S-kongressen retrospektivt. Om gosighet, lag & ordning och Stefan Löfven

Så var S-kongressen avslutad. Här följer tre reflektioner, som nog på något sätt hänger ihop.

Gosigheten. Stämningen i partiet är onekligen god. Alla är jättetrevliga mot varandra. Dialogen i temagrupperna mellan delegater och företrädare för partistyrelsen fördes i vänlig ton och var ofta konstruktiv. De många kompromisserna innebar att debatten i plenum sällan var särskilt skarp och ibland uteblev den helt. På ett sätt är det bra - det visar att partiet håller ihop och genomför politikutvecklingen tillsammans. På ett sätt är det dåligt - den allmänna trevligheten riskerar att dölja de politiska skiljelinjer som finns. Jag har dessutom svårt för det ständiga tackandet från talarstolen, där nästan samtliga delegater tackar partistyrelsen för att den gett efter i en del frågor. Jag tackar gärna för en god debatt, men jag tackar inte en part för att denne gjort eftergifter i förhandlingar. (För att inte tala om vilket intryck det ständiga tackandet måste ge till TV-tittarna...)

Lag & Ordning. Visst, det ohyggliga dådet i Stockholm innebar med nödvändighet att säkerhetsfrågor kom i fokus. Men partiledningen har sedan länge försökt stärka partiets trovärdighet i dessa frågor.. Kanske är tanken att nu skapa en sådan trovärdighet, för att därefter återgå till traditionella vänster-högerfrågor kring t ex jämlikhet, jobb, sjukvård och skatter. Men jag ser en risk att partiet i stället bidrar till att befästa lag & ordning-frågornas plats på den politiska agendan så att dessa frågor kommer att dominera valrörelsen 2018. Själv fick jag bita i det sura äpplet när partiledningen utlovade 10 000 nya anställda inom polisen bara några dagar efter att jag skrivit följande retsamma tweet till Kristdemokraterna angående deras motsvarande utspel i frågan:

Som man sår får man skörda. Det går fort i politiken ibland. :)

Stefan Löfven. Statsministern har fått mycket beröm - även av sina politiska motståndare - för sitt sätt att hantera situationen efter det fasansfulla dådet i Stockholm. Det är möjligt att förtroendet i opinionen för Stefan Löfven ökar just nu. Men blir effekten långvarig? Det kan vi förstås inte veta. Kanske befinner sig Stefan Löfven i ett formativt moment. Hans ledarskap har blivit allt säkrare, hans ställning internt i partiet är mycket stark och allt oftare släpper han talepunkterna och talar fritt. Går vi mot en valrörelse där Stefan Löfven och Annie Lööf blir huvudkontrahenterna - två jämbördiga debattörer, medan Anna Kinberg Batra marginaliseras? Vi får se.

Fem dagars partikongress kräver sin man. Nu pustar jag ut och ser jag fram mot påskfirande och några dagar av lugn och ro. Take care out there.

Om S-kongressen och konfessionella friskolor

I dag diskuterade S-kongressen de konfessionella friskolorna. Beslutet blev att konfessionella aktörer kan fortsätta att bedriva skolverksamhet. Däremot får konfessionella inslag i anslutning till skoldagen inte arrangeras av skolan. I stället får till exempel eleverna själva, om de så önskar, genomföra sådana. Jag ser inga större problem med det beslutet. Det är bra att elever som vill använda sin religionsfrihet till att på olika sätt uttrycka sin religiösa tro får fortsatt möjlighet att göra detta och kanske nu också inspireras till att ta större eget ansvar.

Sedan är det förstås en annan fråga vad som inryms i uttrycket "religiösa inslag". Får läraren tända adventsljus? Kan Luciatågen fortsätta? Får man sjunga "Den blomstertid nu kommer" i samband med skolavslutningar? Men detta är inga nya frågor, och ska säkert gå att hantera.

Här är mitt anförande i frågan, i lätt redigerad form.

Ordförande, kongressvänner!

Jag är glad att partistyrelsens riktlinjer sammantaget kännetecknas av en strävan efter jämlikhet, öppenhet, mångfald och en sammanhållen kunskapsskola. Det är viktiga ingångsvärden i en socialdemokratisk samhällsvision.

Jag tänkte säga några ord om de konfessionella friskolorna. Debatten om dessa skolor väcker ofta starka känslor, och det blir inte så sällan en debatt präglad av symbolpolitik.

Det finns omkring 10 000 skolor i Sverige. Drygt 60 av dessa 10 000 är konfessionella. En är judisk, drygt 10 muslimska, resten kristna. (OBS. Den judiska skolan i Stockholm är formellt inte en konfessionell skola. U.B.) De allra flesta av dessa skolor är välfungerande. Jag känner inte till några studier som visar att de sammantaget skulle ha större problem än andra skolor. Snarare är väl betygsnivån högre på dessa skolor än på en genomsnittlig skola. De som tror att konfessionella friskolor spelar en viktig roll för segregationen i Sverige har fel. Däremot är vi överens om att religionsutövning i skolan självklart ska vara frivillig.

Vi lever i ett samhälle präglat av religiös mångfald. Staten ska vara sekulär, eller neutral, i förhållande till olika religioner. Det är viktigt att debatten om statens roll i ett samhälle präglat av religiös mångfald inte styrs av religionsfientlighet.

Religion är inget som är bra eller dåligt i sig. Religion kan vara både förtryckande och befriande, beroende på omständigheterna. Det är inte religion utan fundamentalism och sekterism som är fienden. Fundamentalism och sekterism kommer ibland i religiösa kläder, ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som.

Så låt inte debatten bli ett uttryck för religionsfientlighet. Det är fundamentalism och sekterism vi ska bekämpa, oavsett vilka uttryck de tar sig.

Tack för ordet!

För en solidarisk asyl- och flyktingpolitik

Nu diskuteras asyl- och flyktingpolitiken på Socialdemokraternas partikongress. Jag tycker att vi som är kritiska till den nuvarande politiken har lyckats påverka partistyrelsens förslag på flera relevanta punkter: fler kvotflyktingar, fler lagliga vägar in i Europa, en positiv syn på invandring och - kanske framför allt att permanenta uppehållstillstånd och förbättrade möjligheter för familjeåterförening nu framställs som viktiga grundprinciper.

Jag är glad över dessa förbättringar. Självklart är jag inte nöjd, utan ser dem som steg på vägen att utveckla en hållbar socialdemokratisk solidarisk flykting- och asylpolitik.

Debatten på kongressen pågår fortfarande, men de flesta viktiga besluten i frågan är i praktiken avgjorda.

Mitt anförande i debatten återfinns nedan, något redigerat. (Min talartid var två minuter.)

År 2015 tog Sverige emot över 160 000 människor som sökte asyl, på flykt från förtyck, krig och umbäranden. Inget annat land i Europa tog emot så många hjälpsökande i förhållande till sin egen folkmängd. Jag tänker med stolthet och glädje på den solidaritet som Sverige och Sveriges regering gav uttryck för.

Det är klart att denna solidaritetshandling utsatte det svenska mottagningssystemet för svåra påfrestningar. Jag har förståelse för att regeringen ansåg sig föranledd att agera.

Men i dag är situationen förändrad. Genom främst avtalet med Turkiet är antalet flyktingar som har möjlighet att söka sig till Europa avsevärt färre. Det är inte rimligt att Sverige har lagt sig på EU:s lägsta nivå, på en nivå som faktiskt är lägre än där många andra medlemsstater har lagt sig.

Jag tänker främst på de tillfälliga uppehållstillstånden och de försvårade möjligheterna till familjeåterförening. Det ska vara "ordning och reda" i migrationspolitiken, sägs det. Javisst. Och om det är något som inte bidrar till "ordning och reda" så är det de tillfälliga uppehållstillstånden. Tvärtom är det ju så att permanenta uppehållstillstånd inte bara är humanitärt rätt, utan också främjar integration och etablering. Om du varje dag tvingas leva i oro för din framtid och för din man eller hustru eller dina barn, så är det klart att du också har betydligt sämre förutsättningar att lära dig ett nytt språk och etablera dig på arbetsmarknaden.

Därför är jag glad att partistyrelsen i sitt reviderade förslag lyfter fram det principiellt värdefulla i permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.

Jag skulle gärna ha sett att vi hade kunnat komma ännu längre i skrivningarna än vad vi har gjort. Men jag är glad över de framsteg och förbättringar som ändå har gjorts och tar med mig dem in i det fortsatta arbetet för utveckla en hållbar, solidarisk socialdemokratiskt migrationspolitik.

Tack för ordet.

Tack till Jesper Blomqvist för bilden!

Så var kongressen igång. Med Hästpojken och temagrupper

Så var kongressen igång. Inledningsceremonin blev ju inte riktigt som det var planerat, förstås. Det ohyggliga terrordådet i Stockholm gjorde inramningen annorlunda. Men vi fick i alla fall lyssna på Hästpojken.

Dagen har i huvudsak ägnats åt diskussioner i de så kallade temagrupperna. I dessa grupper möter representanter för partiledningen sina kritiker. Syftet är att känna av hur starka skiljelinjerna är och om undersöka det finns utrymme för kompromisser. Dessa diskussioner äger rum bakom stängda dörrar. Respektive föredragande får därefter återkomma med reviderade formuleringar. Ibland är de reviderade förslagen tillräckliga för att uppnå enighet. Ibland är de inte tillräckliga, och då blir det omröstning och kanske till och med votering i plenum.

I dag har jag bland annat deltagit i temagruppen om flyktingpolitik och migration. Visst finns här motsättningar, men det fördes också konstruktiva diskussioner. Dessa frågor debatteras redan i morgon, så föredragande har inte så många timmar på sig att inkomma med reviderade förslag.

Det blir en intressant morgondag.

Nu öppnar S-kongressen!

Då är jag på plats i Svenska Mässan inför den socialdemokratiska partikongressen. Jag är inte kongressombud, men som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag yttrande- och förslagsrätt. Spännande dagar väntar. Jag ska försöka ge korta rapporter på bloggen så ofta som möjligt.

Det fruktansvärda attentatet i Stockholm igår präglar förstås hela tillställningen. En kongress ska ingjuta hopp och tillförsikt, mobilisera partiets aktiva medlemmar och forma den politik som ska ligga till grund för de kommande årens verksamhet. Så  blir det säkert denna gången också. Men glädjen är i dag ersatt av sorg och vrede. De drabbade och deras närstående finns i våra tankar. Jag är tacksam över att polisutredningen tycks gå framåt och att vi tycks ha goda möjligheter att få kunskap om vad som hände och varför det hände. Ljuset ska segra över mörkret - även denna gång.

På kongressen kommer jag för egen del framför allt att agera i frågorna kring flykting- och migrationspolitiken, om utsatta EU-medborgare ("tiggarna") och vapenexporten. Jag vill se permanenta uppehållstillstånd och goda villkor för familjeåterförening för de människor som sökt och fått asyl i Sverige. Jag vill se en politik som inte stigmatiserar de människor som sitter utanför våra butiker och ber om hjälp. Jag vill se en socialdemokratisk politik som sätter ett absolut stopp för vapenexport till diktaturer och till länder som gravt bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Vi får väl se hur det går. I'll keep you posted... :)

Inför S-kongressen I. Ökad öppenhet - eller?

Inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april publicerar jag några texter kring aspekter jag anser relevanta för partiets utveckling. Den första texten behandlar Socialdemokraternas behov av att göra upp med den slutna partikulturen och att bejaka öppenheten.

I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.

Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast  kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.

Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.

För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.

I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.

För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)

Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.

Kongressrapport II: Juholts tal ett retoriskt mästarstycke. Men vart vill han föra S?

Håkan Juholts tal på S-kongressen blev en retorisk succé. Vid sidan av de många smattrande applåderna fylldes sociala media av yttranden som "jag får gåshud" och "jag tror jag är kär, åtminstone lite". Många i lokalen var faktiskt lite tagna efteråt - Juholts talarkonst var det bästa många hört sedan Olof Palme. Dessutom kändes Juholt äkta och med en humor som Fredrik Reinfeldt sannolikt kommer att få svårt att värja sig mot i kommande debatter. Ur Reinfeldts perspektiv hade Thomas Östros sannolikt varit en betydligt mer lätthanterad debattmotståndare.

Talet var ideologiskt radikalt och Juholts skarpaste kritik riktades mot marknadsfundamentalister och ett aningslöst vurmande för privatiseringar och utförsäljningar. Här ligger Juholt på framkant. Även inom borgerligheten muttras det om hur järnvägsnätet kapsejsar, elbolagen höjer priserna och skolelever kan allt mindre samtidigt som skolbolagen kammar hem rekordvinster. Den svenska opinionen är också kritisk till utförsäljningar och privatiseringar. Här finns alltså en fråga som ligger rätt i tiden, är ideologiskt grundad och där det finns stöd i opinionen.

Håkan Juholt gjorde en stor poäng av begreppet "social demokrati". Det kan vara en bra idé. Däremot råder det osäkerhet om begreppets innebörd - det finns en risk att "social demokrati" får stå för allt som är bra och allt som Socialdemokratin är för. En ingång till vad som menas med "social demokrati" finns här.

Det var också utmärkt att Juholt bejakade en livlig och öppen debatt inom partiet. Det finns de som påstår att det inte finns vänster och höger inom Socialdemokraterna, men det är klart att det finns. Vänster och höger finns överallt och det vore förskräckligt om det inte fanns inom Socialdemokratin. Enighet skapas inte genom att förneka de åsiktsskillnader som finns.

Jag tror heller inte att Håkan Juholt nämnde Sverigedemokraterna en enda gång i det över en timma långa talet. Det kändes befriande.

Däremot var talet tunt med avseende på miljö och internationella frågor. Där förstår jag inte riktigt hur Juholt tänkte.

Sammantaget var det ett mycket bra tal där en radikal retorik fungerade som ideologisk riktningsgivare, men utan att han band sig vid masten när det gäller hur eller om han vill förändra och utveckla partiets politik.

Kongressrapport I: Några ögonblicksbilder

I samma ögonblick som Håkan Juholt valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna satte någon en blomsterkrans på han huvud. Håkan Juholt valde att ta av kransen innan han äntrade talarstolen för att tacka för förtroendet. Det var nog en klok bedömning - mustasch och blomsterkrans hade kanske bara blivit lite too much på löpsedlar och andra bilder som förevigade det historiska ögonblicket.

Juholts första insats som partiledare blev att citera Tom Pettys I Won't Back Down for there is No Easy Way Out (en låt mest känd genom en cover-version av Johnny Cash). Det är bra. Texten inrymmer ytterligare en tänkvärd oneliner: I Will Stand My Ground. Vari denna "ground" består får vi veta i morgon kl 10.00. Jag spekulerar i saken här, tillsammans med bl a Helle Klein och Jytte Guteland.

Mona Sahlins tal var väl komponerat och innehöll inga överraskningar. Hennes egentliga avskedstal - som väckte starka känslor och en hel del kritik då hon tag avstånd från delar av den politik hon själv argumenterat för under valrörelsen - höll hon ju kort efter sitt beslut att avgå. Jag gladdes över hennes avsnitt om Mellanöstern, där hon bl a förespråkade att Sverige skulle bli första EU-stat att erkänna Palestina. Jag oroades något när hon liknade sociala media vid vår tids megafoner. Sociala medier bygger ju på interaktiv kommunikation, megafoner tenderar att vara mest effektiva när kommunikationen är avsedd att vara enkelriktad.

Kongressen bevakas av ca 500 journalister, trots att inga politiska beslut av vikt kommer att fattas. Jag undrar om det inte är den mest välbevakade partikongressen i Sverige någonsin? Och så finns det dem som påstår att Socialdemokraterna bara är ett parti som andra...