Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom. Så sjöng Ulf Dagebys Sillstryparn i sången Doin' the omoralisk schlagerfestival vid Alternativfestivalen på Gärdet i Stockholm 1975. Året tidigare hade ABBA vunnit Eurovision Song Contest med Waterloo och Sverige stod nu därför på tur att arrangera finalen. Alternativfestivalen organiserades som en kulturell och politisk protest mot vad den då starka progressiva musikrörelsen uppfattade som ett kommersiellt och fördummande borgerligt jippo, och med ABBA som det främsta uttrycket för dekadensen. Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom.
En av konfliktlinjerna från den tiden handlade om kulturens kommersialisering och pop- och schlagermusikens anspråk på att stå utanför - eller möjligen ovanför - politiken och att Eurovision Song Contest var - eller skulle vara - opolitisk. Den progressiva musikrörelsen argumenterade i stället för att anspråken på opolitiskhet var ett politiskt ställningstagande i sig. Ingen kommer undan politiken.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Eurovision Song Contest har blivit hype och arrangemanget är en trendsättande
uppvisning i kitsch och hbtq-kultur. Sändningen från Köpenhamn igår var om inte en musikalisk upplevelse så i alla fall en estetisk ögonfröjd. Det internationella intresset är mycket stort - inget annat nöjesarrangemang direktsänds till lika många länder. Finalen av Eurovision Song Contest konkurrerar med VM-finalen i fotboll om att vara vår tids största (enda?) gemensamma offentlighet.
Eurovision Song Contest blivit en del av samhällslivet genom att den inte längre gör anspråk på att vara opolitisk. Loreens seger 2012 gavs en politisk inramning. Igår i Köpenhamn buade publiken samfällt när de ryska artisterna framträdde eller när de fick höga poäng i omröstningen.
Framförallt uppfattades Conchitas seger som en seger för öppenhet och frihetlighet gentemot inte bara homofoba krafter i Ryssland utan mot trångsynta, förtryckande nationalistiska krafter i hela Europa. Twitterflödet exploderade i en transnationell jublande yra. De enda politiska krafter som inte syntes i mitt flöde var företrädare för Sverigedemokraterna. Det är möjligt att jag missade någon, i så fall ber jag om överseende. Jag hoppas innerligt att det kommande EU-valet om två veckor förmår uppvisa samma kraft i sitt motstånd mot en trångsynt högernationalism som Eurovision Song Contest lyckades med igår.
Självklart är Eurovision Song Contest fortfarande ett genomkommersialiserat fenomen. Men politik och kommersialitet är i dag inte som eld och vatten. Företagen förväntas ta ett socialt ansvar på ett annat sätt än tidigare. Företag måste vilja något utöver att skapa maximala vinster. Ett företags varumärke måste inrymma en berättelse om något, en "story-building" som Moderaternas tidigare chefsstrateg Per Schlingmann uttrycker det.
Eurovision Song Contest har lyckats bli ett barn av sin tid. Att se sändningarna och samtidigt följa debatten i sociala medier är inte bara "underhållning" utan också en möjlighet att tolka och ta del av dagens samhällsutveckling. Jag anar att Eurovision Song Contest i dess bredaste mening (artisterna, musiken, tv-sändningarna, röstningsmönstren, mediebevakningen) kommer att bli ett allt mer populärt material för samhällsstudier från de mest skilda ämnesinriktningar, allt från etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap till sociologi, internationella relationer och statsvetenskap.
Visar inlägg med etikett Per Schlingmann. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Per Schlingmann. Visa alla inlägg
2013-08-06
Semestern är död - leve semestern!
I dag skriver Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann i Svenska Dagbladet att ordet "semester" börjar förlora sin mening, eftersom gränsen mellan arbete och fritid blir allt svårare att upprätthålla. I Göteborgs-Tidningen skriver journalisten och kulturredaktören Adrianna Pavlica i dag om hur uppluckringen av gränsen mellan jobb och arbete tenderar att göra semestern till en stressfaktor i stället för en avkoppling.
Den reglerade semestern är något det heligaste vi har - en symbol för välfärdsstaten och för industrisamhällets glansdagar. Kampen om arbetstiden och om rätten till ledighet har historiskt varit en stridsfråga i kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det är därför inte konstigt att en diskussion om semesterns mening och funktion i dag väcker starka känslor.
Schlingmann och Pavlica har rätt i att gränsen mellan arbete och fritid blir svårare att upprätthålla för allt fler yrkesgrupper och anställda. Skapandet av immateriella värden är svårt att bryta ned i arbetstimmar. Den kommunikatinsteknologiska revolutionen reducerar behovet av närvaro på en fysisk arbetsplats under en bestämd tid för att värden skall skapas och arbetsuppgifter utföras. Visst finns det fortfarande stora yrkesgrupper där "semester" fortfarande fungerar och där arbetet utförs på en fysisk arbetsplats och under bestämda tidsramar. Men dessa yrkesgruppers andel av den arbetande befolkningen minskar och kommer att fortsätta att minska. Kunskap och kreativitet är vår tids produktivkrafter och de impregnerar samhällslivet och vårt sätt att vara. Industrisamhället finns kvar och skapar oerhörda värden. Men det är inte längre industrisamhällets logik som styr samhällsutvecklingen.
Delar av den svenska vänstern kan förväntas förhålla sig skeptisk till ett ifrågasättande av semester-tänkandet, och betrakta dessa idéer som ett sätt av arbetsgivarintressen att utifrån vinsttänkande vilja urholka semesterlagen och den reglerade arbetstiden. Skepsisen är inte obefogad. I den transitionsprocess vi nu upplever där "arbetstimmar" blir ett allt mindre användbart begrepp på nedlagt arbete kommer såväl arbetsgivare som arbetstagare att under förespeglat allmänintresse försöka flytta fram sina positioner. Det är ett helt naturligt agerande och kallas för klasskamp. Utan klasskamp ingen utveckling.
Men en sådan sund skepsis får inte skymma sikten för den samhällsförändring vi nu befinner oss mitt i. Den politiska kraft som först förmår utveckla en politik som hanterar de arbetsmiljöproblem som uppluckringen mellan arbete och fritid innebär skapar sig ett försteg i den politiska kampen om samhällsutvecklingen. Per Schlingmann visade prov på vidsynthet och framtidskänsla när han bidrog till skapandet av "de nya Moderaterna". Var finns den Per Schlingmann inom socialdemokratin som med samma vidsynthet och framtidskänsla förmår utveckla en politik för kunskapssamhällets arbetsliv, där arbetstid och ledighet regleras i nya former men utan att solidaritet och viktiga gemeskapsvärden går förlorade?
Om dessa frågor har jag och Marie Demker skrivit tidigare, bland annat i Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011).
Den reglerade semestern är något det heligaste vi har - en symbol för välfärdsstaten och för industrisamhällets glansdagar. Kampen om arbetstiden och om rätten till ledighet har historiskt varit en stridsfråga i kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det är därför inte konstigt att en diskussion om semesterns mening och funktion i dag väcker starka känslor.
Schlingmann och Pavlica har rätt i att gränsen mellan arbete och fritid blir svårare att upprätthålla för allt fler yrkesgrupper och anställda. Skapandet av immateriella värden är svårt att bryta ned i arbetstimmar. Den kommunikatinsteknologiska revolutionen reducerar behovet av närvaro på en fysisk arbetsplats under en bestämd tid för att värden skall skapas och arbetsuppgifter utföras. Visst finns det fortfarande stora yrkesgrupper där "semester" fortfarande fungerar och där arbetet utförs på en fysisk arbetsplats och under bestämda tidsramar. Men dessa yrkesgruppers andel av den arbetande befolkningen minskar och kommer att fortsätta att minska. Kunskap och kreativitet är vår tids produktivkrafter och de impregnerar samhällslivet och vårt sätt att vara. Industrisamhället finns kvar och skapar oerhörda värden. Men det är inte längre industrisamhällets logik som styr samhällsutvecklingen.
Delar av den svenska vänstern kan förväntas förhålla sig skeptisk till ett ifrågasättande av semester-tänkandet, och betrakta dessa idéer som ett sätt av arbetsgivarintressen att utifrån vinsttänkande vilja urholka semesterlagen och den reglerade arbetstiden. Skepsisen är inte obefogad. I den transitionsprocess vi nu upplever där "arbetstimmar" blir ett allt mindre användbart begrepp på nedlagt arbete kommer såväl arbetsgivare som arbetstagare att under förespeglat allmänintresse försöka flytta fram sina positioner. Det är ett helt naturligt agerande och kallas för klasskamp. Utan klasskamp ingen utveckling.
Men en sådan sund skepsis får inte skymma sikten för den samhällsförändring vi nu befinner oss mitt i. Den politiska kraft som först förmår utveckla en politik som hanterar de arbetsmiljöproblem som uppluckringen mellan arbete och fritid innebär skapar sig ett försteg i den politiska kampen om samhällsutvecklingen. Per Schlingmann visade prov på vidsynthet och framtidskänsla när han bidrog till skapandet av "de nya Moderaterna". Var finns den Per Schlingmann inom socialdemokratin som med samma vidsynthet och framtidskänsla förmår utveckla en politik för kunskapssamhällets arbetsliv, där arbetstid och ledighet regleras i nya former men utan att solidaritet och viktiga gemeskapsvärden går förlorade?
Om dessa frågor har jag och Marie Demker skrivit tidigare, bland annat i Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011).
2013-01-30
Politiker dansar Gagnam Style på Expressen-journalisten Niklas Svenssons födelsedag. Är det bra?
I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Firandet har föranlett en debatt om hur hälsosamt det egentligen är med nära band mellan granskande journalister och de ledande politiker som journalisterna förväntas granska.
Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.
Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson). Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.
1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.
2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.
3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.
4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.
5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.
6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.
Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.
Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.
Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson). Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.
1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.
2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.
3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.
4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.
5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.
6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.
Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.
2012-07-08
Äntligen en borgerlig idédebatt?
Börjar vi äntligen få en borgerlig idédebatt med identifierbara skiljelinjer? För oss som på lite avstånd följt verksamheterna inom tankesmedjor och tidskrifter som Timbro, Axess och Neo har debatter och åsiktsskillnader oftast dolts av ryggdunkningar och ömsesidiga hejarop på till exempel Twitter.
Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.
Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.
Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.
Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.
Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.
Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.
Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.
Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.
2011-03-06
Moderaterna rasar - försprånget halverat
OBS - UPPDATERAT: Baylans avgång kommenteras nederst i posten.
Rubriken Moderaterna rasar - försprånget halverat har jag fräckt stulit från dagens Expressen, bara för att ingjuta lite mod i rödgröna tigerhjärtan. Den färska opinionsmätningen från Demoskop visar att att Moderaterna tappar 4.4 procentenheter, att Kristdemokraterna ligger kvar under fyraprocentsspärren och att de rödgröna partierna sammantaget går framåt. Alliansregeringens försprång i opinionen har nu minskat till 2.6 procentenheter i förhållande till de rödgröna.
Visst, jag ger här en liten glädjebeskrivning av mätningen - men den är likafullt sann. Jag möter inte så sällan en smula uppgivenhet när jag medverkar på olika arrangemang inom Socialdemokraterna. Den smått parodiska jakten på en ny partiledare i kombination med att Fredrik Reinfeldt regerar på utan fungerande opposition kan suga musten ur de rödaste rörelsehjärtan. Då kan det finnas en lisa i att veta att när Socialdemokraterna går igenom sin värsta kris någonsin så skiljer det ändå, enligt Demoskop, bara 2.6 procentenheter till regeringsmakten.
Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Så inledde den socialdemokratiska kriskommissionen sin nyligen publicerade slutrapport. Formuleringen gav upphov till en hel del spe i borgerliga press. Dessa borgerliga skribenter rådde i stället Socialdemokraterna att inse att partiet blivit just ett parti som andra, utan den insikten skulle partiets kräftgång fortsätta.
De borgerliga skribenternas råd till Socialdemokraterna baseras naturligtvis på ren välvilja. Men jag tror de har fundamentalt fel. De svenska Socialdemokraterna är faktiskt inte ett parti som andra. Den enorma mediehajp som nu vecka efter vecka, månad efter månad, kringgärdar sökandet efter en ny socialdemokratisk partiledare skulle inte vara densamma om det gällt partiledarposten i t ex Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Socialdemokraternas ställning i svensk politik och i svenskt samhällsliv är - efter alla år som dominerande kraft - så stark att partiledarfrågan av många betraktas inte bara som ett socialdemokratiskt utan också som ett nationellt intresse.
När Socialdemokraterna genomgår sin värsta kris i partiets historia ligger man i opinionsmätningarna på 25-30 procent. Hur många procent låg Moderaterna på när det partiet genomgick sin värsta kris i partihistorien?
Under veckan lär det bli klart vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nye partiledaren tillträder i en situation när partiet knappast kan sjunka så mycket lägre i opinionsmätningarna. Drygt två år före valet 2010 ledde de rödgröna med upp till 20 procent i en del opinionsmätningar - ändå lyckades Alliansen vända underläget till valseger. Ur det perspektivet är 2.6 procentenheter naturligtvis ingenting alls.
Det svåra uppgiften blir inte att vinna valet 2014. Det valet kan vinnas och det valet kan förloras. Den svåra uppgiften blir att återupprätta Socialdemokraterna som landets dominerande kraft och lägga grunden för ett regeringsinnehav av samma dignitet som under 1900-talet. Uppgiften är svår. Men att degradera sig själv till "ett parti som andra" vore att ge upp utan ansträngning. Det skulle visserligen glädja borgerliga ledarskribenter, men knappast tjäna Arbetarrörelsens kamp för ökad frihet, för ökad jämlikhet och för solidaritet med de fattiga och de förtryckta.
Uppdaterat söndag kl 19.00: I kväll tillkännagav Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan att han avgår i samband med extrakongressen i slutet av mars. Beskedet kommet inte oväntat. Frågan har sedan länge inte varit om utan när Baylan skulle ställa sin plats till förfogande. Valnederlaget i kombination med att den nye partiledaren med stor sannolikhet blir en man har gjort Baylans position omöjlig.
Många har uppfattat det som att Baylan under valrörelsen förlorade de flesta debatterna mot sin dåvarande motsvarighet i Moderaterna Per Schlingmann. Så kan nog ha varit fallet. Men på samma sätt som Thorbjörn Fälldin förlorade de flesta debatterna mot Olof Palme men ändå vann publikens hjärta, så tror jag att Baylan av många - med rätt eller orätt - uppfattades som mer genuin och äkta och mindre slug och strategisk än Schlingmann.
Baylans besked kan tolkas på åtminstone två sätt: 1.) Valberedningen får genom Baylans avgång bättre möjligheter att sy ihop en kompromiss där Damberg kan lanseras som ny partiledare och där Dambergs kritiker kompenseras med att få utöva inflytande över partisekreterarposten. 2.) Valberedningen har nu snickrat ihop ett färdigt helhetsförslag som partidistrikten har att omgående ta ställning till.
Vem blir då ny partisekreterare? Den frågan betingas förstås främst av vem som blir ny partiledare. Men varför inte Anna Johansson?!
Rubriken Moderaterna rasar - försprånget halverat har jag fräckt stulit från dagens Expressen, bara för att ingjuta lite mod i rödgröna tigerhjärtan. Den färska opinionsmätningen från Demoskop visar att att Moderaterna tappar 4.4 procentenheter, att Kristdemokraterna ligger kvar under fyraprocentsspärren och att de rödgröna partierna sammantaget går framåt. Alliansregeringens försprång i opinionen har nu minskat till 2.6 procentenheter i förhållande till de rödgröna.
Visst, jag ger här en liten glädjebeskrivning av mätningen - men den är likafullt sann. Jag möter inte så sällan en smula uppgivenhet när jag medverkar på olika arrangemang inom Socialdemokraterna. Den smått parodiska jakten på en ny partiledare i kombination med att Fredrik Reinfeldt regerar på utan fungerande opposition kan suga musten ur de rödaste rörelsehjärtan. Då kan det finnas en lisa i att veta att när Socialdemokraterna går igenom sin värsta kris någonsin så skiljer det ändå, enligt Demoskop, bara 2.6 procentenheter till regeringsmakten.
Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Så inledde den socialdemokratiska kriskommissionen sin nyligen publicerade slutrapport. Formuleringen gav upphov till en hel del spe i borgerliga press. Dessa borgerliga skribenter rådde i stället Socialdemokraterna att inse att partiet blivit just ett parti som andra, utan den insikten skulle partiets kräftgång fortsätta.
De borgerliga skribenternas råd till Socialdemokraterna baseras naturligtvis på ren välvilja. Men jag tror de har fundamentalt fel. De svenska Socialdemokraterna är faktiskt inte ett parti som andra. Den enorma mediehajp som nu vecka efter vecka, månad efter månad, kringgärdar sökandet efter en ny socialdemokratisk partiledare skulle inte vara densamma om det gällt partiledarposten i t ex Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Socialdemokraternas ställning i svensk politik och i svenskt samhällsliv är - efter alla år som dominerande kraft - så stark att partiledarfrågan av många betraktas inte bara som ett socialdemokratiskt utan också som ett nationellt intresse.
När Socialdemokraterna genomgår sin värsta kris i partiets historia ligger man i opinionsmätningarna på 25-30 procent. Hur många procent låg Moderaterna på när det partiet genomgick sin värsta kris i partihistorien?
Under veckan lär det bli klart vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nye partiledaren tillträder i en situation när partiet knappast kan sjunka så mycket lägre i opinionsmätningarna. Drygt två år före valet 2010 ledde de rödgröna med upp till 20 procent i en del opinionsmätningar - ändå lyckades Alliansen vända underläget till valseger. Ur det perspektivet är 2.6 procentenheter naturligtvis ingenting alls.
Det svåra uppgiften blir inte att vinna valet 2014. Det valet kan vinnas och det valet kan förloras. Den svåra uppgiften blir att återupprätta Socialdemokraterna som landets dominerande kraft och lägga grunden för ett regeringsinnehav av samma dignitet som under 1900-talet. Uppgiften är svår. Men att degradera sig själv till "ett parti som andra" vore att ge upp utan ansträngning. Det skulle visserligen glädja borgerliga ledarskribenter, men knappast tjäna Arbetarrörelsens kamp för ökad frihet, för ökad jämlikhet och för solidaritet med de fattiga och de förtryckta.
Uppdaterat söndag kl 19.00: I kväll tillkännagav Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan att han avgår i samband med extrakongressen i slutet av mars. Beskedet kommet inte oväntat. Frågan har sedan länge inte varit om utan när Baylan skulle ställa sin plats till förfogande. Valnederlaget i kombination med att den nye partiledaren med stor sannolikhet blir en man har gjort Baylans position omöjlig.
Många har uppfattat det som att Baylan under valrörelsen förlorade de flesta debatterna mot sin dåvarande motsvarighet i Moderaterna Per Schlingmann. Så kan nog ha varit fallet. Men på samma sätt som Thorbjörn Fälldin förlorade de flesta debatterna mot Olof Palme men ändå vann publikens hjärta, så tror jag att Baylan av många - med rätt eller orätt - uppfattades som mer genuin och äkta och mindre slug och strategisk än Schlingmann.
Baylans besked kan tolkas på åtminstone två sätt: 1.) Valberedningen får genom Baylans avgång bättre möjligheter att sy ihop en kompromiss där Damberg kan lanseras som ny partiledare och där Dambergs kritiker kompenseras med att få utöva inflytande över partisekreterarposten. 2.) Valberedningen har nu snickrat ihop ett färdigt helhetsförslag som partidistrikten har att omgående ta ställning till.
Vem blir då ny partisekreterare? Den frågan betingas förstås främst av vem som blir ny partiledare. Men varför inte Anna Johansson?!
2011-01-23
Wikileaks: Bildts och Billströms vägran att förstå vår tids politiska villkor
Carl Bildts och Tobias Billströms vägran att kommentera uppgifter att de anfört svensk främlingsfientlighet och irakiska flyktingars låga utbildningsnivå som argument för en restriktiv flyktingpolitik mot irakier har mött stark kritik. Liberala ungdomsförbundet (LUF) kräver genom sin ordförande Adam Cwejman att Tobias Billström avgår, eftersom "förtroendet är förbrukat". På Youtube har klipp där Tobias Billström i en intervju med SVT hela 18 gånger upprepar att han inte tänker kommentera uppgifterna redan visats tiotusentals gånger.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
2010-08-01
FRA-lagen och Wikileaks - gömmer sig här en paradox i synen på öppenhet och integritet?
Gömmer det sig en paradox i de krav på öppenhet och integritet som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten de senaste åren? FRA-debatten präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. Men samma röster som kritiserade FRA-lagen hyllar nu Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller en hel del personuppgifter. Som Deeped träffande uttrycker det: Är det mer rätt att en organisation som Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism?
Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.
Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.
Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.
Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.
Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.
Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.
Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.
Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.
2008-11-23
Moderaternas Per Schlingmann och frågan om det specifikt svenska
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann säger till Dagens Eko att de som kommer till Sverige från andra länder ska skriva under ett kontrakt att de känner till svenska värderingar. Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige, säger Schlingmann till Ekot. Schlingmann menar också att "det ska få konsekvenser" om någon inte uppfyller de krav han eller hon har skrivit på.
Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?
Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.
Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?
Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.
Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?
Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.
Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?
Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.
2008-09-15
Om partipiskor och FRA-lagen
Gårdagens Agenda var underhållnings-TV av bästa märke. Anna Hedenmo glänste i rollen som inkvisitor och de arma offren i form av moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag led alla helvetets kval när de försökte förklara hur värden som "högt i tak"och "värna individens frihet" var förenliga med Fredrik Reinfeldts offentliga näpsande av den unge FRA-kritiske m-riksdagsledamoten Karl Sigfrid: Vi har en i gruppen som pekar finger mot statsministern. (...) Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister? (...) Nu är det bara du kvar, Karl.
Jag har respekt för både Per Schlingmann och Erik Ullenhag. Men gårdagens tillställning var ingen av deras bättre dagar, för att uttrycka det milt...
Det hårda tonläget i moderaternas riksdagsgrupp förvånar inte. Sveriges variant av representativ demokrati där väljarna i huvudsak röstar på parti och inte på person förutsätter att partierna håller ihop inför omröstningarna. Bekymret är att banden mellan väljarna och partierna har börjat tunnas ut så mycket att partiernas legitimitet som representanter för väljarna ifrågasätts.
Partiernas legitimitet i förhållande till väljarna är fortfararande OK när det gäller vänster-högerfrågor. Men i den typen av frågor som berör integritet och makten över kunskapen är legitimiteten sämre. Det beror på att det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och att partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelning och Pirate Bays bilder på mördade barn är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Kring denna problematik rekommenderar jag följande text, samt min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer som utkommer på Hjalmarson & Högberg om några veckor.
Det finns en och annan politisk kommentator som tror att luften håller på att gå ur FRA-frågan. Det är en grov felbedömning. FRA-lagen är toppen på ett isberg och frågan är bara om partierna har lärt sig någor av Titanic.
Tillägg 16 september: Jag kommenterar FRA-frågan för Aftonbladet här.
Jag har respekt för både Per Schlingmann och Erik Ullenhag. Men gårdagens tillställning var ingen av deras bättre dagar, för att uttrycka det milt...
Det hårda tonläget i moderaternas riksdagsgrupp förvånar inte. Sveriges variant av representativ demokrati där väljarna i huvudsak röstar på parti och inte på person förutsätter att partierna håller ihop inför omröstningarna. Bekymret är att banden mellan väljarna och partierna har börjat tunnas ut så mycket att partiernas legitimitet som representanter för väljarna ifrågasätts.
Partiernas legitimitet i förhållande till väljarna är fortfararande OK när det gäller vänster-högerfrågor. Men i den typen av frågor som berör integritet och makten över kunskapen är legitimiteten sämre. Det beror på att det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och att partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelning och Pirate Bays bilder på mördade barn är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Kring denna problematik rekommenderar jag följande text, samt min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer som utkommer på Hjalmarson & Högberg om några veckor.
Det finns en och annan politisk kommentator som tror att luften håller på att gå ur FRA-frågan. Det är en grov felbedömning. FRA-lagen är toppen på ett isberg och frågan är bara om partierna har lärt sig någor av Titanic.
Tillägg 16 september: Jag kommenterar FRA-frågan för Aftonbladet här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)