Hopp och framtidstro i Almedalen!

Partiledartalen under Almedalsveckan 2024 präglades av hopp och framtidstro. Tillit och gemenskap var honnörsorden. Visionerna var visserligen ofta vaga och konturlösa. Men det var ändå befriande att höra politiker som uttryckte optimism om framtiden, och åtminstone delvis betonade det som håller oss samman och inte det som för oss isär.

Jimmie Åkesson bröt - inte oväntat - mönstret. Sverigedemokraterna fortsätter med att ge en dystopisk bild av läget i landet. De politiska idéer som Jimmie Åkesson för fram baseras på auktoritarism, repression och ett "vi mot dom"-tänkande. Särskilt tydligt blev det när Åkesson ville profilera Sverigedemokraterna som ett skolparti. Kodorden i hans anförande om skolpolitiken var "ordning och reda", "disciplin", "nationella ordningsregler" och "veta hut". Arma skola och arma barn, tänker jag, om Sverigedemokraterna får sätta agendan för skolpolitiken.

Själv medverkade jag i två seminarier, båda i Vårdklockans kyrka och arrangerade av Svenska Amnesty. Det första seminariet behandlade frågan om asylrätten och EU:s migrationspakt. Det andra seminariet handlade om det försämrade läget för mänskliga rättigheter i världen. Även här försökte vi panelister - med olika politiska tillhörigheter och kompetenser - sätta fokus på hopp och möjligheter till förändring. 

Ett seminarium som satte särskilt avtryck hos mig var "Saft och bulle" där Jan Jönsson (L) och Daniel Helldén (MP) under ledning av Ulrika Schenström diskuterade hat och hot i den politiska debatten. Titeln "Saft och bulle" har sin grund i att Jan Jönsson hånats av Sverigedemokraterna som påstår att Jönsson vill bekämpa brottsligheten genom att bjuda gängkriminella på saft och bulle. Seminariet fick av säkerhetsskäl genomföras under diskreta former (lokal meddelades över mejl kort innan det skulle börja). Det är naturligtvis bisarrt att ett seminarium som ska diskutera öppenhet i politiken tvingas arrangeras i hemlighet.

Som vanligt lockade Statsvetardagen stor publik. I år genomfördes sex seminarier om bland annat Sveriges utrikespolitiska roller efter Nato-medlemskapet, den svenska tilliten och utgången av Europavalet 2024. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA), i samarbete med Aréna Idé och Timbro förlag och med min vän och kollega Jonas Hinnfors som koordinator. Grundidén är att forskare presenterar sina pågående eller nyss avslutade projekt och i diskussionen relateras resultaten till samhällsdebatten. Statsvetardagen har etablerat sig som ett välbesökt och mycket uppskattat inslag under Almedalsveckan. 

Palestinademonstranter var konstant närvarande i publiken i Almedalen. Jag uppfattade det som att demonstranterna hade en överenskommelse med polisen om att endast skandera sina paroller under de pauser som uppstod när publiken vid olika tillfällen applåderade talen. En bra kompromiss tycker jag, och polisen och demonstranterna tycktes också nöjda.

Almedalen representerar öppenhet och vikten av ett värdigt politiskt samtal. Det är viktigt att politiken får stå i centrum under veckan, och att partierna och medierna fortsätter att prioritera arrangemanget.

Politiker dansar Gagnam Style på Expressen-journalisten Niklas Svenssons födelsedag. Är det bra?

I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Firandet har föranlett en debatt om hur hälsosamt det egentligen är med nära band mellan granskande journalister och de ledande politiker som journalisterna förväntas granska.

Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.

Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson).  Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.

1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.

2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.

3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.

4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.

5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.

6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.

Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.

Makt och mystik i politiken

Alla vet att Sverigedemokraterna brinner för svensk nationalism. De behöver därför inte förstärka bilden av sig själva genom att bära folkdräkt. En Sverigedemokrat i folkdräkt kan i stället leda tanken till en uppkomling, särskilt om folkdräkten är tillfälligt inhyrd från Skansen i stället för nedärvd i tre generationer.

Ungefär så formulerade sig statsvetaren Katarina Barrling Hermansson vid det intressanta Almedalsseminariet Makt och mystik i politiken (arrangerat av Greatness PR). Temat diskuterades utifrån två studier som genomförts av Novus och tns sifo.

Väljarna anser att Moderaterna är det parti där partiledaren ofta fattar de avgörande politiska besluten. (Ulrika Schenström, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, kommenterade resultatet med att Moderaterna faktiskt är ett toppstyrt parti - så länge det går bra.) Miljöpartiet anses vara det parti där vanliga medlemmar har störst inflytande. Socialdemokraterna anses vara det parti som har mest av stridande viljor i viktiga frågor. Sverigedemokraterna anses vara det parti där en liten grupp bestämmer det mesta. Resultaten känns åtminstone för mig intuitivt korrekta. :)

Seminariet diskuterade också den mystik som medielogiken ibland klär in de politiska institutionerna i. Så beskrivs t ex Socialdemokraternas verkställande utskott ständigt som partiets "mäktiga VU". Eller som Svenska Dagbladets politiske reporter Göran Eriksson uttryckte det: Läsarna har inte en susning vad ett VU är. Därför måste vi använda klyschan "det mäktiga VU".

Angående klädval som symbolpolitiskt medel väckte det viss munterhet när Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist fick frågan om han kunde tänka sig att framträda i folkdräkt. Lars Stjernkvist berättade då att han en enda gång hade kommit till ett VU-möte i mörk kostym, varpå Thomas Bodström kommit fram till honom med allvarlig min och bett att få beklaga sorgen...

Katarina Barrling Hermansson efterlyste lite mer trolleri i politiken. Frågan är vem av partiledarna som i så fall är vilken trollkarl/kvinna:
Fredrik Reinfeldt som Joe Labero?
Gustaf Fridolin som Merlin?
Lars Ohly som Houdini?
Åsa Romson som Magica de Hex?
Göran Hägglund som Tommy Cooper?
Håkan Juholt som Gandalf - eller som Carl-Einar Häckner?
Jimmie Åkesson som Sauron...