I skuggan av Decemberöverenskommelsen. KU-anmälningar i stället för oppositionspolitik?

Uppdaterat 8 april kl 07.55: I dag kom allianspartiernas förväntade besked att de i vår och höst (och sannolikt under resten av mandatperioden) avstår från att lägga ett gemensam budgetförslag i riksdagen. I stället kommer varje enskilt alliansparti att lägga fram sitt egen budgetförslag. 

Det är ett klokt beslut. Nu slipper allianspartierna den förödmjukelse som det skulle innebära att i riksdagen tvingas avstå från att stödja sitt eget förslag, av risk för att det skulle vinna. Nu kan varje enskilt alliansparti i stället prioritera att utveckla sin egen politik för att sedan sikta på att mötas på nytt i en starkare Allians inför valet 2018. Så var det ju egentligen tänkt hela tiden. Det var allianspartiernas i efterhand olyckliga beslut att efter valförlusten 2014 lägga ett sista gemensamt budgetförslag som utlöste en regeringskris. Utan allianspartiernas sista gemensamma budgetförslag hade Decemberöverenskommelsen aldrig kommit till.

I debattartikeln flaggar också allianspartierna för att utnyttja möjlighetenatt väcka misstroendevotum, ungefär enligt de linjer jag skisserat nedan. Det är förstås deras rätt och inte så mycket att säga om. Låt oss bara hoppas att den politiska debatten under mandatperioden kommer att handla om skillnader i politiska sakfrågor, inte form- eller personfrågor.

*

Inför den stundande vårbudgeten gryr missnöjet inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. I Skåne och i Östergötland har framträdande moderater lämnat in motioner till distriktsstämmorna om att Decemberöverenskommelsen skall avbrytas. Om upproret sprider sig hotas partiledaren Anna Kinberg Batras auktoritet inför den centrala partistämman i oktober.

Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen har det parlamentariska livet de senaste månaderna varit relativt lugn och stabilt. När vårbudgeten nu läggs tvingas allianspartierna bita i det sura äpplet och släppa igenom förslag som de i grunden motsäger sig och som de genom högermajoriteten i riksdagen hade kunnat försöka stoppa.

Skälen till att allianspartierna accepterade Decemberöverenskommelsen är åtminstone tre. För det första ville de absolut undvika det extraval som Stefan Löfven hade lovat att utlysa i slutet av december. För det andra varken vill eller kan allianspartierna regera i minoritet om de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. För det tredje hoppas de själva kunna utnyttja Decemberöverenskommelsens stabiliserande effekter om de lyckas återta regeringsmakten i valet 2018.

Hur kan då allianspartierna utnyttja högermajoriteten i riksdagen under mandatperioden när de avsagt sig budgetvapnet? De kan förstås fortfarande fälla regeringen i viktiga frågor som inte är knutna till budgeten. De kan också - vilket Ekots Tomas Ramberg var inne på i morse - ställa till problem för regeringen genom att attackera enskilda ministrar för deras sätt att sköta sitt uppdrag. I första hand genom anmälningar till Konstitutionsutskottet (KU) och i förlängningen genom hot om eller verkställande av misstroendevotum.

Allianspartierna har redan hunnit lämna in ett 25-tal KU-anmälningar mot regeringen, och några av dem är av det mer spektakulära slaget. Så har till exempel kristdemokraten Aron Modig anmält Stefan Löfven för att denne i olika intervjuer i höstas sagt att han och regeringen skulle avgå om alliansparternas budget gick igenom i riksdagen. Därigenom, menar Modig, har Stefan Löfven "brutit mot regeringsformens krav på saklighet". Kristdemokraten Tuve Skånberg har anmält vice statsminister Åsa Romson till KU för att hon i kammaren använt uttrycket "det utlysta nyval som regeringen har tagit" trots att regeringen inte tagit beslut om extraval utan endast aviserat ett beslut om extraval.

I den här takten lär KU få mycket att göra. Jag vet inte om det finns några aktuella studier kring anmälningsbenägenheten till KU över tid, eller om partiernas försök att "politisera" KU-ärenden över tid. Men ämnet har genom den nyuppkomna parlamentariska situationen blivit högintressant. Fortsättning följer.

Nej, KDU + SDU är inte = Sant. Men KDU har kanske fått en tankeställare

Det har väckt viss uppmärksamhet att Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) erbjudit Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) att ansluta sig till SDU. I en inbjudan skriver SDU att KDU:s ordförande Aron Modig uttryckt åsikter som i hög grad överensstämmer med SDU:s. I och med omvalet av Göran Hägglund, skriver SDU, "blir det omöjligt för de unga kristdemokraterna att få gehör för sina hjärtefrågor om bland annat lag och ordning. Om KDU i stället skulle uppgå i det enda konservativa alternativet, den sverigedemokratiska rörelsen, skulle man ha goda möjligheter att driva denna politik." SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand berättar att han inom kort kommer att bjuda in Aron Modig och KDU:s förbundsstyrelse till ett möte för att diskutera en lösning där de unga kristdemokraterna övergår till SDU.

KDU värjer sig förstås för den ovälkomna uppvaktningen. På Newsmill skriver Aron Modig att KDU "står upp för det lika, unika och okränkbara människovärdet. I ett samhälle präglat av dessa värden har SDU:s idéer och människosyn inget att hämta".

Visst finns det mycket stora skillnader mellan SDU och KDU, inte minst i synen på invandrare och invandring. Men det är heller ingen slump att det är just KDU som SDU väljer att uppvakta.

KDU och Aron Modig har på senare tid lyft fram brott och straff som sin viktigaste profilfråga. Närmast som ett mantra upprepar Aron Modig och andra KDU-företrädare att daltandet med brottslingar måste upphöra och kräver stängare straff för olika brott. I en intervju i Sydsvenskan för ett par dagar sedan framträder två unga aktiva kristdemokrater och varav en förordar att invandrares barn som begår brott "ska kunna bli av med sina svenska medborgarskap och utvisas ur landet."

Kristdemokraternas brott och straff-retorik nådde nyligen nya höjder när Mats Odell i radions P1 Morgon påstod att unga kvinnor i Malmö "våldtas på löpande band". Det är inte svårt att förstå att förre partistyrelseledamoten i Kristdemokraterna advokat Peter Althin med anledning av partiets brott och straff-fixering säger att han kanske måste "ompröva om jag hör hemma i KD".

Nej, SDU + KDU är inte = Sant. I bästa fall har de unga Sverigedemokraternas omfamning av KDU givet de unga kristdemokraterna en allvarlig tankeställare.

Kristdemokraterna - en svensk Tea Party-rörelse?

Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem med sin identitet och med en sviktande väljarkår. Läs t ex gärna Douglas Brommessons insiktsfulla studie Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010:2.

Vilken väg skall Kristdemokraterna välja för att stärka sin självkänsla och bli ett mer slagkraftigt alternativ i svensk politik? Partiledaren Göran Hägglund har under senare år lanserat inte mindre än tre lite lätt klämkäcka formuleringar kring partiets politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen året därpå lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. Tidigare i år log Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen, vilken betonade människan som gemenskapsvarelse, som behövde varandra och som hade plikter mot varandra.

I dag kommer Kristdemokraternas ungdomsförbundets (KDU) ordförande Aron Modig ut som en vän av den amerikanska Tea Party-rörelsen: Vill vi fortsätta leva i ett högskattesamhälle där familjer ständig ges nya pekpinnar om hur de ska leva sina liv och där brottsligheten tillåts breda ut sig? Eller vill vi på allvar få bukt med det höga skattetrycket, stärka familjens och civilsamhällets roll i samhället samt bekämpa kriminaliteten med hårdare straff och fler poliser? En svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen skulle garanterat hjälpa till att formulera berättelsen om framtidens borgerliga politik.

Jag blir lite trött när jag hör unga, begåvade personer i populistisk anda komma med påståenden om att "brottsligheten tillåts breda ut sig" trots att det inte finns några som helst belägg för en växande kriminalitet i vårt samhälle. Jag blir också lite sorgsen när en ung kristdemokrats patentmedicin för att bekämpa kriminalitet är "hårdare straff och fler poliser. Jimmie Åkesson hade inte uttryckt det bättre.

En av Aron Modigs företrädare på posten som ordförande för KDU, Ella Bohlin, har tidigare beskrivit Tea Party-rörelsen som ett "sundhetstecken" i amerikansk politik och att den företräds av "många välutbildade och kloka politiker med en tydlig frihetsagenda".

Jag längtar efter en radikal svensk kristdemokrati, som brinner för en generös flykting- och biståndspolitik, för en humanitär kriminalpolitik, som tar strid för mänskliga rättigheter och som vill avveckla vapenexporten. En kristdemokrati som profilerar sig i solidaritetsfrågor och som aldrig, aldrig tvekar att stå på dessa mina minstas sida. I stället ser jag en kristdemokrati vars företrädare ägnar sig åt skattegnäll, kramar Tea party-rörelsen och drömmer om fler poliser. Det är nästan så jag nyper mig i armen och hoppas att jag vaknar.

Läs också gärna Röda Berget.