Jörgen Fogelklou (SD) har blivit en belastning för sitt parti. Finns det någon väg ut?

Sverigedemokraternas kommunalråd och gruppledare i Göteborg Jörgen Fogelklou har blivit ett problem för sitt parti. Och inte bara för sitt parti, utan i förlängningen också för Sverigedemokraternas tänkta samarbetspartners Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

I samband med att inloggningsuppgifter till tusentals Flashback-konton läckte 2015 offentliggjordes uppgifter om kontot ”afghan”. Kontot hade registrerats med mejladressen jorgen@bird.se tillhörandes Jörgen Fogelklou. Kontot hade publicerat avskyvärda rasistiska och nazistiska inlägg. 

”juden är roten till allt ont....men självfallet skall vi bekämpa all form av ondska i vårt eget land, så som [n-ordet], kamelfösaren, pedofildyrkare och andra våldsmän.”

”jag skulle gladeligen deportera varenda jävla svartskalle i dag! Sieg Heil!”

"Det mest logiska vore naturligtvis att ta till vapen. Ett snabbt, billigt och effektivt sätt att bli kvitt problemet en gång för alla. Tyvärr är inte alla redo för en sådan drastisk metod.”

Jörgen Fogelklou förnekar att han skrivit dessa inlägg, Sverigedemokraterna valde då att inte utreda anklagelserna mot honom. Men nu har Aftonbladet publicerat material som ytterligare stärker misstankarna att det verkligen är Fogelklou som skrivit dessa inlägg. Fogelklou fortsätter neka. Denna gång har Sverigedemokraterna initierat en utredning för att skapa klarhet i frågan.

Problemet för Sverigedemokraterna - och i förlängningen för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna - är följande.

Antingen bekräftas misstankarna mot Jörgen Fogelklou och då måsta han avgå. Då väcks frågan om varför Sverigedemokraterna aktivt valde att inte utreda anklagelserna mot honom när de först fördes fram för några år sedan. Inte förrän Aftonbladet publicerar nya uppgifter väljer Sverigedemokraterna att utreda saken. Hur trovärdig är Sverigedemokraternas princip om nolltolerans mot rasism om partiet tar så lätt på anklagelser som sedan visar sig vara sanna?

Eller så går det inte att belägga anklagelserna mot Jörgen Fogelklou. Då kan han sitta kvar. Men misstankarna mot honom kommer sannolikt att kvarstå. Det är i princip omöjligt för hnom att bevisa sin oskuld. Och eftersom politik inte handlar om juridik utan om förtroende så kommer Jörgen Fogellou även fortsättningsvis att vara en belastning för sitt parti. Han blir också - oavsett om han skrev dessa inlägg eller ej - en påminnelse för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna om vilken sorts parti de är  de väljer att aktivt söka samarbete med och vars aktiva stöd de kommer att vara beroende av för att kunna bilda regering.

En sak skulle Jörgen Fogelklou kunna göra för att hjälpa sitt parti och dess tänkta samarbetspartners ur knipan. Om han avgår - samtidigt som han står fast vid sin oskuld - med motiveringen att han inser att han står i vägen för sitt parti så blir det ingen utredning och frågan om hans agerande tappar sin politiska nerv. I dagsläget tyder inget på att han Fogelklou är villig att ta det steget.

Nej till skuggsamhälle - ja till amnesti!

Regeringens migrationspolitiska lagförslag försvårar integrationen och riskerar att leda till ökat utanförskap och ett snabbt växande skuggsamhälle. I dag skriver jag tillsammans med flera andra på Aftonbladet Debatt. Nedan finner ni ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

Regeringens förslag till ny migrationslag innebär att Sverige ytterligare stänger sina gränser och gör det svårare för nödställda människor på flykt att få en fristad i vårt land. Lagförslaget försvårar integrationen och riskerar att leda till ökat utanförskap och ett snabbt växande skuggsamhälle.

Vi ambassadörer för kampanjen ”Håll ihop Sverige” ser med sorg och vrede på denna utveckling. Vi välkomnar de förslag till migrationspolitiska lättnader för barnfamiljer som just nu förs fram av Svenska Röda Korset, Rädda Barnen med flera. Organisationerna belyser de drastiska försämringar i migrationslagstiftningen som hotar. De ger även starkt stöd för den utökade möjlighet att få uppehållstillstånd av humanitära skäl som föreslås av regeringen.

Men för vissa utsatta grupper krävs mer långtgående åtgärder. Det krävs en amnesti för såväl barnfamiljer som Sveriges ensamkommande ungdomar.

Det pågår en tragedi framför allas våra ögon, nämligen att tusentals som sökte asyl tidigare – främst under flyktingvågen 2015 – har hamnat i en papperslös existens eller i limbo. Om riksdagen vill undvika ett snabbt växande skuggsamhälle, ett ökat utnyttjande av människor och framväxten av en svart arbetsmarknad behöver vi amnesti.

Vi, ambassadörer för kampanjen Håll ihop Sverige, vill avsluta med vad som krävs av ett rättssäkert land med humanitär vilja:

• Ge amnesti till alla Sveriges ensamkommande ungdomar av alla nationaliteter som har rotat sig i Sverige.

• Stoppa alla utvisningar till kriget i Afghanistan.

• Låt barnkonventionen gälla alla barn – ge amnesti till alla barnfamiljer från de länder där FN bedömer att det råder krig eller konflikt.

• Återinför "synnerligen" och "särskilt ömmande omständigheter" samt "övriga skyddsbehövande" som skäl för uppehållstillstånd.

• Återinför permanenta uppehållstillstånd som norm.

Thomas Avén, ordförande Läkare i världen

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap 

Sara Brachet, grundare av föreningen LAMSF, De svensktalande migranternas vänner i Frankrike

Maud Edgren-Schori, fil lic i socialt arbete och f d genusrådgivare i FN

Abdul Ghafoor, founder and director of Afghanistan Migrants Advice and Support Organisation (AMASO)

KG Hammar, ärkebiskop emeritus

Betlehem Isaak, författare och krönikör

Åke Holm, rektor på Ölands folkhögskola

Dan Israel, bokförläggare

Bertil Kågedal, professor emeritus i klinisk kemi vid Linköpings universitet, f d överläkare i klinisk kemi

Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren

Suzanne Osten, regissör

Agneta Pleijel, författare        

Anders Silfverdal, sjukhuspastor i Östersund, familjehemsförälder och aktiv

Marit Törnqvist, illustratör och författare 

Anders Wijkman, författare och debattör

 

 

 

"Allt är inte svart eller vitt" - utom i reklamfilmen för Staffanstorp, förstås

Hudfärg spelar roll. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan finna till att det inte förekommer en enda person med "utländsk bakgrund" eller annan hudfärg än pursvenskt vit (ja, formuleringen är medvetet ironisk) boende i idyllens Staffanstorp i den reklamfilm som kommunen låtit spela in.

I övrigt tycks Staffanstorp, som styrs av Sverigedemokraterna och Moderaterna tillsammans, befolkas av en mångfald av hyggliga människor. Unga och gamla, män och kvinnor, småföretagare, närpoliser och fotbollsentusiaster. Alla har de ett gemensamt, förutom att de bor i Staffanstorp. Färgen på sin hud.

I dag kallar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kritiken mot filmen för "absurd". Själv tycker jag det är filmen som är absurd. En reklamfilm för en svensk kommun skulle aldrig få för sig att enbart visa upp män, eller enbart visa upp gamla människor, eller enbart visa upp barn (såvida inte filmen specifikt handlade om åldringsvård eller skola, förstås). Men att bara visa upp "vita" människor går tydligen bra. Åtminstone i Sverigedemokraternas och Moderaternas Staffanstorp.

"Allt är inte svart eller vitt", säger en insiktsfull Staffanstorpsbo till Aftonbladet. Så sant. Det är mångfalden som gör Sverige.

Värna asylrätten - säg nej till M:s förslag om ett tak för asylskydd i Sverige

Moderaterna vill att färre människor som befinner sig på flykt ska få skydd i Sverige. Ja, det är faktiskt sant. I en artikel i Aftonbladet i dag skriver partiets gruppledare i riksdagen Tobias Billström och partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard att Sverige ska ha ett "volymmål" där högst 8 000 människor får möjlighet att söka asyl i Sverige. (De senaste 20 åren har Sverige inte varit i närheten av ett så lågt antal. I fjol tog Sverige emot drygt 21 000 asylsökande, vilket i sin tur var det lägsta antalet sedan 2005.)

Men det går inte för en enskild stat att sätta ett "tak" för hur många som ska få söka asyl i landet. Att få söka asyl är en mänsklig rättighet, såsom det anges till exempel i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia. Men formuleringen "värna asylrätten" lyser med sin frånvaro i moderaternas artikel.

Antalet människor som behöver söka asyl avgör av händelseutvecklingen i omvärlden. Därför blir ett i förväg bestämt "tak" inte realistiskt. Vi tänker oss att Moderaterna fick igenom sitt förslag om ett tak på högst 8 000 asylsökande på ett år. Men asylpolitiken ska ju fungera även när det inte är vackert väder. Om vi tänker oss att Ryssland som ett led i en framtida konflikt beslöt sig för att ockupera Finland och motståndskamp bröt ut så skulle ju ett stort antal finländare ta sig till Sverige och ansöka om asyl. Skulle Sverige då vägra ta emot dem med argumentet att "taket" redan är nått? Tanken faller på sin egen orimlighet. (Ja, som någon påpekat så kan ju finländare bosätta sig i Sverige utan att söka asyl - exemplet ska läsas principiellt.)

I dag befinner sig över 70 miljoner människor i världen på flykt. Jag påminner gärna om vad 16 av landets mest framstående och respekterade folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan. Jag hoppas särskilt att många moderater väljer att läsa texten.

Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?

Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter.

Vad säger Ulf Kristersson om M-riksdagsledamoten Jan Ericsons förnekande av klimatkrisen?

-Jag anser inte att det finns något forskningsstöd alls för att det pågår en klimatkris. Det är bara ett nytt modeord som klimatalarmister använder i samhällsdebatten. Så säger Jan Ericson, riksdagsledamot för Moderaterna, i en intervju med Aftonbladet. I samma intervju kallar Jan Ericson professorn i miljövetenskap Johan Rockström för "en domedagsprofet" som "går längre än de mest alarmistiska politikerna. Ericson tycker dessutom "synd om" Greta Thunberg eftersom hon lurats av vuxna som bara är ute efter att tjäna pengar på henne.

Jan Ericsons förnekande av klimatkrisen går förstås stick i stäv med Moderaternas officiella uppfattning i frågan. I ett tappert försök till krishantering säger Jessica Rosencrantz, klimatpolitisk talesperson för Moderaterna, att Ericsons uttalanden "skadar tilltron till Moderaternas klimatpolitik". Ja, det kan man ju lugnt konstatera. Den avgörande frågan är om Moderaterna verkligen vill och kan låta sig representeras i riksdagen av en ledamot som öppet och med full kraft argumenterar för att klimatkrisen bara är ett påhitt, ett "modeord".

Det ska bli intressant att höra vad Ulf Kristerson har för svar på den frågan.

* 

Även Borås Tidning har nyligen på ett förtjänstfullt sätt granskat Jan Ericsons många uttalanden i klimatfrågan, Läs också gärna Csaba Perlenbergs ledarartikel i Kvällsposten.

Bra att S fokuserar på orsaker till att människor tigger!

Det gläder mig att Socialdemokraterna i dag presenterar ett tydligt budskap om att tiggeri i grunden måste bemötas med sociala och ekonomiska åtgärder och inte med förbud. I det valmanifest som partiet idag lade fram lyfts kampen mot utsattheten fram som den viktigaste åtgärden för att hantera problemet med människor som måste tigga för sitt uppehälle. Därutöver betonas vikten av att öka kraven på alla EU:s medlemsländer att tillförsäkra sina medborgare sociala rättigheter.

Socialdemokraternas toppnamn inför EU-valet Heléne Fritzon är också mycket tydlig i frågan. I en intervju i Aftonbladet betonar hon att Socialdemokraterna vill arbeta på ett sätt "så att vi kommer åt det som är grunden för tiggeriet", det vill säga genom att slåss för alla människor sociala rättigheter och genom att bekämpa utsattheten. Kampen mot tiggeriets orsaker ställer Heléne Fritzon mot högerpartiernas fixering vid ett tiggeriförbud.

I samma artikel framhåller Stefan Löfven att lösningen i tiggerifrågan är densamma som alltid - bostäder, skolor och jobb. "Det handlar om praktisk hjälp", säger Stefan Löfven, "som att bygga förskolor, dessutom att se till att utsatta medborgare, till exempel romer, får identitetshandlingar och tillåts bli fullvärdiga medborgare i sina hemländer."

Låt oss ta fasta på dessa positiva formuleringar och stå emot dem - oavsett i vilket parti de återfinns - som med populistiska förslag om tiggeriförbud bidrar till att sopa problemen med människors utsatthet, fattigdom och diskriminering under mattan.

En dag av hopp och förtvivlan

I flera tusen städer över hela världen har barn och ungdomar i dag samlats till klimatstrejk. Under paroller som ”Save our Planet” och ”We want change now” ställs krav på politiker att vidta kraftfulla åtgärder för att hantera den pågående klimatkrisen. Manifestationerna har sitt ursprung i den då 15-åriga Greta Thunbergs skolstrejk utanför riksdagen i Stockholm hösten 2018, och hennes manifestation har fått ett nästan ofattbart genomslag. Den tyska dagstidningen Die Welt ägnade hela sin förstasida i dag åt Greta Thunbergs aktionen, under rubriken "Great, Greater, Greta".

Denna massrörelse är sannerligen hoppingivande. Rörelsen bidrar till att hålla miljö- och klimatfrågorna högt på agendan, och underlättar för politiker att vidta åtgärder som kan vara nog så obekväma. Det är också hoppfullt att så många unga människor är beredda att i gemensamma politiska handlingar stå upp för vår gemensamma framtid. Skarpa politiska beslut behövs, vilket jag tillsammans med ett 90-tal andra samhällsvetenskapliga forskare argumenterar för i en artikel i Aftonbladet i dag.

Men hoppet har idag också brutits mot förtvivlan, genom det fasansfulla terrordådet i Christchurch, Nya Zeeland. Minst 49 människor mördades i två moskéer. Den misstänkte gärningsmannen Brenton Tarrant har i skrift formulerat olika rasistiska konspirationsteorier, där muslimer ses som "inkräktare" som "strävar efter att ockupera mitt folks land och etniskt ersätta mitt eget folk" och han säger sig ha inspirerats av bland andra Anders Behring Breivik.

Förövaren - eller förövarna - har naturligtvis ett eget och fullständigt ansvar för den ohyggliga gärningen. Men jag skulle verkligen önska att det fruktansvärda dådet kunde följas av en mindre hatisk och hånfull retorik i den politiska debatten - i Sverige och globalt. Hatet och hånet i debatten avhumaniserar människor eller grupper av människor, och avhumanisering av människor främjar extremism och sänker tröskeln till våldsanvändning.

Niklas Orrenius skriver i Dagens Nyheter att rasistiska teorier om hur "ondsinta muslimer (...) tar över västerländska samhällen inifrån" sedan länge torgförts i den svenska politiska debatten: "Idén om den muslimska invasionen, där muslimer ses som hotfulla samhällsförstörare, göds och vattnas varje dag på rasistiska och antimuslimska propagandasajter."

Det är en mycket bra artikel. Läs den gärna.

Kvällspressens klickjakt tar sig komiska uttryck

Ja, jag har alltid varit lite svag för kvällstidningsjournalistik. Och ja, jag känner kvällstidningslogiken där braskande rubriker ska locka till läsning av artiklar som sällan lever upp till rubrikernas förväntningar.

Men Aftonbladets och Expressens rubriksättningar i samband med pågående skid-VM blir tragikomiska i sin strävan att jaga klick på nätet. Rubrikerna bygger på idén att skapa en bild av nära nog fiendskap mellan de svenska och de norska skidlöparna. Här är tre exempel.

Norska ursäkten till Frida: "Var otrevlig", skriver Expressen dagen efter att svenska junioren Frida Karlsson vunnit ett imponerande silver på distansen 10 km klassisk stil, och på allvar lyckats utmana den norska storfavoriten Therese Johaug. Vilken norsk löpare var det som varit otrevlig mot Frida och tvingats be om ursäkt? Och varför var någon otrevlig mot Frida i hennes stora stund? Jag blev förstås lite nyfiken och klickade.

Jo, det var den norska bronsmedaljören Ingvild Flugstad Östberg som var så trött och stel när hon kom i mål att hon bad Frida Karlsson om hjälp med att få av sig sina skidor, samtidigt som hon gratulerade Frida till silvermedaljen. Efteråt tyckte Ingvild att hon kanske varit lite framfusig, eftersom hon inte kände Frida sedan tidigare. I artikeln skrattar Ingvild lite generat över det inträffade, men någon ursäkt syns det inte skymten av.

*

I en annan artikel i Expressen i dag kan vi läsa: Johaugs varning till Frida efter succén: "Alla måste vara medvetna om det från  nu". Klar man blir nyfiken. Vad kan det vara för dramatisk händelseutveckling som får världsstjärnan Therese Johaug att rikta sig direkt till Frida Karlsson för att varna henne, och dessutom klargöra att det rör sig om något som alla från och med nu måste vara medvetna om? Klart att jag klickade.

Well. I artikeln utdelas inga "varningar". I stället säger Therese Johaug att "det är viktigt att ha i bakhuvudet" att resultaten över tid svänger och att Frida Karlsson inte med självklarhet kan räkna med att vara bland de tre bästa kommande tävlingar. Någon dramatik eller någon konflikt är det vänliga rådet förstås inte uttryck för.

*

Aftonbladet är inte bättre. Beslutet om Frida retade upp Norge, kan vi läsa i dag. Vad kan det vara? Vad är det för beslut som retat upp Norge? Kan det vara något misstänkt fuffens där Sverige eller mästerskapens tävlingsjury otillbörligt gynnat Frida Karlsson? Jag klickade.

Rubriken syftade på att en norsk skidexpert i november 2018 varit kritisk till att den svenska landslagsledningen förordat att Frida Karlsson skulle prioritera de stundande tävlingarna i Junior-VM i stället för tävlingarna i världscupen. Inte särskilt mycket dramatik eller nyhetsvärde där heller.

*

Ser att Expressen nu frestar med rubriken: Oväntade beskedet om Therese Johaug. Ska försöka låta bli att klicka...

Därför är det dags att säga ja till amnesti!

Nej, nu går det inte längre. Situationen för unga ensamkommande som levt i Sverige en längre tid är i många fall så svår att den leder till psykisk ohälsa, självskadebeteenden och i värsta fall självmord. De medicinska åldersbedömningarna har, inte minst genom Negra Efendic artiklar i Svenska Dagbladet, avslöjats ha stora brister. Gymnasielagen var en stor framgång, men rättsläget är i andra avseenden oklart och många unga hamnar utanför samhällets skyddsnät. De tillfälliga och snabbt framtagna lagarna bildar ett lapptäcke som inte är hållbart på sikt. Därför argumenterar jag i Aftonbladet i dag för en amnestilag för ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år.

En amnestilag är inte oproblematisk. Vilka ska den omfatta? Varför ska just vissa grupper och individer få denna möjlighet att stanna i vårt fantastiska land och inte andra? Var man än drar gränsen kommer några att hamna precis utanför.

Men trots dessa gränsdragningsproblem har jag nu landat i övertygelsen att en amnestilag är det bästa sättet att lösa frågan om de unga ensamkommandes framtid. Jag har tre argument. 1.) Den humanitära situationen för denna grupp är väldigt svår, och vid sidan av Gymnasielagen syns det få ljus i tunneln, 2.) Stora delar av denna grupp kommer att stanna i Sverige oavsett om de får uppehållstillstånd eller inte. En amnestilag skapar ordning och reda i migrationspolitiken, underlättar integrationen och minskar risken för ett skuggsamhälle. 3.) En amnestilag skulle avlasta rättsväsendet och myndigheter från ett mycket stort och tungt och kostsamt arbete.

De rödgröna partierna som tillsammans med Centerpartiet drev igenom Gymnasielagen kan som riksdagsmajoritet driva fram ett beslut i frågan, gärna i samverkan med till exempel Liberalerna och kanske till och med Kristdemokraterna.

Som jag skriver i artikeln:

Därmed minskas den administrativa bördan för myndigheterna, den komplicerade gymnasielagens intentioner kan uppfyllas med avseende på att värna dem som har väntat längst på asylbesked. Vi minimerar risken för framväxten av ett skuggsamhälle i avslagens fotspår och vi visar återigen omvärlden att Sverige står upp för de utsatta. Det är en politisk strid som är värd att ta.

Ulf Kristersson och behovet av en vuxen samtalston i politiken

Jag blev glad när Ulf Kristersson i sitt installationstal som nyvald partiledare för Moderaterna hösten 2017 efterlyste en bättre och mer vuxen samtalston i politiken. Ett förbättrat samtalsklimat är verkligen något som behövs, både för att få fokus på de politiska sakfrågorna och för att inte riskera ett ökat politikerförakt. Flera gånger har jag också uttryckt min uppskattning över Ulf Kristerssons ambition i denna fråga.

Men igår tappade Ulf Kristersson mig. I en intervju i Dagens Nyheter får Kristersson frågan om hur han ser på den moderata riksdagsledamoten Hanif Balis tonläge. Ulf Kristersson markerar visserligen distans genom att säga att Hanif Balis tonläge inte är hans tonläge, men tillägger Jag tänker inte moralisera över honom av det enkla skälet att det i alla partier finns människor som uttrycker sig på det sättet, mer eller mindre. På en uppföljande fråga om att Hanif Bali kallat domare som utdömer vad han menar är för milda straff för "jävla syltryggar" förnekar Ulf Kristersson att Balis sätt att kommunicera skulle vara ett problem. Och som argument för att inte agera jämför Ulf Kristersson sin egen relation till Hanif Bali med Stefan Löfvens relation till icke namngivna journalister på Aftonbladets ledarsida!

Erik Helmerson formulerar det bra på Dagens Nyheters ledarsida. Under rubriken Grattis Hanif Bali - du fick just fria händer skriver Helmerson: Om inte Kristersson som ledare styr upp sina egna representanter kan han inte klaga om hans motståndare inte styr upp sig själva. Resonemanget om Stefan Löfven är både en usel liknelse - det är viss skillnad på riksdagsmän och journalister - och klassisk "whataboutism": Titta bara va dumma andra är.

Att Ulf Kristerssons jämställer sina relationer till en riksdagsledamot från det parti han själv leder med Stefan Löfvens relationer till Aftonbladets ledarredaktion är faktiskt något av det mest absurda jag hört från en svensk partiledare på länge. Kristerssons påstående illustrerar på ett olyckligt sätt varför det faktiskt behövs fler vuxna i rummet.

Jag har tidigare efterlyst samtal på partiledarnivå om hur partierna bäst ska gå till väga för att hålla fulspel och raljant smutskastning borta från valrörelsen. Behovet av sådana samtal kvarstår.

Kan man träna yoga i fängelset?

Får man äta så mycket man vill om man sitter i fängelse? Och kan man träna yoga i fängelset? Som av en händelse möter mig dessa frågor i gatuvimlet, när jag är på väg till Göteborg C för att åka till Stockholm där jag på kriminologiska institutionen ska kommentera professor Henrik Thams nyutkomna bok "Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965" (Norstedts Juridik).

Frågorna ingår i en kampanj från Kriminalvården som öppnat monter i Östra Nordstan för att informera om sin verksamhet. Eller som en av medarbetarna i montern uttrycker det: "Jag vill informera om den vårdande uppgiften vi har, inte minst för att bemöta den sortens retorik som ställer svaga grupper mot varandra, till exempel att inga pengar läggs på äldreomsorgen, men att kriminella får ha det bra."

I en tid där brott och straff-debattens repressiva retorik tillåts skymma sikten blir Kriminalvårdens synliggörande av fängelselivets vardagligheter ett litet ljus i mörkret, en påminnelse om att fången faktiskt också är en människa med mänskliga behov. Göran Greider påminner oss om Aftonbladets Vi 5-spalt från 1970-talet, där fyra vanliga medborgare och en kändis fick svara på frågan Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser? "Ja", svarade en tjänsteman i hatt, "det är ett riktigt förslag". "Absolut", menade en ung student som ansåg att kriminella måste muntras upp, Sportjournalisten Bengt Bedrup avslutade med ett lika självklart ja. Bedrups svar byggde på erfarenhet - han hade hållit föredrag på fängelser.

I dag är det kanske inte direkt frågan om semesterfängelser som präglar debatten. Vi går mot en valrörelse där frågan om brott och straff tycks få en mer framträdande plats än någon gång tidigare, och debatten har i huvudsak varit fixerad vid straff och andra repressiva åtgärder. Det är djupt olyckligt, inte minst eftersom straff-fixeringen ställer sig i vägen för en relevant debatt om kriminalpolitikens mål och medel.

Läs gärna Henrik Thams bok. Den innehåller många tidsserier om brottslighetens utveckling i Sverige och ger en solid grund för en kriminalpolitisk debatt. Visst finns det många orostecken, men också många glädjeämnen. Själv kände jag till exempel inte till att vi ser en tydlig nedgång av återfall i brott och en stadig nedgång av andelen unga som lagförs för brott. Dessutom ställer Henrik Tham flera analytiskt intressanta frågor kring brottsoffrets stärkta ställning i rättsprocessen och varför vi fått en allt mer straffinriktad kriminalpolitik.

Kanske är Kriminalvårdens kampanj ett tidens tecken och kanske har straff-fixeringen i den kriminalpolitiska debatten till sist nått vägs ände. Framtiden får utvisa. Jag avslutar med att relatera till Karin Petterssons sista ledartext, i Aftonbladet i dag. I artikeln citerar Karin Pettersson Stig Dagerman: "I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden", och hon tillägger: "Vi ska inte bygga oss ett sådant fängelse."

Och ja - självklart kan man träna yoga i fängelset. Vi lever trots allt i ett civiliserat land.

Om socialdemokratins "nya tuffa retorik"

Det är jul och jag längtar efter ett julevangelium, skriver Karin Pettersson i en stark text i Aftonbladet i dag. Hon är kritisk till socialdemokratins "nya tuffa retorik" som hon menar riskerar "knäcka lusten och viljan hos de medlemmar och sympatisörer som ser socialdemokratin som en garant för medmänsklighet, för värme och solidaritet." 

Särskilt tänker Karin Pettersson på justitieminister Morgan Johanssons utpekande av gruppen muslimer som kollektivt ansvarig för antisemitism och finansminister Magdalena Anderssons svartmålning av Sverige som ett land med för många invandrare och en misslyckad integrationspolitik. I stället vill hon lyssna på ett budskap som tar fasta på att stödet för det gemensamma och solidaritet är starkt i Sverige. Vi behöver påminnas om att den långa trenden går mot ökad tolerans och förståelse och om att vår bästa tid ligger framför oss. Socialdemokratins budskap borde handla om hopp och om det som binder oss samman. 

Jag instämmer i mycket av det Karin Pettersson skriver. På nätet ser jag att en del uppfattar hennes text som en anklagelseakt mot regeringen för att ha resignerat inför samhällsproblemen. Så läser inte jag texten. Sverige sjuder av aktivitet, och stat, kommun, landsting, myndigheter, civilsamhälle, trossamfund, företagare och enskilda individer har gjort fantastiska insatser i samband med flyktingmottagningen och strävan efter att öka etableringsmöjligheterna för alla de nyanlända i Sverige. Resignationen gäller den politiska retoriken. I stället för att våga vara stolt över vad som görs kapitulerar man inför en diskurs där högerkrafter flyttat fram sina positioner. 

Det måste gå att utveckla ett språk som verkligen visar att socialdemokratin ser de existerande samhällsproblemen och tar dem på allvar samtidigt som det genomsyras av hopp och förtröstan, av inkludering i stället för att exkludering och som uttrycker kärlek och försoning i stället för talepunkter utmejslade för att inte riskera att tappa marginalväljare.

Vi kan ju inte rädda alla, sägs det ibland. Nej, kanske inte det. Men jag kommer osökt att tänka på filmen "Släpp fångarne loss, det är vår!" (1975). I filmen ägnar Tage Danielsson och Lena Nyman stor kraft och möda åt att hjälpa och rehabilitera fången Harald Hansson (spelad av Ernst-Hugo Järegård) till ett hederligt och anständigt liv. Helt utmattade efter sin framgångsrika insats möts de av två andra fångar som vädjar till dem: Men vi då? Kan ni inte hjälpa oss också? Det blir alldeles tyst en liten stund. Tage Danielsson och Lena Nyman ser varandra i ögonen och slår till sist uppgivet ut med armarna. Orkar vi? Vi måste orka. Och så börjar de om igen.

Nej, vi kan inte rädda alla. Men vi kan försöka.

Om falska debattartiklar och argumentets primat

Argumentets primat, hävdas det ibland. Med argumentets primat menas att det alltid bör vara det goda argumentet som räknas, oavsett vem som framför det. En debatt bör vinnas av den som har de bästa argumenten, inte av hens position.

I praktiken är det förstås inte alltid så. Människor bedömer ibland argument inte enbart utitfrån argumentets bärighet i sig, utan också utifrån vem som framför argumentet. Har man förtroende för budbäraren tenderar man att tillgodogöra sig argumenten på ett mer positivt sätt än om samma argument framförs av en person man inte har förtroende för. Om en läkare argumenterar för varför ett visst ämne är skadligt väger det i allmänhet tyngre än om en lekman framför exakt samma argument.

Jag kommer att tänka på argumentets primat när jag läser en artikel av Tobias Lagerfeldt på Aftonbladet Debatt där författaren argumenterar för att asylsökande och papperslösa i Sverige borde få rösträtt. Artikeln är välskriven och argumenten framförs på ett sakligt sätt. Författaren presenterar sig som juridikstuderande vid Stockholms universitet och volontär vid Refugees Welcome.

Det är bara ett fel. Det verkar inte finnas någon person som heter Tobias Lagerfeldt. Så snart detta avslöjas upphör allt intresse för argumenten i artikeln. Oavsett om debattartikeln var skriven under pseudonym eller om den var ett konstprojekt är det svårt att nu hitta någon som vill diskutera sakfrågan. Avsändaren har betydelse. Argumenten kan inte isoleras från den avsikt som avsändaren kan tänkas ha. Argumentets primat gäller inte. Eller?

Det hör till saken att ståndpunkten som framförs i artikeln - att asylsökande och papperslösa borde ha rösträtt - är mycket ovanlig. Nyhetsvärdet för artikeln låg i att det fanns en person som faktiskt stod för denna ståndpunkt och förmådde argumentera för den. När denne person nu inte finns så försvinner också nyhetsintresset.

Sverigedemokraterna och "Det är dags att välta bordet!"-retoriken

Jag bloggar inte särskilt ofta om Sverigedemokraterna nu för tiden. Partiet tycks ha marginaliserats i debatten.

Förra året tog Sverige emot närmare 170 000 asylsökande - en siffra som vida överträffar varje Sverigedemokrats värsta mardrömmar. Redan när Sverige tog emot bråkdelen så många ondgjorde sig Sverigedemokraterna över "massinvandringen". Partiet saknar nu politik över hur vi bäst skall gå till väga för att underlätta integrationen av alla dem som kommer att få sina asylansökningar beviljade.

Sverigedemokraternas framgångsvåg i opinionen är bruten. Den politiska debatten har under våren handlat om traditionella vänster-högerfrågor som till exempel lönenivåer och den svenska modellen (bortsett från de senaste veckornas turbulens kring handskakningsritualer och Miljöpartiets kris). Allianspartierna har enats om att nu inte lägga någon gemensam budget, och har därigenom trots Decemberöverenskommelsens fall berövat Sverigedemokraterna möjligheten att fälla regeringen.

På många sätt har Sverigedemokraterna därför blivit ett mindre intressant parti att skriva om. Men det betyder absolut inte att partiet "normaliserats" och börjat bli ett vanligt parti. I dag berättar Aftonbladet hur Sverigedemokraterna samverkat med hatsajter som spridit rasistiska  budskap på ett sätt som hade varit otänkbart för varje annat riksdagsparti.

Jag blev beklämd men inte förvånad när jag läste hur Dagens Nyheter förre chefredaktör Hans Bergström, medlem av Liberalerna, aktivt gav Sverigedemokraterna strategiska råd i samband med budgetomröstningen efter de rödgröna partiernas valseger 2014. Med dramatiska och storvulna utrop som Det är dags att välta bordet! uppmanade han Sverigedemokraterna att utlösa regeringskris. I efterhand legitimerar Hans Bergström sitt agerande med att Sverigedemokraterna är ett riksdagsparti under utveckling.

Jag har aldrig riktigt förstått argumentet att det skulle vara legitimt att samverka med ett parti bara för att partiet sitter i riksdagen. Om ett renodlat nazistiskt parti kom in i riksdagen så skulle det argumentet inte ha samma bäring. I stället tror jag att argumentet främst används av personer som inte reagerar lika negativt på Sverigedemokraternas politik.

Aftonbladets reportage idag förstärker bilden av Sverigedemokraterna som ett parti som länge bidragit till att sprida rasism och främlingsfientlighet. Jag är glad att allianspartierna i Sverige hittills varit konsekventa i sin vägran att samverka med Sverigedemokraterna. Jag hoppas att de kommer att orka vara det i framtiden också.

Borde Socialdemokraterna försöka regera ensamma? Svaret är nej.

Uppdaterat 25 april kl 17.40: Vid en pressträff i dag meddelade Miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson att de ställer sina platser till förfogande inför den stundande kongressen i maj. I sak betyder beskedet inte mycket. Det är alltid valberedningen som äger frågan om vilka kandidater som skall föreslås. Men som symbolhandling är beskedet starkare. Nu tvingas deras kritiker i partiet visa sina kort. Är kritiken så stark att den på allvar förmår utmana det sittande ledarskapet? Det vet vi inte - utvecklingen de närmaste dagarna lär ge besked.

Fridolin och Romson har förstås efter förmåga försökt stämma av stämningarna inom partiet. Jag har svårt att se att kritikerna och valberedningen på knappt tre veckor skulle kunna lansera en eller två trovärdiga kandidater med tillräckligt brett stöd för att Fridolin och Romson skulle tvingas avgå. Osvuret är alltid bäst när det gäller Miljöpartiets interna förhållanden. Men utgångstipset blir att kongressen sluter upp bakom Fridolin och Romson och att dessa kan gå ur krisen med ett åtminstone tillfälligt stärkt mandat.

Jag kommenterar Miljöpartiets pressträff, för Aftonbladet.

*

Bland socialdemokratiska partisympatisörer vill 38 procent riva upp regeringssamarbetet med Miljöpartiet och 42 procent riva upp det, enligt en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio. Jag kommenterar sällan enskilda undersökningar från självrekryterade webpaneler, men gör följande övergripande reflektion.

Inom Socialdemokraterna har det alltid funnits en ambivalens i synen på Miljöpartiet. En del socialdemokrater på vänstersidan samarbetar hellre med Vänsterpartiet, men har accepterat Miljöpartiet som samarbetspartner i takt med att partiet alltmer profilerat sig som ett rödgrönt parti. Mer mittenorienterade socialdemokrater samarbetar hellre över blockgränsen och kanske helst med Liberalerna, men kan tänka sig samarbete med ett Miljöpartiet som inte är ett flygelparti på vänster-högerskalan. På det lokala planet uppfattas Miljöpartiet ibland som en skakig samarbetspartner, eftersom partiets linje kan skifta på kort varsel.

Bör då Stefan Löfven bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet och regera vidare på egen hand? Nej, det tycker jag inte. Jag har svårt att se hur en parlamentariskt svag regering skulle bli starkare utan Miljöpartiet. En del kanske menar att Socialdemokraterna skulle få lättare att nå blocköverskridande uppgörelser om inte Miljöpartiet fanns med i bilden. Nja, säger jag. Mer sannolikt är att allianspartierna skulle utnyttja situationen till att ifrågasätta Socialdemokraternas och Stefan Löfvens regeringsduglighet. De överenskommelser som skulle åstadkommas skulle sannolikt också bli mer på allianspartiernas villkor.

I stället tycker jag att Stefan Löfven borde utnyttja tillfället till en mindre regeringsombildning. Låt gärna Socialdemokraterna ta över posten som bostadsminister. Men ge då i stället Miljöpartiet ansvar för ett annat sakområde. Regeringen blir inte starkare av att Miljöpartiet försvagas. Och ta gärna in Maria Wetterstrand i regeringen.

Dessa frågor diskuterade jag i radioprogrammet P1 Morgon, med Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog. Inslaget kan lyssnas på här.

Angående Margot Wallström - drevet och dess obehagliga logik

Jag avskyr de drev som då och då följer i den granskande journalistikens spår. Drevet lockar fram det sämsta hos oss människor - skadeglädjen, hånfullheten, förnumstigheten, moraliserandet, ibland till och med hatet.

Aftonbladet har gjort en viktig och kvalificerad granskning av fackförbundet Kommunal, och bland annat ifrågasatt det lämpliga i att en minister hyr lägenhet av en intresseorganisation. Därefter har Margot Wallström fått ta emot en ström av kritik och nedsättande omdömen, inte minst på nätet.

Det kan vara känsligt att ge emot ett drev. Igår skrev Mats Svegfors en artikel där han menade att kritiken mot Wallström varit "oanständig" och att han efterlyste "någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage" och gå emot drevet. Mats Svegfors har varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och chefredaktör för Svenska Dagbladet, så han är liksom inte vilken Vänster-Nisse som helst. Genast fylldes nätet av hatiska angrepp på Mats Svegfors. Expressens politiska reporter Niklas Svensson antydde försåtligt att Mats Svegfors själv skulle ha fått otillbörliga förmåner under åren. Insinuation som journalistisk metod, dit riskerar drevmentaliteten att föra oss.

Visst går det att ha sakliga invändningar mot Mats Svegfors artikel. Min egen åsikt är att Margot Wallström inte borde ha hyrt en lägenhet av Kommunal. Men att bemöta artikeln med antydningar om Mats Svegfors moraliska vandel är ett lågvattenmärke.

Motröster behövs när drevet går. Motröster får oss att tänka ett varv till, precisera vår kritik, utveckla våra argument. Jag blir alltid obehaglig till mods när alla springer åt samma håll - då vill jag inte vara med. Vad är vårt mål? Att växa upp till öar i strömmen, sjöng Risken Finns och jag håller gärna med.

Jag har säkert själv vid olika tillfällen deltagit i och bidragit till att förstärka olika drev. Vi är alla ofullkomliga människor och förmår alltför sällan leva upp till Jesu ord: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen (Joh 8:7). Men jag strävar i alla fall konsekvent efter att hålla en saklig ton och inte bara haka på när skallet går mot enskilda politiker, oavsett politisk färg. Men som sagt, jag har säkert gjort övertramp jag också. Det är svårt att värja sig för drevets stämningar.

Det är inte den kritiskt granskande journalistiken som är problemet. Tvärtom, den är nödvändig och viktig. Det är pöbelmentaliteten som rusar efter som jag verkligen avskyr.

Ilska och sorg kring Kommunals lägenhetsaffärer

Ilskan och ledsenheten trängs om utrymmet när jag tar del av alla turer kring Kommunals hantering av sina lägenheter och konferensanläggningar och sina medlemmars pengar. Varför lär man inte av historien? Varför misslyckas man i vår moderna, transparenta tid att sköta dessa saker på ett professionellt och etiskt tillfredsställande sätt? Det borde också gå att hantera våra ministrars boenden på ett sätt som innebär att den här typen av situationer inte uppstår.

Enligt uppgift har Kommunal tappat 1 400 medlemmar på bara två dagar. Risken finns att det blir fler, och framför allt har Kommunas en brant uppförsbacke när det gäller att rekrytera nya medlemmar den närmaste tiden. Och det i ett läge där fackföreningarna sedan länge har haft bekymmer med medlemstillströmningen.

Ordföranden Annelie Nordström är nu utsatt för en oerhörd press på att avgå. Jag kan inte bedöma i vilken utsträckning hon har haft kännedom om missförhållandena. Men det är alltid en ordförande som bär det yttersta ansvaret för vad som händer inom en organisation. Margot Wallströms påståenden om att Kommunals ledning ljugit för henne gör inte Annelie Nordströms situation enklare.

Kommunal borde tillsätta en extern utredning för att klargöra vad som har hänt och var ansvaret ligger. Eller kanske att LO borde initiera en utredning om de enskilda förbundens regler och praxis när det gäller lägenheter och konferensanläggningar. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Svensk politik behöver nu rikta fokus på viktiga politiska sakfrågor som jobb, samhällsinvesteringar, bostäder, utbildning och hållbar utveckling. Kommunals lednings sätt att hantera sina medlemmars intressen och pengar bidrar tyvärr inte till detta.

Uppdaterat 16 januari kl 20.35: Jag tycker överhuvudtaget inte att fackförbund skall hyra ut lägenheter till ministrar. Regeringsledamöternas boenden i Stockholm måste gå att hantera på annat sätt, som garanterar att de inte hamnar i beroendeförhållanden till t ex intresseorganisationer. Jag tycker att det borde införas en generell möjlighet till tjänstebostäder för ministrar som inte bor i Stockholm, på samma sätt som den möjligheten finns för riksdagsledamöter.

Jag kommenterar turerna kring Kommunal för bl a Svenska Dagbladet och för Dagens industri. Medverkade även i SVT Rapport i dag.

Sverigedemokraternas kontrollfanatism leder tankarna till fascismen

Inget annat parti är så besatt av kontroll och övervakning som Sverigedemokraterna. I dag redovisar Aftonbladet processen bakom Sverigedemokraternas hemliga massövervakning av partiets egna förtroendevalda, anställda och politiskt aktiva medlemmar. Övervakningens existens och omfattning har tidigare utförligt skildrats av Expressen. Syftet med övervakningen har bland annat varit att ta reda på om enskilda personer haft mejlkontakt med antirasistiska organisationer som t ex Expo.

För mindre än en vecka sedan krävde Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje, Mikael Strandman, att journalister som anställs inom public service ska åsiktsregistreras och tvingas uppge vilket parti de sympatiserar med. Andra Sverigedemokrater, som till exempel partiets gruppledare i Ängelholm Patrik Ohlsson, hakade på och uttalade sitt stöd för förslaget.

Kontrollfanatismen är ständigt förekommande i partiet. För ett par dagar sedan beslöt partiet att kräva att passkontrollen återinförs vid Sveriges gränser.

Flera framträdande Sverigedemokrater har också krävt att Sverige omgående skall införa tvingande medicinska ålderskontroller av ensamkommande barn, genom röntgen av tänder och av handleder. 

Läsaren får ursäkta, men för mig känns steget inte långt till kontroll av nationstillhörighet, religiös tillhörighet och varför inte rastillhörighet. Det kan ju vara svårt att vara jude och samtidigt svensk, som Björn Söder uttryckt det.

Jag tillhör dem som förhåller mig försiktigt kritisk när Sverigedemokraterna benämns som ett rasistiskt eller fascistiskt parti. Men partiets kontrollfanatism får mig att tveka. Behovet av kontroll och övervakning är ett omisskännligt element i fascismen och i varje totalitär rörelse. Och just det behovet är onekligen väldigt starkt utvecklat inom Sverigedemokraterna.

Om att raljera över "Twitterkurser"

Fortfarande finns det många som inte förstår att sociala medier har blivit en allt viktigare kommunikationsplattform, inte bara mellan medborgare och medborgare utan också mellan medborgare och myndigheter. Därför behöver även myndigheter utbildning om vilka speciella förutsättningar som gäller för kommunikation på dessa digitala plattformar, som till exempel Facebook eller Twitter. Igår publicerade till exempel Aftonbladet en artikel med rubriken Betalade 6000 kronor i timmen för Twitterkurs. I artikeln raljerar de två journalisterna som skrivit texten över att en generaldirektör som för ett år sedan gått en kurs om Twitter som kommunikationsmedel själv bara har 286 följare på Twitter och att hon bland annat skrivit tweetar om vädret.

För mig är det en självklarhet att en statlig myndighet utbildar sina medarbetare på kommunikationsavdelningen (i det här fallet också generaldirektören) i användning av sociala medier, på samma sätt som de bör ges utbildning i andra relevanta delar av betydelse för kommunikation. Sedan kan man alltid diskutera kostnader och kursinnehåll för enskilda kurser, men det är en annan sak. Min poäng här är att just eftersom det gäller Twitter kan artikelförfattarna göra sig lustiga och spela an på populistiska strängar på ett helt annat sätt än om det gällt utbildning i kommunikation via till exempel TV eller radio.

Saken blir inte bättre av att den aktuella myndigheten slarvigt i artikeln konsekvent kallas "Forskningsrådet". Författarna är uppenbart okunniga om att det finns flera myndigheter som är forskningsråd. Den här aktuella myndigheten var forskningsrådet Formas, med det får läsaren själv googla sig fram till för att få veta. Artikelförfattarna tror uppenbarligen att myndigheten heter "Forskningsrådet".

Så javisst - granska gärna myndigheters sätt att bedriva internutbildningar. Men den som gör sig lustig över internutbildningar i användandet av sociala medier just för att utbildningen handlar om sociala medier visar bara att hen inte förstått så mycket av dagens mediesamhälle.

Ser just att kursgivaren Brit Stakston själv också skrivit om kursen och om Aftonbladets artikel. Hennes text kan läsas här. Läs även Ulrika Hedmans kloka text i ämnet.

Hur kommer Sverigedemokraterna att agera i budgetomröstningen?

Uppdaterat 2 december kl 18.15. I dag meddelade Sverigedemokraterna, något överraskande, att partiet tänker stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom förhindra att den rödgröna regeringens budgetförslag går igenom. Beslutet är offensivt genom att Sverigedemokraterna, trots sin partiledares frånvaro, sätter sig själva och sin vågmästarställning på spel. Tidigare har Sverigedemokraternas agerande präglats av långsiktighet och målmedvetenhet. Nu förmådde man inte avstå från frestelsen att utnyttja tillfället till en maktdemonstration, trots att konsekvenserna är oerhört svårförutsedda. Sverigedemokraterna känner otvivelaktigt stark frustration på grund av att partiet inte lyckats utnyttja sin vågmästarställning till att få inflytande i invandrarfrågan, i kombination med segeryra efter två framgångsrika val.

För Stefan Löfven och den rödgröna regeringen är naturligtvis Sverigedemokraternas beslut ett bakslag. Regeringen styr landet, och en förutsättning för att kunna styra landet är att regeringen får gehör för sin budget i riksdagen.

Vad händer nu? Stefan Löfven har bjudit in partiledarna för alliansen till samtal redan i kväll. En möjlighet är att budgetförslaget återremitteras till finansutskottet och där prövas förutsättningarna för samverkan över blockgränserna kring ett budgetförslag som Allianspartierna kan acceptera men som ändå innebär att de rödgröna partierna är nöjda. Den rödgröna regeringens styrka är att allianspartierna inte vill ha extraval och i alla fall tidigare sagt sig inte vilja regera beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men om kvällens samtal inte gör det sannolikt att Allianspartierna vill bidra till en sådan samverkan lutar avgång och/eller extraval runt hörnet.

Jag kommenterar dagens händelser, bland annat för Dagens Arena.

*

 I morgon tisdag ger Sverigedemokraterna besked om hur partiet kommer att agera vid onsdagens budgetomröstning i riksdagen. Om Sverigedemokraterna följer praxis och lägger ned sina röster i den avgörande omröstningen kommer Stefan Löfven att regera vidare. Om Sverigedemokraterna däremot stödjer allianspartiernas budgetförslag följer en regeringskris. En sådan kris kan Stefan Löfven hantera genom att utlysa extra val, avgå eller be riksdagen återremittera budgetförslaget till finansutskottet. I skrivande stund talar det mesta för att han i så fall skulle välja det senare alternativet, det vill säga återremittering.

Vad talar då för och emot att Sverigedemokraterna kommer att välja att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris? Det som talar för är att partiet med ett sådant agerande skulle visa sina egna sympatisörer och de övriga partierna att man är beredd att lägga kraft bakom orden och verkligen utnyttja den makt som vågmästarrollen innebär. Partiets egna medlemmar och sympatisörer skulle sannolikt också hälsa ett sådant beslut med tillfredsställelse.

Det som talar emot är att Sverigedemokraterna genom att utlösa en kris riskerar att skada bilden av sig själv som ett ansvarstagande parti, ett parti som sätter landets bästa främst. Inget kan heller med säkerhet säga vad som följer av en eventuell regeringskris. Blir det nyval riskerar Sverigedemokraterna att förlora sin så eftersträvade och viktiga vågmästarposition. Stefan Löfvens eventuella avgång eller en återremittering av budgetförslaget till finansutskottet kan komma att följas av ökat blocköverskridande samarbete, vilket även det innebär att Sverigedemokraternas vågmästarposition urholkas. Partiledaren Jimmie Åkesson är långtidssjukskriven och det är osäkert hur partiet skulle klara ett extra val utan honom. Dessutom måste det fresta på ideologiskt för Sverigedemokraterna att ge sitt aktiva stöd till en budget och en politik som inrymmer Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik.

Jag har konsekvent sagt att jag tror att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Hittills har partiet utnyttjat den uppkomna situationen mycket skickligt. Sverigedemokraterna har hamnat i fokus för debatten och för mediernas uppmärksamhet, och spänningen trissas nu upp timma för timma i väntan på morgondagens besked. Ett snyggt avslut ur partiets horisont vore att utnyttja situationen fullt ut fram till i morgon eftermiddag för att då, i sista stund, betona sitt ansvar för landets väl och ve och förklara att man tänker lägga ned sina röster.

Situationen har förändrats något genom att det tycks som att den rödgröna regeringen avser att välja återremittering framför avgång eller extra val om man förlorar omröstningen. På så sätt blir krisen inte lika akut om Sverigedemokraterna väljer att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom får ett sådant beslut mindre konsekvenser. Priset för att fälla regeringen blir inte lika högt.

Sammantaget står jag kvar vid min bedömning att Sverigedemokraterna till sist lägger ned sina röster. Min bedömning befästs ytterligare i ett uttalande av Björn Söder till Aftonbladet i dag: Det är klart att vi lyssnar på våra väljare. Samtidigt måste vi beakta olika aspekter i det hela och inte bara göra det som känns rätt för tillfället. Vi har under en längre tid analyserat de olika budgetförslagen men också vad som är bäst för landet och det förtroendet vi fått från våra väljare. I Aftonbladet kommenterar jag uttalandet i termer av att Björn Söder vill markera för Sverigedemokraternas sympatisörer att han och partiledningen hör var de säger och vet vad de vill - men att de ändå bör förbereda sig på att partiet till syvende og sist sätter statsansvaret framför yviga maktdemonstrationer.