I dag träffades Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) för att diskutera ett framtida politiskt samarbete i riksdagen. Samtalet handlade enligt Ulf Kristersson själv bl a om sätt att minska invandringen till Sverige, om behovet av skärpta straff för att bekämpa brottsligheten och om ett främjande av kärnkraften.
Det är första gången moderatledaren träffar Jimmie Åkesson för ett enskilt möte i syfte att åstadkomma ett politiskt samarbete i riksdagen. Moderaternas normalisering av Sverigedemokraterna kan härmed sägas vara fullbordad.
Det går fort ibland. Från Fredrik Reinfeldts uppmaning "Öppna era hjärtan" 2014 över Anna Kinberg Batras uttalande om att hon kunde tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna 2017 till att Jimmie Åkesson sitter i Ulf Kristerssons arbetsrum i riksdagen och planerar ett konkret samarbete mellan de båda partierna inom invandringspolitiken och kriminalpolitiken.
Det är samme Ulf Kristersson som i egenskap av nyvald partiledare tydligt deklarerade: "Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna". I regeringsförhandlingarna efter valet 2018 lovade samme Ulf Kristersson dyrt och heligt Centerpartiet och Liberalerna att han som statsminister skulle bli en garant för att Sverigedemokraterna aldrig skulle få något inflytande över politiken. Dagens samtal mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson visar att Annie Lööf och Jan Björklund visste vad de gjorde när de sa "tack, men nej tack" till Ulf Kristerssons inviter.
Samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer knappast att stanna vid migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. Aptiten växer medan man äter. Hur blir det med public service? Hur blir det med kulturpolitiken? Och hur blir det med skolan - kommer Richard Jomshofs bisarra idéer om statliga internatskolor för barn som stör ordningen också snart att vara moderat politik? Som sagt - det går fort ibland.
Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti som bara vill minska invandringen. Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Sverigedemokraterna beskriver sig själva som Sverigevänner, men hatar den liberala individualiserade syn på människans fri- och rättigheter som under så lång tid konstituerat det som i dag är Sverige.
Det högerkonservativa blocket tätnar. Högerradikala, populistiska rörelser kommer sällan till makten utan att först ha släppts fram av den traditionella högern. Dagens besked från Ulf Kristersson innebär ytterligare ett steg i en sådan riktning.
Visar inlägg med etikett Anna Kinberg Batra. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anna Kinberg Batra. Visa alla inlägg
2019-12-04
2019-01-18
När dog Alliansen?
Under min tid i gymnasieskolan i mitten av 1970-talet fick vi i ämnet svenska läsa och diskutera en novell som hette "När dog János Kovács?".
Novellen, författad av ungraren Lajos Zilahy, handlar om den 35-årige snickargesällen János Kovács som hösten 1874 insjuknar och dör. Allteftersom tiden går försvinner också János Kovács arbetskamrater, vänner och släktingar. År 1895 berättar två gamla kamrater från militärtiden en anekdot om Janos Kovásc - det är sista gången någon nämner hans namn. Fyra år senare tänker en döende arbetarkvinna som han haft en kärleksrelation med - på honom. Det är sista gången en människa tänker på János Kovásc. Efter ytterligare ett år brinner ett arkiv med kyrkböcker med hans personuppgifter upp. Längre fram stjäl en fattig, frusen person som behöver ved hans träkors från kyrkogården. Och allra sist kastar någon ett kvitto som undertecknats av János Kovács på sophögen, där regnet successivt utplånar hans namnteckning - det sista spåret av János Kovács stund på jorden.
Så när dog Alliansen egentligen? Och är Alliansen verkligen död?
I dag valdes Stefan Löfven till statsminister av riksdagen, och de flesta tycks vara överens om att Alliansen nu verkligen är död, åtminstone på nationell nivå. Men striden om den exakta dödsdagen fortsätter, eftersom ingen av de fyra forna allianspartierna vill bära ansvaret för Alliansens hädanfärd.
Moderaterna och Kristdemokraterna menar att Alliansen dog i dag, eftersom Liberalerna och Centerpartiet sade nej till en regering bestående av allianskamraterna Moderaterna och Kristdemokraterna för att i stället släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering. Liberalerna och Centerpartiet menar i stället att Alliansen dog redan före jul, när Ulf Kristersson valde att gå fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Andra menar kanske att Alliansen åtminstone i praktiken dog när Anna Kinberg Batra i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en helt annan uppfattning.
Själv har jag tidigare daterat Alliansens dödsdag till den 9 oktober 2015, då Kristdemokraternas riksting beslöt att riva upp Decemberöverenskommelsen. Under rubriken "Dagen då Alliansen upphörde att existera" skrev jag i Expressen: Det är möjligt att vi kommer att minnas denna dag inte som den dag då Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan som den dag då Alliansen de facto upphörde att existera. Jag tror faktiskt att jag blev sannspådd.
Igår benämnde Annie Lööf och Jan Björklund fortfarande Moderaterna och Kristdemokraterna som sina "alliansvänner". Vi får väl se hur länge den terminologin lever kvar.
Novellen, författad av ungraren Lajos Zilahy, handlar om den 35-årige snickargesällen János Kovács som hösten 1874 insjuknar och dör. Allteftersom tiden går försvinner också János Kovács arbetskamrater, vänner och släktingar. År 1895 berättar två gamla kamrater från militärtiden en anekdot om Janos Kovásc - det är sista gången någon nämner hans namn. Fyra år senare tänker en döende arbetarkvinna som han haft en kärleksrelation med - på honom. Det är sista gången en människa tänker på János Kovásc. Efter ytterligare ett år brinner ett arkiv med kyrkböcker med hans personuppgifter upp. Längre fram stjäl en fattig, frusen person som behöver ved hans träkors från kyrkogården. Och allra sist kastar någon ett kvitto som undertecknats av János Kovács på sophögen, där regnet successivt utplånar hans namnteckning - det sista spåret av János Kovács stund på jorden.
*
I dag valdes Stefan Löfven till statsminister av riksdagen, och de flesta tycks vara överens om att Alliansen nu verkligen är död, åtminstone på nationell nivå. Men striden om den exakta dödsdagen fortsätter, eftersom ingen av de fyra forna allianspartierna vill bära ansvaret för Alliansens hädanfärd.
Moderaterna och Kristdemokraterna menar att Alliansen dog i dag, eftersom Liberalerna och Centerpartiet sade nej till en regering bestående av allianskamraterna Moderaterna och Kristdemokraterna för att i stället släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering. Liberalerna och Centerpartiet menar i stället att Alliansen dog redan före jul, när Ulf Kristersson valde att gå fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Andra menar kanske att Alliansen åtminstone i praktiken dog när Anna Kinberg Batra i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en helt annan uppfattning.
Själv har jag tidigare daterat Alliansens dödsdag till den 9 oktober 2015, då Kristdemokraternas riksting beslöt att riva upp Decemberöverenskommelsen. Under rubriken "Dagen då Alliansen upphörde att existera" skrev jag i Expressen: Det är möjligt att vi kommer att minnas denna dag inte som den dag då Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan som den dag då Alliansen de facto upphörde att existera. Jag tror faktiskt att jag blev sannspådd.
Igår benämnde Annie Lööf och Jan Björklund fortfarande Moderaterna och Kristdemokraterna som sina "alliansvänner". Vi får väl se hur länge den terminologin lever kvar.
2018-11-25
Anna Kinberg Batras bok "Inifrån". En recension
Jag har ännu inte läst så många recensioner av Anna Kinberg Batras nya bok "Inifrån" (Albert Bonniers Förlag, 2018). Det tycker jag är både lite konstigt och lite synd. Boken är skriven av en just avgången partiledare i en tid som präglas av stor politisk dramatik och Alliansens splittring. Själv tycker jag att boken ger en del intressanta insikter och ställer relevanta frågor.
Anna Kinberg Batras bok har personlig och ibland till och med privat ton. Det är uppenbart att författaren ännu inte har den distans till det som inträffade som behövs för att kunna ge en torr eller avklarnad politisk analys. Men det är ju heller inte i det syftet boken är skriven. Syftet är i stället att ge den tidigare partiledarens "personliga berättelse" av några dramatiska år i svensk politik, och det syftet uppfylls.
Dramatiken i svensk politik har de senaste åren i huvudsak utspelat sig på högerkanten. Alliansens splittring, Moderaternas inre motsättningar och Sverigedemokraternas tillväxt kan ställas mot den inre frid som just nu tycks karaktärisera läget inom Socialdemokraterna. Boken "Inifrån" gestaltar - möjligen oavsiktligt - hur skarpa ideologiska motsättningar inom ett parti i kris tar sig uttryck i personstrider, nedsättande omdömen om partikamrater och allmän lågsinthet. Jag vill betona att sådana utvecklingsdrag för ett parti i kris knappast är specifikt för Moderaterna.
Anna Kinberg Batra insåg sprängkraften i frågan om relationen till Sverigedemokraterna. Men det framgår i boken att hon inte lyckades hantera denna sprängkraft i relationen till allianskamraterna När Moderaterna i januari 2017 öppnade upp för samtal med Sverigedemokraterna informerades Annie Lööf kvällen innan med ett sms. Annie Lööf var inte var nöjd med på vilket sätt beslutet om Moderaternas nya linje hade kommunicerats till övriga allianspartier. Men Lööfs reaktion avfärdas av Anna Kinberg Batra med att: Annie Lööf brukade vara den som förespråkade att vi skulle sms:a till vardags (...) när saker behövde stämmas av.
Ibland förefaller det som att Anna Kinberg Batra har svårt att bedöma om en fråga är viktig eller inte viktig. Den massmedialt uppmärksammade historien med påståenden om att förre finansministern Anders Borg visat könet på en privat fest beskrivs först av Anna Kinberg Batra som en rötmånadshistoria. Sedan väljer hon ändå att skriva nära sju sidor om händelsen, hur hon hade reagerat, om mediedebatten, hennes uttalanden i frågan, andra politikers uttalanden i frågan och hur händelsen påverkade hennes relationer till Anders Borg.
Det är också intressant att Anna Kinberg Batra på flera ställen i boken på ett retoriskt sätt ställer frågan om hon skulle behandlats annorlunda om hon inte varit kvinna, såväl i medierapporteringen som i partiets interna politiska strider. Det är utmärkt att hon ställer den frågan - det är inte så vanligt att moderata politiker lyfter genusproblematiker.
Däremot hade jag gärna sett att hon utvecklat resonemangen om sin relation till media överhuvudtaget. Anna Kinberg Batra uppfattades ju av journalister som den partiledare som var mest ovillig att ge ett tydligt svar på de frågor som ställdes. Varför blev det så? Det hade varit intressant att höra hennes reflektioner på det temat.
Det är modigt av Anna Kinberg Batra att ge ut en så personligt hållen bok så kort tid efter ett dramatiskt händelseförlopp. Jag hoppas den kan inspirera till en bredare debatt, inte minst om politikens villkor i dag.
2018-09-03
Sex dagar kvar till valet - de rödgröna i knapp ledning
I dag är det sex dagar kvar till valet. I de allra flesta opinionsmätningarna har de rödgröna partierna en liten ledning över allianspartierna. I dagens DN/Ipsos skiljer det 3.5 procentenheter till de rödgrönas fördel, i SvD/Sifo är avståndet 4.0 enheter. Vänsterpartiet och Kristdemokraterna stärker överlag sina ställningar i opinionen, Socialdemokraterna har hejdat nedgången och går sakta uppåt. Moderaterna måste känna stark oro när partiet nu tycks närma sig Anna Kinberg Batra-nivåer.
Ni vet väl om att Wikipedia har en sida som systematiskt redovisar samtliga partisympatimätningar under mandatperioden. Den är väldigt användbar för den som vill följa opinionsutvecklingen över tid.
Sverigedemokraterna har inga bra dagar. Jimmie Åkesson imponerade inte i gårdagens partiledarutfrågning, för att uttrycka det milt. Han bottnade inte alls i partiets egen budget, utan programledarna fick artigt vägleda och korrigera honom. I kunskapstestet trodde han på fullt allvar att Sverige genomfört en folkomröstning om kvinnlig rösträtt (under lite vilka som skulle ha varit röstberättigade i den...) och hans kunskaper om svensk historia låg på en sådan nivå att han knappast hade godkänts i det medborgarskapstest som hans eget parti så varmt förespråkar. Och i SVT Agenda ställdes han i en duell om EU mot Carl Bildt och hur det gick kan ni lätt räkna ut själva.
Sverigedemokraternas rasism och nazistiska förflutna tränger igenom på flera håll - i dag berättar Expressen om hur Sverigedemokraternas ordförande i Tierp sprider rasistiska texter och skämtar om att gasa judar. I går berättade GT om hur Sverigedemokraternas ordförande i Göteborg Jörgen Fogelklou mordhotat en annan partimedlem. Allt detta höjer förstås tröskeln för allianspartierna att samverka med Sverigedemokraterna.
Väldigt mycket talar nu för att det blir ett jämnt valresultat. Det block som vinner starkast väljarstöd skaffar sig en stor fördel inför den stundande regeringsbildningen. Blir allianspartierna störst talar väldigt mycket för att vi får en moderatledd regering. Blir de rödgröna störst har jag väldigt svårt att se en moderatledd regering - så det är väldigt mycket som står på spel. Det är oerhört viktigt att Sverigedemokraterna inte tillåts få något politiskt inflytande. Så håll i nu.
Ni vet väl om att Wikipedia har en sida som systematiskt redovisar samtliga partisympatimätningar under mandatperioden. Den är väldigt användbar för den som vill följa opinionsutvecklingen över tid.
Sverigedemokraterna har inga bra dagar. Jimmie Åkesson imponerade inte i gårdagens partiledarutfrågning, för att uttrycka det milt. Han bottnade inte alls i partiets egen budget, utan programledarna fick artigt vägleda och korrigera honom. I kunskapstestet trodde han på fullt allvar att Sverige genomfört en folkomröstning om kvinnlig rösträtt (under lite vilka som skulle ha varit röstberättigade i den...) och hans kunskaper om svensk historia låg på en sådan nivå att han knappast hade godkänts i det medborgarskapstest som hans eget parti så varmt förespråkar. Och i SVT Agenda ställdes han i en duell om EU mot Carl Bildt och hur det gick kan ni lätt räkna ut själva.
Sverigedemokraternas rasism och nazistiska förflutna tränger igenom på flera håll - i dag berättar Expressen om hur Sverigedemokraternas ordförande i Tierp sprider rasistiska texter och skämtar om att gasa judar. I går berättade GT om hur Sverigedemokraternas ordförande i Göteborg Jörgen Fogelklou mordhotat en annan partimedlem. Allt detta höjer förstås tröskeln för allianspartierna att samverka med Sverigedemokraterna.
Väldigt mycket talar nu för att det blir ett jämnt valresultat. Det block som vinner starkast väljarstöd skaffar sig en stor fördel inför den stundande regeringsbildningen. Blir allianspartierna störst talar väldigt mycket för att vi får en moderatledd regering. Blir de rödgröna störst har jag väldigt svårt att se en moderatledd regering - så det är väldigt mycket som står på spel. Det är oerhört viktigt att Sverigedemokraterna inte tillåts få något politiskt inflytande. Så håll i nu.
2018-01-19
Idag är det ett år sedan Anna Kinberg Batra i praktiken avsatte sig själv
I dag är det ett år sedan Anna Kinberg Batra meddelade att Moderaterna ville gå fram med en gemensam alliansbudget och därmed redan till hösten sannolikt fälla regeringen. Anna Kinberg Batra öppnade också dörren för samtal med Sverigedemokraterna. Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund tog omedelbart avstånd från Anna Kinberg Batras förslag. Alliansen framstod plötsligt som mer splittrad än någonsin.
På bloggen skrev jag att Anna Kinberg Batras dagar som alliansledare nu sannolikt var räknade: Jag har efter dagens debacle svårt att se Anna Kinberg Batra komma tillbaka som en samlande kraft för oppositionen. Var det rent av i dag Anna Kinberg Batra avsatte sig själv som alliansledare?
Och jag blev sannspådd. Anna Kinberg Batras besked inledde en process där Moderaterna på bara några månader tappade en fjärdedel av sina sympatisörer, I Sifos väljarbarometer rasade partiet från redan låga 22 till 16 procent. Centerpartiet växte i styrka och började utmana om rollen som största alliansparti.
Anna Kinberg Batra var svårt pressad av en intern partiopinion att ta steget - sannolikt ville hon det inte själv. Initiativet ledde också till att hon tvingades avgå. Hennes efterträdare Ulf Kristersson har vridit klockan tillbaka till utgångsläget - nu finns inga planer på att avsätta regeringen under denna mandatperiod.
Det är intressant att notera att samma interna partiopinion som pressade Anna Kinberg Batra att ta det steg som ledde till hennes fall nu är tyst. Ulf Kristersson tillåts leda sitt parti i knusende ro, trots att han står för samma linje som de krafter inom Moderaterna som fällde Anna Kinberg Batra avskydde så starkt.
Opinionsraset blev en kalldusch för de som pressade Anna Kinberg Batra att ta steget och de är nu politiskt demobiliserade. Vi kan emellertid vara säkra på att de kommer att mobilisera igen, om inte förr så i samband med höstens riksdagsval. Hur kommer de enskilda allianspartierna att ställa sig om vi får ett valresultat motsvarande valet 2014? Det är en nyckelfråga inför höstens val.
På bloggen skrev jag att Anna Kinberg Batras dagar som alliansledare nu sannolikt var räknade: Jag har efter dagens debacle svårt att se Anna Kinberg Batra komma tillbaka som en samlande kraft för oppositionen. Var det rent av i dag Anna Kinberg Batra avsatte sig själv som alliansledare?
Och jag blev sannspådd. Anna Kinberg Batras besked inledde en process där Moderaterna på bara några månader tappade en fjärdedel av sina sympatisörer, I Sifos väljarbarometer rasade partiet från redan låga 22 till 16 procent. Centerpartiet växte i styrka och började utmana om rollen som största alliansparti.
Anna Kinberg Batra var svårt pressad av en intern partiopinion att ta steget - sannolikt ville hon det inte själv. Initiativet ledde också till att hon tvingades avgå. Hennes efterträdare Ulf Kristersson har vridit klockan tillbaka till utgångsläget - nu finns inga planer på att avsätta regeringen under denna mandatperiod.
Det är intressant att notera att samma interna partiopinion som pressade Anna Kinberg Batra att ta det steg som ledde till hennes fall nu är tyst. Ulf Kristersson tillåts leda sitt parti i knusende ro, trots att han står för samma linje som de krafter inom Moderaterna som fällde Anna Kinberg Batra avskydde så starkt.
Opinionsraset blev en kalldusch för de som pressade Anna Kinberg Batra att ta steget och de är nu politiskt demobiliserade. Vi kan emellertid vara säkra på att de kommer att mobilisera igen, om inte förr så i samband med höstens riksdagsval. Hur kommer de enskilda allianspartierna att ställa sig om vi får ett valresultat motsvarande valet 2014? Det är en nyckelfråga inför höstens val.
2017-09-01
Klara besked från Ulf Kristersson
Nu står det i praktiken stå klart att Ulf Kristersson kommer att väljas till ny partiordförande för Moderaterna. På sin Facebook-sida berättar Kristersson att han står till förfogande för uppgiften som Moderaternas partiordförande. En av hans huvudkonkurrenter Elisabeth Svantesson säger till Dagens Nyheter att Ulf Kristersson "är den person som jag tror är bäst lämpad för att bli moderaternas
nästa partiordförande, samla partiet och stärka förtroendet för vår
politik".
Ulf Kristersson sätter också ned foten i regeringsfrågan. I en nyckelmening i sin programförklaring på Facebook skriver han: Alliansen ska försöka bilda regering och lägga fram en budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än Alliansen. Det är en linje helt tvärtemot den princip Fredrik Reinfeldt förespråkade, att största block skulle bilda regering. Det är också ett förtydligande av de besked som vid olika tillfällen lämnats av Anna Kinberg Batra.
Jag är en vän av tydlighet, och uppskattar Ulf Kristerssons besked. Men hur ska en sådan regering kunna regera? Att Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering och aktivt stödja dess budget i fyra års tid utan att få något i gengäld är inte särskilt sannolikt. För att uttrycka det milt.
Ulf Kristersson vet förstås att en sådan regering knappast skulle fungera. Men genom att formulera linjen bidrar han till att skapa lugn i sitt eget parti. Ulf Kristersson vet också att situationen knappast kommer att uppstå, eftersom Liberalerna och Centerpartiet säger entydigt nej till ett sådant arrangemang.
Jag noterar också att Ulf Kristersson i Aftonbladet backar från Anna Kinberg Batras linje om moderat samverkan med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen inte är överens. Det var ett glädjande besked, och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid det.
Däremot är det viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och som är impregnerat av rasism. Det är oroväckande att Ulf Kristersson vill ge Sverigedemokraterna politisk legitimitet genom att tänka in dem i ett framtida regeringsunderlag.
Ulf Kristersson sätter också ned foten i regeringsfrågan. I en nyckelmening i sin programförklaring på Facebook skriver han: Alliansen ska försöka bilda regering och lägga fram en budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än Alliansen. Det är en linje helt tvärtemot den princip Fredrik Reinfeldt förespråkade, att största block skulle bilda regering. Det är också ett förtydligande av de besked som vid olika tillfällen lämnats av Anna Kinberg Batra.
Jag är en vän av tydlighet, och uppskattar Ulf Kristerssons besked. Men hur ska en sådan regering kunna regera? Att Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering och aktivt stödja dess budget i fyra års tid utan att få något i gengäld är inte särskilt sannolikt. För att uttrycka det milt.
Ulf Kristersson vet förstås att en sådan regering knappast skulle fungera. Men genom att formulera linjen bidrar han till att skapa lugn i sitt eget parti. Ulf Kristersson vet också att situationen knappast kommer att uppstå, eftersom Liberalerna och Centerpartiet säger entydigt nej till ett sådant arrangemang.
Jag noterar också att Ulf Kristersson i Aftonbladet backar från Anna Kinberg Batras linje om moderat samverkan med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen inte är överens. Det var ett glädjande besked, och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid det.
Däremot är det viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och som är impregnerat av rasism. Det är oroväckande att Ulf Kristersson vill ge Sverigedemokraterna politisk legitimitet genom att tänka in dem i ett framtida regeringsunderlag.
2017-08-29
Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna
Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.
Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.
Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.
Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.
Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.
(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)
I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.
Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.
Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.
Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.
Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.
Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.
Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.
(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)
I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.
Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.
Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.
2017-08-25
Därför tvingades Anna Kinberg Batra avgå
Anna Kinberg Batras avgång blev oundviklig, givet de senaste dagarnas händelseutveckling. Även om hon hade tagit strid och kanske kunnat kämpa sig kvar skulle hon i valrörelsen stå inför en hart när omöjlig uppgift. Anna Kinberg Batra skulle få mycket svårt att övertyga väljarna om att hon förtjänade deras förtroende när en så stor del av hennes egna medlemmar öppet deklarerat att de inte hyste ett sådant förtroende.
Anna Kinberg Batras avgång innan hon ens fått möjlighet att leda sitt parti i val är förstås ett stort politiskt misslyckande, både för henne själv och för Moderaterna. Hur kunde det gå så illa?
Moderaternas problem handlar i grunden om politik, inte om person. Det finns en spänning mellan konservativa och liberala idéströmningar inbyggd i partiet. Spänningen ställer extra höga krav på partiledaren att hålla samman sitt parti. Fredrik Reinfeldt prioriterade de liberala idéströmningarna. De partimedlemmar som kände sig mera hemma i de konservativa idéerna accepterade hans kursändring så länge den var framgångsrik. Alliansen blev en framgångssaga och Moderaterna kunde tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna styra Sverige i åtta år.
Men Alliansen tröttnade i regeringsställning. Åtta år är en mycket lång tid för dagens rörliga väljarkår. Nya Moderaternas vandring mot mitten lämnade högerflanken vidöppen och Sverigedemokraterna tvekade inte att ta platsen i besittning. Därigenom förändrades det svenska politiska landskapet i grunden.
Moderaterna lyckades inte orientera sig i detta nya politiska landskap. Anna Kinberg Batra förde partiet högerut, bort från den position dit Fredrik Reinfeldt fört det. Men Moderaterna lyckades inte utmejsla ett tydligt ställningstagande i förhållande till Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Å ena sidan var Moderaterna ett alliansparti som skulle regera tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, vilka vägrade ha någon form med samverkan med Sverigedemokraterna. Å andra sidan öppnade Moderaterna dörren för viss samverkan med Sverigedemokraterna, men oklart på vilket sätt och i vilka sammanhang. Denna dubbelhet blev inte en framgångsrik kompromiss som bidrog till att hålla samman partiet. I stället blev företrädare för såväl de mer liberala som de mer konservativa idéströmningarna i partiet missnöjda. Liberaler var upprörda över att Anna Kinberg Batra öppnade dörren till Sverigedemokraterna. De konservativa var upprörda över att Anna Kinberg Batra inte utnyttjade läget till att försöka fälla den rödgröna regeringen. Och att hålla samman sitt parti är varje partiledares viktigaste uppgift.
Till dessa saker kan man förstås lägga Anna Kinberg Batras svårigheter att utveckla en övertygande retorik. Hon kritiserades offentligt av journalister för att inte svara på frågor. Anna Kinberg Batra talade mycket om tydlighet, men hon gestaltade den sällan.
Den partiledare som nu ska väljas har tre valmöjligheter när det gäller relationen till Sverigedemokraterna. För det första kan hen öppna för en mer utvecklad samverkan med Sverigedemokraterna - men då spricker Alliansen. För det andra kan hen säga definitivt nej till samverkan med Sverigedemokraterna - men då återstår frågan hur Alliansen ska kunna bilda regering. För det tredje kan hen fortsätta på den nuvarande linjen och hålla dörren fortsatt på glänt för Sverigedemokraterna - men då sitter partiet fast i samma trovärdighetsproblem som i dag.
Svensk demokrati behöver ett starkt högerparti som förmår samla och mobilisera de medborgare som hyser utvecklade högerståndpunkter. Det vore bra om ett sådant starkt högerparti höll rågången klar mot främlingsfientliga och rasistiska krafter. Vi får se om det blivande ledarskapet i Moderaterna blir moget den uppgiften.
Anna Kinberg Batras avgång innan hon ens fått möjlighet att leda sitt parti i val är förstås ett stort politiskt misslyckande, både för henne själv och för Moderaterna. Hur kunde det gå så illa?
Moderaternas problem handlar i grunden om politik, inte om person. Det finns en spänning mellan konservativa och liberala idéströmningar inbyggd i partiet. Spänningen ställer extra höga krav på partiledaren att hålla samman sitt parti. Fredrik Reinfeldt prioriterade de liberala idéströmningarna. De partimedlemmar som kände sig mera hemma i de konservativa idéerna accepterade hans kursändring så länge den var framgångsrik. Alliansen blev en framgångssaga och Moderaterna kunde tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna styra Sverige i åtta år.
Men Alliansen tröttnade i regeringsställning. Åtta år är en mycket lång tid för dagens rörliga väljarkår. Nya Moderaternas vandring mot mitten lämnade högerflanken vidöppen och Sverigedemokraterna tvekade inte att ta platsen i besittning. Därigenom förändrades det svenska politiska landskapet i grunden.
Moderaterna lyckades inte orientera sig i detta nya politiska landskap. Anna Kinberg Batra förde partiet högerut, bort från den position dit Fredrik Reinfeldt fört det. Men Moderaterna lyckades inte utmejsla ett tydligt ställningstagande i förhållande till Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Å ena sidan var Moderaterna ett alliansparti som skulle regera tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, vilka vägrade ha någon form med samverkan med Sverigedemokraterna. Å andra sidan öppnade Moderaterna dörren för viss samverkan med Sverigedemokraterna, men oklart på vilket sätt och i vilka sammanhang. Denna dubbelhet blev inte en framgångsrik kompromiss som bidrog till att hålla samman partiet. I stället blev företrädare för såväl de mer liberala som de mer konservativa idéströmningarna i partiet missnöjda. Liberaler var upprörda över att Anna Kinberg Batra öppnade dörren till Sverigedemokraterna. De konservativa var upprörda över att Anna Kinberg Batra inte utnyttjade läget till att försöka fälla den rödgröna regeringen. Och att hålla samman sitt parti är varje partiledares viktigaste uppgift.
Till dessa saker kan man förstås lägga Anna Kinberg Batras svårigheter att utveckla en övertygande retorik. Hon kritiserades offentligt av journalister för att inte svara på frågor. Anna Kinberg Batra talade mycket om tydlighet, men hon gestaltade den sällan.
Den partiledare som nu ska väljas har tre valmöjligheter när det gäller relationen till Sverigedemokraterna. För det första kan hen öppna för en mer utvecklad samverkan med Sverigedemokraterna - men då spricker Alliansen. För det andra kan hen säga definitivt nej till samverkan med Sverigedemokraterna - men då återstår frågan hur Alliansen ska kunna bilda regering. För det tredje kan hen fortsätta på den nuvarande linjen och hålla dörren fortsatt på glänt för Sverigedemokraterna - men då sitter partiet fast i samma trovärdighetsproblem som i dag.
Svensk demokrati behöver ett starkt högerparti som förmår samla och mobilisera de medborgare som hyser utvecklade högerståndpunkter. Det vore bra om ett sådant starkt högerparti höll rågången klar mot främlingsfientliga och rasistiska krafter. Vi får se om det blivande ledarskapet i Moderaterna blir moget den uppgiften.
2017-08-20
"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar
Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.
Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.
Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.
Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)
Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.
Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.
I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.
Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.
Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.
Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)
Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.
Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.
I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.
2017-08-08
It-skandal och Anders Borg-skandal. Tillfälligheter eller uttryck för något större?
De senaste veckornas nyhetsrapportering har dominerats av Transportstyrelsens it-skandal och av Anders Borg-skandalen där den tidigare finansministern på en privat tillställning påstås ha agerat hotfullt och kränkande. Angående Transportstyrelsens it-skandal råder det stor enighet om allvaret i det inträffade - debatten handlar nu mest om misstroendevotum och politiskt ansvarsutkrävande. Vem lät bli att informera vem och varför? Anders Borg-affären har fått politiska implikationer då Borg kritiserat den redan hårt ansatta moderata partiordföranden Anna Kinberg Batra för att göra "politiska poänger" av affären. Anders Borg skriver också att han känner "allt större förståelse" för ifrågasättandet av Anna Kinberg Batras omdöme.
Kanske är det ett tidens tecken att de traditionella politiska sakfrågorna marginaliseras. I stället kretsar den politiska debatten kring form- och spelfrågor, inte så sällan i en grinig och gnällig samtalston. (Jag skulle gärna se en systematisk studie av den svenska politiska debattens utveckling över tid, både med avseende på innehåll och tonläge. Kanske var det inte bättre förr?)
Om det är så att den svenska politiska debatten i dag handlar mindre om traditionella politiska sakfrågor ser jag åtminstone tre delvis sammanhängande förklaringar till utvecklingen.
1.) Knepigt parlamentariskt läge, särskilt med avseende på regeringsfrågan. En rödgrön minoritet tillåts regera, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Det spelar ingen roll vilken politik och vilka ställningstaganden ett parti argumenterar för, partiet blir ändå beroende av stöd från andra partier för att få igenom sin politik. Fokus hamnar därför på förutsättningarna att få igenom politiska förslag, inte på de politiska förslagen i sig. Nyhetsbevakningen får färre incitament att behandla konsekvenserna av olika politiska förslag, i stället koncentreras nyhetsrapporteringen på maktspelet mellan regering och opposition.
2.) Politisk mobilisering längs den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen. Historiskt sett har vänster-högerdimensionen strukturerat svensk politik. Så är fortfarande fallet. Men på senare tid har vi sett ett uppsving i debatten för frågor som i stället förknippas med GAL/TAN-dimensionen, som till exempel identitets- och livsstilsfrågor, flyktingfrågor, samt frågor kring brott och straff. Är det kanske svårare att kompromissa i frågor som hänger samman med GAL/TAN-skalan än på vänster-högerskalan, eftersom de anses beröra absoluta värden? Vänster-högerfrågor kretsar i stället kring (materiell) resursfördelning, vilket underlättar kompromisser? Svårigheten att utarbeta kompromisser bidrar till ett förhöjt tonläge i debatten.
3.) Minskat förtroende för traditionella partier. På flera håll i Europa har de traditionella partierna - främst socialdemokrater och högerpartier - förlorat väljarstöd till förmån för framväxande populistiska och ofta nationalkonservativa partier. Utvecklingen hänger samman med globaliseringen och samhällenas individualisering och bidrar till mobiliseringen längs GAL/TAN-dimensionen.
Jag är givet detta lite bekymrad för den stundande valrörelsen 2018. Risken finns att traditionella politiska sakfrågor kommer att spela en underordnad roll och att samtalstonen präglas av grinighet, arrogans och ömsesidig misstro. Sverige kan och förtjänar bättre.
Kanske är det ett tidens tecken att de traditionella politiska sakfrågorna marginaliseras. I stället kretsar den politiska debatten kring form- och spelfrågor, inte så sällan i en grinig och gnällig samtalston. (Jag skulle gärna se en systematisk studie av den svenska politiska debattens utveckling över tid, både med avseende på innehåll och tonläge. Kanske var det inte bättre förr?)
Om det är så att den svenska politiska debatten i dag handlar mindre om traditionella politiska sakfrågor ser jag åtminstone tre delvis sammanhängande förklaringar till utvecklingen.
1.) Knepigt parlamentariskt läge, särskilt med avseende på regeringsfrågan. En rödgrön minoritet tillåts regera, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Det spelar ingen roll vilken politik och vilka ställningstaganden ett parti argumenterar för, partiet blir ändå beroende av stöd från andra partier för att få igenom sin politik. Fokus hamnar därför på förutsättningarna att få igenom politiska förslag, inte på de politiska förslagen i sig. Nyhetsbevakningen får färre incitament att behandla konsekvenserna av olika politiska förslag, i stället koncentreras nyhetsrapporteringen på maktspelet mellan regering och opposition.
2.) Politisk mobilisering längs den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen. Historiskt sett har vänster-högerdimensionen strukturerat svensk politik. Så är fortfarande fallet. Men på senare tid har vi sett ett uppsving i debatten för frågor som i stället förknippas med GAL/TAN-dimensionen, som till exempel identitets- och livsstilsfrågor, flyktingfrågor, samt frågor kring brott och straff. Är det kanske svårare att kompromissa i frågor som hänger samman med GAL/TAN-skalan än på vänster-högerskalan, eftersom de anses beröra absoluta värden? Vänster-högerfrågor kretsar i stället kring (materiell) resursfördelning, vilket underlättar kompromisser? Svårigheten att utarbeta kompromisser bidrar till ett förhöjt tonläge i debatten.
3.) Minskat förtroende för traditionella partier. På flera håll i Europa har de traditionella partierna - främst socialdemokrater och högerpartier - förlorat väljarstöd till förmån för framväxande populistiska och ofta nationalkonservativa partier. Utvecklingen hänger samman med globaliseringen och samhällenas individualisering och bidrar till mobiliseringen längs GAL/TAN-dimensionen.
Jag är givet detta lite bekymrad för den stundande valrörelsen 2018. Risken finns att traditionella politiska sakfrågor kommer att spela en underordnad roll och att samtalstonen präglas av grinighet, arrogans och ömsesidig misstro. Sverige kan och förtjänar bättre.
2017-08-06
Anders Borg-skandalen. Om ursäkter och ansvarstagande.
Förre finansministern Anders Borgs agerande på en privat tillställning förra helgen har väckt stor debatt. Enligt källor till media ska Anders Borg till exempel ha agerat hotfullt, visat sitt kön och kallat kvinnor för "hora". Polisen har inlett en förundersökning med brottsrubriceringen sexuellt ofredande, olaga hot och eventuellt förolämpning.
Jag vet förstås inte vad Borg gjorde och inte gjorde, eller huruvida hans handlingar var brottsliga. Men diskussionen ger upphov till några principiella reflektioner om ursäkter och ansvarstagande i svensk politik.
1.) Kommentarsfältet på Anders Borgs Facebooksida fylldes snabbt av i huvudsak stöttande kommentarer, från kända och okända personer. Kommentarerna skiftade från konspirationsteorier om att läckorna syftar till att ta bort fokus från Transportstyrelsens it-skandal till överslätande kommentarer om att vi alla kan begå misstag eller till och med att vi alla vid något tillfälle har betett oss som Anders Borg. Alla kan göra fel. Ta hand om dig, skrev till exempel Moderaternas talesperson i rättspolitiska frågor Tomas Tobé.
Läsaren av denna blogg vet att jag är den förste att bejaka att alla kan göra fel och att alla ska få en andra chans. Men det som sticker i Anders Borgs kommentarsfält är förminskandet av de handlingar han påstås ha begått. Om det varit till exempel en ensamkommande flyktingpojke som stod under polisundersökning för sexuellt ofredande och olaga hot tror jag inte att de som nu försvarar Anders Borg lika snabbt hade kommit med kommentarer som Alla kan göra fel eller Vem har inte gjort detsamma. Jag är väldigt trött på den repressiva retorik som kännetecknar svensk politiskt debatt i dag. Jag blir än mer trött när de som går i täten för denna retorik plötsligt gör undantag för sina egna kompisar och vänner. Dessutom - jag har varit på rätt många sena fester i mitt liv. Jag har i princip aldrig sett någon uppföra sig på det sätt som Anders Borg påstås ha gjort.
Det vore befriande för svensk politik om de regler man sätter upp för andra tillämpas också när det gäller ens egna kompisar eller favoriter.
2.) Anders Borg har bett om ursäkt för sitt beteende. Eller har han det? På sin Facebooksida skriver Anders Borg att han varit på fest och "drabbades av en blackout". Han har i efterhand fått höra att han betedde sig mycket olämpligt och han vill "uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig". Som tog illa vid sig? Det rakaste hade väl varit att säga "jag ber om ursäkt för mitt beteende", inte att relativisera det genom att rikta ursäkten endast till de "som tog illa vid sig". Britta Svensson är inne på samma sak i Expressen: Han skriver att han "drabbades" av en blackout. Han dricker inte mer än de flesta. En hård press han "varit under" "måste ha tagit ut sin rätt". Sammanfattningsvis: jag är inte ansvarig. Han vet inte själv vad han har gjort utan "har fått höra i efterhand". Han begick inte övergrepp mot andra människor utan "betedde mig mycket olämpligt". Han ber inte förbehållslöst om ursäkt, utan bara till dem "som tog illa vid sig".
Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur svenska politiker ber om ursäkt och ändå inte. En ursäkt ska vara en ursäkt och ansvaret ska alltid ligga på den som ber om ursäkt. Annars är det bättre att låta bli.
3.) Anders Borg har på sin Facebooksida också kritiserat Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra för hennes uttalanden om skandalen. Borg skriver: Anna Kinberg Batra väljer att kommentera mediarykten baserade på hörsägen och kalla dessa för "anklagelser". Jag känner mig djupt besviken. Jag kan inte förstå hur en tidigare kollega och nära vän kan välja att göra politiska poänger på basis av rykten. Anna Kinberg Batras omdöme har ofta ifrågasatts, jag kan känna allt större förståelse för det ifrågasättandet.
Jag har lite svårt att förstå Anders Borgs kritik. Anna Kinberg Batra säger till Aftonbladet: Självklart är det så att man måste stå till svars för sina handlingar. Även om Anders Borg inte har uppdrag för Moderaterna nu så ser jag mycket allvarligt på det som han anklagas för att ha gjort och det är bra att det utreds. Vi moderater tar varje sådan anklagelse på väldigt stort allvar. Det pågår faktiskt en polisiär förundersökning. Anna Kinberg Batra är mycket noga med att markera att det är de handlingar som Anders Borg anklagas för som hon ser mycket allvarligt på, inte Borgs beteende (som hon ju förstås inte kan ha någon kunskap om). Och det pågår faktiskt en förundersökning. Så här tycker jag att Anna Kinberg Batra på ett bra och konsekvent sätt lyckas fördöma den typ av handlingar som Anders Borg anklagas för att ha begått från att på något sätt ta ställning i skuldfrågan.
Det är bra gjort av Anders Borg att såsom situationen nu utvecklat sig avsäga sig sina uppdrag för Kinnevik och Bima. Jag hoppas att han nu får det stöd han behöver för att se till att det som hände i helgen aldrig upprepas. Och att de personer som närvarade vid tillställningen och kan ha behov av stöd och har rätt till upprättelse också får det.
En annan fråga är vad Anders Borg-skandalen och den efterföljande debatten säger om läget i svensk politik i dag. Jag ska försöka återkomma till den frågan inom kort.
Jag vet förstås inte vad Borg gjorde och inte gjorde, eller huruvida hans handlingar var brottsliga. Men diskussionen ger upphov till några principiella reflektioner om ursäkter och ansvarstagande i svensk politik.
1.) Kommentarsfältet på Anders Borgs Facebooksida fylldes snabbt av i huvudsak stöttande kommentarer, från kända och okända personer. Kommentarerna skiftade från konspirationsteorier om att läckorna syftar till att ta bort fokus från Transportstyrelsens it-skandal till överslätande kommentarer om att vi alla kan begå misstag eller till och med att vi alla vid något tillfälle har betett oss som Anders Borg. Alla kan göra fel. Ta hand om dig, skrev till exempel Moderaternas talesperson i rättspolitiska frågor Tomas Tobé.
Läsaren av denna blogg vet att jag är den förste att bejaka att alla kan göra fel och att alla ska få en andra chans. Men det som sticker i Anders Borgs kommentarsfält är förminskandet av de handlingar han påstås ha begått. Om det varit till exempel en ensamkommande flyktingpojke som stod under polisundersökning för sexuellt ofredande och olaga hot tror jag inte att de som nu försvarar Anders Borg lika snabbt hade kommit med kommentarer som Alla kan göra fel eller Vem har inte gjort detsamma. Jag är väldigt trött på den repressiva retorik som kännetecknar svensk politiskt debatt i dag. Jag blir än mer trött när de som går i täten för denna retorik plötsligt gör undantag för sina egna kompisar och vänner. Dessutom - jag har varit på rätt många sena fester i mitt liv. Jag har i princip aldrig sett någon uppföra sig på det sätt som Anders Borg påstås ha gjort.
Det vore befriande för svensk politik om de regler man sätter upp för andra tillämpas också när det gäller ens egna kompisar eller favoriter.
2.) Anders Borg har bett om ursäkt för sitt beteende. Eller har han det? På sin Facebooksida skriver Anders Borg att han varit på fest och "drabbades av en blackout". Han har i efterhand fått höra att han betedde sig mycket olämpligt och han vill "uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig". Som tog illa vid sig? Det rakaste hade väl varit att säga "jag ber om ursäkt för mitt beteende", inte att relativisera det genom att rikta ursäkten endast till de "som tog illa vid sig". Britta Svensson är inne på samma sak i Expressen: Han skriver att han "drabbades" av en blackout. Han dricker inte mer än de flesta. En hård press han "varit under" "måste ha tagit ut sin rätt". Sammanfattningsvis: jag är inte ansvarig. Han vet inte själv vad han har gjort utan "har fått höra i efterhand". Han begick inte övergrepp mot andra människor utan "betedde mig mycket olämpligt". Han ber inte förbehållslöst om ursäkt, utan bara till dem "som tog illa vid sig".
Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur svenska politiker ber om ursäkt och ändå inte. En ursäkt ska vara en ursäkt och ansvaret ska alltid ligga på den som ber om ursäkt. Annars är det bättre att låta bli.
3.) Anders Borg har på sin Facebooksida också kritiserat Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra för hennes uttalanden om skandalen. Borg skriver: Anna Kinberg Batra väljer att kommentera mediarykten baserade på hörsägen och kalla dessa för "anklagelser". Jag känner mig djupt besviken. Jag kan inte förstå hur en tidigare kollega och nära vän kan välja att göra politiska poänger på basis av rykten. Anna Kinberg Batras omdöme har ofta ifrågasatts, jag kan känna allt större förståelse för det ifrågasättandet.
Jag har lite svårt att förstå Anders Borgs kritik. Anna Kinberg Batra säger till Aftonbladet: Självklart är det så att man måste stå till svars för sina handlingar. Även om Anders Borg inte har uppdrag för Moderaterna nu så ser jag mycket allvarligt på det som han anklagas för att ha gjort och det är bra att det utreds. Vi moderater tar varje sådan anklagelse på väldigt stort allvar. Det pågår faktiskt en polisiär förundersökning. Anna Kinberg Batra är mycket noga med att markera att det är de handlingar som Anders Borg anklagas för som hon ser mycket allvarligt på, inte Borgs beteende (som hon ju förstås inte kan ha någon kunskap om). Och det pågår faktiskt en förundersökning. Så här tycker jag att Anna Kinberg Batra på ett bra och konsekvent sätt lyckas fördöma den typ av handlingar som Anders Borg anklagas för att ha begått från att på något sätt ta ställning i skuldfrågan.
Det är bra gjort av Anders Borg att såsom situationen nu utvecklat sig avsäga sig sina uppdrag för Kinnevik och Bima. Jag hoppas att han nu får det stöd han behöver för att se till att det som hände i helgen aldrig upprepas. Och att de personer som närvarade vid tillställningen och kan ha behov av stöd och har rätt till upprättelse också får det.
En annan fråga är vad Anders Borg-skandalen och den efterföljande debatten säger om läget i svensk politik i dag. Jag ska försöka återkomma till den frågan inom kort.
2017-08-01
"Hårdare tag"-retoriken lever vidare. Nu vill M kunna sätta människor utan giltiga papper i fängelse
Det går en repressiv våg genom svensk politik. Under den populistiska högervinden är det "hårdare tag" som prioriteras. För ett par månader sedan stod partiföreträdare i kö för att ansluta sig till förslaget om att sätta fotboja på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar. I dag är det Moderaterna som vill kunna sätta människor i fängelse om de uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Partiets migrationspolitiska talesperson Johan Forssell skriver i Svenska Dagbladet att människor som gör sig skyldiga till "olovlig vistelse" i landet ska kunna dömas till fängelse.
I svallvågorna efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm formulerade sig framträdande politiker på ett sätt som riskerar att stigmatisera människor som redan lever i en utsatt situation. Särskilt oroväckande var antydningarna om att människor som fått avslag på sina asylansökningar skulle vara potentiella terrorister. Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags, skrev till exempel moderatledaren Anna Kinberg Batra på twitter några dagar efter terrordådet. Även Stefan Löfven formulerade sig på ett sätt som indirekt knöt terrordådet till människor som fått avslag på sina asylansökningar.
Ja, det är viktigt att vi motverkar uppkomsten av parallellsamhällen i Sverige. Men den som tror att fängelsestraff för människor som gått under jorden för att slippa utvisas är ett bra medel lär nog bli besvikna. I stället är det viktigt att samhället avsätter resurser för att hjälpa människor som fått ett utvisningsbeslut, vars uppehållstillstånd har löpt ut eller återkallats och människor som aldrig har sökt uppehållstillstånd till ett anständigt liv under den tid de befinner sig i Sverige. Att sätta dessa människor i fängelse lär knappast motverka uppkomsten av parallellsamhällen.
Vi får väl se om det blir samma kapplöpning om att ansluta sig till Moderaternas förslag denna gång som det blev när förslaget om fotboja för asylsökande som fått avslag på sina ansökningar lanserades. Jag hoppas att Socialdemokraterna förmår stå emot. Säker är jag inte.
I svallvågorna efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm formulerade sig framträdande politiker på ett sätt som riskerar att stigmatisera människor som redan lever i en utsatt situation. Särskilt oroväckande var antydningarna om att människor som fått avslag på sina asylansökningar skulle vara potentiella terrorister. Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags, skrev till exempel moderatledaren Anna Kinberg Batra på twitter några dagar efter terrordådet. Även Stefan Löfven formulerade sig på ett sätt som indirekt knöt terrordådet till människor som fått avslag på sina asylansökningar.
Ja, det är viktigt att vi motverkar uppkomsten av parallellsamhällen i Sverige. Men den som tror att fängelsestraff för människor som gått under jorden för att slippa utvisas är ett bra medel lär nog bli besvikna. I stället är det viktigt att samhället avsätter resurser för att hjälpa människor som fått ett utvisningsbeslut, vars uppehållstillstånd har löpt ut eller återkallats och människor som aldrig har sökt uppehållstillstånd till ett anständigt liv under den tid de befinner sig i Sverige. Att sätta dessa människor i fängelse lär knappast motverka uppkomsten av parallellsamhällen.
Vi får väl se om det blir samma kapplöpning om att ansluta sig till Moderaternas förslag denna gång som det blev när förslaget om fotboja för asylsökande som fått avslag på sina ansökningar lanserades. Jag hoppas att Socialdemokraterna förmår stå emot. Säker är jag inte.
2017-06-30
Moderaternas kris och mantrat "ökad tydlighet"
En ny mätning från DN/Ipsos visar hur förtroendet för Moderaternas politik i viktiga sakområden som Sveriges ekonomi, invandring och försvar fortsätter att falla. Faktum är att det nu inte finns ett enda politiskt sakområde kvar där väljarna klart anser att Moderaterna har den bästa politiken.
Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.
Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.
Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.
Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.
"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."
"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."
"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."
Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.
Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?
Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?
Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.
Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.
Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.
Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.
Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.
"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."
"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."
"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."
Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.
Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?
Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?
Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.
2017-06-27
Varför är Anna Kinberg Batra så mild i kritiken av Richard Jomshofs påhopp på hennes partikamrat?
Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof mötte en ström av kritik när han påstod att den moderate lokalpolitikern Kahin Ahmed inte är svensk och inte är välkommen i Sverige. Kahin Ahmed är svensk medborgare och har bott i Sverige i 26 år. Bakgrunden till utspelet var att Kahin Ahmed i en artikel kritiserat arrangörernas beslut att bjuda in Sverigedemokraterna till Politikerveckan i Järva.
Centerledaren Annie Lööf fördömde Jomshofs uttalande i utomordentligt hårda ordalag: Enligt Jomshof, SD:s yttersta partiledning, är islam en trojansk häst & Kahin Ahmed ska lämna landet. Hatets politik. Liberalernas partiledare Jan Björklund var också upprörd: Ofattbart uttryck. Hatet blir ny ton i svensk politik. Bedrövligt.
Men, som Emil Arvidson visar i en artikel i Expressen, från sin egen partiledning fick Kahin Ahmed inte lika starkt stöd. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra kommenterade återhållsamt: I Sverige gäller yttrandefrihet för alla, även när man inte håller med. Att vilja kasta ut någon för sin åsikt däremot, hör inte hemma här.
Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell valde att fördela skuldbördan mellan Kahin Ahmed och Richard Jomshof: Jag delar ej Kahin Ahmeds syn att endast vissa riksdagspartier är välkomna till Järva. Samtidigt är Jomshofs uttalande anmärkningsvärt. Allvarligt att partisekreteraren till ett riksdagsparti ifrågasätter hans medborgarskap. Även Moderaternas presschef Linda Norberg fann sig manad att ta avstånd från sin partikamrats ställningstagande: Man behöver inte hålla med om människors åsikter för att försvara deras rätt att uttrycka den. Såklart ska alla Rd-partier få vara i Järva.
Varför väljer då Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen att vara så mild i kritiken mot Richard Jomshof? Jag ser åtminstone tre olika förklaringar.
1.) Anna Kinberg Batra vill inte riskera att fjärma sitt parti från väljare som tvekar mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
2.) Om Moderaterna är för hårda i sin kritik av Richard Jomshof undergräver de sin egen position där de öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.
3.) Är det så - vilket vore den värsta tolkningen - att Moderaterna genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna också börjat vänja sig vid partiets hatfyllda retorik?
Har ni andra och bättre förklaringar? I så fall får ni gärna delge mig dem.
Centerledaren Annie Lööf fördömde Jomshofs uttalande i utomordentligt hårda ordalag: Enligt Jomshof, SD:s yttersta partiledning, är islam en trojansk häst & Kahin Ahmed ska lämna landet. Hatets politik. Liberalernas partiledare Jan Björklund var också upprörd: Ofattbart uttryck. Hatet blir ny ton i svensk politik. Bedrövligt.
Men, som Emil Arvidson visar i en artikel i Expressen, från sin egen partiledning fick Kahin Ahmed inte lika starkt stöd. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra kommenterade återhållsamt: I Sverige gäller yttrandefrihet för alla, även när man inte håller med. Att vilja kasta ut någon för sin åsikt däremot, hör inte hemma här.
Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell valde att fördela skuldbördan mellan Kahin Ahmed och Richard Jomshof: Jag delar ej Kahin Ahmeds syn att endast vissa riksdagspartier är välkomna till Järva. Samtidigt är Jomshofs uttalande anmärkningsvärt. Allvarligt att partisekreteraren till ett riksdagsparti ifrågasätter hans medborgarskap. Även Moderaternas presschef Linda Norberg fann sig manad att ta avstånd från sin partikamrats ställningstagande: Man behöver inte hålla med om människors åsikter för att försvara deras rätt att uttrycka den. Såklart ska alla Rd-partier få vara i Järva.
Varför väljer då Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen att vara så mild i kritiken mot Richard Jomshof? Jag ser åtminstone tre olika förklaringar.
1.) Anna Kinberg Batra vill inte riskera att fjärma sitt parti från väljare som tvekar mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
2.) Om Moderaterna är för hårda i sin kritik av Richard Jomshof undergräver de sin egen position där de öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.
3.) Är det så - vilket vore den värsta tolkningen - att Moderaterna genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna också börjat vänja sig vid partiets hatfyllda retorik?
Har ni andra och bättre förklaringar? I så fall får ni gärna delge mig dem.
2017-06-25
Richard Jomshof (SD): "Nej jag tycker inte att han är svensk"
Du är inte välkommen i Sverige, twittrade Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof på själva Midsommarafton om Kahin Ahmed som är lokalpolitiker för Moderaterna. Kahin Ahmed har bott i Sverige i 26 år, är svensk medborgare, jobbar och betalar skatt och representerar Moderaterna i politiken. Men svensk är han inte, enligt Richard Jomshof.
Bakgrunden till Jomshofs påstående att Kahin Ahmed inte är en riktig svensk är en artikel där Ahmed, som är lokalpolitiker för Moderaterna i Kista/Rinkeby, anser att Politikerveckan i Järva inte borde bjudit in Sverigedemokraterna till sitt arrangemang. Ahmeds argument är att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och att inbjudan riskerar att bidra till en legitimering av rasistiska partier. Artikeln var rubriksatt till "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson".
Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är rätt eller fel att i olika sammanhang bjuda in Sverigedemokraterna. Men Kahin Ahmeds kritik riktades mot ett politiskt parti och dess representanter. Richard Jomshof pekar ut en enskild individ - Kahin Ahmed - och säger att han inte är "svensk".
Jomshof menar att det är Kahin Ahmeds åsikter som gör honom osvensk, att Ahmed inte förstår hur svensk demokrati fungerar. På Dagens Nyheters fråga om en person som var född i Sverige hade uttryckt samma åsikt som Ahmed inte heller skulle vara "svensk" väljer Jomshof att inte ge något svar.
Sverigedemokraterna är besatta av svenskheten. Tidigare har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson vecklat in sig i oklarheter om Zlatan är en riktig svensk, och om Zlatans kroppsspråk var svenskt eller inte. Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare Björn Söder försökte reda ut om det var möjligt att vara same eller jude och ändå vara en riktig svensk.
Det är till detta parti som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat dörren för samarbete. Jag skulle gärna veta om Richard Jomshofs avfärdande av Anna Kinberg Batras partikamrat som "icke-svensk" får henne att ompröva sitt ställningstagande.
Bakgrunden till Jomshofs påstående att Kahin Ahmed inte är en riktig svensk är en artikel där Ahmed, som är lokalpolitiker för Moderaterna i Kista/Rinkeby, anser att Politikerveckan i Järva inte borde bjudit in Sverigedemokraterna till sitt arrangemang. Ahmeds argument är att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och att inbjudan riskerar att bidra till en legitimering av rasistiska partier. Artikeln var rubriksatt till "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson".
Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är rätt eller fel att i olika sammanhang bjuda in Sverigedemokraterna. Men Kahin Ahmeds kritik riktades mot ett politiskt parti och dess representanter. Richard Jomshof pekar ut en enskild individ - Kahin Ahmed - och säger att han inte är "svensk".
Jomshof menar att det är Kahin Ahmeds åsikter som gör honom osvensk, att Ahmed inte förstår hur svensk demokrati fungerar. På Dagens Nyheters fråga om en person som var född i Sverige hade uttryckt samma åsikt som Ahmed inte heller skulle vara "svensk" väljer Jomshof att inte ge något svar.
Sverigedemokraterna är besatta av svenskheten. Tidigare har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson vecklat in sig i oklarheter om Zlatan är en riktig svensk, och om Zlatans kroppsspråk var svenskt eller inte. Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare Björn Söder försökte reda ut om det var möjligt att vara same eller jude och ändå vara en riktig svensk.
Det är till detta parti som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat dörren för samarbete. Jag skulle gärna veta om Richard Jomshofs avfärdande av Anna Kinberg Batras partikamrat som "icke-svensk" får henne att ompröva sitt ställningstagande.
2017-06-17
Politikerveckan Järva - vadan och varthän?
Politikerveckan Järva går mot sitt slut. I morgon talar statsminister Stefan Löfven, och det är möjligt att jag får anledning att återkomma efter hans anförande. I dag vill jag ge min bild av arrangemanget. Jag har funnits på plats en dag, i övrigt har jag följt arrangemanget genom media.
Politikerveckan Järva arrangeras av den ideella organisationen Global Village. Anspråken är stora. Syftet är att att minska avståndet mellan politiken och medborgarna, motverka utanförskapet i förorterna och misstron mot politiker, skapa förutsättningar för boende att engagera sig i politiken, känna delaktighet och sätta lokalinvånarnas frågor på den politiska agendan.
Hur har det då gått? Mycket har fungerat bra. Seminarierna och logistiken präglas av hög professionalitet. Debattämnena är relevanta. Den politiska närvaron - med samtliga partiledare på plats - är imponerande, och flera stora medier (om än inte alla...) har prioriterat bevakningen av veckan. Jag tycker också att arrangörerna lyckats få upp många viktiga samhällsproblem på agendan, och det utan att debatten blivit stigmatiserande.
Jag ska inte recensera de enskilda partiledartalen (jag har inte hört eller tagit del av alla). Men av de jag har hört har det här och där funnits en osäkerhet om vem talaren riktar sig till. Är det till Järvaborna? Eller till de politiskt intresserade medborgarna i Sverige, som får ta del av talen genom medierna? Eller är det till de egna partisympatisörerna, som av naturliga skäl finns på plats när partiledaren talar. Nu blev det ofta en blandning. Någon gång tyckte jag mig också höra ett tilltal när partiledaren talade till Järvaborna som om det vore till barn.
Vad kan man fundera över? Platsen är som den är - Politikerveckan Järva genomförs på Spånga Idrottplats, mitt emellan Spånga, Tensta och Rinkeby. Det är knappt tio minuters promenad från Tensta Centrum. Men idrottsområdet är stort och det krävs många, många tusen människor på plats för att det inte ska kännas ödsligt. Jag anar att säkerhetsskäl (här har varit väldigt god polisnärvaro) påverkat valet av plats. För att locka fler "bofasta" besökare krävs det att ännu fler lokala aktörer deltar och ett bredare och samtidigt mer komprimerat program.
Järvaborna är inte annorlunda än andra svenskar - de går inte man ur huse för att lyssna på politiska debatter och anföranden. Som Viktor Barth-Kron påpekar i Dagens Nyheter i dag: Oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) sommartalade härom veckan på Mosebacke-terrassen på Södermalm (...) Där var ett 150-tal åhörare, så gott som uteslutande aktiva moderater och journalister.
Almedalen byggdes inte på en dag. Jag tycker att Politikerveckan Järva har skaffat sig ett bra utgångsläge. Nästa år är det valår, och då lär den politiska närvaron knappas bli mindre. Nu gäller det att utnyttja momentum och utveckla konceptet. Arrangörerna är säkert tacksamma för alla kreativa råd som de kan få.
2017-06-01
Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra?
I dag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning. Resultaten bjöd på få överraskningar. De rödgröna har ett litet försteg framför allianspartierna, med 41.9 mot 37.6 procent. Moderaterna fick 18.1 procent, vilket är en tillbakagång med 4.7 enheter jämfört med föregående SCB-mätning Men raset för Moderaterna blev ändå något mindre än vad en del hade förväntat sig.
Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.
Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?
Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)
Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.
Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.
Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?
Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.
Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?
Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)
Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.
Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.
Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?
2017-05-30
Om regeringsfrågan
Det rör på sig i regeringsfrågan. Sverigedemokraterna har gett besked att de inte kommer att släppa fram moderatledaren Anna Kinberg Batra i en statsministeromröstning efter valet 2018, om de inte får vara med i regeringsförhandlingarna. Allianspartierna säger nej, de vill i detta avseende inte bryta isoleringen av Sverigedemokraterna. Allianspartierna vill heller inte gå in i en ny Decemberöverenskommelse, det vill säga en uppgörelse med de rödgröna om att låta största block regera. Därmed stärks sannolikheten för en blocköverskridande regering, oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir största block i valet 2018.
I söndagens SVT Agenda medverkade Liberalernas partiledare Jan Björklund för att diskutera förutsättningarna för en sådan blocköverskridande regering. Om Sverigedemokraterna håller fast vid sitt besked, menade Björklund, kan en regering över blockgränsen bli oundviklig. Björklund avfärdade heller inte direkt tanken på en S-MP-L-C-regering, även om han naturligtvis förordade en blocköverskridande regering där samtliga allianspartier fanns med.
På Twitter skrev jag: Kan inte erinra mig att jag hört Jan Björklund uttala sig så positivt om blocköverskridande regering tidigare och så skarp i sin kritik av Moderaterna. I dag antyder Dagens Nyheter på ledarplats att jag (och Helle Klein) önsketänker om förutsättningarna för att bilda en S-MP-L-C-regering med Stefan Löfven som statsminister. Det är möjligt, även om jag för egen del mer ser en sådan lösning som ett av flera mindre dåliga sätt att hantera regeringsfrågan efter valet 2018.
Däremot tror jag att Jan Björklund, och kanske även Dagens Nyheters ledarsida, önsketänker om de tror att Socialdemokraterna efter ett valresultat 2018 där de rödgröna partierna är större än allianspartierna sätter sig i en regering med hela Alliansen utan att göra anspråk på statsministerposten.
Jag har tidigare lekt med tanken på en regering efter denna kanske något oväntade modell.
I söndagens SVT Agenda medverkade Liberalernas partiledare Jan Björklund för att diskutera förutsättningarna för en sådan blocköverskridande regering. Om Sverigedemokraterna håller fast vid sitt besked, menade Björklund, kan en regering över blockgränsen bli oundviklig. Björklund avfärdade heller inte direkt tanken på en S-MP-L-C-regering, även om han naturligtvis förordade en blocköverskridande regering där samtliga allianspartier fanns med.
På Twitter skrev jag: Kan inte erinra mig att jag hört Jan Björklund uttala sig så positivt om blocköverskridande regering tidigare och så skarp i sin kritik av Moderaterna. I dag antyder Dagens Nyheter på ledarplats att jag (och Helle Klein) önsketänker om förutsättningarna för att bilda en S-MP-L-C-regering med Stefan Löfven som statsminister. Det är möjligt, även om jag för egen del mer ser en sådan lösning som ett av flera mindre dåliga sätt att hantera regeringsfrågan efter valet 2018.
Däremot tror jag att Jan Björklund, och kanske även Dagens Nyheters ledarsida, önsketänker om de tror att Socialdemokraterna efter ett valresultat 2018 där de rödgröna partierna är större än allianspartierna sätter sig i en regering med hela Alliansen utan att göra anspråk på statsministerposten.
Jag har tidigare lekt med tanken på en regering efter denna kanske något oväntade modell.
2017-05-14
Inför kvällens partiledardebatt - slappt redaktionellt arbete av Agenda
Söndagens Sifo visade på få förändringar i den svenska väljaropinionen. De rödgröna partierna når upp till 41.0 procent, mot 38.5 procent för allianspartierna. Sverigedemokraterna får 16.7 procent, en nivå där partiet parkerat sig sedan lång tid tillbaka.
Flera av riksdagspartierna har problem. Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under strecket, på 3.7 respektive 2.7 procent. Moderaternas ras i opinionen har visserligen stannat av och partiet får liksom i förra mätningen 17.5 procent. Men i SVT/Novus mätning som redovisas i dag rasar väljarnas förtroende för Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. För ett år sedan var Anna Kinberg Batra den partiledare som väljarna hade högst förtroende för. I dag ligger hon på sjätte plats, efter till exempel Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.
Socialdemokraterna kan glädja sig över åtminstone två saker. Aftonbladet/Inizio hävdar att väljarna nu tycker att Socialdemokraterna är det parti som har den bästa politiken i sex av nio undersökta sakfrågor: Skola och utbildning, jobb och sysselsättning, sjukvården, äldreomsorgen, Sveriges försvar samt lag och ordning (i den sista frågan delas topplaceringen med Sverigedemokraterna). Dessutom har Moderaterna visat tecken på att vilja göra skattefrågan till en valfråga, vilket kan möjliggöra att en för Socialdemokraterna länge efterlängtad fördelningspolitisk konflikt på den traditionella vänster-högerskalan börjar torna upp sig. Men det är ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet ännu inte lyckats växla in dessa framgångar i ett växande väljarstöd.
Jag tycker att Agenda-redaktionen abdikerar från sitt redaktörskap genom ett sådant tillvägagångssätt. Det finns ju ett antal journalistiskt relevanta kriterier som kunde ha legat till grund för valet av ämnen i stället. Till exempel: Vilka frågor är lämpligast att debattera för att inför väljarna synliggöra de relevanta politiska skiljelinjerna i svensk politik i dag? Vilka viktiga politiska sakfrågor är underrepresenterade i debatten? Vilka ämnen skulle kunna bidra till nya insikter om de politiska alternativen i i Sverige?
Vem vet - Agenda-redaktionen hade kanske kommit fram till exakt samma frågor som nu kommer att debatteras i kväll. Eller så hade man kommit fram till andra frågor. Men i vilket fall hade redaktionen då tagit sitt journalistiska ansvar i stället för att som nu leasa ut sitt ansvar till väljarna. Slappt redaktionellt arbete, tycker jag.
Flera av riksdagspartierna har problem. Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under strecket, på 3.7 respektive 2.7 procent. Moderaternas ras i opinionen har visserligen stannat av och partiet får liksom i förra mätningen 17.5 procent. Men i SVT/Novus mätning som redovisas i dag rasar väljarnas förtroende för Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. För ett år sedan var Anna Kinberg Batra den partiledare som väljarna hade högst förtroende för. I dag ligger hon på sjätte plats, efter till exempel Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.
Socialdemokraterna kan glädja sig över åtminstone två saker. Aftonbladet/Inizio hävdar att väljarna nu tycker att Socialdemokraterna är det parti som har den bästa politiken i sex av nio undersökta sakfrågor: Skola och utbildning, jobb och sysselsättning, sjukvården, äldreomsorgen, Sveriges försvar samt lag och ordning (i den sista frågan delas topplaceringen med Sverigedemokraterna). Dessutom har Moderaterna visat tecken på att vilja göra skattefrågan till en valfråga, vilket kan möjliggöra att en för Socialdemokraterna länge efterlängtad fördelningspolitisk konflikt på den traditionella vänster-högerskalan börjar torna upp sig. Men det är ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet ännu inte lyckats växla in dessa framgångar i ett växande väljarstöd.
*
I kvällens partiledardebatt i SVT Agenda (ja, det blir spännande) är debattämnena vård, skola, invandring/integration samt lag och ordning. Agenda-redaktionen har valt att låta ämnena bestämmas av en Novus-undersökning av vilka frågor som väljarna tycker är viktigast just nu.Jag tycker att Agenda-redaktionen abdikerar från sitt redaktörskap genom ett sådant tillvägagångssätt. Det finns ju ett antal journalistiskt relevanta kriterier som kunde ha legat till grund för valet av ämnen i stället. Till exempel: Vilka frågor är lämpligast att debattera för att inför väljarna synliggöra de relevanta politiska skiljelinjerna i svensk politik i dag? Vilka viktiga politiska sakfrågor är underrepresenterade i debatten? Vilka ämnen skulle kunna bidra till nya insikter om de politiska alternativen i i Sverige?
Vem vet - Agenda-redaktionen hade kanske kommit fram till exakt samma frågor som nu kommer att debatteras i kväll. Eller så hade man kommit fram till andra frågor. Men i vilket fall hade redaktionen då tagit sitt journalistiska ansvar i stället för att som nu leasa ut sitt ansvar till väljarna. Slappt redaktionellt arbete, tycker jag.
2017-04-30
Annie Lööf eller Anna Kinberg Batra?
Vem är det som leder Alliansen - Annie Lööf eller Anna Kinberg Batra?
En första fråga som infinner sig är ju om det faktiskt finns en allians, eller om den bara är en läpparnas bekännelse. Visserligen samarbetar allianspartierna aktivt i riksdagen. Men de sakpolitiska skillnaderna mellan dem är stora i flera viktiga frågor, till exempel flyktingpolitiken, synen på Sverigedemokraterna och regeringsfrågan.
Låt oss ändå utgå från att det finns en allians. Sannolikheten är ju trots allt fortfarande stor att de fyra partierna kommer att gå till val tillsammans. Anna Kinberg Batras självklara ställning som oppositionsledare och regeringsbildare om Alliansen vinner valet har ifrågasatts av åtminstone två skäl. För det första eftersom avståndet i väljaropinionen mellan Moderaterna och Centerpartiet har minskat kraftigt - i de senaste mätningarna skiljer det bara några få procentenheter. För det andra eftersom en färsk Ipsos-undersökning visar att en majoritet av alliansväljarna föredrar Annie Lööf framför Anna Kinberg Batra som statsminister.
Annie Lööf och Centerpartiet ligger lika långt till höger som Anna Kinberg Batra och Moderaterna i flera viktiga fördelningsfrågor på den traditionella vänster-högerdimensionen. Däremot representerar Annie Lööf en mer frihetlig-liberal och Anna Kinberg Batra en mer auktoritär position på den GAL/TAN-skala som just nu dominerar den politiska debatten. Det är inte självklart vilken av dessa positioner som är mest fördelaktig när vi kommer till en regeringsbildning.
Min bedömning är att Anna Kinberg Batra fortfarande bör betraktas som oppositionsledaren. Hon företräder det största allianspartiet och hon har heller inte öppet utmanats av Annie Lööf eller av andra alliansrepresentanter. Däremot kan situationen snabbt förändras. Till exempel om Centerpartiet seglar förbi Moderaterna i opinionen, eller om allianssamarbetet spricker upp ytterligare.
Socialdemokraterna torde föredra att gå till val 2018 med Anna Kinberg Batra som alliansledare. Det är enklare att gestalta en vänster-högerkonflikt mellan socialdemokrater och moderater än mellan socialdemokratern och centerpartister. Anna Kinberg Batra är också mindre populär i väljaropinionen och svagare i sina medieframträdanden än vad Annie Lööf är.
Om Alliansen förlorar valet är det svårt att se hur Anna Kinberg Batra skulle kunna sitta kvar. Kanske blir det då som Annie Lööf i praktiken tar över rollen som oppositionsledare.
En första fråga som infinner sig är ju om det faktiskt finns en allians, eller om den bara är en läpparnas bekännelse. Visserligen samarbetar allianspartierna aktivt i riksdagen. Men de sakpolitiska skillnaderna mellan dem är stora i flera viktiga frågor, till exempel flyktingpolitiken, synen på Sverigedemokraterna och regeringsfrågan.
Låt oss ändå utgå från att det finns en allians. Sannolikheten är ju trots allt fortfarande stor att de fyra partierna kommer att gå till val tillsammans. Anna Kinberg Batras självklara ställning som oppositionsledare och regeringsbildare om Alliansen vinner valet har ifrågasatts av åtminstone två skäl. För det första eftersom avståndet i väljaropinionen mellan Moderaterna och Centerpartiet har minskat kraftigt - i de senaste mätningarna skiljer det bara några få procentenheter. För det andra eftersom en färsk Ipsos-undersökning visar att en majoritet av alliansväljarna föredrar Annie Lööf framför Anna Kinberg Batra som statsminister.
Annie Lööf och Centerpartiet ligger lika långt till höger som Anna Kinberg Batra och Moderaterna i flera viktiga fördelningsfrågor på den traditionella vänster-högerdimensionen. Däremot representerar Annie Lööf en mer frihetlig-liberal och Anna Kinberg Batra en mer auktoritär position på den GAL/TAN-skala som just nu dominerar den politiska debatten. Det är inte självklart vilken av dessa positioner som är mest fördelaktig när vi kommer till en regeringsbildning.
Min bedömning är att Anna Kinberg Batra fortfarande bör betraktas som oppositionsledaren. Hon företräder det största allianspartiet och hon har heller inte öppet utmanats av Annie Lööf eller av andra alliansrepresentanter. Däremot kan situationen snabbt förändras. Till exempel om Centerpartiet seglar förbi Moderaterna i opinionen, eller om allianssamarbetet spricker upp ytterligare.
Socialdemokraterna torde föredra att gå till val 2018 med Anna Kinberg Batra som alliansledare. Det är enklare att gestalta en vänster-högerkonflikt mellan socialdemokrater och moderater än mellan socialdemokratern och centerpartister. Anna Kinberg Batra är också mindre populär i väljaropinionen och svagare i sina medieframträdanden än vad Annie Lööf är.
Om Alliansen förlorar valet är det svårt att se hur Anna Kinberg Batra skulle kunna sitta kvar. Kanske blir det då som Annie Lööf i praktiken tar över rollen som oppositionsledare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)