Magdalena Andersson linjetal: Vad fick vi veta om framtidens S?

Äntligen stod partiledaren i talarstolen. 

Nyvalda partiledares första tal uppfattas gärna - och inte utan fog - som ett linjetal. Förväntan var därför stor bland församlade kongressdeltagare, närvarande media och alla oss som följde talet på avstånd. Vadan och varthän, du socialdemokrati?

Magdalena Andersson höll ett samlande tal, riktat inåt i partiet. Det var inget valtal. Men talet gav en vägledning om hur hennes framtida valtal kommer att låta.

Det var nog få socialdemokrater som blev besvikna. Talet fokuserade på tre ting. För det första: Återtagande av den demokratisk a kontrollen över skola, vård och äldreomsorg. För det andra: Sverige ska spela en internationellt ledande roll i den gröna klimatväxlingen. För det tredje: Segregationen ska bekämpas. Segregation föder kriminalitet och våld, som undergräver tilliten mellan människor och urholkar framtidstron. 

Magdalena Andersson betonade att "det svaga samhället nått vägs ände" och att det starka samhället var en nödvändig förutsättning för att bekämpa segregationen. Gängvåldet kunde inte förklaras av människors olika kulturer, språk eller religiösa tillhörighet. Gängvåldet har i stället sin grund i segregation, med trångboddhet och svart bostadsmarknad och där socialtjänst och skolor är överbelastade av den tyngd som följer med bristande resurser. 

Men hur ska då kampen mot segregationen bedrivas? Här blev Magdalena Andersson sällan konkret. Det enda "nya" förslag hon lyfte fram var att arbetsföra människor som får ekonomiskt bistånd måste lära sig svenska och "arbeta ett visst antal timmar i veckan". Men de som får försörjningsstöd är ju redan nu enligt Socialtjänstlagen skyldiga att stå till arbetsmarknadens förfogande. Formuleringen luktade signalpolitik, särskilt med tanke på att Magdalena Andersson tidigare i talet själv lyfte fram helt andra faktorer som orsak till segregation och gängkriminalitet. 

Jag noterar också att ordet "jämlikhet" förekom tio gånger i talet. Ordet "frihet" förekom en gång. 

Mitt i allt detta var det ett optimistiskt tal. Magdalena Andersson betonade vilket fantastiskt land Sverige var att leva i, och hon diskuterade svåra samhällsproblem utan att förfalla till alarmism. Hennes optimism utmynnade i den avslutande, framåtsyftande och kaxiga uppmaningen: Vi socialdemokrater ska samla alla som väljer framtiden. För framtiden, den har valt oss.

Nu går nu in i ett nytt skede i svensk politik. Ett oerhört spännande år ligger framför oss. Vår statsminister efter valet 2022 kommer sannolikt att heta antingen Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Jag tror hon kommer att heta Magdalena Andersson. Vad tror ni?

Hela Magdalena Andersson tal kan läsas här.

Jag kommenterar talet för TT här.

"Luften har stigar som bär!" Stefan Löfvens tal på partikongressen

Kanske blir Stefan Löfvens tal den politiska höjdpunkten vid denna partikongress, där de politiska striderna lyser med sin frånvaro. Löfvens tal var starkt ideologiskt, en hyllning till jämlikheten, till människors frihet och till den politiska demokratin.

Ett partiledartal på en kongress har som sin främsta uppgift att samla ihop partiet, lyfta fram det som håller partiet samman och mobilisera medlemmarna till politisk handling. I det avseendet hade Stefan Löfven en svår uppgift, mot bakgrund av de svåra kompromisser i fördelningsfrågor som Januariavtalet inrymmer. Men Löfven har skickliga talskrivare, och han har själv gått framåt väldigt starkt som talare - så detta blev ur partiet synpunkter riktigt bra.

Två teman fick stormande applåder. I avsnittet om klimatpolitik och hållbar utveckling hyllade Stefan Löfven Greta Thunberg och hennes kamp, och betonade att det inte är hennes generation som ska behöva lösa klimatkrisen: Och visst är det fantastiskt att se över en miljon unga samlas över hela världen för att protestera om klimatet, anförda av Greta Thunberg. Men en sak får vi aldrig missa i deras budskap. Det är inte deras ungdomsgeneration som ska lösa det här. Det är vi. Alla generationer. Här och nu.

Dagens mest kraftfulla och kompromisslösa applåd fick Stefan Löfven när han förtjänstfullt lyfte kampen mot hedersförtrycket, i alla dess vidriga uttrycksformer: Socialdemokratin är grundad för att skapa frigörelse från förtryck. Detta är ett av de mest avskyvärda förtrycken av alla. Detta förtryck ska krossas.

Nu diskuteras kunskaps- och utbildningsfrågor. Dessa frågor hade också en central plats i Stefan Löfvens tal. Här nöjer jag mig att återge Stefan Löfvens Karin Boye-citat. Så mycket bättre kan det inte sägas.

Säg mig, dis från Kunskapsbrunnarna,
finns det väl ting att visa mig här?
Svindel griper mig, skratt och skrämsel.
Luften har stigar som bär!

På plats för S-kongress, i Örebro

I dag invigs Socialdemokraternas 40:e ordinarie partikongress, i Örebro. Många menar att kongressen saknar politisk nerv eftersom medlemmarna denna gång inte kunnat lämna in motioner och de stora politiska stridsfrågorna inte har någon formell plats på dagordning. De programtexter som ska diskuteras rör i stället organisationsfrågor samt kunskaps- och utbildningsfrågor.

Det ligger en del i kritiken. Samtidigt äger kongressen rum i en politiskt omtumlande tid, efter ett år präglat av valrörelse, kampen om regeringsmakten, Januariavtalet, en kraschad Allians, Kristdemokraternas insläppande av Sverigedemokraterna i den politiska värmen samt en stundande Europavalrörelse. Klokt nog har det lagts in tre timmars allmän debatt på fredagskvällen, så att ombuden ska få lufta sina åsikter och partiledningen få möjlighet att känna av stämningarna i partiet.

Själv planerar jag att under eftermiddagen göra ett inlägg i debatten om organisationsfrågorna. Dessa frågor är inte tråkigt tekniska, utan snarare existentiella för partiet och dess framtid. Jag tänker bland annat på ett uppskattande sätt citera Fredrik Reinfeldt.

Keep you posted, som man säger.

Nu gäller det - förhindra svensk vapenexport till diktaturer!

Det drar ihop sig till en rejäl debatt om svensk vapenexportpolitik. I början av sommaren lägger regeringen fram en proposition baserad på KEX-utredningen (Krigsmaterielexportöversynskommittén), vilken presenterade sitt betänkande i juni 2015. I KEX-utredningens uppdrag ingick att ge förslag på skärpt lagstiftning för svensk vapenexport till icke-demokratier.

KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.

När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)

Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som  2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.

Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).

Valet av VU på S-kongressen - så får det bara inte gå till

Socialdemokraternas partikongress i Göteborg har på det stora hela varit en framgång för partiet och för Stefan Löfven som politisk ledare. Väl förankrade och skickligt utmejslade kompromisser i viktiga frågor har bidragit till att hålla partiet samman somtidigt som de angivit en riktning för den framtida politiken.

Men tyvärr är det ett inslag under kongressen som skämmer helheten. Jag syftar på det sätt på vilket kongressen hade att välja partiets kanske mäktigaste organ, det verkställande utskottet. 

Beslutet om verkställande utskottets sammansättning inramades av kaos, tidsbrist och avsaknad av öppen debatt. På grund av djup oenighet om utskottets sammansättning fick ombuden tillgång till valberedningens förslag först en kort stund innan det att omröstningen skulle äga rum. Flera av de centrala delarna i förslaget var omotiverade. Till exempel så föreslog valberedningen oväntat och utan motivering att partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets verkställande utskott. Det är möjligt att det fanns goda skäl till att partiets ekonomisk-politiska talesperson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets mäktigaste organ. Men dessa skäl synliggjordes i så fall inte för de ombud som hade att ta stälning till förslaget. 

Partiets utrikespolititiske talesperson Urban Ahlin föreslogs som suppleant till verkställande utskottet. Det förslaget var också oväntat, eftersom Urban Ahlin för några dagar sedan offentligt och mycket tydligt sagt att han inte kandiderade på en plats. Inte heller här fick ombuden någon motivering till hur valberedningen resonerat. Inte ett enda ombud utnyttjade heller möjligheten att ställa en fråga till valberedningen om hur man resonerat. I stället antogs förslaget snabbt och enhälligt och följdes av långa, stående ovationer där såväl ombud som åhörare deltog. Mina associationer gick i en riktning dit en modern socialdemokrati definitivt inte hör hemma. 

Beslutet föregicks också av något så ovanligt - och olämpligt - som en oförberedd stadgeändring. För att få ihop förslaget tvingades valberedningen utöka det stadgereglerade antalet suppleanter från sju till åtta ledamöter. För mig är partiets stadga inget man hantera häpp häpp och ändrar bara för att få igenom sina förslag. En stadgeändring kräver omsorg och eftertanke, eftersom stadgan reglerar partiets långsiktiga arbete. Hur blir det nu på nästa kongress - skall stadgan ändras igen beroende på hur många kandidater valberedningen lyckats kompromissa in i sitt förslag? Jag jämför gärna en organsiations stadga med ett lands grundlag. Vi genomför inga oförberedda förändringar av grundlagen bara för att i hast baxa igenom enskilda politiska beslut. 

Trixandet med stadgan och kaoset inför beslutsprocessen var som honung i Alliansens mun. Hur skall socialdemokratin med trovärdighet kunna göra anspråk på att styra landet när valet av partiets egna viktigaste organ missköts på ett sådant här sätt.

Jag vill vara noga med att de personer som valdes säkert är lämpliga för sitt uppdrag. Jag skuldbelägger heller inte valberedningens ordförande för det kaos som uppstod. Berit Högman blev ett offer för de partistrukturer som dessvärre fortfarande präglar delar av partiarbetet. En av bovarna i dramat är kravet på geografisk representativitet och partidistriktens inbördes kamp om makt och inflytande. Berit Högman har varit tydlig med att hon försökt tona ned de geografiska representationsprinciperna, vilket är nödvändigt för ett parti som vill framstå som framtidsorienterat i vår digitaliserade värld. Tyvärr lyckades hon inte denna gången.

Jag förutsätter att partisekreterare Carin Jämtin påbörjar ett arbete för att undersöka vad som gick fel och hur partiet skall göra för att det inte skall hända igen. Det minsta vi kan begära inför nästa kongress är ett förslag som finns ombuden tillhanda två veckor före kongressen och en öppen diskussion om förslagets innehåll. Det vi nu upplevde var ingen demokratisk process värdig ett parti som gör anspråk på att ta över regeringsmakten.

Jag framför min kritik av partiets tillvägagångssätt vid val till VU för Sveriget Television (SVT) här.

S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.

Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.

*

S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.

Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.

Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)

Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.

Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.

S inför kongressen - vinna nästa val eller framtiden?

 Uppdaterat 5 april: Se längst ned.

I dag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt om Socialdemokraternas svårigheter att kombinera den kortsiktiga jakten på valseger 2014 med den långsiktiga nödvändigheten att förnya och modernisera partiet. Frågan aktualiseras i samband med att Socialdemokraernas partikongress i Göteborg öppnas i morgon onsdag.

Ett utdrag ur artikeln återfinns nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Socialdemokratins nedgång har inte orsakats av enskilda misstag. Nedgången är heller ingen partiledareffekt. Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och rörelsen fostrades i motsättningen mellan arbete och kapital – det vi i dag kallar för vänster och höger. I inget annat land i världen har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Vänster-högerdimensionens styrka är den viktigaste förklaringen till att de svenska Socialdemokraterna inte utan fog ibland betraktas som världens mest framgångsrika parti, åtminstone om vi håller oss till den industrialiserade, demokratiska världen. Det är svårt att hitta något annat parti som suttit vid makten lika länge och vars politik präglat samhällsutvecklingen lika starkt som de svenska Socialdemokraterna.

Men industrisamhället är på väg att fasas ut och ersättas av det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället.  Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Medborgarna är inte nödvändigtvis mer egoistiska eller högerorienterade än vad industrisamhällets medborgare var. Stödet för en stark offentlig sektor är oförändrat stort, motståndet mot vinstuttag i välfärdssektorn likaså. Medborgarna är solidariska individualister.  

Socialdemokraterna har misslyckats med att utveckla en modern politik och en organisationsform som överför arbetarrörelsens grundvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet till dagens samhällskonflikter. Om Socialdemokraterna inte lyckas förstå det nya individualiserade samhälle som växer fram – med nya frågor och nya sociala urbana grupper i kreativa yrken – blir partiet ett forntidsparti i stället för ett framtidsparti.

Ibland hör jag i den interna debatten att om Socialdemokraterna bara kommer tillbaka i regeringsställning så kommer den nödvändiga förnyelseprocessen att kunna komma igång på allvar. Tillvaron i opposition skapar en sådan oro att förnyelse ses som ett riskprojekt.

Kanske är det så. Men jag ser också ett scenario där socialdemokratin möter sin återkomst i regeringsställning med liknöjdhet och självtillräcklighet. Den politik och organisationsform som ledde fram till valseger 2014 visade sig ju vara framgångsrik, varför då ändra? Socialdemokratins självbild blir att man är ett vanligt parti, ett parti som alla andra. Det är just en sådan domesticering av socialdemokratin som borgerligheten drömmer om.

Skall den svenska socialdemokratin åter bli världens mest framgångsrika parti och sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets som 1900-talets samhälle måste ambitionen vara högre än så. Det vore värdefullt om den stundande partikongressen kunde sända en tydlig signal till partiledningen att förnyelsearbetet måste fortsätta. Annars riskerar en valseger 2014 att bli en phyrrhusseger.

Uppdaterat 5 april: Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet Östergötland, skrev en replik på min artikel. Min slutreplik återfinns här.

Inför S-kongressen III. Hur skall det bli med vapenexporten?

Svensk vapenexport kan bli en stridsfråga på den stundande socialdemokratiska partikongressen i Göteborg. Inget annat land i världen säljer så mycket vapen per capita som Sverige (år 2011). Är det verkligen rimligt att just Sverige skall leda vapenexportligan? En stor del av den svenska  vapenexporten går också till diktaturer, som till exempel Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är sannerligen inte konstigt att frågan om svensk vapenexport väcker starka känslor inom socialdemokratin.

Inför kongressen nästa vecka finns flera motioner inlämnade som kräver stopp för svensk vapenexport, eller åtminstone ett mer restriktivt regelverk. Partistyrelsens utlåtande över dessa motioner är nog faktiskt det mest långtgående som jag tagit del av när det gäller att gå vapenexportens kritiker till mötes. När det gäller det så hårt kritiserade samarbetsavtalet med Saudiarabien säger till exempel partistyrelsen att socialdemokratin "var i regering när avtalet slöts" och därför självkritiskt skall medverka i granskningsprocessen. Det är inte var dag en partistyrelse så öppet kritiserar det egna partiets tidigare agerande.

Särskilt känslig är  frågan om svensk vapenexport till diktaturer. Egentligen är ju all svensk vapenexport förbjuden enligt lag. Men lagen medger undantag för export till länder som inte är krigförande eller som inte grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Sveriges export av vapen till Saudiarabien i dag och till USA mitt under det folkrättsstridiga kriget i Irak visar att riktlinjerna för undantag inte följs.

I partistyrelsens utlåtande finns en svagt formulerad mening kring just denna problematik: "Icke-demokratier och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan inte ges samma legitimitet att få köpa vapen" (min kursivering, U.B.). Samma legitimitet? Formuleringen kan inte tolkas på annat sätt än att diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna visst har legitimitet att få köpa svenska vapen, även om deras legitimitet är något svagare än för länder som är demokratier.

Här finns det möjlighet för kritikerna att ta ett steg framåt i frågan. Några motioner kräver till exempel i stället att vapenexport till diktaturer förbjuds helt. Om kongressen får välja mellan partistyrelsens formulering och motionärernas krav på förbud mot vapenexport till diktaturer är det inte alls säkert att partistyrelsens förslag vinner.

Situationen har dessutom förändrats på två intressanta sätt sedan partistyrelsen skrev sitt utlåtande. För det första har Folkpartiet i sitt förslag till nytt partiprogram satt ned foten och kräver: Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Kommer Socialdemokraterna verkligen att vilja låta Folkpartiet ta täten i denna fråga?

För det andra har Stefan Löfven själv i en intervju i Expressen för ett par dagar sedan och sagt: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Det är en betydligt starkare markering i frågan än vad jag tidigare har noterat från hans sida. Med den formuleringen i ryggen bör vapenexportkritikerna på kongressen ha goda möjligheter att ytterligare flytta fram positionerna i frågan.

Inför S-kongressen I. Ökad öppenhet - eller?

Inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april publicerar jag några texter kring aspekter jag anser relevanta för partiets utveckling. Den första texten behandlar Socialdemokraternas behov av att göra upp med den slutna partikulturen och att bejaka öppenheten.

I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.

Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast  kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.

Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.

För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.

I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.

För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)

Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.