Cecilia Wikström är en av mina favoritpolitiker på den borgerliga sidan. Principfast, engagerad och med en värdegrund som jag i flera väsentliga avseenden delar. Därför tycker jag det är tråkigt att hon inte kommer att finnas kvar som förstanamn på Liberalernas lista till EU-valet. Jag tror också att hon hade varit en stor tillgång för Liberalerna i den stundande valkampanjen.
Men såsom situationen utvecklade sig blev Cecilia Wikströms position omöjlig. Det vore mycket svårt att på ett trovärdigt sätt argumentera för lämpligheten i att kombinera heltidsuppdraget som Europaparlamentsledamot med de tunga och tidskrävande styrelseuppdrag som Cecilia Wikström nu valde att hålla fast vid. Det vilar ett mycket tungt ansvar på Liberalernas valberedning som känt till Cecilia Wikströms uppdrag, men först nu - när mediestormen briserat - reagerat. Sent ska syndaren vakna.
Liberalernas och Jan Björklunds bekymmer stannar ju inte vid avlägsnandet av Cecilia Wikström. Partiets riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl har tagit en så kallad "timeout" (ett hitte på-begrepp i politiken, om ni frågar mig). Än så länge vägrar hon lämna sin riksdagsplats, trots att hennes eget partidistrikt och Liberalernas partiledning uppmanat henne till det efter avslöjandena om hennes märkliga bostadsaffärer. Vi får väl se om hon efterlever partiets uppmaningar, eller om hon i stället väljer att stanna kvar i riksdagen som politisk vilde.
Kring allt detta kretsar frågan om vem som ska efterträda Jan Björklund som partiledare för sargade och splittrade Liberalerna. I olika medier lyfts Nyamko Sabuni fram som en stark kandidat. Men hittills har hon - vad jag har kunnat se - bara lyfts fram av personer som tillhör den minoritet i partiet som ville att Liberalerna skulle släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning.
Nyamko Sabuni har varit mycket tydlig med att hon vill börja föra samtal med Sverigedemokraterna i viktiga politiska frågor (bortsett från invandringspolitiken). Jag tror att den inställningen kommer att ligga henne starkt i fatet när Liberalerna senare i år ska välja en ny partiledare.
Jag hade verkligen önskat Jan Björklund ett bättre slut på sin tid som partiledare. Men som min vän Klas Corbelius undrade tidigare i dag: Kanske blir det Jan Björklund som toppar Liberalernas lista i valet till Europaparlamentet? Eller varför inte Nyamko Sabuni?
Visar inlägg med etikett Politiska skandaler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Politiska skandaler. Visa alla inlägg
2015-04-21
Striden i SD. Högt vatten när olika partigrupperingar börjar polisanmäla varandra
Uppdaterat 21 april kl 20.45. I kväll avslöjade Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson att medlemsutskottet förordat att ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. På måndag förväntas partistyrelsen fatta det formella beslutet. Därmed är tappen ur tunnan. Den maktkamp inom Sverigedemokraterna som jag analyserar nedan kommer att ta sig allt mer turbulenta former, och hur det kommer att sluta är ytterst svårt att bedöma.
Vi vet att politiska skandaler sällan gör några avtryck i väljaropinionen. Tidigare skandaler kring Sverigedemokraterna har heller inte försvagat partiet, snarare tvärtom. Vid tidigare skandaltillfällen har partiet också kunnat skylla ifrån sig - på media, på andra politiska partier, på sina politiska motståndare. Järnrörsmännen beväpnade sig med järnrör i självförsvar. Media granskar Sverigedemokraterna hårdare än andra partier. Sverigedemokraternas politiska fiender beljuger och smutskastar partier. Uppfinningsrikedomen har varit stor.
Men denna gång är det annorlunda. I den strid vi nu ser mellan Sverigedemokraternas partiledning och ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand och William Hahne finns det nämligen ingen annan att skylla på. Det kan knappast vara mediernas, övriga politiska partiers eller Sverigedemokraternas politiska fienders fel att ungdomsförbundets frontalgestalter står inför uteslutningshot eller att tidigare ordföranden i Stockholm polisanmäls utifrån påstådda ekonomiska oegentligheter.
När olika politiska grupperingar i ett parti börjar polisanmäla varandra är det högt vatten. Oavsett vad som ligger bakom denna anmälan tror jag den nu pågående striden - åtminstone på kort sikt - skadar partier med än vad tidigare skandaler har gjort. Inte på så sätt att denna skandal gör några omedelbara avtryck i väljaropinionen. Men den försvårar för partiet att spela martyrrollen och den splittrar partiet.
Partiledningen ser denna striden som en nödvändig besk medicin. I förlängningen skall den leda till att de oönskade elementen i partiet utesluts eller pacificeras och att det som nu sker på sikt därför stärker partiet och bilden av ett parti som det är möjligt att samarbeta med. Det är svårbedömt vilket fog partiledningen har för sin optimism i denna fråga.
*
De interna partistriderna i Sverigedemokraterna eskalerar. Inom kort förväntas besked om huruvida ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. Igår avslöjades att William Hahne i sin tur har polisanmält förra ordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad Maria Danielsson. Anmälan avser att Maria Danielsson skulle ha använt partidistriktets pengar till "privat konsumtion och andra orättfärdiga utgifter", till exempel betalning av personliga parkeringsböter, flera inköp på Systembolaget, matinköp och kontantuttag. Maria Danielsson bestrider anklagelserna och uppger att samtliga utgifter gjorts för partiändamål.Vi vet att politiska skandaler sällan gör några avtryck i väljaropinionen. Tidigare skandaler kring Sverigedemokraterna har heller inte försvagat partiet, snarare tvärtom. Vid tidigare skandaltillfällen har partiet också kunnat skylla ifrån sig - på media, på andra politiska partier, på sina politiska motståndare. Järnrörsmännen beväpnade sig med järnrör i självförsvar. Media granskar Sverigedemokraterna hårdare än andra partier. Sverigedemokraternas politiska fiender beljuger och smutskastar partier. Uppfinningsrikedomen har varit stor.
Men denna gång är det annorlunda. I den strid vi nu ser mellan Sverigedemokraternas partiledning och ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand och William Hahne finns det nämligen ingen annan att skylla på. Det kan knappast vara mediernas, övriga politiska partiers eller Sverigedemokraternas politiska fienders fel att ungdomsförbundets frontalgestalter står inför uteslutningshot eller att tidigare ordföranden i Stockholm polisanmäls utifrån påstådda ekonomiska oegentligheter.
När olika politiska grupperingar i ett parti börjar polisanmäla varandra är det högt vatten. Oavsett vad som ligger bakom denna anmälan tror jag den nu pågående striden - åtminstone på kort sikt - skadar partier med än vad tidigare skandaler har gjort. Inte på så sätt att denna skandal gör några omedelbara avtryck i väljaropinionen. Men den försvårar för partiet att spela martyrrollen och den splittrar partiet.
Partiledningen ser denna striden som en nödvändig besk medicin. I förlängningen skall den leda till att de oönskade elementen i partiet utesluts eller pacificeras och att det som nu sker på sikt därför stärker partiet och bilden av ett parti som det är möjligt att samarbeta med. Det är svårbedömt vilket fog partiledningen har för sin optimism i denna fråga.
2014-05-13
KU prickar Maud Olofsson - risk att Nuon-affären lever vidare
Uppdaterat tisdag 13 maj kl 21.30. I kväll medverkade Maud Olofsson i SVT Aktuellt för att kommentera Konstitutionsutskottets prickning av henne. Framträdandet blev dessvärre TV-historia redan när det sändes. Trots programledarens intensiva försök att få henne att besvara den fråga som alla ville ha svaret på - det vill säga om hon hade informerat statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg om affären i förväg - vägrade hon att ge något svar. Tystnaden blev plågsam - TV-tittaren såg en före detta toppolitiker och näringsminister i fritt fall. De tendenser till att Nuon-affären skadat Alliansregeringen som jag skisserat nedan förstärks av Maud Olofsson katastrofala framträdande i kväll.
Politiska skandaler i Sverige brukar inte påverka väljaropinionen, särskilt inte på lång sikt. Ändå måste man konstatera att Nuon-affären skadat alliansregeringen. För det första har regeringspartierna fått lägga tid och kraft på att krishantera Nuon-affären, tid och kraft som annars hade kunna läggas på att utveckla politik och försöka återvinna väljarnars förtroende inför riksdagsvalet. För det andra - och sannolikt viktigare - har Nuon-affären skadat bilden av Alliansens regeringsduglighet. Även om affären aldrig seriöst ifrågasattes av Socialdemokraterna är det regeringen som har ansvaret för dess genomförande. Tidigare näringsminister Maud Olofssons vägran att infinna sig till Konstitutionsutskottet och det faktum att hon och Fredrik Reinfeldt ger olika uppgifter om huruvida statsministern informerats om affären har givits stor medieuppmärksamhet och ger bilden av ett inte särskilt professionellt hanterande av frågan.
Även i dag - när hon fått skarp kritik av Konstitutionsutskottet - vägrar Maud Olofsson att ge medborgarna relevant information om hennes agerande som näringsminister. På en upprepad fråga från TT om huruvida hon på något sätt informerade statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Anders Borg svarar Maud Olofsson: Jag har svarat på de frågor jag vill svara på. Tystnaden skadar Maud Olofssons anseende och bidrar till att spekulationerna om vem som visste vad och när om Nuon-affären kommer att fortsätta.
Det är bra att Konstitutionsutskottet initierat en utredning om behovet att reglera ministrars skyldighet att infinna sig inför utfrågningar i utskottet. Men det är trist att det skulle behövs en Lex Olofsson - jag trodde att normen att infinna sig skulle vara tillräckligt stark. Så var inte fallet och nu blir det sannolikt skärpta regler i stället.
*
Politiska skandaler i Sverige brukar inte påverka väljaropinionen, särskilt inte på lång sikt. Ändå måste man konstatera att Nuon-affären skadat alliansregeringen. För det första har regeringspartierna fått lägga tid och kraft på att krishantera Nuon-affären, tid och kraft som annars hade kunna läggas på att utveckla politik och försöka återvinna väljarnars förtroende inför riksdagsvalet. För det andra - och sannolikt viktigare - har Nuon-affären skadat bilden av Alliansens regeringsduglighet. Även om affären aldrig seriöst ifrågasattes av Socialdemokraterna är det regeringen som har ansvaret för dess genomförande. Tidigare näringsminister Maud Olofssons vägran att infinna sig till Konstitutionsutskottet och det faktum att hon och Fredrik Reinfeldt ger olika uppgifter om huruvida statsministern informerats om affären har givits stor medieuppmärksamhet och ger bilden av ett inte särskilt professionellt hanterande av frågan.
Även i dag - när hon fått skarp kritik av Konstitutionsutskottet - vägrar Maud Olofsson att ge medborgarna relevant information om hennes agerande som näringsminister. På en upprepad fråga från TT om huruvida hon på något sätt informerade statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Anders Borg svarar Maud Olofsson: Jag har svarat på de frågor jag vill svara på. Tystnaden skadar Maud Olofssons anseende och bidrar till att spekulationerna om vem som visste vad och när om Nuon-affären kommer att fortsätta.
Det är bra att Konstitutionsutskottet initierat en utredning om behovet att reglera ministrars skyldighet att infinna sig inför utfrågningar i utskottet. Men det är trist att det skulle behövs en Lex Olofsson - jag trodde att normen att infinna sig skulle vara tillräckligt stark. Så var inte fallet och nu blir det sannolikt skärpta regler i stället.
2014-01-28
Sverigedemokraterna och det påstådda fifflet med partibidrag
I dag publicerar Aftonbladet uppgifter om att Sverigedemokraterna skulle ha lurat till sig miljonbelopp från riksdagens partibidragsnämnd för ett kvinnoförbund som inte fanns. Partiet skulle, enligt Sverigedemokraternas dåvarande kanslichef Daniel Assai, i sin ansökan ha lämnat medvetet felaktiga uppgifter om "Sverigedemokraternas Kvinnoförbund". Syftet med de falska uppgifterna skulle ha varit att stärka ansökan samt ge partiledningen handlingsfrihet att använda eventuellt beviljade medel efter eget tycke i partiarbetet. Riksenheten för polismål granskar nu om Sverigedemokraterna kan ha gjort sig skyldig till bedrägeri.
Två saker blir nu relevanta. För det första: Har Sverigedemokraterna agerat på ett oärligt sätt? För det andra: Vilka blir de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna?
På frågan om huruvida Sverigedemokraterna agerat oärligt måste vi skilja mellan oärligt i betydelsen omoraliskt och oärligt i betydelsen olagligt. Om agerandet varit olagligt eller inte blir något som rättsväsendet får ta ställning till. När det gäller den eventuella omoralen påstår Daniel Assai att styrelseprotokoll förfalskades och årsmöten hittades på, allt i syfte att stärka ansökan. Paula Bieler, pressekreterare och styrelseledamot vid SD-kvinnorna, säger att det var Daniel Assai själv som på eget bevåg förfalskade protokollen. Att Sverigedemokraterna i sin ansökan har justerat verkligheten förefaller belagt - däremot är det i skrivande stund en trovärdighetsfråga om vem som bär ansvaret för denna justering.
Vilka blir då de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna? Det är ännu lite för tidigt att säga. Vi vet inte om några olagligheter har begått eller exakt var ansvaret för de felaktigt inrapporterade uppgifterna ligger. Men en sak vet vi. Jinmie Åkesson skrev personligen under ansökan, och därför riskerar skandalen att kleta fast vid honom personligen på ett sätt som andra skandaler kring Sverigedemokraterna inte har gjort.
Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Sverigedemokraterna har tidigare också visat sig närmas immuna mot skandaler, till och med när de gällt järnrörsviftande på öppen gata. Fiffel med bidragspengar är kanske heller inget som får den främlingsfientliga delen av Sverigedemokraternas väljarkår att dra öronen åt sig.
Men dessa ständiga skandaler gör uppförsbacken än brantare för Sverigedemokraterna när det gäller deras strävan att locka till sig en bredare krets av väljarkåren. Om det kan styrkas att Sverigedemokraternas ledning medvetet lämnade in felaktiga uppgifter i syfte att lura till sig bidrag från riksdagen kan denna skandal drabba partiet hårdare än vad de tidigare skandalerna har gjort. Jag tror också det på sikt är jobbigt för partiet att hela tiden behöva hantera skandaler och förknippas med skandaler av olika slag. Politikutvecklingen och det strategiska förnyelsearbetet blir lidande. Väljarna kan tröttna. Vi får nu avvakta vad åklagaren kommer fram till och om Aftonbladet har ytterligare uppgifter som väntar på publicering.
Två saker blir nu relevanta. För det första: Har Sverigedemokraterna agerat på ett oärligt sätt? För det andra: Vilka blir de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna?
På frågan om huruvida Sverigedemokraterna agerat oärligt måste vi skilja mellan oärligt i betydelsen omoraliskt och oärligt i betydelsen olagligt. Om agerandet varit olagligt eller inte blir något som rättsväsendet får ta ställning till. När det gäller den eventuella omoralen påstår Daniel Assai att styrelseprotokoll förfalskades och årsmöten hittades på, allt i syfte att stärka ansökan. Paula Bieler, pressekreterare och styrelseledamot vid SD-kvinnorna, säger att det var Daniel Assai själv som på eget bevåg förfalskade protokollen. Att Sverigedemokraterna i sin ansökan har justerat verkligheten förefaller belagt - däremot är det i skrivande stund en trovärdighetsfråga om vem som bär ansvaret för denna justering.
Vilka blir då de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna? Det är ännu lite för tidigt att säga. Vi vet inte om några olagligheter har begått eller exakt var ansvaret för de felaktigt inrapporterade uppgifterna ligger. Men en sak vet vi. Jinmie Åkesson skrev personligen under ansökan, och därför riskerar skandalen att kleta fast vid honom personligen på ett sätt som andra skandaler kring Sverigedemokraterna inte har gjort.
Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Sverigedemokraterna har tidigare också visat sig närmas immuna mot skandaler, till och med när de gällt järnrörsviftande på öppen gata. Fiffel med bidragspengar är kanske heller inget som får den främlingsfientliga delen av Sverigedemokraternas väljarkår att dra öronen åt sig.
Men dessa ständiga skandaler gör uppförsbacken än brantare för Sverigedemokraterna när det gäller deras strävan att locka till sig en bredare krets av väljarkåren. Om det kan styrkas att Sverigedemokraternas ledning medvetet lämnade in felaktiga uppgifter i syfte att lura till sig bidrag från riksdagen kan denna skandal drabba partiet hårdare än vad de tidigare skandalerna har gjort. Jag tror också det på sikt är jobbigt för partiet att hela tiden behöva hantera skandaler och förknippas med skandaler av olika slag. Politikutvecklingen och det strategiska förnyelsearbetet blir lidande. Väljarna kan tröttna. Vi får nu avvakta vad åklagaren kommer fram till och om Aftonbladet har ytterligare uppgifter som väntar på publicering.
2011-10-16
Tröst för Juholt - forskning visar att effekter av politiska skandaler är kortvariga
Håkan Juholts lägenhetsaffär och påföljande mediestorm drev inte oväntat ned Socialdemokraternas opinionssiffror, enligt Sifo. Men sammantaget för perioden är det jämnt mellan blocken, 46.7 för de rödgröna mot 46.6 för Alliansen. De rödgröna hade en övervikt innan Juholt-afären drog igång.
Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.
Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)
Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.
Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.
Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.
Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.
Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.
Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)
Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.
Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.
Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.
Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)