Öppna Stasiarkiven? Om skillnaden mellan att granska makten och att granska medborgarna

Frågan om huruvida de s k Stasiarkiven skall "öppnas" väcker starka känslor. Det finns drag av moralism i debatten, där en och annan menar att det är ett värde i sig att i dag synliggöra de svenska medborgare som av Säpo under det kalla kriget misstänktes för att på något sätt samarbeta med DDR.

Jag noterar att jag - som i nästan alla sammanhang slåss för transparens och öppenhet - provoceras av ropen på att "öppna arkiven". Varför reagerar jag så? Inom Säkerhetstjänstkommissionen gick jag för drygt tio år sedan med liv och lust in för uppgiften att granska de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen i slutet av 1960- och början av 1970-talet.

Svaret är följande. Säkerhetstjänstkommissionen hade i uppdrag att kritiskt granska och utvärdera de svenska säkerhetstjänsternas agerande. Det var statsmaktens göranden och låtanden som stod i fokus och som skulle nagelfaras. När det gäller den typen av granskningar av (stats)makten har jag inga skrupler.

Men ropen om att öppna de s k Stasiarkiven syftar inte till att granska makten. I stället är det enskilda medborgares integritet som skall sättas ur spel. Och då är jag inte med. Problematiken är den samma som jag behandlade i en bloggtext i somras: Vår tids paradoxer: Öppenhet vs. integritet. Makten skall granskas under öppna former - medborgarnas integritet skall värnas så långt det bara är möjligt. Svårare är det inte.

FRA-lagen och Wikileaks - gömmer sig här en paradox i synen på öppenhet och integritet?

Gömmer det sig en paradox i de krav på öppenhet och integritet som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten de senaste åren? FRA-debatten präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. Men samma röster som kritiserade FRA-lagen hyllar nu Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller en hel del personuppgifter. Som Deeped träffande uttrycker det: Är det mer rätt att en organisation som Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism?

Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.

Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.

Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.

Huka er Piratpartister - nu har vinden vänt inom S i synen på övervakningssamhället

Huka er, Piratpartister! Nu har vinden vänt inom den Socialdemokratiska partiledningen i synen på övervakningssamhället. På partikongressens sista dag fick integritetskämparna ett betydligt mer positivt bemötande än tidigare, och partistyrelsen gjorde långtgående kompromisser i synen på t ex Ipred. Socialdemokraterna röstade ju som bekant tidigare för ett införande av Ipredlagen - nu gör partiledningen en reträtt och kräver att Ipredlagen måste förändras.

Låt oss inte vara naiva. Det finns fortfarande en hel del i de antagna skrivningarna som andas oförståelse över integritetsproblematiken. Men jämfört med det förslag till riktlinjer som partistyrelsen inledningsvis lade fram inför kongressen så har integritetskämparna fått gehör för flera av sina ståndpunkter. Dessutom valde partistyrelsen att yrka bifall till en motion där bl a Carl Tham krävde en ny utredning syftande till att ytterligare begränsa möjligheten till användande av tvångmedel som t ex telefonavlyssning mot medborgarna. Partistyrelsen yrkade också bifall till en motion om en ny stor utredning om upphovsrätten.

Så Socialdemokraterna tycks vara på väg åt rätt håll, även om mycket naturligtvis återstår att göra. Piratpartiets framgångar har naturligtvis varit mycket viktiga för att få upp Socialdemokraternas ögon på integritetsproblematiken.

Om Socialdemokraterna fortsätter på den nu inslagna vägen så kanske det efter valet 2010 finns möjlighet att travestera Schiller: Piratpartiet har gjort sin plikt - Piratpartiet kan gå...

De just antagna texterna finns ännu inte på nätet.

Hur klarar sig Piratpartiet i de kommunala valen?

Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge meddelade i dag på DN Debatt att partiet förutom i riksdagsvalet även ställer upp i kommun- och landstingsvalen 2010.

Jag tror att det är ett klokt beslut. Om Piratpartiet skulle misslyckas med att ta sig in i riksdagen i nästa års val kommer partiet ändå med stor sannolikhet att ha vunnit några mandat i kommunala församlingar. Partiet kan då nyttja dessa mandat till att successivt pröva hur deras integritets- och informationspolitiska perspektiv kan ta politisk kropp i enskilda sakfrågor. Deltagandet i kommunal- och landstingsvalen ger också partiet en möjlighet att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer i de regioner där de är som starkast.

Visst finns det även risker med att kandidera. Även om Rick Falkvinge i artikeln skriver att partiets styrelse "kommer att ställa mycket hårda krav på de lokala organisationer som vill ställa upp" så finns det inga garantier för att inte mycket udda personer som gör partiet mer skada än nytta kommer att väljas in. Den risken är alltid större hos nya partier än hos gamla och etablerade.

Ju mer Piratpartiet breddar sin sakpolitiska agenda, desto mer växer också risken för intern splittring. För Piratpartiet vore det t ex direkt förödande om deras varumärke och integritetsperspektiv tilläts bli en plattform för drogliberalism eller krav på avskaffande av sexköpslagen.

Piratpartiet är unikt genom att inte göra anspråk på regeringsmakten, utan i ställer säger sig vilja avveckla partiet när de fått gehör för sin politik. Det är spännande, men jag tror inte det är realistiskt. Jag har svårt att se en situation när Piratpartiet säger sig vara "nöjda" med den politik som förs. Piratpartiet mobiliserar ju längs en skiljelinje där det inte saknas eller kommer att saknas motkrafter. Om Piratpartiets försvinner öppnar man dörren för dessa motkrafter.

Ett mer sannolikt scenario är i stället att de skiljelinjer som finns i frågor kring integritet och informationspolitik på sikt vävs in i eller tas över av de etablerade partierna, vilket i så fall skulle göra Piratpartiets existens överflödig.

Men dit är det en lång väg. Hittills är åtminstone jag nöjd med att Piratpartiet är i takt med tiden och synliggör de nya skiljelinjer som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som de etablerade parterna inte varit förmögna att uppmärksamma.

Jag kommenterar Piratpartiets beslut i Aftonbladet och i Dagens Nyheter, samt Sverigedemokraternas resultat i den senaste opinionsmätningen från United Minds i Dagens Nyheter.