I samma ögonblick som Håkan Juholt valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna satte någon en blomsterkrans på han huvud. Håkan Juholt valde att ta av kransen innan han äntrade talarstolen för att tacka för förtroendet. Det var nog en klok bedömning - mustasch och blomsterkrans hade kanske bara blivit lite too much på löpsedlar och andra bilder som förevigade det historiska ögonblicket.
Juholts första insats som partiledare blev att citera Tom Pettys I Won't Back Down for there is No Easy Way Out (en låt mest känd genom en cover-version av Johnny Cash). Det är bra. Texten inrymmer ytterligare en tänkvärd oneliner: I Will Stand My Ground. Vari denna "ground" består får vi veta i morgon kl 10.00. Jag spekulerar i saken här, tillsammans med bl a Helle Klein och Jytte Guteland.
Mona Sahlins tal var väl komponerat och innehöll inga överraskningar. Hennes egentliga avskedstal - som väckte starka känslor och en hel del kritik då hon tag avstånd från delar av den politik hon själv argumenterat för under valrörelsen - höll hon ju kort efter sitt beslut att avgå. Jag gladdes över hennes avsnitt om Mellanöstern, där hon bl a förespråkade att Sverige skulle bli första EU-stat att erkänna Palestina. Jag oroades något när hon liknade sociala media vid vår tids megafoner. Sociala medier bygger ju på interaktiv kommunikation, megafoner tenderar att vara mest effektiva när kommunikationen är avsedd att vara enkelriktad.
Kongressen bevakas av ca 500 journalister, trots att inga politiska beslut av vikt kommer att fattas. Jag undrar om det inte är den mest välbevakade partikongressen i Sverige någonsin? Och så finns det dem som påstår att Socialdemokraterna bara är ett parti som andra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar