Inför S-kongressen I. Ökad öppenhet - eller?

Inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april publicerar jag några texter kring aspekter jag anser relevanta för partiets utveckling. Den första texten behandlar Socialdemokraternas behov av att göra upp med den slutna partikulturen och att bejaka öppenheten.

I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.

Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast  kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.

Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.

För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.

I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.

För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)

Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.

Vad bör en partiledarkandidat berätta för valberedningen?

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: Givet all den uppmärksamhet som kommer att omgärda Håkan Juholt som partiledare bedömer jag det som oundvikligt att uppgifterna om domen mot hans särbo blir offentliga. Om inte medierna lyft fram saken hade närforum och bloggar av olika slag i stället gjort stor sak av det hela. Därför tycker jag det är lika bra att medierna uppmärksammar saken nu, och på ett sakligt och korrekt sätt. Jag tycker att Håkan Juholt borde ha uppmärksammat valberedningens ordförande på saken. Juholt måste ha insett att saken skulle ha kommit till allmän kännedom. Nu får valberedningen kännedom om saken i efterhand genom media, i stället för genom Juholt själv. Jag tror inte det här påverkar Juholt möjligheter att bli statsminister, eller hans trovärdighet i väljarnas ögon. Hans särbo är inte politiskt aktivt och hon har erkänt och sonat sitt brott. Bortsett från att Juholt borde ha informerat valberedningens ordförande är det svårt att se vad han hade kunnat göra annorlunda. Artikeln från TT kan läsas bl a här.