Urban Ahlin och innebörden av att släppa varumärket

Urban Ahlin har fått utstå mycket spe för sin artikel på Newsmill, där han kritiserar Pär Nuder för att i sin bok Stolt men inte nöjd avslöja interna stridigheter inom socialdemokratin. I stället förespråkar Urban Ahlin en strikt tillämning av dagens system där partistyrelseprotokoll hemligstämplas i 20 år, för att därefter möjligen kunna lämnas ut till forskare eller författare.

Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.

Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)

Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.

Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?

Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.

Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!