Om S-kongressen och konfessionella friskolor

I dag diskuterade S-kongressen de konfessionella friskolorna. Beslutet blev att konfessionella aktörer kan fortsätta att bedriva skolverksamhet. Däremot får konfessionella inslag i anslutning till skoldagen inte arrangeras av skolan. I stället får till exempel eleverna själva, om de så önskar, genomföra sådana. Jag ser inga större problem med det beslutet. Det är bra att elever som vill använda sin religionsfrihet till att på olika sätt uttrycka sin religiösa tro får fortsatt möjlighet att göra detta och kanske nu också inspireras till att ta större eget ansvar.

Sedan är det förstås en annan fråga vad som inryms i uttrycket "religiösa inslag". Får läraren tända adventsljus? Kan Luciatågen fortsätta? Får man sjunga "Den blomstertid nu kommer" i samband med skolavslutningar? Men detta är inga nya frågor, och ska säkert gå att hantera.

Här är mitt anförande i frågan, i lätt redigerad form.

Ordförande, kongressvänner!

Jag är glad att partistyrelsens riktlinjer sammantaget kännetecknas av en strävan efter jämlikhet, öppenhet, mångfald och en sammanhållen kunskapsskola. Det är viktiga ingångsvärden i en socialdemokratisk samhällsvision.

Jag tänkte säga några ord om de konfessionella friskolorna. Debatten om dessa skolor väcker ofta starka känslor, och det blir inte så sällan en debatt präglad av symbolpolitik.

Det finns omkring 10 000 skolor i Sverige. Drygt 60 av dessa 10 000 är konfessionella. En är judisk, drygt 10 muslimska, resten kristna. (OBS. Den judiska skolan i Stockholm är formellt inte en konfessionell skola. U.B.) De allra flesta av dessa skolor är välfungerande. Jag känner inte till några studier som visar att de sammantaget skulle ha större problem än andra skolor. Snarare är väl betygsnivån högre på dessa skolor än på en genomsnittlig skola. De som tror att konfessionella friskolor spelar en viktig roll för segregationen i Sverige har fel. Däremot är vi överens om att religionsutövning i skolan självklart ska vara frivillig.

Vi lever i ett samhälle präglat av religiös mångfald. Staten ska vara sekulär, eller neutral, i förhållande till olika religioner. Det är viktigt att debatten om statens roll i ett samhälle präglat av religiös mångfald inte styrs av religionsfientlighet.

Religion är inget som är bra eller dåligt i sig. Religion kan vara både förtryckande och befriande, beroende på omständigheterna. Det är inte religion utan fundamentalism och sekterism som är fienden. Fundamentalism och sekterism kommer ibland i religiösa kläder, ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som.

Så låt inte debatten bli ett uttryck för religionsfientlighet. Det är fundamentalism och sekterism vi ska bekämpa, oavsett vilka uttryck de tar sig.

Tack för ordet!

Muslimer i Sverige eller svenska muslimer? Om hur språket leder tanken

Igår hade jag nöjet att leda ett samtal med professorn i religionsvetenskap Göran Larsson om religionens betydelse i konflikterna i Mellanöstern. Göran Larsson imponerade med sin stora sakkunskap och sin förmåga att analysera och dekonstruera konflikterna utifrån olika sociala gruppers skilda intressen och synliggöra hur de stridande parterna mobiliserar genom att klä konflikterna i religiösa attribut. Arrangör var göteborgsdistriktet av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag kan inte göra Göran Larssons analys rättvisa i denna text. Men han tog upp två saker som jag inte kände till eller hade tänkt på tidigare, och som gjorde intryck på mig. Han jämförde hur vi i Sverige och USA talar om muslimer. I Sverige talar vi om "muslimer i Sverige", vi säger sällan "svenska muslimer". I USA är det tvärtom. Där säger man oftast "amerikanska muslimer", och endast sällan "muslimer i USA". Uttrycket "svenska muslimer" är naturligtvis mycket mer inkluderande än "muslimer i Sverige". Jag vet inte om Göran Larsson har belägg för sitt påstående, men jag noterar att uttrycket "muslimer i Sverige" får fyra gånger fler träffar på Google än vad formuleringen "svenska muslimer" får.

Språket leder tanken, och själv kommer jag fortsättningsvis att säga "svenska muslimer" i stället för "muslimer i Sverige".

Den andra saken som gjorde intryck på mig var när Göran Larsson berättade att för många unga svenska muslimer som lever i utanförskap (om vi nu skall använda det ordet) är Säpo den enda myndighet de har kontakt med. Påståendet var sannolikt medvetet överdrivet, men även anekdoter kan sätta fingret på något väsentligt. Säpo använder sig av en utvecklad dialog-strategi med personer man befarar kan utvecklas till terrorister eller förespråkare för våldsbejakande aktivism. I dessa sammanhang är Säpo oftast väldigt vänliga och öppna, men i alla fall. Säpo får i dessa grupper personifiera de svenska myndigheterna. Rashid Musa skrev till exempel nyligen på Twitter att Säpo var den enda svenska myndighet som ringde och gratulerade honom när han valts till ordförande för förbundet Sveriges Unga Muslimer.

 *

Integration är viktig. Jag är glad att de sju icke främlingsfientliga partierna i Sveriges riksdag börjat synliggöra vilka skillnader som återfinns dem emellan i synen på hur flyktingar och invandrare bäst tas emot i des svenska samhället, utan att öppna dörren för att diskutera volymer. Det finns skillnader mellan vänster och höger i integrationspolitiken, även om det finns en värdegemenskap kring att det är fel att tänka i termer av antal när det gäller mottagandet.