2017-08-20

"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar

Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.

Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.

Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.

Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)

Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.

Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.

I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar  i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.

21 kommentarer:

Orion77 sa...

Du skriver: "PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera."

Verkligen? Har PM Nilsson inte hört talas om Mikael Odenberg, som har varit försvarsminister, avgick i protest mot sin regerings ekonomiska misskötsel av försvaret (ett "särintresse") men som förhoppningsvis är på väg att bli att bli ordinarie högerledare. Kanske inte före valet 2018, men snart nog därefter.

I väntan på det kanske han vill ta jobbet som försvarsminister hos Stefan Löfven, om Allianspartierna skulle lyckas sänka Peter Hultqvist.

Anonym sa...

Statsminister Reinfeldt ville inte regera som alliansledare, utan avgick som en konsekvens av att han saknade parlamentariskt stöd i Riksdagen, och på förhand kunde räkna ut att han inte skulle få sitta kvar på taburetten efter den obligatoriska förtroendeomröstningen 2 veckor efter valet, (inte bara pga öppna hjärtan). Så han flydde fältet, mixtrade ihop DÖ, som i praktiken blev en dödskyss för sin egen utvalde efterträdare, (eftersom det vid halvtid började bli klart att Alliansen inte alls kunde räkna med att bli större som "konstellation", varför det inte var helt genomtänkt att lova bort makten ytterligare 6 år.

SD hade skjutit ner vederbörande med ett enda stort skadeglatt leende, vad som helst hade varit bättre än Moderatministär med Reinfeldts folk vid rodret, (och om detta är, alltså "förtroendeproblemet" med alla nymoderater från Reinfeldttioden som hänger sig kvar i de moderata environgerna, är alla tradmoderater överens, inkl Finn. En av få som trots allt borgar för att moderaterna inte helt tagits över av "fritrottar"

Visst har vi kvar DÖ-andan, DÖ 2.0, men denna gång utan partipolitisk officell förankring, och det är om möjligt ännu sämre för parlamentarismen än gamla DÖ. Det dysfunktionella med att vilja ha kvar kakan och äta upp den.

Vill man inte regera, dvs fälla statsministern, ska man inte tro att man får applåder av att fälla alla statsministerns ministrar, som gör det jobb chefen förväntar sig. Det är, för att använda näringslivet som jämförelse, lika urbota inkompetent som att sitta i en styrelse, (med majoritet) och inte vilja byta ut VD, trots att det är VD man är missnöjd med, utan istället fatta styrelsebeslut att göra sig av med VDs närmaste medarbetare. Jojo, det skulle imponera på aktiemarknaden, att dra undan mattan för hela företaget. S.W

Anonym sa...

Regera ja, det vill de, men utan att ens vara överens inom respektive parti hur.
M har en uppenbar spagatsitution, och AKB kan naturligtvis inte vara tydlig som kommunikatör ens om han hade fötts med stort A Gallemattias-retorik, en konst som Centerpartiet däremot är obestridd Kejsare av. Frågan är om C är eniga, mot bakgrund av subsidaritetsprincipen, (närodlat) som självfallet inte går hand i hand med EU-centralism) eftersom det i slutändan är lokala frågor som ska lösa lokala problem. Här är det uppenbart att Fores-pengarna påverkat både mp och C mot en linje som skapat näring åt SD. och det var alltså borgarna, inte Ygeman, som centraliserade polisen till en enda myndighet, med en enda "värdegrund" och ett (1) enda lönesystem, (vilket var orsaken till centraliseringen, vilken typ av polisbeteende man ville premiera, inte blev det rätt det heller. Rekryterade man en Kn Klänning, skadade det bara en av 24 myndigheter, men med en (1) chef, så blir det på samma vis som med AF, dvs en nipprig GD som rektyrerar sin egen ledningsgrupp, påverkar alltså kassan än idag, det tar minst 8 år att styra upp en myndighet som havererat under fel GD.

KD verkar också vankelmodiga, men trots allt går det att förbise med bristerna, då även EBT hade ett hopplöst arv att förvalta, detta med att ta över rodret, efter alliansförlusten, där ingen hade en plan för en ny allians. Där har JB och AL det trots allt enklare, paradoxalt nog. Men någon nystgart blir svår för alliansen, eftersom partierna alltså inte är överens internt.


Nöten som ska knäckas är alltså att behålla konfliktlinje resp samsyn mellan;

Höger och vänster (definierad som skattetryck och transfereringspolitik)
Central vs lokal (decentralisering/subsidaritet vs centralstyre)
Global vs protektionism (med sänkta löner/kompetens ges incitament att agera i Trumps fotspår)
Nationellt oberoende vs Federativ EU-superstat (ingen liten demokratifråga)

och samtidigt hålla SD nere på mattan, och det är detta man inte klarar av, dvs har en plan för, jo, AKB har faktiskt en plan, men ingen av de andra vill vara med på den, och därmed så kan de inte göra annat än att obstruera, vilket Expressen och DI framhåller med nära nog smärtsam klarsyn. S.W

Anonym sa...

Vår konstition är anpassad för en (1) konfliktlinje, kanske två, men absolut inte en konfliktlinje som tom klyver de befintliga partierna på mitten, eftersom man nära nog triangulerat bort allt som går, (utom VP och SD) och så man bäddar får man ligga.

Redan mps intåg skapade problem 1988 med rekylen NyD 1991, och framför allt valet 1998, 2002, 2010 samt självfallet 2014, eftersom man inte löste den ekvationen, så gav man SD fri lejd och en helt egen arena, och den arenan borde (bör-värde) Bohmanmoderater vara bättre skickade att hålla stången än S, men m tringulerade bort sig själva, med C i bakhasorna, likt följa John, vad som inträffat är att S defacto, (identitetsvänstern till trots) osannolikt nog uppfattas som bättre skickade att muta in "ångest/ängslighetsfaktorn för framtiden, än en kvartett som är överens om vad man i inte vill, men utan varje tillstymmelse om vad man faktiskt vill. Jösses anoda och dundersuck. Men det blir dråpliga ledarsidor, som man tar del av med skräckblandad förtjusning. Om nu SD fattar galoppen, vilket det ser ut som, så har SD ingenting alls att vinna på att vara med på 10 små (förbjudet ord) pojkar, dvs skjuta minister för minister, och dessutom inte i lönndom, utan öppet, och sedan inbilla sig att man "tar ansvar" hehe, SD vinner ju trovärdighet även i den manegen, om de trots allt kommunicerar:

Vi tror trots allt på Sverige, (det gör väl alla), och vi tror inte att Sverige blir ett bättre land för de som bor eller befinner sig här, om de som inte vill regera, gör allt de kan för att de som trots allt tagit ansvar och regerat (och fattat en del rätt knepiga beslut, inte ska kunna göra jobbet, för hur tror man då att de själva ska göra jobbet, med SD i opposition, nä, det kommer aldrig någonsin C och F-partiklarna undan med, om de ska leka tysta leken i utskotten, och pinka på SD i ord, men inte i handling), den valrörelsen klarar inte ens fru Lööf. Nä, de har ingen plan för hur de ska kunna regera, ens om de lyckas skadeskjutna både Lööfén avid styrpinnen och den skuta han seglar, (vilket de alltså sannolikt inte kommer att klara av, eftersom Lööfven inte har anledning att avgå, eftersom Allians-spektaklet uppenbarligen har förtroende för statsministern), eller har man inte….? Mewn att då skjuta både skeppet och den övriga besättning som seglar i sank, är ju inget annat än att i akt och mening visa väljarna att man inte bryr sig, om den verklighet som regeringen trots allt har att hantera, och det är jätte-popis hos väljarna, hm, valet står för en marginalväljare mellan S och SD, eftersom en röst på C ändå är en röst på S…. eller hur är det nu de tänkte/tänker. Vill man regera, måste man tala om hur, och eftersom de inte vill regera ens med passivt stöd av SD, och inte regera med S, så återstår att hoppas på fru Ohlsson, som vill bli ny folkpartikel-ledare genom att vilja regera med S + mp. (Det var bal utrikespolitiken som fällde en av regeringarna Fälldin), hm, Nato, Federalism, Palestina, nä, det är så dumt att man inte tror att det är sant, att det går att förena under en "libertarianskt feministisk" flagg. S.W

Anonym sa...

Det måste ha brunnit i vart enda proppskåp inom borgerligheten, eftersom man fortfarande inte insett hur långt ner i kolkällaren man hamnat i fråga om vägen framåt, så klarar man inte av att navigera, eftersom man inte har kniven på strupen med ännu ett förlustval eller ett allt mer borttynade samordningskansli, eftersom centrala ledningarna inte ens är överens med sina egna "bolagsstyrelser" (partiledningar)m eller sina aktieägare (medlemmar), hur man ska segla skutan framgent, eftersom hövdingen triangulerade bort häger vänster, och triangulerade in SD, och detta har de gjort hand i hand, för alltid förändrat Sverige, men alltså utan en plan. Ska det vara så svårt att kommunicera vad man faktiskt vill, konkret i sak, istället för att fastna i form, om under vilka omständigheter man inte kan tänka sig regera, när precis var enda normal-begåvad person kan se att de varken vill regera, eller klan regera, genom att inte tala om vad de vill i sak, utan hålla på att sjåpa sig med vad de inte vill, avseende form. Liknelsen med Hultqvist som vikarierande borgerlig härförare för ett mer säkerhetspolitiskt stabilt Östersjön är inte bara träffande, utan dessutom att strö salt i såren. Det verkar ju som att det var just försvaret som fick den arme Borg så till den milda grad ur fattningen, efter en dålig start, att han inte klarade av att få vägledning av husfolket, var han skulle kvarteras, nog finns det ömma tår.

Med hela Centralstykan kvar inom C jämte 3/4 av moderatstyrkan, så kan alliansen alltså få värre trovärdighetsproblem än man anar, av gammal ost. S.W

Anonym sa...

Det är alltså bara att hålla med, principen, i inlägget,

"på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera"

Just precis så är det, nuvarande regering, tollereras av en majoritet, eftersom regeringen annars inte skulle vara möjlig, och eftersom regeringen tolereras av Riksdagens majoritet, (negativ parlamentarism) så måste man i opposition vara överens om en väg, samt förklara detta för väljarna, om man inte tolererar regeringsbildaren, det är ju regeringschefen som ensam utser regeringen, och då är det helt enkelt inte möjligt att tolerera den som utser statsråden, men inte tolerera de statsministern utser, det är ju bara en urlöjlig pinsam metod att dra undan mattan för någon, sticka kniven i ryggen, och samtidigt försöka låtsas som att det inte handlar om att komma runt detta med, don´t mention the war (SD). Tror de på fullt allvar att de kommer undan med att först avgå, Reinfeldt, sedan finna upp DÖ, sedan upplösa DÖ, och börja använda KU som en slags mental soptipp (alla anmälningar)Ö, och sedan komma fram till att de efter nära tre års samstämmiga opinionsundersökningar som visar att SD är bestående våg, inte ens vilja regera med passivt stöd av SD, ja då vet väljarna detta, och då är frågan om inte SD kan räkna med ännu mer stöd från b,å väljare, eftersom de ju inte vill regera, utan blott orera och obstruera. Dra mig baklänges, dra något gammalt över er och dra sagan om Rödluvan. S.W

Anonym sa...

Man måste nog, trots allt, försöka ta frågan på allvar, dvs försöka ta alliansledarna på något slags allvar, och inte bara raljera, för det är klart att de har seriösa problem:

m. arvet efter Reinfeldt samt kronsessan AKB, som gjort försöka att styra, men alltså fått spö på fingrarna ordentligt, och därtill har en intern opposition som inte gör resan enklare, så man får anta att det är knivhugg både från de gamla moderaterna, de gamla nymoderaterna och de nya nymoderaterna, som inte är enkel att kommunicera utåt.

C eftersom de går som en raket, utan att kunna förklara hur de ska kunna regera utan S eller SD, och som arvtagare till den mest nyliberala politiken, så blir det vissa problem, med svaren, när det blir skarpt läge inför valåret, och eftersom man inte har någon lösning, så har man inte ett kommunikationsproblem, utan ett realt problem, och detta kommer nog S inte kunna låta bli, att inte utnyttja, att vara libertarian och närodlad på en och samma gång.

Partiklarna med eller utan Folk, har det inte heller enkelt, eftersom Ohlsson-utamningen ger politisk osäkerhet, och alla som kan räkna lite, inser att Ohlssons plan går ut på att inte ta mandat från SD och inte från S, väl…? eller ska de nya liberalerna, få med sig "folket" genom att vandra åt vänster fördelningspolitiskt, dvs höga skatter, och samtidigt fortsätta driva globalisering och federalism, Hm, den liberala utmaningen inger så klart osäkerhet inom alliansen, eftersom ingen i övriga alliansen vet vilken inriktning som Liberalerna ska ha, vare sig sakpolitiskt eller avseende regeringsfrågan, ärm, om de föredrar Löfvén framför akb, med indirekt stöd av SD, så det kommer att göra lite ont.

KD, eftersom man är ett 4 % parti (över tid), har trendnissarna inom PS mot sig så ända in i norden.
S.W

Anonym sa...

En krympande marknad av potentiella väljare OCH
en allt mer differentierad politisk Kiviks-marknad med allt för få väsentliga realt uppfattningsbara sakpolitiskt begripliga förslag där politikens lösningar riskerar att handla om policy-professionellt God dag Yxskaft, där ingen i oppositionen kan förklara hur man tänkt sig regera utan DÖ, hur man tänkt få igenom en statsbudget utan S och utan utan SD, (eftersom detta med elliminationsprincipestricket inte går att tilläpa omvänt på samma vis. Dvs lägger en alliansregering en budget som inte har stöd av SD, så kommer S att lägga en egen budget, och dansar inte alliansen efter SD, så är det inte alls säkert att SD lägger ner, med C, Kd och L i regeringen, varför SD med nuvarande inställning mycket väl kan rösta för S budget, och då faller en regering AKB ögons böj, lycka till alliansen….S.W

Anonym sa...

Samtidigt ska KD alltså kriga på en krympande marknad, och det är rena rama dödansen, om SD hypotetiskt för räknings skull antas ha 20 % dvs runt 70 - 75 mandat, beroende på hur man räknar.

4 %, inte röster, utan 4 % av kakan som blir över om SD enligt dö-principen räknas bort, alltså eftersom SD stulit 20 % av valmanskåren, så blir det omvandlat bara 280 mandat (349 - 69 SD-mandat) kvar att kriga om.

Att få 17 - 18 mandat av 349 är alltså minimum för att klara spärren, men att få 17 - 18 mandat av 280 är en annan femma, - ett helt annat krig, vilket är samma utmaning för mp, så att komma upp i 4 % stöd är sas svårare nu, mycket svårare, på en marknad med tidigare 5 Riksdagspartier, som sedan blev 7 med mp och Kd, som sedan blev 8 med SD och nästan är på väg att bli 9 med Gudrun. Nä, KD agerar på en hårt trängd marknad, av krympande väljarbas, eftersom SD sas kapat åt sig 1/5-del av kakan, samtidigt som SD är mycket lömska (att mäta). Så förståsigpåarna drar i larm-klockorrna, på grundval av analysmodeller som inte är anpassade för situationen, samtidigt som omvärldens benhårda verklighet ställer stora krav på regeringsförmåga, vilken effektivt undergrävs av att oppositionen i akt och mening vill göra det omöjligt att regera, eftersom de själva inte får bygga sandslott, ja då river man rivalens sandslott - > så får vi ett luftslott till - SD gynnas inte alls av att ingen kan regera, för regerar man, bubblan i Rosenbad till trots, innebär trots allt ett utfall i den sk verkligheten för väljarna, som ska utvärderas och ställas till ansvar, även valet därpå. Det blir politiskt harakiri, för alliansen och sotdöden för minst ett sannolikt två borgerliga partier - väljarna applåderar, kanske någon tror, fan trot.

SD, om de nu är fan, tror det nog inte, eftersom de arbetar hårt på att vara just regeringsdugliga, 2022, så våra gamla politiker, tex alliansen, ska möta väljarna 2022, med en plan för Sverige, som inte har stöd av 175 mandat i Riksdagen, det kommer alltså bli mycket värre, än 2014 - 2018, tramsandet om att å ena sidan tolerera regeringen, men inte tollera att den regerar, och missnöjet det växter nog inte alls, om man inte kan få igen sin politik, eller tror de på fullt allvar att de kan regera, med SD och S i opposition, med ett ännu svgare parlamentariskt stöd än nuvarande regering, eller ska akb göra om tricket 2010 - 2014 med mp? heja Sverige friskt humör, det blir i bästa fall sjuk humor.S.W

Anonym sa...

Lyckas kd eller mp bärga hem 4 % vardera, alltså av hela kakan, inkl SDs nya svårsmätbara väljarbas, där huvudparten trots allt för rättvisans jämmerdals skull är hämtade från S+m, så är det en nominell bedrift. Man konkurrerar på en helt ny marknad/spelplan, där man försöker knycka tillbaka SD-väljare, utan att bor-ttriangulera sig av de väljare man vunnit och som tillhör globaliseringens vinnare, men i takt med att poliser, sjuksyrror, omsorgsvårdare, socialsekreterare, lärare och alla andra som arbetar med statens kärnuppgifter uppfattar lönen som för låg i relation till insats och förutsättningar att klara uppdraget så kommer man få svårt, inte att vinna väljare i själva valet i första hand, utan svårt med själv regerandet, dvs det som är gouvernance income resp outcome, själva effekten av regerandet, och utan förbättring, gror vredens druvor. Det är resultatet av sakpolitiekn som kommer att spela väldigt stor roll 2018 - 20122, och utan majoritet för en statsbudget, inga lösningar, och om detta talas det mycket litet, eftersom ingen vågar tänka dithän, och då kan man bara hoppas på ett mirakel, eller på en EU-federation, men om väljarna inte köper detta, så får man (alliansen) problem med SD-spöket. S.W

Anonym sa...

Mandat-dilemmat
1 % av hypotetiskt 5 000 000 mobiliserbara väljare är 50 000 väljare och 200 000 för att klara spärren.
men 1 % av 349 mandat är 3,5 mandat och 4 % runt 14 mandat, vilket är hyfsat nära de 16-17 som traditionellt krävs för att klara spärren. Men med DÖ-metodiken, så räknar man bort 20 % och påstår att de är deplorable, så blir det en annan ekvation, arena, att kriga på, där man å ena sidan ska ta ta hänsyn till SDs pot väljare, det går inte att blunda mer, och bortser man från att SD inte finns perioden 2018 - 2022, så är det alltså runt 280 mandat som Riksdagen består av, och då KD och mp kriga om sina 16, 17, 18 mandat på en marknad av 280 mandat, och då behöver de 7-8 % giltiga röster för att skrämma upp sig till dagens lägsta-nivå, och detta är minst sagt skrämmande…..Dvs några måste falla ur, givet att ingen försöker muta in SDs kaka, och här kommer alliansen att möta på patrull.

1 % av 280 mandat = 2,8 mandat, och 4 % således ca 11 mandat (4 * 2,8 = 11,2) vilket inte riktigt räcker för spärren, och därmed dessutom är omätbar med nuvarande metodik, nominellt. Alla räknar % av ett litet utsnitt respondenter som ger gensvar, som går att översätta till antal faktiska fysiska röster, som ska omsättas till riksdagsmandat, och det är inte få osäkerhetsfaktorer vid mätningar, där alla pools sannolikt ger mer skada än nytta, då det ger sken av något, som inte är vad som faktiskt kommer att vara fallet vid valet 2018. En situation med runt 20 % av väljarna utanför själva ringleken, där det kommer att bli väldigt trångt i mitten, vad nu denna mitten egentligen är, defineras mitten av väljare som ligger i mitten avseende levnadsstandard, inkomst och social status, så går det att säga att S och m krigar om denna mitt (ärm, medelklassen), men det gör ju även C, Kd och L, och inte minst mp.

Så mitten, den nya medelklassiga mitten, som numera enligt moderat begreppsuppfattning inkluderar alla som är arbetare och betalar skatt, tex sjuksyrror eller den nya låglönegruppen polis och lärare, så ligger alliansen förkylt till.

Bara alla polls ger hopplöst ovissa villkor för smårpartier runt spärren. Då är det svårt med risk, lika bra att sitta still. EBT är osannolikt minst feg, givet ekvationen. AKB rätt modig med, även om det var ett lite sent reaktivt beslut att ändra kurs, enär alliansen stampade mot sjön, utan minsta extra fart över grund, så seglade SD framåt, och vid kursbyte, seglade C fram rejält, en moderat mardröm som ingen har en lösning på, utom då att internkäbbla. S.W

Anonym sa...

Det är inte rättvist, detta med att tala om vad man vill, att tiga och mumla ur skägget, är en ännu en vinnare, och det finns risk att SD - Mp korrelationen, den svårbegripliga)n från 2014 upprepar sig, fast i större format, dvs detta intressanta med att ett mätfel avseende SD måste slå någonstans, och mäter man alla andra hyfsat rätt, så blir det raketen kvar, som man möter fel, alltså C, men i detta fall är det mer sannolikt med hemvändare till m, än SD, trots allt.

hehe, alliansen har det inte lätt, och det är lätt att raljera, men det har nog aldrig varit ett svårare läge, parlamentariskt, än nu, att vara borgerlig partiledare, och därmed har alliansen inga små problem framför sig. Det kommer att bli en politisk thriller, form, innehåll och kommunikation.

Nä, kan de inte ena sig om att rösta bort statsministern gemensamt med SD, är det inte alls säkert att väljarna tycker det är bättre eller mer imponerande att rösta bort halva skaran statsråd, inkl ett särskilt dugligt statsråd, med hjälp av samma parti SD, det blir liksom inte enkelt att förklara, vad man är ute efter, egentligen, och fortsätter denna fars, så kan väl statsministerns svara med att avskaffa alla ministrar utom Magdalena, hon som bestämmer, och utse regering till konsultativa statsråd utan egen portfölj, och sedan höja upp statssekreterarna till statsminister-sekreterare, eller bara ministersekreterare, så kan inte oppositionen votera bort dem, utan måste gå på statsministern, om de alltså inte väljer att tolerera vederbörande, eftersom de själva inte har någon idé eller uppfattning om hur man ska regera i fyra år, utan stöd av S eller SD. Det kan komma att bli värre, innan det blir bättre, och kan ingen konstellation regera, så kommer SD att kamma hem spelet, eftersom just detta parti är kloka nog att just inte vilja regera, vilket alltså är samma guldsits som mp befanns sig i, för en tid sedan. Det är parlamentarismens baksida, att man kan sitta i Riksdagen, utan att behöva regera, och sas kan surfa på en räkmacka, och det var trots allt mp som visade vägens uppgång och fall. S.W

Anonym sa...

Ur Peter Englunds Brev från nollpunkten

"Uppenbarligen fanns det också ett rent mekaniskt element i händelserna, en
ostyrbar inre kraft som drev denna utrensning att svämma över alla bräddar.
I Sovjetunionen existerade det vi denna tid en kraftfull, högst medveten och
tämligen prillig tendens att tillämpa begrepp och föreställningar som härrörde
från den ekonomiska sektorn på andra delar av nationens liv.

Denna nackstyva planhushållingsmentalitet hade även invaderat sinnena på
folket i säkerhetsorganen, för det mesta med fullständigt absurda resultat.

Planmål för arresteringar, avrättningar och deportationer sattes upp centralt,
där varje distrikt uppdrogs att oskadliggöra ett visst antal trotskister, spioner
eller sabotörer. Jezjov satte upp kvoter för de olika distrikten, där han angav
hur många som skulle skjutas och hur många som skulle fängslas.

Det förekom förhandlingar per telefon om dylika planmål mellan olika instanser,
förhandlingar som oftast slutade med att kvoten oskadliggjorda fiender höjdes,
ibland efter krav nedifrån.

Befängda situationer uppstod snart. En tatarkvinna blev först finkad som trotskist,
men de som arresterat henne upptäckte tyvärr att de redan hade fyllt sin kvot av
trotskister, varefter de raskt omrubricerade henne till borgerlig nationalist.

NKVD i Kirgizien manade de andra distrikten till god socialistisk tävlan, precis som
ofta var fallet i den tunga industrin, och utmaningen antogs; bland annat sattes det
upp tabeller över antalet arresteringar och bekännelser, där säkerhetsorganen i olika
orter jämfördes med varandra skillnaden var bara att medan stålkombinaten produ-
cerade spik producerade säkerhetsorganen lik.

Bakom detta låg delvis det skruvade kvottänkandet. I jezjovsjtjinans början svepte
NKVD upp nästan alla som kunde sägas ha gjort något som regimen ansåg vara farligt
eller hotfullt. Efter en tid tog alla dessa möjligtvis oppositionella slut. Kvoterna fanns
dock kvar. Informationen som kom ur bekännelser och angiveri fyllde alltså inte ett
juridiskt behov, utan snarare ett administrativt. Det behövdes för att sysselsätta
organisationen, som ropade efter offer, och för att tillfredsställa de överordnade,
som morrade efter resultat.”

Ett passande citat, i fråga om politikens dilemma, om de inte är nöjda med styrmodellen,
får man byta ledning eller byta styrmodell. S.W

Anonym sa...

RESULTATSTYRNING (aka) målstyrning, mål- och resultatstyrning, resultatorienterad styrning.

Resultatstyrning...ÄR en övergripande princip….
för hur relationerna
mellan politiker OCH tjänstemän (på statsrådsberedningen) och
mellan politiker OCH tjänstemän på FiD, Budgetavdelning, BA) och
mellan politiker OCH tjänstemän (på resp departement)
mellan politiker och GD (det är alltså flera relationer att ha för en GT ovan) och
mellan tjänstemännen inom (myndigheterna)

och hur allt detta konkret ska organiseras för att ge effekt för de som är "beställare" dvs skattebetalarna.
Fungerar inte denna styrmodell, så kommer folket rösta med fötterna, eller byta lojalitet i val.

Tanken är att Regeringskansliet ska ägna sig åt politik, och vad politik är, är en anna femma, det har nog inte alla politiker riktigt tänkt igenom. kanske tror de att det inte har med resultatet, outcome, att göra.
I bästa fall att formulera övergripande och långsiktiga mål och riktlinjer för förvaltningen.

Genomförandet överlåts till myndigheter och privat företag… (Nuon) eller alla NPM-företag, och ger man någon betalt för att göra något, tex ordna bostäder åt mänskor som söker asyl, så löser marknaden detta, om pengen är den rätta.
De skall själva bestämma vilka medel som skall användas för att nå de politiska målen.Resultatstyrningens motsats blir här detaljstyrning. Samtidigt måste resul- taten av myndigheternas verksamhet ägnas ökad uppmärksamhet genom en vidgad uppföljnings- och utvärderingsverksamhet.

Med detta synsätt blir resultatstyrning ett metabegrepp för all slags styrning;
hur konkreta styrformer och styrinstrument skall användas som har med mål att göra, där målen beskrivs i statsliggaren med ord, och sedan sätter man en peng för vad det får kosta. År 1, 2 3 och 4a. Ministern kan göra väldigt lite med sin portfölj.

”Budgetprocessen kommer även i det fortsatta arbetet att utgöra kärnan i resultat- styrningen.
Ökad uppmärksamhet måste dock ägnas åt att resultatstyra andra instrument, som lagstiftning, organisation, ledningsformer, utnämningsmakt, utbildning etc. De olika instrumenten måste utformas och tillämpas i samklang för att resultatstyrningen skall fungera tillfredsställande” (prop. 1993/94:150 bil. 1. 106).

Sedan 1994 har det inträffat en enorm utveckling, alltså mot att öka Finansen makt över politiken.
S.W

Anonym sa...

Det verkar i vart fall ha kommit in i ett nytt politiskt paradigm, detta med misstroendeförklaringar.
De är tänkta som en del av kontrollmakten, och våra politiker har för länge sedan avskaffat självständiga departement
med "eget" budgetansvar, under ett "eget" fögderi, med en (1) inre överrock (utskott, och en yttre överrock, Riksdagen.
Riket styrs med statsbudgetenm och statsbudgeten fastställs av finansdepartementet, och kontrolleras av ESV via regleringsbrev i statsliggaren. Så en minster, numera, är lite som Reagan, a (great) communicator. Man ska kunna kommunicera, dels bör-läge, och så ska man vara skickad att inte kommunicera ÄR-läget. Det var anska länge sedan Statsbudgetens olika utgiftsområden var tydliga och klara under ett (1) minsteransvar.

Så haveriet med Transportstyrelsen har en meta-nivå, detta att den viktigaste egenskapen för en GD är att rekrytera rätt sorts ledningsgrupp, som kan ställa in verkets agenda, så att det passar vad som utövats. Detta med minster-styre missförstås ofta, ministrar får inte lägga sig in enskilda fall, men generella frågor styr oftast av lag och förordning, medan ministern defacto styr sin egen portföl, sina egna verk, med rätt bra tumskruvar, inte bara regleringsbreven. och hör var det tydliglgt att regeringen prioriterade ner säkerheten, eftersom denna "ekonomiska" prioritering går att återfinna i statsliggaren.

Naturligtvis fattas inte beslut på denna nivå av en stackars minister, men de facto indirekt av finansen, så vill man komma åt rotproblemet, vilket i vart fall inte centern vill, så ska de söka svaret för "skandalen" på finansen.Regeringen hade fullt upp med andra bränder att släcka, och försöker trots allt hålla budgeten.

Karaktärsdragen för budgetstyrning är långsiktiga mål, dvs 4-årscykler, och regeringar kommunicerar mycket sällan budgeten för hela perioden (Ömen det är likväl den som styr. Detta ger ger en mycket centraliserad struktur på organisation samt vikten av att sätta realistiska mål. (vilket alltså dagens politiker/kommunikatörer, har lite svårt för. Den budgetlösa styrningen karaktäriseras med en anpassningsbar styrning till nuets verklighet,beslutstagande fattas på lägre nivåer, dvs politiken tvingar verken att inom ramen för budget och regleringsbrev, fatta nu-beslut, som inte alltid stämmer med behovet ute på barrikaden, och metoden förklarar lite varför det blir problem med väljarna och med utförarna, dvs tjänstemännen som ska lyda order. S.W

Anonym sa...

Det är uppenbart att akb vill fälla regeringen före valet, för att komma in i budgetprocessen. Det är lika tydligt att i vart fall F-partiklarna och Zentern, inte vill gå till valt på gemensam budget, utan gå till val på egna meriter och sedan förhandla ihop en alliansbudget efter valet, och det är helt korrekt politik för de mindre partierna, som alla gick samma öde till mötes som mp, dvs småborgarna fick egna departement, men väldigt lite att säga till om avseende hur deras egna departement skulle styras ekonomiskt. Så det handlar inte bara om rävspel med SD, även om detta är huvudbryt.

Att ta över styrpinnen från Löfven innebär att borgarna, efter valet, dels måste gadda ihop sig om en budget, dels måste gadda denna mot SD, eftersom om de inte gör det, så kommer budgeten att falla. och eftersom det är
100 % säkert att S+vp+mp + SD är större än 175 mandat
99,5 % säkert att S+Vp + SD är större än 175 mandat (om mp faller ur)
50 - 75 % risk (eller möjlighet) att S+SD är större än 175 mandat, så ligger akb pyrt till.
(dvs hon har snaran kring halsen, och måste norpa mandat från SD, annars kan hon inte regera med budgeten.

Att C (och Liberalerna) inte vill ha makten nu, är alltså egentligen ologiskt, men eftersom de strider för sin egen existens, i vart fall strider partiledaren för sin egen, så vill de inte ha makten före valet, utan efter, och alltså gå till val på egen budget, vilket i grunden är demokratiskt sunt, inför väljarna, sedan får de koka ihop sig efter valet, och endera anpassa sin budget till S eller till SD, det är bara att välja mellan två onda ting.

Så alliansen är inte överens om hur man går in i valrörelsen, och det är bara att se på valresultatet 2010 resp 2014, moderaterna gick lite för bra, på bekostnad av de små, och då vill man ändra på ekvationen, så att man inte binder sig vid masten genom ett avtal före valet. S har endast haft detta problem vi ett val, dvs med mp 2014, medan borgarna alltid haft detta dilemma, hur man kommer över detta med partierna egen inre maktorganisation, där allt först måste förankras i partiet till en helhet, som ska förankras inom hela alliansen, inan man kan förhandla med en motpart, och det är inte lite knepigt, och kräver väldigt stark ledning, som klarar av att köra över både partigängre och tjänstemän.

Så det är statsbudgeten 2018 som ligger i stöpsleven, eftersom det inte bara är 2018, utan 2018, 2019, 2020 och 2021, innan nästa vålårsbudget ska läggas. Nästa års val blir alltså intressantare utöver det vanliga, utöver den konstitutionella härdsmältan, verkar det som att vi går mot en mer normaliserad ordning som gäller i våra övriga nordiska grannländer, att man gör upp om budgeten efter valet, beroende på styrkeposition, med ännu så länge är det bara S och M som anser sig få ha makt att sitta på locket till syltburken, och det är väl den saken vi ser, bland annat i försvarsbudgeten. S.W

Anonym sa...

Jo, och så är det naturligtvis Stockholm, den välbeställda delen av moderaterna, som revolterar, och det är rätt naturligt, att kommungubbarna i de delar av huvudstaden som drabbats minst av de effekter som människor uppfattar som negativ, avs migration, som ser sina väljare förflytta sig till Centerpartiet, som sas håller Reinfeldtandan vid liv.

Det finns ingen i moderaterna som kan klara det egenintresset, man måste välja, resten av landet, eller rädda höhöger-gubbarna
i Stockholm. Solna är nog Sveriges mest bestickande kommun, alla minns väl mutaffären med Swedbank arena, som blev Friends area, och Friends, det är en annan femma. Globalisternas vinnare är vissa bank-, bygg- och fastighetsägarsektorer, follow the money. Klart som korvspad att man är rädd om sina sitsar, men det går inte att vända skutan med en ny ledare, som klarar av att återhämta ängsliga storstadsväljare från C till M, utan att öppna sina hjärtan, men då avses alltså resten av landet, inte
höhö-högergubbarnas förlovade hemland. Nä, akb gör allt rätt i sak, och har så klart rejält med motvind, eftersom det är "blue ocean, obrutet landskap, kommunikation, och det tar mer än 6 månader att ändra på det paradigm som Reinfeldt satte 2004, det var 12 - 13 å sedan, och inte bara världen har förändrats, Sverige inte minst, och till yttermera visso, det politiska landskapet genom SD, som i efterhand ter sig som en logisk följd av politiken 2006 - 2014, eftersom det var alla ndra delar än Stockholms city + nordliga mkoderata kommuner, som fick ansvaret, för nymoderat genorisitet.

Nä, moderatgubbarna jämte ungmoderaterna, sänker bara moderaterna ännu mer, och drar i så fall med sig akb i fallet,
och just nu är knivsliparna faktiskt S största vänner, eftersom de tror att ett tapp som inleds i februari, och i praktiken går rakt över till Stureplanscentern, innebär svaret på lösningarna i framtiden. Herre gud, akb kan visst kommunicera, men då måste hon ha något att kommunicera om, saker och ting, och det har hon ju inte haft, och här kan man kritisera, hon satte ner foten sent, eftersom hon först försökte hålla ihop alliansen som den var, men se det gick inte, och m kan nu bara köra på, som eget parti och återvinna väljare, från dels SD och dels från C, och det ska bli spännande, myntets 3e sida, den så kallade syntesen. S.W

Anonym sa...

Ganska uppenbart, vad det handlar om, det är ingen enkel fråga, intresset.Det ljuger inte, inte i detta fall

Joakim Larsson är både skicklig och beräknande och en tämligen iskall spelare/figur,
som helt korrekt bryr sig om sin egen och sina partikamraterns intressen i Stockholm.
detta påverkade moderaterna ute i landet och de blev så nervösa att de valde att skjuta moderaterna
(poch faktiskt hela partistyrelsen som är i slutfasen av sitt förnyelsearbete i sank, innan det blev offentligt,
och detta är ännu inte offentligt, vad det var akb och partistyrelsen egentligen kommit fram till, förutom då att
de han presentera försvarsfrågan som en första del av återtåget, med detta sköt de i sank samma dag, så då är sas partistyrelsen program för valet i vänteläge, jo, nog har de tänkt till i Stockholm, taktiskt men inte direkt strategiskt för landet, och detta kommer att ge SD ny skjuts, småningom, och så klart förbättrade förutsättningar för S att hålla kvar sig vid rodret med hoppande majoriteter, om nu inte alliansen hittar en väg att enda sig och en form att avsätta Löfven, utan att ta hjälp av SD, och sedan en annan form att med SD isolerade, försöka regera landet efter att man huggit kniven i S. Jo, det kan ju fungera, några månader, såvida man får bukt med flykten till SD, dvs genom att kram ihjäl C och fortsätta med öppna hjärtan, det är verkligen ett vågspel Stockholm spelar som kommer att lamslå m för all framtid, alltså dimensionen Stockholmsnymoderat vs lantismoderat. S.W

Anonym sa...

På slutet av 90-talet, eller när det nu var, lyckades Cs nuvarande partisekreterare Arthursson avskaffa sig själv och hela Centerpartiet i Stockholms stadshus, och Arhursson behövde som familjeförsörjare hitta en ny näring, och så uppfann man Fores, som synnerligen snabbt blev väldigt EU-vänlig, var lobbypengarna kom från vet man inte, men helt klart är att Fores, som även mp nyttjar, snabbt blev popis i vissa näringskretsar, för att få rygg på gröna frågor, och så blev Centerpartiet ett helt nytt parti, ett storstadsparti, varpå lantiserna, dit även mellanstora städer räknades, övergavs. och bra gick det, så småning om, men det var inte självklart i begynnelsen, det där vansinniga ideogrammet, att göra en total ideologisk omorientering, med samma logotyp, så man bytte sas väljarbas, och började konkurrera med livsstilsmänniskor i Stockholm.

Nu måste de (som partistrateger måste kunna hantera, komplexitet, tex att Stockholmare är ingen direkt homogen grupp, faktum är att allra flesta Stockholmare inte alls är Stockholmare, utan blott råkar bo i Stockholm, och har en hel del lojalitet och Heimat kvar, visavi sina fäders och mödrars spår i den lantliga myllan. Så att hitta en Stockholmare i realt nedstigande led i 3e generationen, är helt enkelt en väldigt svår uppgift, och hittar man sådana, så är det inte alls som man tror, utan faktiskt rätt lantliga av sig, och sällan på andra arenor än mammas gata. Så att vinna Stockholm, och för den delen delvis Göteborg är inte busenkelt, hur vägen till väljarnas hjärtan löper, det är inte självklart att det är genom att överge landet i övrigt.

Poängen är att Stockholmsmoderaterna dels tappade Stadshuset, det brukar man göra vart annat val, men vad värre är, Stockholmsmoderaterna har tappat till Fores-högern, och då går pengaströmmarna andra vägar. Nymoderaterna i Stockholm ger blanka fan i valet 2018, annars hade de inte utlyst krisen nu, de strider för sina liv om sin plats på taburetten i Stadshuset 2018, och alla affärer man kan göra som finansborgarråd.

Så av intervjun i agenda framgick övertydligt att de "goda" är Stockholmare och de "onda" är lantisar, och att Joakim Larssons taktik är att genom Ullenhagsliberalism föra m mot renfeldtslinjen, inte för att vinna valet Riks, utan för att vinna tillbaka Stockholm, där pengarna finns (fastighetsmarknaden och alla som vill komma åt Stockholms mark för att investera i fasta tillgångar (real estate) och tom Kina är i köpetagen, och det är inga små pengar, Så det är simpelt kränger, där man offrar andras intressen för eget, inget konstigt med det, men det kommer att få vissa konstiga konsekvenser, vilket inte minst märktes på minspelet på Agendasättaren…..hehe. S.W

Anonym sa...

Det är alltså inte en fråga om SD, bara, utan en frågan om Stockholm vs …..? eller en fråga om makten i stadshuset, och att Stockholm är rätt skitnödigt, pga Centerns framgångar, och här gäller det att hålla tungan rätt i munnen, så att man vinner både de unga, de äldre och medelklassen, och naturligtvis trendnissarna, vad de nu är för sort folk, och det är alltså inte alls självklart, att C går som en raket i stan, det är inte heller självklart att moderaterna går som en raket i stan, om moderaterna i Riks, vänder igen, och går tillbaka till Ullenhagsliberalism, och det är inte heller säkert att den valda linjen av akb faktiskt hade sopat banan med Larsonmoderaterna, nu gäller det att få fram vad man tror, och det kanske är bra, att de tror, att valet är kört, om man inte väljer en Reinfeldmoderat på riks, som kan balansera tillbak ordningen i Stockholm, det finns alltså utmärkta förutsättningar att fortsätta driva gäck med politikerna, de skenheliga alltså, för hur ska det annars gå med vår demokrati.

Stadsmiljöfrågor är inte S paradgren, men varför inte pröva, tänk inte bara spårbunden trafik, eller den löjliga köpeladan i Solna, som de ska dra en T-bana till i efterhand för skattemiljarder, för att finansiera privata investeringar i just Solna.
Parkförvaltning, idrottsförvaltningar och fungerande kollektivtrafik + cyckelbanar kan bära rätt långt, och det gäller att återgå till små frågor, eftersom väljarna i slutändan bryr sig mest om sin egen miljö + den miljö de kommer ifrån. S.W

Anonym sa...

Moderaterna?

Nä, de kommer inte att bli sams alls, det kommer att förbli uppdelat, och Larsson försa sig själv, att man måste ha uppslutning bakom sig till 80-90 % och vara helt eniga inom alliansen, pyttsan, koderaterna kommer inte att vara 80-90 % eniga, om att Stockholm ska styra resten av landet och bli SD-fästen, den matchen kommer S enkelt att täcka upp, och du undrar man hur Larsson tänker, dvs de ger fullständigt fan i valet, att m kommer att tappa stort, ute i landet, med en ny Ullenhagsmoderat, och därmed sannolikt tappa till SD och så klart till S. Centern kommer att backa, även om m inte väljer en underdånig Larssonmoderat, eftersom C ännu inte prövats i skarpt läge, om hur regeringen ska se ut. och alliansen + mp kommer inte heller att räcka, och som om inte eländet var nog, kan SD komma att slå sig fram med både stadsmiljö och gröna frågor, så det kommer att bli väldigt underhållande, valåret som kommer. Frosseri i floskler från moderaternas "fina killar-fallang, och fortsatt nonsens från Centern och så klart en mycket intressant valprocess inom moderaterna, valberedningen har öppnat upp för en öppen processe och tramsandet har redan satt igång, med kravprofiler, som inte ens stämmer in på gudar, och sedan ska de hitta någon stackars rackare, som anses klara detta:
- folklig
- erfaren
- kommunkativt geni
- Stänger dörren för verkligheten
- öppnar upp för att ta tillbaka nyliberaler från C
- ser till att attrahera Public Service och hela kultureliten, jojo, Larsson och alla höhö-gubbar som vill komma åt syltburkslocket, det är inte alldeles säkert att Reinfeldts trick går att upprepa, eftersom det är nya tider med nya frågor på bordet, och så väljer de en ny ledare på kort som gäller nu, och om ett år, någon vecka före valet, så är det en ny verklighet där bollen är tämligen rund för riket, men något mindre rund för Stockholm, och detta kommer i sin tur att påverka riket, oavsett moderatledare, och detta kommer i sin tur påverka vem som vill sätta sig på katapultstolen, det är ett högt pris,
bara tanken på att Larssonmoderaterna i Stockholm får kasta in handduken 2018 gör att man faller ut i hoppsasteg hela veckan.

Moderaterna är som stackars Kn Hadoc i Krabban med Guldklorna.
På fartyget träffar Tintin kapten Haddock, som förklarar sig vara ovetande om att hans fartyg nyttjas för smuggling av opium och tröstar sig med whisky. När Allan stänger dörren säger han, (fast detta är minnen från tidigt 70-tal, att Kn H inan han ska somna ska fundera på om skägget ska vara över eller under täcket, och sedan gapskrattar Allan, och så är det någon slags kamp i drömmen, med Milou inblandad, mellan gott och ont. För övrigt uppfanns Kn Hadoc för att ge författaren ett nytt alter-ego efter kriget, ett försupet sjömansfyllo, bortom all räddning, som visar sig besitta en hel del goda och egensinniga krafter, som motpol till den helt menlöse Tintin.

Det finns nog många goda moderater, Kristersson/Santeson och Co är kanske inte ideala, men det var inte Löfven, Persson eller Carlsson heller, men det är uppenbart att Stockholmsmoderaterna helt och hållet seglar sin egen båt, och inte nämnvärt tittar utanför den egna badbaljan. Föreställningen kan börja och samma motsättning som råder nu kommer fortsätta, den mellan stad och land, och det är alltså Stockholms inflyttade lantisar, som är nyckeln, inkl bostadsfrågor. S.W