Kommer V att på allvar försöka fälla regeringen?

Det väckte viss uppmärksamhet när (V)-ledaren Jonas Sjöstedt i veckan antydde att han var överens med Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) om att genom misstroendevotum fälla regeringen på frågan om arbetsrätten. Jonas Sjöstedts uttalande kom efter det att regeringens direktiv för den utredning som bland annat ska se över arbetsrätten och turordningsreglerna blivit kända.

Ja - Vänsterpartiet kan tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta regeringen vilken dag som helst under mandatperioden. Men mycket talar ändå för att de kommer att avstå.

Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna skulle säkert inte ha något emot att fälla regeringen genom ett misstroendevotum. Sverigedemokraterna eftersom Januariavtalet utestängt partiet från politiskt inflytande under mandatperioden, och Kristdemokraterna eftersom partiet nära nog bundit sig vid masten genom sin retorik om regeringens bristande legitimitet och genom partiets gynnsamma opinionssiffror.

Moderaterna har ett svårare beslut att fatta. Att avsätta regeringen är lätt. Att bilda en ny regering är svårt. Att avsätta regeringen utan att ha en realistisk plan för fortsättningen än knappast att vara den vuxne i rummet. Och partiet har - i rådande opinionsläge - all anledning att frukta ett extra val.

Vänsterpartiet har hamnat i en helt ny situation, jämfört med förra mandatperioden. Åren 2014-2018 kunde Vänsterpartiet genom budgetsamarbetet med den rödgröna regeringen utöva politiskt inflytande över regeringspolitiken utan att behöva ta ansvar för den. Makt utan ansvar, om man så vill.

Men genom Januariavtalet har Vänsterpartiets makt och inflytande över regeringspolitiken minskat, trots att partiet gjorde ett bra val. Visserligen går partiet nu hyggligt, eller kanske till och med bra, i opinionsmätningarna - men det är klart att oppositionsrollen blir frustrerande för ett parti som vant sig vid inflytande över regeringspolitiken.

Problemet för Vänsterpartiet med att fälla regeringen är att ingen vet vad som händer sedan. Kanske får vi en långvarig regeringskris som till sist utmynnar i en moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktigt omröstning? Kanske får vi ett extra val med osäker utgång, och där Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har möjlighet att stärka sin ställning ytterligare?

Allt detta vet naturligtvis Jonas Sjöstedt, och därför tror jag heller inte att han under överskådlig tid kommer att fälla regeringen. Men mandatperioden är lång, och de sakpolitiska och strategiska förutsättningarna kan förstås komma att förändras före riksdagsvalet 2022.

Margot Wallström - därför tvekar Alliansen att kräva misstroendeförklaring

I dag beslöt chefsåklagare Alf Johansson att inleda förundersökning angående att Kommunal hyrt ut en av sina lägenheter i Stockholm till utrikesminister Margot Wallström. Beslutet att inleda förundersökning ökar förstås pressen på Margot Wallström och på Stefan Löfven, även om chefsåklagaren är tydlig med att beslutet motiveras av den lägsta misstankegraden och att ingen person i nuläget är misstänkt för något brott. Steget till åtal är långt och en fällande dom osannolik, säger jurister jag brukar lita på.

Inom Moderaterna höjs nu röster för att i riksdagen väcka misstroendeförklaring mot Margot Wallström. Men blir det inget åtal blir det knappast heller någon misstroendeförklaring. Jag har svårt att se hur Centerpartiet och Liberalerna skulle tycka att det var en bra idé, och utan stöd från dessa partier skulle en misstroendeomröstning bara påvisa splittringen inom Alliansen. Jag tycker inte att det här är tillräcklig grund för att väcka misstroende, säger också Anna Kinberg Batra på tisdagseftermiddagen.

Skulle det ändå bli en misstroendeförklaring och den gick igenom är risken för regeringskris överhängande. Liberalerna och Centerpartiet vill inte regera i minoritet på Sverigedemokraternas nåder, och ingen (mer än just Sverigedemokraterna) vill ha ett extra val. Även det talar mot en misstroendeförklaring.

Men i dessa tider kan vi inte vara säkra på någonting. Kristdemokraternas stridslystna kader körde över sin partiledning och såg till att Decemberöverenskommelsen föll. Har Anna Kinberg Batra den politiska styrkan att stå emot sin partikader när den kräver misstroendeförklaring? Osvuret är bäst.

En sak är säker. Med facit i hand var det dumt av Margot Wallström att tacka ja till Kommunals erbjudande om att hyra ut en lägenhet till henne. Jag blir också allt mer övertygad om att regeringsledamöter borde få möjlighet att hyra lägenhet på samma villkor som riksdagsledamöterna får.

I skuggan av Decemberöverenskommelsen. KU-anmälningar i stället för oppositionspolitik?

Uppdaterat 8 april kl 07.55: I dag kom allianspartiernas förväntade besked att de i vår och höst (och sannolikt under resten av mandatperioden) avstår från att lägga ett gemensam budgetförslag i riksdagen. I stället kommer varje enskilt alliansparti att lägga fram sitt egen budgetförslag. 

Det är ett klokt beslut. Nu slipper allianspartierna den förödmjukelse som det skulle innebära att i riksdagen tvingas avstå från att stödja sitt eget förslag, av risk för att det skulle vinna. Nu kan varje enskilt alliansparti i stället prioritera att utveckla sin egen politik för att sedan sikta på att mötas på nytt i en starkare Allians inför valet 2018. Så var det ju egentligen tänkt hela tiden. Det var allianspartiernas i efterhand olyckliga beslut att efter valförlusten 2014 lägga ett sista gemensamt budgetförslag som utlöste en regeringskris. Utan allianspartiernas sista gemensamma budgetförslag hade Decemberöverenskommelsen aldrig kommit till.

I debattartikeln flaggar också allianspartierna för att utnyttja möjlighetenatt väcka misstroendevotum, ungefär enligt de linjer jag skisserat nedan. Det är förstås deras rätt och inte så mycket att säga om. Låt oss bara hoppas att den politiska debatten under mandatperioden kommer att handla om skillnader i politiska sakfrågor, inte form- eller personfrågor.

*

Inför den stundande vårbudgeten gryr missnöjet inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. I Skåne och i Östergötland har framträdande moderater lämnat in motioner till distriktsstämmorna om att Decemberöverenskommelsen skall avbrytas. Om upproret sprider sig hotas partiledaren Anna Kinberg Batras auktoritet inför den centrala partistämman i oktober.

Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen har det parlamentariska livet de senaste månaderna varit relativt lugn och stabilt. När vårbudgeten nu läggs tvingas allianspartierna bita i det sura äpplet och släppa igenom förslag som de i grunden motsäger sig och som de genom högermajoriteten i riksdagen hade kunnat försöka stoppa.

Skälen till att allianspartierna accepterade Decemberöverenskommelsen är åtminstone tre. För det första ville de absolut undvika det extraval som Stefan Löfven hade lovat att utlysa i slutet av december. För det andra varken vill eller kan allianspartierna regera i minoritet om de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. För det tredje hoppas de själva kunna utnyttja Decemberöverenskommelsens stabiliserande effekter om de lyckas återta regeringsmakten i valet 2018.

Hur kan då allianspartierna utnyttja högermajoriteten i riksdagen under mandatperioden när de avsagt sig budgetvapnet? De kan förstås fortfarande fälla regeringen i viktiga frågor som inte är knutna till budgeten. De kan också - vilket Ekots Tomas Ramberg var inne på i morse - ställa till problem för regeringen genom att attackera enskilda ministrar för deras sätt att sköta sitt uppdrag. I första hand genom anmälningar till Konstitutionsutskottet (KU) och i förlängningen genom hot om eller verkställande av misstroendevotum.

Allianspartierna har redan hunnit lämna in ett 25-tal KU-anmälningar mot regeringen, och några av dem är av det mer spektakulära slaget. Så har till exempel kristdemokraten Aron Modig anmält Stefan Löfven för att denne i olika intervjuer i höstas sagt att han och regeringen skulle avgå om alliansparternas budget gick igenom i riksdagen. Därigenom, menar Modig, har Stefan Löfven "brutit mot regeringsformens krav på saklighet". Kristdemokraten Tuve Skånberg har anmält vice statsminister Åsa Romson till KU för att hon i kammaren använt uttrycket "det utlysta nyval som regeringen har tagit" trots att regeringen inte tagit beslut om extraval utan endast aviserat ett beslut om extraval.

I den här takten lär KU få mycket att göra. Jag vet inte om det finns några aktuella studier kring anmälningsbenägenheten till KU över tid, eller om partiernas försök att "politisera" KU-ärenden över tid. Men ämnet har genom den nyuppkomna parlamentariska situationen blivit högintressant. Fortsättning följer.