I morse diskuterade jag socialdemokratisk migrationspolitik med Lars Stjernkvist i P1 Morgon i Sveriges Radio. Lars Stjernkvist vill att Socialdemokraterna kommer överens med Moderaterna och accepterar kravet på ett volymmål (eller "riktvärde") för den svenska asylpolitiken. Det tycker jag är en riktigt dålig idé.
För mig som socialdemokrat är frågan alltid hur Sverige ska kunna hjälpa fler människor som befinner sig i nöd. Men Moderaterna vill införa volymmål för att stänga människor ute. Moderaterna vill minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker skydd till 4-5000. På så sätt kommer Moderaterna dessutom att behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.
Lars Stjernkvist betonade att "målen" inte var ett tak. Enligt asylrätten är ju sådana tak förbjudna. I stället är tanken att om volymmålet inte nås ska Sverige vidta åtgärder som gör att färre flyktingar söker skydd hos oss nästa år. Jag frågade Lars Stjernkvist vilken typ av åtgärder han tänkte sig att Sverige skulle vidta för att få färre människor i nöd att söka sig hit. Om jag förstod honom rätt föreslog han dels att Sverige skulle betrakta fler länder som "säkra länder" och dels vidta åtgärder som försvårade familjeåterförening.
Men säkerhetsbedömningen av ett land ju aldrig kan baseras på hur många av landets invånare som flyr till Sverige. Säkerhetsbedömningen måste förstås basera sig på säkerhetsläget i landet. Och försvårande av familjeåterförening är inte ett bra sätt att hantera asylmottagningen - dels av humanitära skäl och dels för att försvårad familjeåterförening försämrar integrationen.
Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).
Men lyssna gärna själv på inslaget och bilda dig en egen uppfattning.
Visar inlägg med etikett Lars Stjernkvist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lars Stjernkvist. Visa alla inlägg
2016-04-24
Borde Socialdemokraterna försöka regera ensamma? Svaret är nej.
Uppdaterat 25 april kl 17.40: Vid en pressträff i dag meddelade Miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson att de ställer sina platser till förfogande inför den stundande kongressen i maj. I sak betyder beskedet inte mycket. Det är alltid valberedningen som äger frågan om vilka kandidater som skall föreslås. Men som symbolhandling är beskedet starkare. Nu tvingas deras kritiker i partiet visa sina kort. Är kritiken så stark att den på allvar förmår utmana det sittande ledarskapet? Det vet vi inte - utvecklingen de närmaste dagarna lär ge besked.
Fridolin och Romson har förstås efter förmåga försökt stämma av stämningarna inom partiet. Jag har svårt att se att kritikerna och valberedningen på knappt tre veckor skulle kunna lansera en eller två trovärdiga kandidater med tillräckligt brett stöd för att Fridolin och Romson skulle tvingas avgå. Osvuret är alltid bäst när det gäller Miljöpartiets interna förhållanden. Men utgångstipset blir att kongressen sluter upp bakom Fridolin och Romson och att dessa kan gå ur krisen med ett åtminstone tillfälligt stärkt mandat.
Jag kommenterar Miljöpartiets pressträff, för Aftonbladet.
Bland socialdemokratiska partisympatisörer vill 38 procent riva upp regeringssamarbetet med Miljöpartiet och 42 procent riva upp det, enligt en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio. Jag kommenterar sällan enskilda undersökningar från självrekryterade webpaneler, men gör följande övergripande reflektion.
Inom Socialdemokraterna har det alltid funnits en ambivalens i synen på Miljöpartiet. En del socialdemokrater på vänstersidan samarbetar hellre med Vänsterpartiet, men har accepterat Miljöpartiet som samarbetspartner i takt med att partiet alltmer profilerat sig som ett rödgrönt parti. Mer mittenorienterade socialdemokrater samarbetar hellre över blockgränsen och kanske helst med Liberalerna, men kan tänka sig samarbete med ett Miljöpartiet som inte är ett flygelparti på vänster-högerskalan. På det lokala planet uppfattas Miljöpartiet ibland som en skakig samarbetspartner, eftersom partiets linje kan skifta på kort varsel.
Bör då Stefan Löfven bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet och regera vidare på egen hand? Nej, det tycker jag inte. Jag har svårt att se hur en parlamentariskt svag regering skulle bli starkare utan Miljöpartiet. En del kanske menar att Socialdemokraterna skulle få lättare att nå blocköverskridande uppgörelser om inte Miljöpartiet fanns med i bilden. Nja, säger jag. Mer sannolikt är att allianspartierna skulle utnyttja situationen till att ifrågasätta Socialdemokraternas och Stefan Löfvens regeringsduglighet. De överenskommelser som skulle åstadkommas skulle sannolikt också bli mer på allianspartiernas villkor.
I stället tycker jag att Stefan Löfven borde utnyttja tillfället till en mindre regeringsombildning. Låt gärna Socialdemokraterna ta över posten som bostadsminister. Men ge då i stället Miljöpartiet ansvar för ett annat sakområde. Regeringen blir inte starkare av att Miljöpartiet försvagas. Och ta gärna in Maria Wetterstrand i regeringen.
Dessa frågor diskuterade jag i radioprogrammet P1 Morgon, med Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog. Inslaget kan lyssnas på här.
Fridolin och Romson har förstås efter förmåga försökt stämma av stämningarna inom partiet. Jag har svårt att se att kritikerna och valberedningen på knappt tre veckor skulle kunna lansera en eller två trovärdiga kandidater med tillräckligt brett stöd för att Fridolin och Romson skulle tvingas avgå. Osvuret är alltid bäst när det gäller Miljöpartiets interna förhållanden. Men utgångstipset blir att kongressen sluter upp bakom Fridolin och Romson och att dessa kan gå ur krisen med ett åtminstone tillfälligt stärkt mandat.
Jag kommenterar Miljöpartiets pressträff, för Aftonbladet.
*
Bland socialdemokratiska partisympatisörer vill 38 procent riva upp regeringssamarbetet med Miljöpartiet och 42 procent riva upp det, enligt en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio. Jag kommenterar sällan enskilda undersökningar från självrekryterade webpaneler, men gör följande övergripande reflektion.
Inom Socialdemokraterna har det alltid funnits en ambivalens i synen på Miljöpartiet. En del socialdemokrater på vänstersidan samarbetar hellre med Vänsterpartiet, men har accepterat Miljöpartiet som samarbetspartner i takt med att partiet alltmer profilerat sig som ett rödgrönt parti. Mer mittenorienterade socialdemokrater samarbetar hellre över blockgränsen och kanske helst med Liberalerna, men kan tänka sig samarbete med ett Miljöpartiet som inte är ett flygelparti på vänster-högerskalan. På det lokala planet uppfattas Miljöpartiet ibland som en skakig samarbetspartner, eftersom partiets linje kan skifta på kort varsel.
Bör då Stefan Löfven bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet och regera vidare på egen hand? Nej, det tycker jag inte. Jag har svårt att se hur en parlamentariskt svag regering skulle bli starkare utan Miljöpartiet. En del kanske menar att Socialdemokraterna skulle få lättare att nå blocköverskridande uppgörelser om inte Miljöpartiet fanns med i bilden. Nja, säger jag. Mer sannolikt är att allianspartierna skulle utnyttja situationen till att ifrågasätta Socialdemokraternas och Stefan Löfvens regeringsduglighet. De överenskommelser som skulle åstadkommas skulle sannolikt också bli mer på allianspartiernas villkor.
I stället tycker jag att Stefan Löfven borde utnyttja tillfället till en mindre regeringsombildning. Låt gärna Socialdemokraterna ta över posten som bostadsminister. Men ge då i stället Miljöpartiet ansvar för ett annat sakområde. Regeringen blir inte starkare av att Miljöpartiet försvagas. Och ta gärna in Maria Wetterstrand i regeringen.
Dessa frågor diskuterade jag i radioprogrammet P1 Morgon, med Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog. Inslaget kan lyssnas på här.
2011-07-07
Makt och mystik i politiken
Alla vet att Sverigedemokraterna brinner för svensk nationalism. De behöver därför inte förstärka bilden av sig själva genom att bära folkdräkt. En Sverigedemokrat i folkdräkt kan i stället leda tanken till en uppkomling, särskilt om folkdräkten är tillfälligt inhyrd från Skansen i stället för nedärvd i tre generationer.
Ungefär så formulerade sig statsvetaren Katarina Barrling Hermansson vid det intressanta Almedalsseminariet Makt och mystik i politiken (arrangerat av Greatness PR). Temat diskuterades utifrån två studier som genomförts av Novus och tns sifo.
Väljarna anser att Moderaterna är det parti där partiledaren ofta fattar de avgörande politiska besluten. (Ulrika Schenström, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, kommenterade resultatet med att Moderaterna faktiskt är ett toppstyrt parti - så länge det går bra.) Miljöpartiet anses vara det parti där vanliga medlemmar har störst inflytande. Socialdemokraterna anses vara det parti som har mest av stridande viljor i viktiga frågor. Sverigedemokraterna anses vara det parti där en liten grupp bestämmer det mesta. Resultaten känns åtminstone för mig intuitivt korrekta. :)
Seminariet diskuterade också den mystik som medielogiken ibland klär in de politiska institutionerna i. Så beskrivs t ex Socialdemokraternas verkställande utskott ständigt som partiets "mäktiga VU". Eller som Svenska Dagbladets politiske reporter Göran Eriksson uttryckte det: Läsarna har inte en susning vad ett VU är. Därför måste vi använda klyschan "det mäktiga VU".
Angående klädval som symbolpolitiskt medel väckte det viss munterhet när Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist fick frågan om han kunde tänka sig att framträda i folkdräkt. Lars Stjernkvist berättade då att han en enda gång hade kommit till ett VU-möte i mörk kostym, varpå Thomas Bodström kommit fram till honom med allvarlig min och bett att få beklaga sorgen...
Katarina Barrling Hermansson efterlyste lite mer trolleri i politiken. Frågan är vem av partiledarna som i så fall är vilken trollkarl/kvinna:
Fredrik Reinfeldt som Joe Labero?
Gustaf Fridolin som Merlin?
Lars Ohly som Houdini?
Åsa Romson som Magica de Hex?
Göran Hägglund som Tommy Cooper?
Håkan Juholt som Gandalf - eller som Carl-Einar Häckner?
Jimmie Åkesson som Sauron...
Ungefär så formulerade sig statsvetaren Katarina Barrling Hermansson vid det intressanta Almedalsseminariet Makt och mystik i politiken (arrangerat av Greatness PR). Temat diskuterades utifrån två studier som genomförts av Novus och tns sifo.
Väljarna anser att Moderaterna är det parti där partiledaren ofta fattar de avgörande politiska besluten. (Ulrika Schenström, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, kommenterade resultatet med att Moderaterna faktiskt är ett toppstyrt parti - så länge det går bra.) Miljöpartiet anses vara det parti där vanliga medlemmar har störst inflytande. Socialdemokraterna anses vara det parti som har mest av stridande viljor i viktiga frågor. Sverigedemokraterna anses vara det parti där en liten grupp bestämmer det mesta. Resultaten känns åtminstone för mig intuitivt korrekta. :)
Seminariet diskuterade också den mystik som medielogiken ibland klär in de politiska institutionerna i. Så beskrivs t ex Socialdemokraternas verkställande utskott ständigt som partiets "mäktiga VU". Eller som Svenska Dagbladets politiske reporter Göran Eriksson uttryckte det: Läsarna har inte en susning vad ett VU är. Därför måste vi använda klyschan "det mäktiga VU".
Angående klädval som symbolpolitiskt medel väckte det viss munterhet när Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist fick frågan om han kunde tänka sig att framträda i folkdräkt. Lars Stjernkvist berättade då att han en enda gång hade kommit till ett VU-möte i mörk kostym, varpå Thomas Bodström kommit fram till honom med allvarlig min och bett att få beklaga sorgen...
Katarina Barrling Hermansson efterlyste lite mer trolleri i politiken. Frågan är vem av partiledarna som i så fall är vilken trollkarl/kvinna:
Fredrik Reinfeldt som Joe Labero?
Gustaf Fridolin som Merlin?
Lars Ohly som Houdini?
Åsa Romson som Magica de Hex?
Göran Hägglund som Tommy Cooper?
Håkan Juholt som Gandalf - eller som Carl-Einar Häckner?
Jimmie Åkesson som Sauron...
2010-11-16
Om tudelat ledarskap inom S och om kriskommissionens arbete
Vore ett tudelat partiledarskap något för Socialdemokraterna? En person som ansvarar för det viktiga oppositionsarbetet i riksdagen och partiledardebatterna medan en annan person ansvarar för det nödvändiga förnyelsearbetet, håller kontakten med rörelsen och hanterar medielogiken? Jag väckte tidigare i veckan tanken på min blogg och i en artikel på SVT Debatt. I P 1 Morgon i morse medverkade jag i en diskussion i ämnet, tillsammans med förre partisekreteraren för Socialdemokraterna Lars Stjernkvist samt Miljöpartiets tidigare språkrör Lotta Hedström.
Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?
För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.
Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.
Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.
Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.
Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.
Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.
Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?
För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.
Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.
Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.
Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.
Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.
Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)