Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år har väckt stor uppmärksamhet. En rasande Pär Nuder hotar att stämma författarna för förtal. Håkan Juholt hävdar att boken innehåller avsevärda sakfel och att han tycker synd om författarna som har blivit lurade.
I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.
Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.
Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.
Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?
Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.
Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.
Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.
Visar inlägg med etikett Pär Nuder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pär Nuder. Visa alla inlägg
2011-01-25
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke
De senaste dagarna har mediespinnet kring vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna accelererat ytterligare. Partidistrikten har levererat sina kravprofiler och igår svarade Pär Nuder än en gång nej på frågan om han kan tänka sig att bli partiledare. Nuders olika sätt att svara nej har blivit en nationell angelägenhet och själv bidrog jag till Kremlologin med följande formulering: I och med att hans nej nu är så definitivt, att han själv kontaktat valberedningens ordförande, då får vi i alla fall för en tid ta det nejet som ett nej.
Det enorma medieståhejet i partiledarfrågan är i grunden ett uttryck för Socialdemokraternas enormt starka ställning i svenskt samhällsliv, trots vikande opinionssiffor och mer än fyra år i opposition. Ur det perspektivet är mediebevakningen ett erkännande och smickrande.
Men mediekarusellen påverkas också av de ytterst märkliga turerna som nu konstituerar den process som förväntas leda fram till att en ny partiledare enhälligt kan väljas av den socialdemokratiska partikongressen i slutet av mars. Att vara partiledare för Socialdemokraterna är ett av de finaste och viktigaste uppdragen som går att få inom politiken. Därför är det absurt att partiet fortfarande präglas av en kultur och en organisation som leder till att nästan ingen tänkbar kandidat kan ta steget fram och säga: Jag är beredd att svara ja om valberedningen frågar mig om jag kan tänka mig att bli partiledare. Här är det politiska program som jag vill kämpa för om jag skulle bli vald. Men med få undantag hukar i dag alla potentiella kandidater skyggt i buskarna. Konsekvensen blir att all offentlig diskussion kommer att handla om person i stället för om politik.
Hemlighetsmakeriet leder inte bara till att namnfrågan dominerar debatten. Hemlighetsmakeriet ger också näring åt en medielogik som kretsar kring personstrider, fraktionsbildningar och synen på politik som ett spel. Det vore bara barnsligt att skylla på media. Ansvaret för mediebevakningen ligger hos partiet själv och den ålderdomliga struktur som präglar valprocessen.
Det fanns en tid då en valberedning i lugn och ro och bortom offentlighetens ljus kunde sondera stämningarna inom partiet och så småningom lägga fram ett förankrat förslag. I dag är världen annorlunda, och den som gör anspråk på att vilja vara med och förändra världen kan inte blunda och önska den gamla tiden tillbaka. Folkrörelseandan är inte död, men den tar sig andra uttrycksformer i dag. Allt är offentligt och frågan om vem som skall leda Socialdemokraterna är en fråga av betydelse för så många fler är för partiets medlemmar. Därför måste också valprocessen förändras och det på ett sätt som möjliggör för politiken - och inte bara personen - att komma i centrum. Det finns inga färdiga lösningar för hur detta skall gå till. Men insikten om att nuvarande form är förlegad är ett första steg på vägen.
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke, eftersom den obarmhärtigt visar att partiet inte längre är på framkant i tillvaron. Den ledare som så småningom väljs (om det nu finns någon som vill...) har en viktig uppgift att förnya inte bara partiets politik utan också dess organisationsform. Socialdemokratin måste bli ett parti för Sverige, i tiden och i världen. Inte för Sverige, förr i tiden och förr i världen.
Utmaningen för vår tids socialdemokrati är att utveckla en politik och ett parti som förmår föra in rörelsens eviga värden om frihet, jämlikhet och solidaritet i en värld som inte längre är strukturerad efter industrisamhällets principer. Misslyckas Socialdemokraterna med denna uppgift väntar en politisk ökenvandring i ett landskap av ändlösa jobbskatteavdrag.
Det enorma medieståhejet i partiledarfrågan är i grunden ett uttryck för Socialdemokraternas enormt starka ställning i svenskt samhällsliv, trots vikande opinionssiffor och mer än fyra år i opposition. Ur det perspektivet är mediebevakningen ett erkännande och smickrande.
Men mediekarusellen påverkas också av de ytterst märkliga turerna som nu konstituerar den process som förväntas leda fram till att en ny partiledare enhälligt kan väljas av den socialdemokratiska partikongressen i slutet av mars. Att vara partiledare för Socialdemokraterna är ett av de finaste och viktigaste uppdragen som går att få inom politiken. Därför är det absurt att partiet fortfarande präglas av en kultur och en organisation som leder till att nästan ingen tänkbar kandidat kan ta steget fram och säga: Jag är beredd att svara ja om valberedningen frågar mig om jag kan tänka mig att bli partiledare. Här är det politiska program som jag vill kämpa för om jag skulle bli vald. Men med få undantag hukar i dag alla potentiella kandidater skyggt i buskarna. Konsekvensen blir att all offentlig diskussion kommer att handla om person i stället för om politik.
Hemlighetsmakeriet leder inte bara till att namnfrågan dominerar debatten. Hemlighetsmakeriet ger också näring åt en medielogik som kretsar kring personstrider, fraktionsbildningar och synen på politik som ett spel. Det vore bara barnsligt att skylla på media. Ansvaret för mediebevakningen ligger hos partiet själv och den ålderdomliga struktur som präglar valprocessen.
Det fanns en tid då en valberedning i lugn och ro och bortom offentlighetens ljus kunde sondera stämningarna inom partiet och så småningom lägga fram ett förankrat förslag. I dag är världen annorlunda, och den som gör anspråk på att vilja vara med och förändra världen kan inte blunda och önska den gamla tiden tillbaka. Folkrörelseandan är inte död, men den tar sig andra uttrycksformer i dag. Allt är offentligt och frågan om vem som skall leda Socialdemokraterna är en fråga av betydelse för så många fler är för partiets medlemmar. Därför måste också valprocessen förändras och det på ett sätt som möjliggör för politiken - och inte bara personen - att komma i centrum. Det finns inga färdiga lösningar för hur detta skall gå till. Men insikten om att nuvarande form är förlegad är ett första steg på vägen.
Partiledarkarusellen solkar socialdemokratins varumärke, eftersom den obarmhärtigt visar att partiet inte längre är på framkant i tillvaron. Den ledare som så småningom väljs (om det nu finns någon som vill...) har en viktig uppgift att förnya inte bara partiets politik utan också dess organisationsform. Socialdemokratin måste bli ett parti för Sverige, i tiden och i världen. Inte för Sverige, förr i tiden och förr i världen.
Utmaningen för vår tids socialdemokrati är att utveckla en politik och ett parti som förmår föra in rörelsens eviga värden om frihet, jämlikhet och solidaritet i en värld som inte längre är strukturerad efter industrisamhällets principer. Misslyckas Socialdemokraterna med denna uppgift väntar en politisk ökenvandring i ett landskap av ändlösa jobbskatteavdrag.
2011-01-09
Hur skall vi tolka att 8 av 9 politiska experter tror att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för S?
I gårdagens Aftonbladet tror åtta av nio politiska experter (ja, jag är en av dem...) att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nionde experten, Nisha Besara, vägrar svara på frågan och säger i stället vem hon vill skall bli ny partiledare för S (Carin Jämtin eller Lena Sommestad).
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
2008-10-28
Urban Ahlin och innebörden av att släppa varumärket
Urban Ahlin har fått utstå mycket spe för sin artikel på Newsmill, där han kritiserar Pär Nuder för att i sin bok Stolt men inte nöjd avslöja interna stridigheter inom socialdemokratin. I stället förespråkar Urban Ahlin en strikt tillämning av dagens system där partistyrelseprotokoll hemligstämplas i 20 år, för att därefter möjligen kunna lämnas ut till forskare eller författare.
Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.
Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)
Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.
Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?
Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.
Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.
Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)
Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.
Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?
Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.
Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)