjen". Kommentaren var avsedd att ställas i kontrast till Adaktussons uttalanden, vilka Silberstein tycks ha menat gav en alltför harmlös bild av vad som kännetecknade "kristna värderingar". 

Finns det "kristna värderingar" och vilka är i så fall dessa? För några år sedan skrev jag tillsammans med kollegan Douglas Brommesson boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) där vi diskuterade hur vi trots vår gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnade i skilda uppfattningar i centrala politiska frågor. Jag och Douglas var oeniga om mycket i politiken. Men ingen av oss ansåg att den enes värderingar var mer "kristna" än den andres.

För att ta de exempel som Margit Silberstein anförde så har jag för egen del svårt att se hur åsikten "nej till abort" skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än till exempel en åsikt som uttrycker stöd för Sveriges nuvarande abortlagstiftning. Jag har också svårt att se hur en åsikt om "kvinnans ställning i familjen" (där jag uppfattar Silberstein som att det är en mer underordnad, mindre jämlik ställning som åsyftas) skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än de mer frihetliga och jämlika värderingar om familjen som till exempel jag själv utifrån min kristna övertygelse omfattar.

Det fanns en tid då uttrycket "kristna värderingar" tolkades och uppfattades i en moralkonservativ riktning mot till exempel en mer restriktiv abortpolitik, skilda roller för mannen och kvinnan i familjen och en ovilja att acceptera homosexualitet som likvärdig med heterosexualitet. Men i dag har den tolkningen av "kristna värderingar" inte särskilt mycket fog för sig. Världen - och kyrkan - har förändrats och uttrycket "kristna värderingar" inrymmer i dag en helt annan mångfald än tidigare.

Pressa gärna Lars Adaktusson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson och andra politiker - kristna eller icke-kristna - på deras uppfattningar i politiska sakfrågor som till exempel rätten till fri abort eller rätten att ingå samkönade äktenskap. Men det är deras ståndpunkter och deras ställningstaganden som är politiskt relevanta - inte huruvida de intar dessa ståndpunkter utifrån religiösa eller på sekulära överväganden. Om däremot en politiker - vilken som helst - talar svepande om "kristna värderingar" så skall denne förstås pressas på vad som egentligen avses. Djävulen gömmer sig som bekant ofta i detaljerna.

Kristdemokraterna - en svensk Tea Party-rörelse?

Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem med sin identitet och med en sviktande väljarkår. Läs t ex gärna Douglas Brommessons insiktsfulla studie Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010:2.

Vilken väg skall Kristdemokraterna välja för att stärka sin självkänsla och bli ett mer slagkraftigt alternativ i svensk politik? Partiledaren Göran Hägglund har under senare år lanserat inte mindre än tre lite lätt klämkäcka formuleringar kring partiets politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen året därpå lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. Tidigare i år log Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen, vilken betonade människan som gemenskapsvarelse, som behövde varandra och som hade plikter mot varandra.

I dag kommer Kristdemokraternas ungdomsförbundets (KDU) ordförande Aron Modig ut som en vän av den amerikanska Tea Party-rörelsen: Vill vi fortsätta leva i ett högskattesamhälle där familjer ständig ges nya pekpinnar om hur de ska leva sina liv och där brottsligheten tillåts breda ut sig? Eller vill vi på allvar få bukt med det höga skattetrycket, stärka familjens och civilsamhällets roll i samhället samt bekämpa kriminaliteten med hårdare straff och fler poliser? En svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen skulle garanterat hjälpa till att formulera berättelsen om framtidens borgerliga politik.

Jag blir lite trött när jag hör unga, begåvade personer i populistisk anda komma med påståenden om att "brottsligheten tillåts breda ut sig" trots att det inte finns några som helst belägg för en växande kriminalitet i vårt samhälle. Jag blir också lite sorgsen när en ung kristdemokrats patentmedicin för att bekämpa kriminalitet är "hårdare straff och fler poliser. Jimmie Åkesson hade inte uttryckt det bättre.

En av Aron Modigs företrädare på posten som ordförande för KDU, Ella Bohlin, har tidigare beskrivit Tea Party-rörelsen som ett "sundhetstecken" i amerikansk politik och att den företräds av "många välutbildade och kloka politiker med en tydlig frihetsagenda".

Jag längtar efter en radikal svensk kristdemokrati, som brinner för en generös flykting- och biståndspolitik, för en humanitär kriminalpolitik, som tar strid för mänskliga rättigheter och som vill avveckla vapenexporten. En kristdemokrati som profilerar sig i solidaritetsfrågor och som aldrig, aldrig tvekar att stå på dessa mina minstas sida. I stället ser jag en kristdemokrati vars företrädare ägnar sig åt skattegnäll, kramar Tea party-rörelsen och drömmer om fler poliser. Det är nästan så jag nyper mig i armen och hoppas att jag vaknar.

Läs också gärna Röda Berget.

Märklig debatt om Sveriges medverkan i upprättandet av en flygförbudszon i Libyen

I debatten om FN:s beslutade flygförbudszon i Libyen framförs ofta ståndpunkten att Sverige självklart skall delta, bara vi "får frågan". Men det är en lättsinnig ståndpunkt i förhållande till de diplomatiska och politiska svårigheter som kringgärdar insatsen.

Folkrättsligt vilar flygförbudszonen genom FN-beslutet på solid grund och beslutet att upprätta zonen var i högsta grad välkommet. Men valet att delta i den militära insatsen är frivilligt och bör föregås av en noggrann analys av målet med zonen och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till att uppfylla detta mål. Är målet "endast" att skydda den libyska civilbefolkningen från ytterligare övergrepp från Khadaffis styrkor? Eller är målet att stödja den libyska demokratirevolten och aktivt bidra till att Khadaffi tvingas avgå? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att målet skall anses vara uppnått och vilka tidsramar arbetar insatsen utifrån? Vem skall utöva det politiska och militära ledarskapet för aktionen?

Dessa frågor är inte enkla att besvara. Men man bör åtminstone ha gjort ett försök innan man reflexmässigt hävdar att det är "självklart" att just svenska flyginsatser är det bästa sättet att bidra till att uppnå målen med flygförbudszonen.

Dessutom råder det internationell oenighet om svaren på de frågor jag formulerade ovan. Är det USA eller EU eller Nato som skall utöva ledarskap över insatsen? Hur kommer Arabförbundet in i bilden? Skall Sverige tacka ja till att sända flygplan oavsett om det är USA, EU, Frankrike eller Saudiarabien som "ställer frågan"? Räcker det med att Frankrike "ställer frågan", även om USA och Storbritannien tycker att Sverige kan göra bättre nytta på annat sätt? Den yrvakna svenska debatten påminner mest en tävling om att vara bäst i klassen, där deltagarna försöker överrösta varandra om att vara mest för att sända svenska flygplan till stridigheterna.

FN-beslutet om en flygförbudszon var mycket bra och Sverige bör efter bästa förmåga medverka till att zonen upprättas och efterlevs. Men det sätt på vilket Sverige kan göra bäst nytta är inte självklart. Reflexmässiga rop på att skicka svenska stridsflygplan lägger hinder i vägen för en klok och saklig debatt.

Läs gärna Vänstra strandens problematisering av frågan om våldsmonopol i dagens globaliserade värld, Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros på SVD Brännpunkt om FN-beslutets principiella betydelse samt Peter Weiderud på SVT Debatt om de politiska och diplomatiska utmaningarna i samband med upprättandet av en flygförbudszon i Libyen.

Kristdemokraternas valmanifest - bidrar knappast till att skärpa partiets profil

I dag presenterade Kristdemokraterna sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige. Valmanifestet lär inte sätta några djupare avtryck i debatten. Nyheterna är få, och föga kontroversiella (t ex lovar partiet att inom offentlig sektor skapa 10 000 nya jobb för funktionshindrade). Valmanifestet innehåller heller inte några medialt tacksamma förslag, som t ex Piratpartiets vilsegång i barnpornografifrågan eller Jan Björklunds spektakulära utspel om burkaförbud och tvångshämtning av föräldrar till skolan.

Kristdemokraterna har ett fortsatt bekymmer i hur partiet skall övertala den allmänborgerlige väljaren att rösta på KD i stället för på Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Jag har i tidigare poster försökt hjälpa Kristdemokraterna på traven ;-) genom att peka ut en generös bistånds- och flyktingpolitik som ett tänkbart område där partiet skulle ha en stor trovärdighet att profilera sig i förhållande till de övriga borgerliga partierna. Men av en sådan profilering finns det endast svaga spår i valmanifestet.

Överlag uppfattar jag det som att Kristdemokraterna under senare år övergivit omsorgen om de mest utsatta och dessa mina minsta för att i stället lägga sina omsorger på vanlighetens, förlåt verklighetens, folk. Vänstra Stranden jämför förre KD-ledaren Alf Svenssons retorik med Göran Hägglunds retorik och finner att Kristdemokraternas människosyn förskjutits "från individen i marginalen till gruppen i mitten". I dag är det de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för Kristdemokraternas budskap. Cecilia Dalman Eek ställer frågan om Jesus själv verkligen skulle ha inrymts i Kristdemokraternas definition av verklighetens folk. Jesus var ju varken välartad eller lättanpassad - i stället umgicks han konsekvent med de utstötta och de föraktade.

Jag tror fortfarande att Kristdemokraterna kommer att klara fyraprocentsspärren i höstens val och därigenom rädda sig kvar i riksdagen. Men om Kristdemokraterna skall lyckas bryta sin nedåtgående trend och stärka sin ställning i förhållande till sina allianskollegor behövs det en skarpare ideologisk plattform än vad partiet i dag lyckas åstadkomma. Ramlar partiet ur riksdagen finns det en risk att partiet faller samman och aldrig kommer tillbaka. Klarar partiet sig kvar finns det en risk att det sprider sig en känsla av förnöjsamhet och att Kristdemokraterna går in i valrörelsen 2014 ur en ännu svagare position än den partiet har i dag.

Lästips: Douglas Brommesson, Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära. Statsvetenskaplig Tidskrift 2010/2.