Ny bok om Stasi-arkiven och felaktiga utpekanden av svenska medborgare

Klockan 11 på förmiddagen måndagen den 12 september 2011 knackade tidningen Expressen oförhappandes på hemma hos Marianne Ersson och hennes make i Hudiksvall. Reporterns inledande, direkta fråga var: Hur vill du kommentera att du påstås ha varit spion för DDR? Marianne Ersson fick då veta att hon hade blivit utpekad som Stasiagent i professorn i tyska Birgitta Almgrens just utkomna bok "Inte bara spioner". Denna dag slogs hennes liv över ända. Hur värjer man sig mot anklagelser som man vet är falska, men där bevisen för ens oskuld finns i hemligstämplade handlingar i Säpos och i Stasis arkiv?

Marianne Ersson valde efter Expressens stort uppslagna artikel att träda fram och ta striden offentligt. I Birgitta Almgrens bok hade hon tilldelats beteckningen "Nr 6" och beskrvs ”en av de förmodligen smartaste svenska kvinnliga Stasiagenterna". Personuppgifterna om henne i Almgrens bok var så detaljerade att hon lätt kunde identifieras. Nu berättar Marianne Ersson i den just utkomna boken "Jag var inte Stasispion" om den tragedi som utpekandet i Almgrens bok innebar för henne. Boken är skriven i en stämning av blandad sorg och vrede. Berättelsen om Erssons kamp för att bevisa sin oskuld varvas med berättelsen om hennes tid som lektor i svenska vid universitetet i Greifswald 1984-85.

Vi vet i dag - inte minst genom journalisten Mikael Holmström på Svenska Dagbladet - att det inte finns några uppgifter alls om Marianne Ersson i Stasis arkiv. Säpo har också skriftligen intygat att den av Birgitta Almgren vidareförda uppgiften att Marianne Ersson skulle ha erkänt uppdrag för Stasi är felaktig. Det är uppenbart så att det inte finns några belägg bakom Birgitta Almgrens utpekande av Marianne Ersson som Stasiagent.

Det är utmärkt att forskare får tillgång till Säpos arkiv och det gäller självklart också de s k Stasiarkvien. Men historien med Marianne Ersson visar hur lätt det är att enskilda medborgares integritet sätts ur spel.

Birgitta Almgren har i sin bok brustit i två avseenden. För det första misslyckades Almgren med att anonymisera de personer som av Säpo misstänktes för att vara eller pekades ut som spioner för Stasi. För det andra brast Almgren i källkritik i sin granskning av arkivmaterialet. Säpos arkivhandlingar gör inte anspråk på att utgöra någon sanning. Arkivmaterialet består av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är helt naturligt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

Öppna gärna arkiven för forskning och granskning. Men syftet bör vara att granska statsmakten, hur myndigheten har skött sitt uppdrag och att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Ett öppnande av arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är inte värdigt ett öppet samhälle och en civiliserad rättsstat.

Stasi-arkiven och Carl B Hamiltons icke-liberala syn på rättsstaten

Igår (16/12) diskuterade jag öppnandet av de s k Stasi-arkiven med Carl B Hamilton i SVT Aktuellt. (Samtalet kan ses här - ca 14 minuter in i programmet.)

Jag har tidigare markerat att jag har svårt för parollen "Öppna arkiven!". Min avklarnade argumentation - vilken jag redovisade i gårdagens sändning - lyder som följer:

I debatten framstår det ofta som att om bara Säpos arkiv öppnas så kommer Sanningen med stort S att utkristallera sig. Så enkelt är det inte. Jag har i min forskning arbetat med material ur Säpos arkiv. Dessa arkivhandlingar består ofta av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är inte så konstigt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

I allt detta brokiga material finns förstås en mängd personuppgifter. Dessa personuppgifter berör inte bara personer som misstänks ha begått olagliga handlingar, utan även dessa personers familjemedlemmar, vänner, bekanta och arbetskamrater. Uppgifterna kan beröra politisk verksamhet, men också personförhållanden som alkoholproblem, sexuell läggning och otrohet. Av handlingarna går det ibland också att identifiera säkerhetspolisens egna källor.

Carl B Hamilton överraskade i diskussionen med att förespråka att namnen på enskilda personer som av arkivhandlingarna att döma hade begått "klandervärda handlingar" skulle offentliggöras. Jag undrade då om Hamilton i sin egenskap av liberal någonsin begrundat värdet av rättssäkerhet. Hur skall en enskild medborgare kunna värja sig mot ostyrkta påståenden som kanske ligger 30-40 år tillbaka i tiden? Hur skulle en sådan person kunna bevisa att han/hon inte haft kontakt med utländsk säkerhetstjänst? Fallet med Marianne Ersson, som felaktigt utpekades som Stasi-agent i Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner borde leda till eftertanke.

Sverige är en rättsstat, vilket bl a innebär att en medborgare aldrig skall tvingas bevisa sin oskuld. Rättsstaten är en grundbult i demokratin och därför blev jag både förvånad och besviken över att Carl B Hamilton så lättvindigt viftade bort den problematiken.

Visst - öppna gärna arkiven. Men då skall syftet vara att granska statsmakten och hur myndigheten har skött sitt uppdrag. Eller att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Att öppna arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är varje öppet och civiliserat samhälle främmande.

Öppna Stasiarkiven? Om skillnaden mellan att granska makten och att granska medborgarna

Frågan om huruvida de s k Stasiarkiven skall "öppnas" väcker starka känslor. Det finns drag av moralism i debatten, där en och annan menar att det är ett värde i sig att i dag synliggöra de svenska medborgare som av Säpo under det kalla kriget misstänktes för att på något sätt samarbeta med DDR.

Jag noterar att jag - som i nästan alla sammanhang slåss för transparens och öppenhet - provoceras av ropen på att "öppna arkiven". Varför reagerar jag så? Inom Säkerhetstjänstkommissionen gick jag för drygt tio år sedan med liv och lust in för uppgiften att granska de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen i slutet av 1960- och början av 1970-talet.

Svaret är följande. Säkerhetstjänstkommissionen hade i uppdrag att kritiskt granska och utvärdera de svenska säkerhetstjänsternas agerande. Det var statsmaktens göranden och låtanden som stod i fokus och som skulle nagelfaras. När det gäller den typen av granskningar av (stats)makten har jag inga skrupler.

Men ropen om att öppna de s k Stasiarkiven syftar inte till att granska makten. I stället är det enskilda medborgares integritet som skall sättas ur spel. Och då är jag inte med. Problematiken är den samma som jag behandlade i en bloggtext i somras: Vår tids paradoxer: Öppenhet vs. integritet. Makten skall granskas under öppna former - medborgarnas integritet skall värnas så långt det bara är möjligt. Svårare är det inte.