Seger eller död? Säg nej till krigs- och våldsromantik i den politiska debatten

Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.

Seger eller död. Så ser de två enkla alternativen ut i Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlssons huvud, i alla fall om han får formulera det själv.

Seger eller död. Ord spelar roll. Jag har så svårt för den romantiserande vålds- och krigsretorik som förgiftar det offentliga samtalet.

Hang Mike Pence! skanderade delar av den mobb som stormade den amerikanska folkvalda kongressen för några dagar sedan. Vice-president Mike Pence hade hamnat i onåd hos mobben, eftersom han valde att nonchalera president Donald Trumps anmodan om att vägra acceptera valutgången. Jag skulle vilja skjuta en kula i Nancy Pelosis huvud, i direksänd TV, skrev en nu arresterad man som anlände till Washington beväpnad med ammunitionsband och gevär. En krigsveteran tog sig, iförd skyddsväst, militärhjälm och buntband, ända in i Nancy Pelosis kontor. 

Nätet kokade på sina håll av våldsglorifiering och krigsromantik inför Trump-anhängarnas manifestation i Washington. Ändå tycks så många ha blivit så överraskade av att manifestationen övergick till upplopp och våldshandlingar.

Det oroar mig att många debattörer och skribenter i Sverige ryggmärgsmässigt förminskade det som hände, till exempel genom att sprida konspirationsteorier om att det egentligen var utklädda vänsterextremister (!) som stormade kongressen eller att beskriva mobben som "arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies".

Kommer samma naiva aningslöshet att prägla debatten om eller när vi får en motsvarande utveckling i Sverige? Min erfarenhet är att människor oftast menar det de säger - och det gäller både politiker och deras väljare. Därför blir jag orolig när människor tänker och talar i vålds- och krigstermer. Orden leder tanken.

Läs Christer Nylanders (L) artikel i Aftonbladet i dag. Flirta inte med någon du inte vill bli ihop med, skriver han. Hoppas alla som vill vara vuxna i rummet tar till sig hans rekommendation,

Hedra demokratin - håll SD borta från makten!

I slutet av veckan avslöjade Dagens Nyheter att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Jonas Millard startat ett konto med användarnamnet SinX på nätforumet Flashback. Från detta konto har det under flera år publicerats kvinnoförnedrande inlägg med tips om hur man köper sex utomlands eller hur man kan droga och misshandla kvinnor för att sedan våldta dem. Överhuvudtaget betecknar användarkontot SinX kvinnor som "Sliddjur", "Hyndor" och "Horor".

Jonas Millard påstår att han delar användarkontot SinX med flera andra personer och att han inte själv har skrivit de grövsta inläggen. Dagens Nyheter kan berätta att Jonas Millard använt samma lösenord till detta Flashback-konto som till sitt tidigare arbete som heltidsarvoderat oppositionsråd i Örebro kommun.

Oavsett vilka och hur många av dessa hatfulla och kvinnoföraktande inlägg som Jonas Millard själv skrivit så bär han ett personligt ansvar för att ha låtit kontot finnas kvar och för att ha låtit andra personer utnyttja det genom tillgång till hans lösenord. Men Sverigedemokraternas ledning bryr sig inte. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson säger i stället att han inte ser någon anledning att misstro Jonas Millard och att det inte finns någonting som pekar på att Jonas Millard skulle ha en negativ kvinnosyn. 

Dagens Nyheters avslöjande bekräftar igen det vi redan visste. Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraternas vidriga människosyn skiljer dem från alla anständiga demokratiska partier. Sverigedemokraterna är inte ett parti som bara vill ha "lite mindre invandring". Sverigedemokraterna är den liberala demokratins svurne fiende.

I morgon måndag är det på dagen 100 år sedan riksdagen fattade det principiella beslutet om att införa allmän och lika rösträtt. Det är en stor dag. Det vore tragiskt om den svenska demokratins 100-årsjubileum solkades av att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen och tilldelades en avgörande maktställning i Sveriges riksdag. Låt oss tillsammans hjälpas åt att se till att så inte blir fallet. 

Ödet har utsett oss - Seger eller död! Om SD som regeringsunderlag

Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har på sin Facebook-sida presenterat sin tolkning av läget i Sverige och vad som behöver göras. Nedan följer ett par utdrag. Läses på egen risk.
 
Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. 

Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.

Vi måste vara den skaran nu. Ödet har utsett oss denna gången.

"Ödet har utsett oss denna gången." Ödet? Och visst har Sverige genomlevt många krig. Men vi har faktiskt levt i fred i över 200 år. Denna historiskt långa period av fred ger Sverige en i det närmaste unik ställning i hela Europa.

  
Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt.

Det hemska är inte att Mattias Karlsson skriver det han gör på Facebook. Det hemska är att han uppfattar världen och läget i Sverige precis på det sätt som han skriver.

Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Sverigedemokraterna är inget parti som kan skrattas bort. Deras bisarra våldsretorik och deras tro på ödet är på riktigt. De som avfärdar Sverigedemokraterna som "bara" ett högerpopulistiskt parti som ogillar invandring bör läsa Mattias Karlsson.

Och det är detta parti som en del vill samverka med och göra till ett regeringsunderlag för Alliansen.

Björn Söder har fel - självklart kan du vara både jude och svensk

Sverigedemokraten och tillika riksdagens andre vice talman Björn Söder har hamnat i blåsväder sedan han påstått att judar och samer "inte är svenskar". Påståendet är djupt kränkande mot alla de judar och samer som bor i Sverige och som definierar sig själva som just svenskar. Björn Söder har även tidigare profilerat sig i frågan och antytt att judar måste välja mellan sin judiska eller sin svenska identitet - man kan "inte tillhöra två nationer".

Björn Söder tycks leva på en annan planet. Jag känner många människor som är angelägna om att värna både sin judiska och sin svenska nationalitet - om vi nu ska dela in människor i strikta nationaliteter. Sverigedemokraterna har ju ett närmat tvångsmässigt beteende i att dela in människor i olika nationaliteter eller etniciteter, så låt oss här göra det. De personer jag tänker på firar både Midsommar och Chanukka, de går i synagogan (åtminstone ibland) och firar Nationaldagen. De hissar svenska flaggan och upprätthåller judiska traditioner. De är födda och uppvuxna i Sverige och känner sig som svenskar - och som judar. De har inga som helst problem med att känna sig bekväma i dessa dubbla identiteter. (Motsvarande resonemang kan naturligtvis föras om samer och om tornedalingar och om andra nationella minoriteter i Sverige.)

Men Björn Söder och Sverigedemokraterna har problem med dessa människor. Björn Söder och Sverigedemokraterna har ett ständigt behov av att exkludera: Du är jude - du är inte svensk! Eller som när Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson påstod att Zlatan hade ett "kroppsspråk" och ett språk i allmänhet som indikerade att han inte var "direkt svensk".

Sverigedemokraterna är ett parti som är sprunget ur den nazistiska myllan, ett parti som fortfarande är djupt impregnerat av rasism. Det är i denna rasistiska och exkluderande kontext som Björn Söders uttalanden ska tolkas. Det är detta parti som riskerar att få ett avgörande inflytande över regeringsbildningen efter höstens val. Alla demokratiska partier måste göra sitt yttersta för att motverka en sådan utveckling.

Läs gärna Willy Silbersteins artikel i Aftonbladet: Jo, Björn Söder - jag är både jude och svensk.

Hur klarar SD av att hantera opinionsmotgångar?

I helgens Sifo rasar Sverigedemokraterna från 17.8 till 15.0 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i en Sifo-mätning på ett par års tid. En mätning är ingen mätning, lyder en gammal sanning. Men redan i Demoskops mätning i förra veckan rasade Sverigedemokraterna ner till 15.2 procent, vilket även där var partiets sämsta resultat på flera år. Så någonting är i rörelse.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas tillbakagång. För det första har det skandaltäta partiet under de senaste veckorna drabbats av skandaler även på elitnivå.  Gruppledaren Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, efter att ha publicerat en bild på två ungdomar och helt felaktigt påstått att de vistades illegalt i landet och borde utvisas. Riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet eftersom hon anser att hennes anklagelser om sextrakasserier inte tagits på allvar av partiledningen. Den person som påstås ligga bakom sextrakasserierna har en toppost i partiet.

Jag tror inte att det är skandalerna som orsakat partiets opinionsras, mer än möjligen på marginalen. Men skandalerna är ett tecken på ett parti i obalans.

För det andra är frågor om flykting- och invandringspolitik inte längre lika framträdande på den politiska agendan. Eftersom Sverigedemokraterna fortfarande på många sätt framstår som enfrågeparti försvåras partiets läge när dess enda fråga inte längre dominerar det politiska samtalet. Den förändrade politiska agendan innebär en uppförsbacke för partiet.

För det tredje - och viktigast - handlar det om Moderaternas förflyttning från "nya M" till "classic M". När Fredrik Reinfeldt förde Moderaterna mot mitten för att möjliggöra bildandet av Alliansen kunde Sverigedemokraterna ohotat ta högerflanken i svensk politik i besittning. Nu återtar Moderaterna sin traditionella roll som ett högerflygelparti, och skärper sin politik i frågor om flyktingmottagning, lag och ordning samt det militära försvaret.

Härigenom förändras det politiska landskapet, på ett sätt som till exempel Vänstra Stranden diskuterade igår. Utrymmet för Sverigedemokraterna att växa minskar, i stället väcks frågan om hur mycket partiet kommer att tappa. Den mest intressanta frågan blir hur Sverigedemokraterna internt kommer att förmå hantera motgångar i opinionsutvecklingen.

Sverigedemokraterna är bortskämt med att fördubbla sitt röstetal i val efter val. Någonstans finns det ett tak, och mycket talar för att partiet nu har slagit i det taket. Det finns också ett golv, och på vilken nivå det golvet ligger vet vi inte. Men erfarenheterna säger att högerpopulistiska partier har en tendens till inre person- och fraktionsstrider. Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar har fungerat som en skyddsvall mot sådana strider. På samma sätt som Moderaternas medlemskader accepterade Fredrik Reinfeldts mittensväng så länge den var framgångsrik, har Sverigedemokraterna tack vare sina framgångar kunnat enas kring en samlad partiledning.

Vi ska inte ropa hej. En mätning är ingen mätning. Två mätningar gör ingen trend. Men nu får Sverigedemokraterna bekänna färg och för första gången jobba i politisk motvind. Det ska bli spännande att se hur de förmår klara av den uppgiften.

Mattias Karlssons (SD) uthängning av och osanningar om afghanska ungdomar

Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har på Facebook publicerat en bild på två ungdomar vilka han beskriver som "invandrare som vistats här illegalt och som borde utvisas". Mattias Karlsson rasar över att en polis låtit sig fotograferas tillsammans med ungdomarna, vilka han jämför med Rakhmat Akilov som är misstänkt för terrordådet på Drottninggatan tidigare i år.

Men Mattias Karlsson far med osanning. De båda ungdomarna, 17-åriga Fatemeh Khavari och 18-årige Amir Nabizadeh, har uppehållstillstånd och vistas inte alls illegalt i landet. Fatemeh Khavari har permanent uppehållstillstånd och Amir Nabizadeh har uppehållstillstånd med flyktingstatus. Fatemeh bor i Stockholm och är talesperson för protesten mot utvisningarna till Afghanistan. Amir bor i Dingle och är också aktiv i protestaktionen.

Jag antar att det är en reptilhjärnan som slår till när Mattias Karlsson ser två afghanska ungdomar på en bild. Genast antar han att de vistas illegalt i landet, särskilt med tanke på att de protesterar mot utvisningarna.

Mattias Karlsson är nu polisanmäld för förtal, och har plockat bort texten från sin Facebook-sida. I en förklaring till varför han felaktigt pekade ut Fatemeh och Amir som illegalt vistandes i Sverige staplar han bortförklaringar på varandra. I stället för att säga "Jag gjorde fel. Ansvaret är mitt. Jag ber om ursäkt" så vecklar han in sig i resonemang om att han "fått uppgiften från en källa som jag bedömde som trovärdig", att han "beklagar" om någon person med uppehållstillstånd "känt sig illa till mods" och att han var så "frustrerad" när han skrev. Ack ja. Att be om ursäkt är uppenbart inte lätt.

Jag noterar också att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Kent Ekeroth på sin Facebook-sida använder nazisternas språkbruk och talar om "förrädarna" i det europeiska etablissemanget som bidragit till en ökad invandring till Europa. Tankarna går osökt till Niklas Orrenius utmärkta artikel i Dagens Nyheter om beröringspunkter mellan Sverigedemokrater och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Läs den, om ni inte redan har gjort det.

Det är med detta parti - impregnerat av rasism och främlingsfientlighet - som Moderaterna och Ulf Kristersson vill samarbeta och göra sig beroende av i regeringsställning. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det.

Richard Jomshof (SD): "Nej jag tycker inte att han är svensk"

Du är inte välkommen i Sverige, twittrade Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof på själva Midsommarafton om Kahin Ahmed som är lokalpolitiker för Moderaterna. Kahin Ahmed har bott i Sverige i 26 år, är svensk medborgare, jobbar och betalar skatt och representerar Moderaterna i politiken. Men svensk är han inte, enligt Richard Jomshof.

Bakgrunden till Jomshofs påstående att Kahin Ahmed inte är en riktig svensk är en artikel där Ahmed, som är lokalpolitiker för Moderaterna i Kista/Rinkeby, anser att Politikerveckan i Järva inte borde bjudit in Sverigedemokraterna till sitt arrangemang. Ahmeds argument är att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och att inbjudan riskerar att bidra till en legitimering av rasistiska partier. Artikeln var rubriksatt till "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson".

Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är rätt eller fel att i olika sammanhang bjuda in Sverigedemokraterna. Men Kahin Ahmeds kritik riktades mot ett politiskt parti och dess representanter. Richard Jomshof pekar ut en enskild individ - Kahin Ahmed - och säger att han inte är "svensk". 

Jomshof menar att det är Kahin Ahmeds åsikter som gör honom osvensk, att Ahmed inte förstår hur svensk demokrati fungerar. På Dagens Nyheters fråga om en person som var född i Sverige hade uttryckt samma åsikt som Ahmed inte heller skulle vara "svensk" väljer Jomshof att inte ge något svar. 

Sverigedemokraterna är besatta av svenskheten. Tidigare har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson vecklat in sig i oklarheter om Zlatan är en riktig svensk, och om Zlatans kroppsspråk var svenskt eller inte. Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare Björn Söder försökte reda ut om det var möjligt att vara same eller jude och ändå vara en riktig svensk.

Det är till detta parti som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat dörren för samarbete. Jag skulle gärna veta om Richard Jomshofs avfärdande av Anna Kinberg Batras partikamrat som "icke-svensk" får henne att ompröva sitt ställningstagande.

Lögner och antisemitiska tankefigurer. Nej, SD är inget "vanligt" parti

Nej, Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti. Knappt har vi hämtat oss från Egor Putilov-affären, där en anställd person på partiets riksdagskansli avslöjades som en säkerhetsrisk efter att  ha använt sig av falska identiteter och genomfört en suspekt fastighetsaffär med en rysk affärsman, förrän det är dags igen. Nu är det riksdagsledamoten Anna Hagwall (SD) som i uttalanden till Aftonbladet angående en riksdagsmotion hon skrivit vill ta bort presstödet till landets lokaltidningar och se att programutbudet i SVT blir som "på 50-60-talet". Låt de små Bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera mer än fem procent av media, skriver Anna Hagwall i ett mejl till Aftonbladet.

Anna Hagwalls motion och uttalanden är häpnadsväckande, till och med för att komma från en Sverigedemokratisk riksdagsledamot. I motionen skriver hon till exempel att "Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare". Påståendet är felaktigt, för att inte säga absurt. Visst finns det skäl att diskutera ägarkoncentration i medievärlden. Men då bör det ske utifrån en saklig grund, och inte utifrån fantasiuppgifter. Och Bonniersfären äger inga små tidningar i landsorten alls. Läs gärna Martin Jönssons krönika i DN om hur ägarbilden i svenska medier egentligen ser ut.  

Vad värre är innehåller Anna Hagwalls uttalanden också stråk av grov antisemitism. Genom att associera Bonniers med etnicitet och ägarkoncentration knyter hon an till en klassisk antisemitisk tankefigur om den "judiska mediemakten". 

Och vad är en "etnisk grupp" som inte ska få kontrollera mer än fem procent av media? Räknas svenskar som en etnisk grupp?

Det är heller inte första gången som Anna Hagwall sprider smaklösa uttalanden omkring sig. I en radiointervju i P4 Dalarna sommaren 2014 inför det kommande riksdagsvalet påstod hon att misshandlade hade ett eget ansvar att lämna sina män: "Det är ingen som tvingar en kvinna att stanna kvar i en sådan relation. Det är upp till henne. (...) Varför stannar hon kvar? I dag måste man inte bo med en man som är våldsam. Varför väljer man en sådan partner?"

Redan igår kväll tog Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson avstånd från Anna Hagwalls motion och uttalanden. Det är bra. Men det är heller ingen slump att denna typ av uttalanden kommer från framträdande politiker inom just Sverigedemokraterna. Det är inte särskilt länge sedan partiets dåvarande partisekreterare och tillika vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara jude och samtidigt vara svensk.

Sverigedemokraterna - regeringsunderlaget från avgrunden, som jag snappade upp någonstans i mediebruset i morse. Hur länge ska Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor tillåtas ducka i frågan om de är villiga att bilda en minoritetsregering som för sin överlevnad är beroende av ett aktivt stöd från detta avgrundsparti?

Uppdaterat torsdag kl 22.30: Som om det inte var nog presenterar sajten "Inte rasist, men..." i kväll en film där partiets ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedt gapflabbar åt ett skämt där hans nazistiska arbetskamrater sparkar på ett får samtidigt som de skriker "Die Juden". Filmen är riktigt osmaklig. Jag har verkligen svårt att se några andra partiföreträdare än Sverigedemokraterna gapskratta åt denna typ av skämt om nazister och judar. De nazistiska rötterna tycks sitta mycket djupare i Sverigedemokraterna än vad ens jag hade föreställt mig.

Dessutom berättar Dagens Nyheter i kväll att Jan Björklund vill bilda en blocköverskridande regering, om Alliansen förlorar valet. Den borgerliga oenigheten i regeringsfrågan blir allt större. Däremot framstår det - dessbättre - nu som klart att allianspartierna inte kommer att försöka bilda regering med aktivt SD-stöd om de rödgröna blir större i valet 2018. Regeringsfrågan blir sannolikt ett av de mer intressanta ämnena i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda.

Dessutom har

Striden i SD. Högt vatten när olika partigrupperingar börjar polisanmäla varandra

Uppdaterat 21 april kl 20.45. I kväll avslöjade Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson att medlemsutskottet förordat att ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. På måndag förväntas partistyrelsen fatta det formella beslutet. Därmed är tappen ur tunnan. Den maktkamp inom Sverigedemokraterna som jag analyserar nedan kommer att ta sig allt mer turbulenta former, och hur det kommer att sluta är ytterst svårt att bedöma.

*

De interna partistriderna i Sverigedemokraterna eskalerar. Inom kort förväntas besked om huruvida ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. Igår avslöjades att William Hahne i sin tur har polisanmält förra ordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad Maria Danielsson. Anmälan avser att Maria Danielsson skulle ha använt partidistriktets pengar till "privat konsumtion och andra orättfärdiga utgifter", till exempel betalning av personliga parkeringsböter, flera inköp på Systembolaget, matinköp och kontantuttag. Maria Danielsson bestrider anklagelserna och uppger att samtliga utgifter gjorts för partiändamål.

Vi vet att politiska skandaler sällan gör några avtryck i väljaropinionen. Tidigare skandaler kring Sverigedemokraterna har heller inte försvagat partiet, snarare tvärtom. Vid tidigare skandaltillfällen har partiet också kunnat skylla ifrån sig - på media, på andra politiska partier, på sina politiska motståndare. Järnrörsmännen beväpnade sig med järnrör i självförsvar. Media granskar Sverigedemokraterna hårdare än andra partier. Sverigedemokraternas politiska fiender beljuger och smutskastar partier. Uppfinningsrikedomen har varit stor.

Men denna gång är det annorlunda. I den strid vi nu ser mellan Sverigedemokraternas partiledning och ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand och William Hahne finns det nämligen ingen annan att skylla på. Det kan knappast vara mediernas, övriga politiska partiers eller Sverigedemokraternas politiska fienders fel att ungdomsförbundets frontalgestalter står inför uteslutningshot eller att tidigare ordföranden i Stockholm polisanmäls utifrån påstådda ekonomiska oegentligheter.

När olika politiska grupperingar i ett parti börjar polisanmäla varandra är det högt vatten. Oavsett vad som ligger bakom denna anmälan tror jag den nu pågående striden - åtminstone på kort sikt - skadar partier med än vad tidigare skandaler har gjort. Inte på så sätt att denna skandal gör några omedelbara avtryck i väljaropinionen. Men den försvårar för partiet att spela martyrrollen och den splittrar partiet.

Partiledningen ser denna striden som en nödvändig besk medicin. I förlängningen skall den leda till att de oönskade elementen i partiet utesluts eller pacificeras och att det som nu sker på sikt därför stärker partiet och bilden av ett parti som det är möjligt att samarbeta med. Det är svårbedömt vilket fog partiledningen har för sin optimism i denna fråga.

Sverigedemokraterna utan Jimmie Åkesson

I dag meddelade Sverigedemokraterna att dess partiledare Jimmie Åkesson är fortsatt sjukskriven fram till den 31 mars. Beskedet ger ingen vägledning huruvida Jimmie Åkesson kommer tillbaka som partiledare.

De senaste åtta veckorna har varit turbulenta för Sverigedemokraterna. Partiet överraskade de flesta bedömare med att bryta praxis och fälla regeringens budgetförslag i riksdagen och därigenom utlösa en regeringskris och närapå nyval. Sverigedemokraterna förklarade i samband med omröstningen att partiet fortsättningsvis skulle fälla varje budgetförslag som inte innebar en minskad invandring. Genom agerandet i budgetfrågan avbröts partiets "normaliseringsprocess". Partiets tidigare strävan att bli en tänkbar samarbetspartner för övriga partier tycks nu ha ersatts av en strävan att framstå som det enda oppositionspartiet. Genom Decemberöverenskommelsen har partiet politiskt marginaliserats och tröskeln för övriga partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen har höjts ytterligare.

Till turbulensen kring Sverigedemokraterna hör Björn Söders mångordiga och tvetydiga uttalanden om huruvida det går att vara same eller jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014, den offentliga striden mellan Björn Söder och Richard Jomshof om posten som partisekreterare samt de pågående spekulationerna om huruvida Björn Söder tänker närma sig SDU:s mer radikalt nationalistiska linje och liera sig med William Hahne i kampen om ordförandeskapet för Sverigedemokraterna i Stockholm.

Det går inte att med säkerhet säga om denna utveckling hänger samman med att Jimmie Åkessons sjukskrivning. Men Mattias Karlsson har hittills knappast imponerat i sin gärning som vikarierande partiledare. Högtravande Facebook-uppdateringar med Heidenstam-citat i kombination med en hastigt inställt prestigefylld pressträff med riksdagsjournalisterna (på grund av att Mattias Karlsson plötsligt blev upptagen med att flytta) och ett uppmärksammat uteblivande från omröstningen i riksdagen om Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot regeringen (på grund av att Mattias Karlsson inte hade någon reservstrategi för att ta sig till Stockholm när flyget visade sig vara försenat) ger en bild av amatörism i sättet att sköta partiledaruppdraget.

Allvarligare för partiet och Mattias Karlsson är att de interna motsättningarna inom Sverigedemokraternas ledarskap nu nått offentlighetens ljus. Sprickan fanns där redan under Jimmie Åkessons tid, men Åkesson lyckades hantera motsättningarna på ett sätt som gjorde dem mindre synliga än vad som nu är fallet.

Svensk politik är känd för att endast ha små partiledareffekter. Väljarna röstar i huvudsak på parti och inte på person eller partiledare. Den sanningen gäller även Sverigedemokraterna. Partiets ställning i väljaropinionen har heller inte försvagats sedan Mattias Karlsson tog över. Men en partiledare skall inte bara attrahera väljare till partiet. En partiledare skall också leda och samla sitt parti. Om partiledaren misslyckas med den uppgiften hotar partisplittring och i förlängningen väljarflykt. Det är ännu oklart huruvida Mattias Karlsson har den kompetensen.

De senaste åren har Sverigedemokraterna vuxit i opinion och röstetal. Samtidigt har partiet utestängts från politiskt inflytande, särskilt i den enda fråga partiet egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringspolitiken. Partiets utanförskap har genom Decemberöverenskommelsen ytterligare förstärkts. Förutsättningarna för Sverigedemokraternas ledarskap att hålla samman partiet påverkas av hur tålmodiga partiets medlemmar och sympatisörer är. Hur länge nöjer sig medlemmar och sympatisörer med höga opinionssiffror och röstetal, när dessa framgångar inte på något sätt följs av politiskt inflytande i invandringspolitiken?

Sverigedemokraterna och yrkandet om misstroendeförklaring

I dag avslog riksdagen som väntat Sverigedemokraternas yrkande om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Omröstningen blev odramatisk - yrkandet stöddes endast av 45 ledamöter. Om omröstningen genomförts med slutna sedlar hade det kunnat uppstå en viss spänning om huruvida några enstaka moderater skulle ta tillfället i akt och under anonymitetens slöja markera missnöje med Decemberöverenskommelsen och stödja kravet på misstroendeförklaring. Men omröstning med slutna sedlar får enligt Riksdagsordningen endast äga rum i samband med val till olika uppdrag, inte i andra omröstningar.

Omröstningen blev än mer avslagen genom att Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson inte ens fanns på plats i riksdagen och därför inte kunde rösta. Förklaringen till frånvaron var ett försenat flyg. Jag har svårt att se att någon annan partiledare skulle missa en så här viktig omröstning på grund av krångel i flygtrafiken. Det gäller att visa riksdagen respekt, och då får man ha marginaler i sin reseplanering. Jag tror inte Jimmie Åkesson hade uteblivit åberopande försenande flyg. Det är heller inte så länge sedan Mattias Karlsson i hast ställde in en pressträff med riksdagsjournalisterna med motiveringen att han höll på att flytta.

Genom att bryta praxis och aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag i höstas avbröts Sverigedemokraternas långsiktiga och målmedvetna väg mot normalisering. Nu framstår partiet ett stök och bök-parti, ett parti som använder parlamentet som en tribun för att skaffa sig själv maximal uppmärksamhet. Orsaken ligger i att Sverigedemokraterna känner stark frustration över att man trots valframgångar och vågmästarställning misslyckats kapitalt med att få inflytande i den enda politiska fråga men egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringsfrågan.

Expressen rapporterar om en maktstrid inom Sverigedemokraterna. Som så ofta när det handlar om anonyma källor är det svårt att bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det vi vet är att Björn Söder gärna hade suttit kvar som partisekreterare, men att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof säger nej. Björn Söder har genom sina många kontroversiella uttalanden - inte minst när han vecklar in sig resonemang om huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk (vilket för övrigt gav honom en vanhedrande sjätteplats på Simon Wiesenthal Centrets lista över de tio värsta antisemitiska incidenterna i världen under 2014) - på allvar börjat bli en belastning för sitt eget parti. Det är heller inte ett gott tecken när en partiledare i sitt partis egen tidning tvingas till långa "klarlägganden" i syfte att bevisa att allt är frid och fröjd i partiet.

Det finns de som hoppas på att Sverigedemokraterna kommer att gå samma öde till mötes som Ny Demokrati - det vill säga falla samman på grund av inkompetens och inre motsättningar. Det är nog att hoppas på för mycket. Men en sak är klar - osäkerheten kring partiledningens enighet och om partiets framtida ledarskap har inte på länge varit så stor som nu.

Hur skall vi tolka de senaste dagarnas turbulens inom Sverigedemokraterna?

De senaste dagarna har präglats av turbulens kring Sverigedemokraternas syn på folk, nationer och svenskhet. Sverigedemokraten Kent Ekeroth har motionerat i riksdagen om att Kriminalvården skall börja registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas partisekreterare och tillika riksdagens vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara same eller jude och samtidigt vara svensk. Björn Söders uttalande fick Vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca att bryta riksdagens praxis genom att vägra inleda sitt anförande i riksdagen med sedvanliga "Herr talman", när Söder satt ordförande. Du är inte min talman, sade hon och fortsatte sitt anförande.

Kent Ekeroths och Björn Söders förslag och uttalanden innebär ingen avvikelse från Sverigedemokraternas officiella politik. Däremot har ljuset nu hamnat på andra delar av partiets politik än partiets profilfrågor minskad invandring, bättre levnadsvillkor för pensionärerna och mer lag och ordning. Jag har mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle vinna något på denna förskjutning. Ju mer Björn Söder försöker förklara hur han egentligen menar kring judar, samer och svenskar, desto mer oseriöst och irrelevant framstår partiet. Det måste vara bistert för Sverigedemokraterna att svenska ikoner som Börje Salming och Ulf Lundell ruskar på huvudet och mer eller mindre idiotförklarar partiets partisekreterare Björn Söder.

Frågan är om de senaste dagarnas turbulens är en tillfällighet eller en del i ett större mönster? Aftonbladets Martin Aagård hävdar att Sverigedemokraterna efter Jimmie Åkessons sjukskrivning passat på att förändra sitt språkbruk. De talar nu mindre, menar Aagård, om ”minoritet” eller ”etnisk grupp” och i stället mer om "nation” och "folk".

Jag vet inte om Aagårds uppgifter stämmer. Men vi var många som blev förvånade när Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson sjukskriven, valde att utlösa regeringskris och i förlängningen extra val genom att rösta för allianspartiernas budgetförslag i riksdagen. Och i dag uteblev Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson hastigt och lustigt från en pressträff med riksdagsjournalisterna, eftersom han var upptagen med "att flytta". I stället kom Richard Jomshof. Sverigedemokraterna är sannerligen inget vanligt parti. Kan någon tänka sig att Jan Björklund eller Annie Lööf plötsligt skulle utebli från en pressträff med motivet att de var upptagna med att flytta? Mattias Karlssons politiska profil ligger närmare Björn Söders, och det hörs rykten om att det var en hastigt utvecklad rysk snuva som medförde att den något mer sakpolitiskt profilerade Richard Jomshof fick ta steget fram och städa upp efter Björn Söder.

Många rykten går det om Sverigedemokraterna, de flesta sannolikt felaktiga. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier i det att journalister och politiska bedömare har betydligt mindre insyn i partiets interna processer än vad man har i övriga partier. Skälet till det är enkelt. Journalister och politiska bedömare är inte Sverigedemokrater och har heller nästan inga vänner som är aktiva inom partiet. Det finns inte så många personliga kontakter att ringa för att stämma av uppgifter och få insyn. Visst läcks det en hel del från Sverigedemokraterna, men dessa läckor har oftast en politisk agenda och informationen måste därför behandlas annorlunda än information som fås genom sociala kontaktnät.

I dagens mätning från Novus går Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt framåt. Mätningen är gjord efter att Sverigedemokraterna utlöste regeringskrisen, men före de senaste dagarnas spinn kring Sverigedemokraternas syn på samer, judar och svenskar. Det blir intressant att följa om Sverigedemokraterna är på väg att byta kostym, eller om de senaste dagarnas turbulens endast varit en tillfällighet.

Kasselstrand vann maktkampen inom SDU. Spänningen gentemot SD kvarstår

I dag avgjordes den dramatiska ordförandestriden i Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU. Efter en lång debatt besegrade sittande ordförande Gustav Kasselstrand utmanaren Henrik Vinge med röstsiffrorna 31-25.

Gustav Kasselstrand hade nominerats till omval av en enhällig valberedning. Omröstningen blev ändå ganska jämn eftersom den ideologiska spänning som råder mellan ungdomsförbundet SDU och moderpartiet SD även återfinns inom SDU. Sverigedemokraternas partiledning har under flera år sett med ogillande på SDU:s och Gustav Kasselstrands mer radikala nationalistiska profil. Henrik Vinge arbetar som pressekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och i dennes frånvaro åt vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Redan vid 2012 års kongress utmanades Gustav Kasselstrand, den gången av nuvarande riksdagsledamoten Paula Bieler som även hon ansågs stå partiledningen nära. Kasselstrand segrade då enkelt med röstsiffrorna 39-10.

Det är mycket vanligt att ungdomsförbund är mer ideologiskt radikala än sina moderpartier. Men när det gäller Sverigedemokraterna - som har rötter i nazistiska kretsar - blir förstås utrymmet för ideologiska högeravvikelser mindre och mer kontroversiellt.

SDU och Kasselstrand representerar en mer renodlad och radikal nationalism, där det är viktigt att varje "folk" har rätt till nationellt självbestämmande. Så betonar till exempel SDU det palestinska folkets rätt till en egen stat mycket starkare än vad moderförbundet SD gör.

Det är ingen slump att SDU:s idéprogram har namnet "Nationen framför allt". I SDU:s idéprogram förekommer olika böjningsformer av ordet "nation" 58 gånger, medan ordet "demokrati" inte förekommer en enda gång.

Sverigedemokraternas partiledning hade välkomnat ett maktskifte inom SDU. Å andra sidan är det svårt att veta vad hur alla de SDU-medlemmar som stöttat Kasselstrand skulle ha reagerat inför vad de uppfattat som en kupp initierad av partiledningen. Risken vore stor att många unga Sverigedemokrater åtminstone tillfälligt hade demobiliserats eller sett sig om efter andra tillhörigheter på högerkanten.

Vad händer inom Sverigedemokraterna?

I en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter i dag antyder Sverigedemokraternas tillförordnade partiledare Mattias Karlsson att han kan tänka sig att ta över partiordförandeskapet efter Jimmie Åkesson. Är det så att andra bedömer att det bästa för partiet är att jag är partiledare så får jag väl ta mig en funderare på det, säger han. Mattias Karlsson lägger i intervjun också ut texten om Jimmie Åkessons hälsotillstånd före sjukskrivningen, till exempel att Jimmie Åkesson efter sin sista partiledardebatt i riskdagen ringde upp Mattias Karlsson och berättade att han drabbats av minnesluckor: Han hade ett svagt minne av att han varit där, men han kom inte ihåg vad han gjorde där.
Mattias Karlssons uttalanden är förvånande. Det är ovanligt att en ledande SD-representant så detaljerat uttalar sig om Jimmie Åkessons hälsotillstånd. Partiet har tidigare intagit en återhållsam profil i frågan. Det är också ovanligt att en ledande politiker så tydligt uttalar sig positivt om att bli partiledare när innevarande partiledare inte på något sätt aviserat sin avgång. Särskilt märkligt blir uttalandet med tanke på att Jimmie Åkesson är sjukskriven och partiet i detta skede inte har något att vinna på en diskussion om huruvida han verkligen förmår komma tillbaka.
Det finns åtminstone tre möjliga tolkningar av att Mattias Karlsson valde att uttala sig på det sätt han gjorde. För det första kan uttalandena helt enkelt bero på att han är ovan vid sin position. Mattias Karlsson har visserligen lång politisk erfarenhet som en av de tunga krafterna inom Sverigedemokraternas partiledning. Men uppdraget som tillförordnad partiledare är nytt, och kanske pratade han bara på utan att inse vilka spekulationer hans uttalanden oundvikligen skulle leda till.

För det andra kan uttalandena vara ett uttryck för att Sverigedemokraternas partiledning vill förvarna de svenska väljarna om att Jimmie Åkessons frånvaro från politiken kan bli betydligt längre än vad som hittills har meddelats, och att det är osäkert om huruvida han kommer tillbaka överhuvudtaget. Mattias Karlsson positiva svar på frågan om att bli partiledare skulle då vara ett sätt att lugna medlemmar och väljare med att det finns en kontinuitet i ledarskapet och minimera risken för partistrider.

För det tredje kan uttalandena vara ett sätt för Mattias Karlsson att positionera sig själv i maktspelet inom Sverigedemokraterna. Hittills har det inte synts några starka indikationer på att ett sådant maktspel inom partiet. Men Jimmie Åkessons frånvaro kan öppna locket för konflikter som tidigare inte varit skönjbara.

I en intervju i Ekot i eftermiddags gör Mattias Karlsson sitt bästa för att rulla tillbaka processen. Han säger där att de positiva uttalandena om att bli partiledare enbart skall ses som ett uttryck för lojalitet med partiet. Men skadan är redan skedd. Om det verkligen var så att Mattias Karlsson inte insåg hur hans uttalanden skulle uppfattas så är det ett svaghetstecken i hans sätt att leda partiet.

Mattias Karlsson brukar beskrivas som Sverigedemokraternas chefsideolog. Det jag läst och hört av honom stärker den bilden. Skulle han komma att efterträda Jimmie Åkesson får Sverigedemokraterna en partiledare med starkare fäste i en nationalistisk ideologi, och mindre benägenhet för den populistiska retorik som ofta präglar Åkessons framträdanden.

Jag kommenterar frågan för bl a TT och SVT Rapport.

Om svenskhet

Svenskhet handlar om grundläggande värderingar, sade Mattias Karlsson, huvudförfattare till Sverigedemokraternas principprogram, i P1 Morgon tidigare i dag. Som ett exempel på sådana grundläggande värderingar lyfte Mattias Karlsson fram att "vi inte slår våra barn".

Exemplet visar på det absurda i Sverigedemokraternas strävan att definiera "svenskhet". Fram till 1960-talet var det utomordentligt vanligt att svenska föräldrar slog sina barn. Innebär det att svenskarna fram till 1960-talet var ett osvenskt folk, eller åtminstone ett folk som betedde sig osvenskt? Eller är svenskhet något som är väldigt tidsbundet, något som är knutet till hur det är just nu? Om svenskarna skulle börja slå sina barn igen, skulle de då åter bete sig osvenskt eller skulle Sverigedemokraterna då definierna om vad det innebar att vara svensk? Många frågor blir det.

Min uppfattning är följande. Svensk är ingenting man kan "vara". Man kan vara svensk medborgare - det är oproblematiskt. Man kan känna sig som svensk, identifiera sig som svensk. Man kan kunna prata svenska.  Vissa värderingar och livsstilar är mer utbredda i Sverige och det finns traditioner (sill till midsommar, luciatåg, snus etc) som inte finns i andra länder än i Sverige. Allt detta är också oproblematiskt.

Problemet uppstår först när man som Sverigedemokraterna vill kunna dela in människor i grupper som "är" respektive inte "är" svenskar. Jag undrar i så fall om "svensk" är ett absolut eller ett relativt begrepp - det vill säga är svensk något man är eller inte är, eller kan man vara mer eller mindre svensk? Och hur skall enskilda komponenter i svenskheten viktas mot varandra? Hur ser vi till exempel på en svensk medborgare, född och uppvuxen i Sverige av svenska föräldrar, men som vill avskaffa förbudet att aga barn, tränger sig i köer och gärna avstår sillen på Midsommarafton - är det egentligen en riktig svensk?

Låt Sverige vara en stat och ett territorium, svensk ett medborgarskap, svenska ett språk och svenskhet i övrigt en identitet, en historia och en kulturyttring. Allt därutöver är onödigt och bidrar bara till förvirring eller till att skapa en falsk motsättning mellan vi och dom.

Norska högerpopulister gör självkritik. Jimmie Åkesson tiger.

Uppdatering längst ned i posten! (2/8 kl 21.50)

Ordföranden för det norska Fremskrittspartiet, Siv Jensen, är självkritisk till hur hon och hennes parti agerat i debatten om invandring och muslimer. Till Verdens Gang säger Siv Jensen att hon ångrar enskilda uttryck som använt och att hon som en konsekvens av terrordåden i Norge kommer att ändra sin framtoning i debatten: Ja, jag tror att vi redan har ändrat vårt sätt och vi kommer aldrig att bli desamma igen.

Även lokala företrädare för Fremskrittspartiet är öppet självkritiska. Partiets tidigare ordförande i Oslo, Svenn Kristiansen, säger att han aldrig mer kommer att använda begreppet "snikislamisering" som länge varit en del av Fremskrittspartiets retorik. Partiets ordförande i Askøy, Knut Hanselmann, säger att språkbruket nu måste bli helt annorlunda och mer sakligt. Han menar att det är fel att fokusera så mycket på kultur: Vi bør fokusere på ting som at kommunene ikke har kapasitet til å ta imot flere når det gjelder mottaksapparat, integrering, barnevern og lignende. Det kan vi ha en saklig og grei diskusjon rundt, i motsetning til å snakke om kultur og at samfunnet blir revet i filler.

Det är positivt att ledande företrädare för norska Fremskrittspartiet inte likt strutsen stoppar huvudet i sanden utan står upp och förklarar sig villigt att ta sin del av ansvaret för det inträffade. Vad gör då Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson? I Studio Ett i dag hade han möjlighet att knyta an till sin partifrände Siv Jensens ödmjuka inställning och även han gå i spetsen för en mer hyfsad svensk debatt i dessa frågor. Men icke. Jimmie Åkesson fann inte skäl att utöva någon som helst självkritik och kunde inte på något sätt förstå varför just hans parti pekades ut i detta sammanhang. Att just hans parti pekades ut av Anders Behring Breivik själv som ljuset i det svenska mörkret kunde annars kanske ha varit skäl nog till ett uns eftertanke.

Ord spelar roll - ett vulgärt språkbruk främjar en vulgär politik. Ett våldsromantiskt språkbruk sänker tröskeln till våldsanvändning. Ett främlingsfientligt språkbruk ökar risken för fientliga handlingar mot de som uppfattas som eller utpekas som främlingar/främmande. Därför är det positivt om främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna förändrar sitt språkbruk och t ex inte länge föraktfullt benämner invandrare som "kulturberikare" vilket tidigare ofta förekommit.

I andra sammanhang har jag stött på argumentet att det inte spelar någon roll vad Sverigedemokraterna säger, för partiet är lika främlingsfientligt vilken retorik de än använder. Men det är ett konstigt sätt att argumentera. Man kan inte påstå att ord spelar roll och samtidigt påstå att det inte har någon betydelse vilka ord Sverigedemokraterna använder.

Om ordets betydelse i politiken, läs gärna Vänstra stranden, samt Ola Larsmos och Lena Sundströms artiklar i Dagens Nyheter.

*

Uppdatering: Flera läsare har påpekat att ordföranden för Dansk Folkeparti, Pia Kjaersgaard, blivit oerhört provocerad av Siv Jensens självkritik. Pia Kjaersgaard säger att Siv Jensen låter gärningsmannen vinna genom att tona ned sin islamfientliga retorik och att Siv Jensen framstår som att hon "saknar ryggrad".

I SVT Aktuellt i kväll medverkade Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Mattias Karlsson. Han såg inga skäl att idka självkritik, och när han konfronterades med partibrodern Kent Ekeroths uttalanden om ett 1 400 år långt krig mellan västerlandet och islam kommenterade han det med att Ekeroth hade ett sinne för det dramatiska och att Ekeroths uttalanden inte stod för partilinjen. Ändå visade SVT Aktuellts bilder hur Jimmie Åkesson ställde sig upp och applåderade just Ekeroths uttalande.

Åkesson får nu bekänna färg. Vill han hålla fast vid den vulgära retoriken om islam och massinvandring, uppmuntra sina kärntrupper och därigenom liera sig med Pia Kjaersgaard i Danmark? Eller vill han fortsätta transformera partiet för att därigenom sänka tröskeln för nya väljargrupper att rösta på partiet samt för andra partier att i någon mening samverka med partiet? I så fall bör han gå Siv Jensens väg.