Bli svensk? Om Ebba Busch Thors syn på judar som inte firar jul

Svenska judar ska "bejaka det nya landets kultur", sa Ebba Busch Thor i en intervju för SVT Rapport angående hur hon ser på judar som inte firar jul. Uttalandet föregicks av ett resonemang där Ebba Busch Thor tog avstånd från mångkulturalism och argumenterade för att man ska eftersträva att "bli svensk".

Bli svensk? I en gripande krönika i Dagens Nyheter skriver Margit Silberstein: Mina högtider är mina, det ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i. I krönikan berättar Margit Silberstein om sina judiska traditioner och protesterar - naturligtvis med all rätt - mot att firandet av chanukka skulle göra henne mindre svensk än om hon hade firat jul. Silberstein skriver: Även om Ebba Busch Thor numera är kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk, är det kanske inte i första hand mig och judiska traditioner som Ebba Busch Thor vill komma åt, utan de vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig lika illa berörd.

Ebba Busch Thors uttalande är osmakligt på åtminstone två olika sätt. För det första säger Ebba Busch Thor att svenska judar ska bejaka "det nya landets" kultur. Det nya landet? Judar är inte "nya" i Sverige. Judar som bor i Sverige är lika mycket svenskar som människor med annan trosuppfattning som bor i Sverige. Sverige är inte "ett nytt land" för judar.

För det andra säger Ebba Busch Thor att svenska judar "skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning" om de bejakar julfirandet. Det är ett hisnande uttalande.

Margit Silberstein citerar statsvetaren och förlagschefen på Timbro, Andreas Johansson Heinö, och jag kan bara instämma: Om man vill signalera motstånd mot antisemitism, hedersvåld, religiös extremism, patriarkala strukturer etc - använd gärna just dessa begrepp. Att gå omvägen via ”mångkulturalism/mångkultur” försvårar seriös debatt.

Den stigmatisering av andra kulturer ur ett "svenskhetsperspektiv" som Ebba Busch Thor ägnar sig åt är inte OK. Eller som vassa Paulina Sokolow - en av mina bästa Twittervänner - uttrycker det: Här funkar inga bortförklaringar. Bara offentlig ursäkt och ånger.

Gör om, gör rätt! Riv upp beslutet att låta nazister demonstrera nära synagogan på Jom kippur.

Ja, jag vet att många redan skrivit om detta. Men min upprördhet bara växer över att polisen i Göteborg givit nazister tillstånd att demonstrera nära synagogan på den judiska högtiden Jom kippur.

Det är möjligt att gällande lagstiftning inte ger polisen möjlighet att stoppa demonstrationen som Nordiska Motståndsrörelsen vill genomföra. Men polisen har ett ansvar för att se till att demonstrationen genomförs på en tid och plats så den inte äventyrar ordning och säkerhet. 

Jom kippur är judendomens heligaste dag och den högtid som lockar flest människor till synagogan. Att just på denna dag låta låta judiska besökare i synagogan konfronteras med nazister är i min bok ett tydligt hot mot ordning och säkerhet. Som Margit Silberstein formulerade det i sin uppmärksammade krönika i Dagens Nyheter, om nazisternas manifestationer i Almedalen: Jag var skakad. Och ja, jag hörde stöveltrampen, de som plågat mamma på natten. Jag var rädd att jag, som synts i tv, skulle bli igenkänd av dem, som inte anser mig värd att andas deras luft. De som förnekar det som är sant, att jag berövats min historia och mina rottrådar, de som förnekar gasen och krematorierna. De som förnekar Auschwitz, mitt livs förbannelse. Jag var rädd för den och jag var rädd för mina egna känslor.

Men judars ångest och rädsla är inget som polisen tar hänsyn till när de beviljar nazister demonstrationstillstånd. I en hårresande motivering säger Erik Nord, chefen för polisen i Storgöteborg: Vi varken får eller kan väga in symbolfrågor när vi ger tillstånd. Han tillägger: Den judiska högtiden var inte uppe till diskussion i de möten jag deltagit i. (...) Det som i den allmänna debatten kan uppfattas som stort symboliskt värde är inget vi ska väga in när vi prövar tillståndet. 

Den "allmänna debatten"? Stort "symboliskt värde"? Förintelsen kan aldrig reduceras till en "symbolfråga" i "den allmänna debatten". Förintelsen var på riktigt. I vår församling har vi flera överlevare från förintelsen. De, deras barn och barnbarn lever för alltid med ett trauma efter en händelse som den här gruppen hävdar inte har hänt, säger Linnea Katz vid judiska församlingens informationsstyrelse. 

Jag anar att polisen inte hade en aning om att judar firar Jom kippur den aktuella dagen. Det är mänskligt. Men polisen borde ha varit professionell nog att samtala med företrädare för judiska församlingen inför tillståndsgivningen, och ha tagit till sig de argument som i så fall hade framförts. Det är faktiskt ingen mänsklig rättighet för nazister att få demonstrera i närheten av synagogor på Jom kippur.

Gör om, gör rätt. Riv upp beslutet, och ge nazisterna en annan färdväg. Mycket långt från synagogan.

Nazister mobiliserar - låt oss aldrig glömma vad de representerar

En kvinna dödades och många skadades när en bil plöjde in bland motdemonstranter till en Vit makt-demonstration i Charlottesville, Virginia. I Sverige attackerade högerextrema Nordisk Ungdom en flyktingdemonstration på Mynttorget i Stockholm. Öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen förbereder en stor manifestation på Götaplatsen i Göteborg i samband med Bokmässan i höst.

Nazisterna mobiliserar. De har inte nödvändigtvis blivit fler, men de är mer synliga och bättre mobiliserade än på länge. Nazisternas mobilisering är inte en ordningsfråga, utan en attack på den demokratiska ordningen - mot den liberala demokratins minoritetsskydd och skydd för mänskliga rättigheter.

Det finns fortfarande här och där i debatten om nazismen en aningslöshet om dessa rörelser och konsekvenserna av deras verksamhet. Vi såg länge denna aningslöshet i samband med debatten om huruvida den högerextrema tidningen Nya Tider skulle få vara med på Bokmässan i Göteborg, och om nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen skulle få hyra gatumark i Visby under Almedalen. Som en reaktion på denna aningslöshet rekommenderar jag varmt journalisten Margit Silbersteins mycket starka text om hur Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Visby väckte djup fasa hos henne som judinna. Den är en av årets viktigaste texter, tycker jag.

Nazistiska rörelser är ju inte som vilka andra politiska rörelser som helst. De arbetar aktivt för att avskaffa just den demokratiska grundval som gör det möjligt för dem själva att demonstrera och framföra sina åsikter. Om vi nu ska tillåta nazistiska partier att aktivt verka i Sverige får vi inte förledas att tro att vi löser något problem genom att bara behandla dem som vilka andra politiska rörelser som helst. De är inte som andra. De representerar hat och våldsanvändning och de sprider skräck bland andra människor - särskilt i de befolkningsgrupper de uppfattar som mindre värda. Deras öppna antisemitism är avskyvärd och människofientlig.

Jag blir därför bekymrad när jag läser hur polismästare Emelie Kullmyr i Göteborg resonerar kring Nordiska Motståndsrörelsens ansökan om att få demonstrera på Götaplatsen i Göteborg. Vi försöker underlätta så mycket som möjligt för alla som vill hålla en demonstration. säger hon, och fortsätter: Vi jobbar för att det ska bli så bra som möjligt för alla inblandade.

"Underlätta för alla". "Så bra som möjligt för alla inblandade." Polismästare Emelie Kullmyr låter som om det handlade om att arrangera en tebjudning.

Det är möjligt att gällande lagstiftning inte ger polisen möjlighet att stoppa demonstrationer som Nordiska Motståndsrörelsen vill genomföra. Men då vore det bra om polisen åtminstone formulerade sig på ett sätt som innebär att nazisternas demonstrationer inte framställs som oförargliga och ett naturligt inslag i gatubilden. Det vore också en självklarhet att polisen utnyttjade det lagutrymme som faktiskt finns för att med hänsyn till ordning och säkerhet ta ställning till demonstrationers tid och plats.

Det finns nästan inget som är viktigare än värnandet av mänskliga rättigheter. Men det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att få demonstrera på Götaplatsen i Göteborg.

Kinberg Batra i Almedalen: Åk härifrån, Sverigehatare!

Anna Kinberg Batras tal i Almedalen i dag var - givet de svåra förutsättningarna - ganska bra. Talet var ideologiskt väl sammanhållet - classic höger. Hon lyfte fram Moderaternas tre profilområden - integration, jobb, trygghet. Talet var i en del avseenden personligt hållet och jag tycker att Anna Kinberg Batra denna gång lyckades gestalta i stället för bara prata om första jobb-känslan - show, dont tell. Bilden av Sverige var positiv och optimistisk, samtidigt som hon lyfte fram svåra samhällsproblem. Hon relaterade sig till övriga alliansledare och hon fick Almedalsveckans sannolikt längsta applåd när hon tidigt i talet riktade en uppmaning till de församlade nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen: Åk härifrån, Sverigehatatare! Anna Kinberg Batra lyckades åtminstone köpa sig lite extra tid genom det här framförandet.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Men Anna Kinberg Batra ska inte bara hålla samman Moderaterna (som i dag är kluvet mellan liberala och konservativa) utan också som oppositionsledare hålla ihop Alliansen (där Liberalerna och Centerpartiet utgör en liberal pol medan Moderaterna tillsamman med Kristdemokraterna utgör en konservativ pol). Hittills har det ju gått lite si så där med båda dessa uppgifter, för att uttrycka det milt.

Hösten kommer tidigt, fru Ramona. I vinden virvlar redan gula blad, sjöng Blå Tåget på albumet "I tidens Rififi". Vi får väl se hur tidigt hösten kommer för Anna Kinberg Batra som partiledare. En del experter har antytt att årets tal i Almedalen skulle bli hennes sista. Jag är inte lika säker. Början av hösten blir viktig för henne. Om opinionsraset kan hejdas och den nye partisekreteraren Anders Edholm förmår skapa trygghet i partiorganisationen och få ordning på kommunikationen så är hon kanske inte rökt ändå.

*

Noterade för övrigt årets bästa tweet på Twitter, av journalisten Margit Silberstein: Vill du ge din tidning till en judinna? Jag frågade en från NMR som sträckte fram Nordfront till mig. Han tystnade.

*

Jag kommenterade Anna Kinberg Batras tal för SVT. Inslaget och hela talet kan ses här.

Dagens turbulens i Alliansen - hänger ni med?

Turbulensen inom Alliansen fortsätter, och idag har det inte varit lätt att hänga med i turerna. Låt oss göra ett försök.

Det började med att Centerpartiets gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson i en intervju med Ekot uppmanade Moderaterna att välja mellan Alliansen eller Sverigedemokraterna i riksdagens utskottsarbete. Om Moderaterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna så är vi först att beklaga det. Moderaterna kommer då att få välja. Antingen så pratar de med oss eller så pratar de med SD. Vi vill fortsätta allianssamarbetet. Men Moderaterna måste välja, sa han.

Anders W Jonssons uttalande väckte stor uppmärksamhet, och i medierapporteringen tolkades det som ett hot om att hoppa av Alliansen. Oron föranledde centerledaren Annie Lööf att på twitter skriva: Nu behöver vi skruva ner tonläget lite grann i det mediala samtalet. Centern är en grundbult i alliansen och vi kommer givetvis inte att lämna. Anders W Jonsson valde då att backa från sina tidigare uttalanden: Det var en olycklig formulering, sa han till TT.

Samtidigt gick Ebba Busch Thor ut och tog avstånd från Anna Kinberg Batras önskemål om att förhandla med Sverigedemokraterna i politiska frågor. För oss är det inte aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna. Det får stå för Moderaterna, sade Ebba Busch Thor till Dagens Nyheter. Däremot håller Ebba Busch Thor fast vid att Alliansen redan i år borde lägga ett gemensamt budgetförslag för att med hjälp av just Sverigedemokraterna fälla regeringen. Och Anna Kinberg Batra vill att Moderaterna förhandlar med Sverigedemokraterna i enskilda politiska frågor samtidigt som hon vill leda Alliansen, och trots att Liberalerna och Centerpartiet motsätter sig samtal med Sverigedemokraterna.

Hänger ni med? Då är ni duktiga.

Alliansens mediestrateger har under dagen kämpat i motvind. Cirkus Alliansen - sista föreställningen?, skriver Svenska Dagbladets politiske reporter Claes Lönegård. Expressens huvudledare fyller på med rubriken: Alliansen har blivit som en Norénfamilj. På ledarplats skriver Dagens Nyheter Anna Kinberg Batra lägger ut dimridåer. Ekots Tomas Ramberg beskriver läget inom Alliansen som det sämsta stämningsläget i allianskvartetten sen den bildades. SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein skriver: Väljarnas förtroende för Alliansen som ett regeringsalternativ undergrävs metodiskt och rejält. Och i Expressen skriver K-G Bergström: Alliansen är i spillror efter veckans turer.

Javisst, Alliansen kan fortfarande samla ihop sig och under Anna Kinberg Batras ledning vinna valet 2018. Men uppförsbacken är onekligen brantare i dag än vad den var för ett par veckor sedan.

Lars Adaktusson, Margit Silberstein och debatten om "kristna värderingar"

Sveriges Televisions politiska kommentator Margit Silberstein skapade debatt när hon efter en tv-utfrågning av kristdemokraten Lars Adaktusson påstod att kristna värderingar inte bara var "att älska sin nästa", utan också handlar om till exempel "synen på abort och kvinnans ställning i familjen". Kommentaren var avsedd att ställas i kontrast till Adaktussons uttalanden, vilka Silberstein tycks ha menat gav en alltför harmlös bild av vad som kännetecknade "kristna värderingar". 

Finns det "kristna värderingar" och vilka är i så fall dessa? För några år sedan skrev jag tillsammans med kollegan Douglas Brommesson boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007) där vi diskuterade hur vi trots vår gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnade i skilda uppfattningar i centrala politiska frågor. Jag och Douglas var oeniga om mycket i politiken. Men ingen av oss ansåg att den enes värderingar var mer "kristna" än den andres.

För att ta de exempel som Margit Silberstein anförde så har jag för egen del svårt att se hur åsikten "nej till abort" skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än till exempel en åsikt som uttrycker stöd för Sveriges nuvarande abortlagstiftning. Jag har också svårt att se hur en åsikt om "kvinnans ställning i familjen" (där jag uppfattar Silberstein som att det är en mer underordnad, mindre jämlik ställning som åsyftas) skulle vara uttryck för en mer kristen värdering än de mer frihetliga och jämlika värderingar om familjen som till exempel jag själv utifrån min kristna övertygelse omfattar.

Det fanns en tid då uttrycket "kristna värderingar" tolkades och uppfattades i en moralkonservativ riktning mot till exempel en mer restriktiv abortpolitik, skilda roller för mannen och kvinnan i familjen och en ovilja att acceptera homosexualitet som likvärdig med heterosexualitet. Men i dag har den tolkningen av "kristna värderingar" inte särskilt mycket fog för sig. Världen - och kyrkan - har förändrats och uttrycket "kristna värderingar" inrymmer i dag en helt annan mångfald än tidigare.

Pressa gärna Lars Adaktusson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson och andra politiker - kristna eller icke-kristna - på deras uppfattningar i politiska sakfrågor som till exempel rätten till fri abort eller rätten att ingå samkönade äktenskap. Men det är deras ståndpunkter och deras ställningstaganden som är politiskt relevanta - inte huruvida de intar dessa ståndpunkter utifrån religiösa eller på sekulära överväganden. Om däremot en politiker - vilken som helst - talar svepande om "kristna värderingar" så skall denne förstås pressas på vad som egentligen avses. Djävulen gömmer sig som bekant ofta i detaljerna.

Boken om Juholt - visklek eller analys?

Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år har väckt stor uppmärksamhet. En rasande Pär Nuder hotar att stämma författarna för förtal. Håkan Juholt hävdar att boken innehåller avsevärda sakfel och att han tycker synd om författarna som har blivit lurade.

I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.

Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.

Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.

Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?

Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.

Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.

Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.

Inför S-kongressen I. Ökad öppenhet - eller?

Inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april publicerar jag några texter kring aspekter jag anser relevanta för partiets utveckling. Den första texten behandlar Socialdemokraternas behov av att göra upp med den slutna partikulturen och att bejaka öppenheten.

I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.

Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast  kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.

Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.

För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.

I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.

För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)

Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.

Klokt beslut att låta Juholt stanna

Läsaren av denna blogg vet att jag vid flera tillfällen hävdat att det mest sannolika utfallet av historien kring Juholts lägenhetsersättningar med påföljande mediedrev trots allt var att Håkan Juholt fortsätter som partiledare. Jag tycker också att det var ett klokt beslut att låta honom fortsätta.

Om Håkan Juholt hade tvingats avgå nu och under dessa omständigheter hade Socialdemokraterna förlamats som politisk rörelse under hela den tid som hade krävts för att få fram en ny partiledare. Partiet hade demobiliserats politiskt. Håglöshet, frustration och inre spänningar hade präglat partiarbetet en bra bit in på nästa år.

Dessutom hade Håkan Juholts avgång inneburit en seger för det mediedrev som med sällan sedd intensitet jagat honom under en veckas tid. Skulle han avgå vore det bättre om han gjorde det under med ordnade omständigheter än vad som nu hade varit fallet.

Jag antar att medierna själva nu kommer att kritiskt granska sitt journalistiska arbete under den gångna veckan. I flera fall har "anonyma källor" och ansiktslösa "tunga socialdemokrater" tillskrivits en betydelse och en vikt som inte haft bäring. SVT Aktuellt har genom Mats Knutson och Margit Silberstein - två politiska reportrar jag har stor respekt för - givit stort utrymme åt och visat stark tilltro till dessa anonyma röster. Sveriges Radios Ekoredaktion har haft en mer återhållsam tolkning av betydelsen av dessa anonyma röster. Drevet gör det svårt att hålla kritisk distans även bland journalisterna själva.

Men - this was the easy piece of cake. Nu börjar den svåra biten. Kommer Håkan Juholt att kunna återvinna sitt svårt sargade förtroende bland väljare och partikamrater? Omöjligt är det inte, men uppförsbacken är väldigt brant. Jag kan inte minnas någon svensk politiker som mött ett sådant mediedrev och därefter kommit tillbaka med full styrka. Toleransnivån för ytterligare misstag från Juholts sida är låg, för att uttrycka det milt.