Låt oss hålla ihop mot terrorn

Idag är det tvåårsdagen av det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, där fem människor miste sina liv. Låt oss aldrig glömma terrorns och hatets offer, och låt oss hedra dem genom aldrig svika de värden vårt fria, demokratiska samhälle vilar på - som öppenhet, rättssäkerhet och alla människors lika värde. Låt oss bekämpa hatets och hånets destruktiva, avhumaniserande kraft, och låt oss hålla ihop mot dem som söker splittring. 

Som Fatemeh Khavari formulerade det på twitter tidigare i dag, med ett starkt intentionsdjup bortom de enskilda orden: För att kunna bekämpa terrorism, behöver vi hålla i varandras händer, varmare än nånsin.

Kampen mot den vidriga terrorismen - då och nu

Som de flesta läsare av denna blogg vet var jag under slutet av 1970- och början av 1980-talet medlem av ett litet parti längst ut på vänsterkanten. Vi brann av iver att skapa en mer jämlik och rättvis värld. Vi var övertygade om att kapitalisterna aldrig skulle acceptera en fredlig samhällsomvandling, där produktionsmedlen genom demokratiska val och processer övergick i allmän ägo. Militärkuppen i Chile 1973 var för oss ett bevis på att vi hade rätt. Övergången måste därför vara revolutionär - inte för att vi ville det, utan för att kapitalisternas vägran att acceptera folkets vilja skulle tvinga fram en revolution.

Vi var naturligtvis oerhört naiva och, vad värre var, beredda att låta ändamålen helga medlen. Jag lärde mig mycket av dessa år - bland annat om självrättfärdighetens och fundamentalismens förbannelse. Det är insikter jag bär med mig varje dag.

En sak var vi noga med. Vi var oförsonliga mot terrorismen. 1970- och 1980-talets terrorhandlingar i Europa utfördes till stor del av olika palestinska grupperingar och av den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades). Såväl de palestinska grupperna som RAF var sekulära rörelser och de hade konkreta, politiska mål med sina aktioner. En bärande idé för RAF var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

Vi i det lilla partiet betraktade RAF som borgerlighetens nyttiga idioter. Genom sina aktioner gav de legitimet åt en mer repressiv politik från statens sida, en repression som inte gynnade arbetarklassens intressen. Idén att repressionen skulle skapa ett revolutionärt klimat var för oss idealism och önsketänkande.

På samma sätt var det med den palestinska terrorn. Säkert fanns det enskilda medlemmar som kände sympati för att palestiniernas aktioner, eftersom de synliggjorde palestiniernas sak och bidrog till att föra upp Palestinafrågan på den internationella politiska dagordningen. Men det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan.

Terrordåden i Bryssel är vidriga. En tröst i sorgen och vreden är att IS/Daesh kamp på sikt är militärt, politiskt och ideologiskt hopplös. IS/Daesh kan så split mellan människor, men rörelsen representerar inte en tillräckligt stark, homogen kraft för att den på allvar skall kunna skapa det världsvida Kalifat som den eftersträvar. Men rörelsen är dessvärre tillräckligt stark för att kunna göra mycket skada - för individer, för samhällen och för det tankeklimat som präglar vår del av världen.

Därför måste IS/Daesh bekämpas med alla till buds stående medel - politiskt, ekonomiskt, ideologiskt och ytterst också militärt. Framförallt bör IS/Daesh bekämpas genom att inte låta deras tänkande bli vårt tänkande. Deras medel får aldrig bli våra medel. Vi skall aldrig bli som dom. Deras fundamentalism måste mötas av vår öppenhet och vår rättsstat.

Vem är Ulf Bjereld?

Vem är Ulf Bjereld? Ja, det är en fråga som jag själv brukar ställa mig. Det senaste dygnet fick frågan förnyad aktualitet då en sju år gammal artikel, med samma rubrik som denna bloggpost och författad av Expressens dåvarande politiske redaktör PM Nilsson, började cirkulera på Twitter. Den sprids då och då. Varje gång är det ett antal personer som trots att texten är uppenbart daterad tror - och i en del fall hoppas och önsketänker - att det rör sig om en ny text. Även normalt sansade personer låter sig ryckas med. Igår var det flera som hävdade att jag måste skriva en replik.

En replik skrev jag i Expressen redan den 16 maj 2006. I repliken påtalade jag framför allt ett par sakfel i PM Nilssons text. (PM påstod till exempel att jag "var emot ett svenskt medlemskap i EU", vilket var fel - jag röstade ja i folkomröstningen. PM påstod också att jag "inte skrivit ett ord om Sveriges militära samarbete med diktaturen Saudiarabien", vilket också var fel. En artikel av mig i ämnet hade till och med åberopats av dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet Cecilia Wikström i en riksdagdebatt.) Jag och PM Nilsson diskuterade saken i P1 Morgon tisdag den 16 april 2006, under Camilla Kvartofts ledning.

Men minnet är kort. Särskilt i en digital tid där allt går så fort är det lätt att ryckas med och att utan källkritik och eftertanke vidaresända påståenden som inte stämmer och som hade varit enkla att kontrollera.

Om vi har så svårt att komma ihåg debatter som fördes för mindre än tio år sedan, hur skall vi då kunna komma ihåg och förhålla oss till debatter och diskussioner som fördes före digiatliseringen? Finns de överhuvudtaget i våra medvetanden? Eller uppfinner vi hjulet gång på gång med digitaliseringens och sociala mediers genombrott i början av 2000-talet som ett slags år noll?

Frågan "Vem är Ulf Bjereld?" har i dag ett snudd på ironiskt skimmer kring sig, eftersom jag är en av de  personer som ofta förekommer i media och som alltid varit helt öppen med mina värderingar och mina politiska ställningstaganden. Att följa mig på bloggen, Facebook, Twitter och i icke-digitala sammanhang ger insikter om mig som jag säkert ibland själv saknar.

Transparens är min hederssak. Följ mig gärna på twitter på @UlfBjereld eller bli vän med mig på Facebook (jag säger sällan eller aldrig nej). Ett urval av mina publicerade arbeten finns här. Slå en signal så berättar jag gärna mera.

Öppna Stasiarkiven? Om skillnaden mellan att granska makten och att granska medborgarna

Frågan om huruvida de s k Stasiarkiven skall "öppnas" väcker starka känslor. Det finns drag av moralism i debatten, där en och annan menar att det är ett värde i sig att i dag synliggöra de svenska medborgare som av Säpo under det kalla kriget misstänktes för att på något sätt samarbeta med DDR.

Jag noterar att jag - som i nästan alla sammanhang slåss för transparens och öppenhet - provoceras av ropen på att "öppna arkiven". Varför reagerar jag så? Inom Säkerhetstjänstkommissionen gick jag för drygt tio år sedan med liv och lust in för uppgiften att granska de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen i slutet av 1960- och början av 1970-talet.

Svaret är följande. Säkerhetstjänstkommissionen hade i uppdrag att kritiskt granska och utvärdera de svenska säkerhetstjänsternas agerande. Det var statsmaktens göranden och låtanden som stod i fokus och som skulle nagelfaras. När det gäller den typen av granskningar av (stats)makten har jag inga skrupler.

Men ropen om att öppna de s k Stasiarkiven syftar inte till att granska makten. I stället är det enskilda medborgares integritet som skall sättas ur spel. Och då är jag inte med. Problematiken är den samma som jag behandlade i en bloggtext i somras: Vår tids paradoxer: Öppenhet vs. integritet. Makten skall granskas under öppna former - medborgarnas integritet skall värnas så långt det bara är möjligt. Svårare är det inte.

FRA-lagen och Wikileaks - gömmer sig här en paradox i synen på öppenhet och integritet?

Gömmer det sig en paradox i de krav på öppenhet och integritet som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten de senaste åren? FRA-debatten präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. Men samma röster som kritiserade FRA-lagen hyllar nu Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller en hel del personuppgifter. Som Deeped träffande uttrycker det: Är det mer rätt att en organisation som Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism?

Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.

Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.

Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.

Urban Ahlin och innebörden av att släppa varumärket

Urban Ahlin har fått utstå mycket spe för sin artikel på Newsmill, där han kritiserar Pär Nuder för att i sin bok Stolt men inte nöjd avslöja interna stridigheter inom socialdemokratin. I stället förespråkar Urban Ahlin en strikt tillämning av dagens system där partistyrelseprotokoll hemligstämplas i 20 år, för att därefter möjligen kunna lämnas ut till forskare eller författare.

Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.

Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)

Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.

Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?

Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.

Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!