Sveriges kryperi för Erdogan måste få ett slut

Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans repressiva, auktoritära styre. Sveriges kryperi för Erdogan och Turkiet är inte bara osmakligt. Det skadar också Sveriges anseende.

I helgen vidtog utrikesminister Tobias Billström ytterligare åtgärder för att blidka Turkiets president Recep Tayyip Erdogan till att godkänna Sveriges Nato-ansökan. I Ekots lördagsintervju skärpte Billström tonen mot och tog avstånd från de kurdiska rörelserna PYD och YPG - samma kurdiska rörelser som länge varit Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien. 

Turkiets ambassadör i Stockholm applåderade. I Finland väckte Billströms utspel oro, bland annat för att det kunde uppfattas som att Sverige gav efter för utpressning. Utspelet var heller inte förankrat med oppositionen eller i riksdagen. Kurdiska PYD kräver nu att Sverige tar hem de misstänkta IS-terrorister som är svenska medborgare och befinner sig i kurdkontrollerade läger i norra Syrien. Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt? Då får Sverige stå för sina egna medborgare. Kom och hämta dem, säger Shiyar Ali från PYD till TV4.

Redan tidigare har Sverige, för att gå Erdogan till mötes, återupptagit vapenexporten till Turkiet. Vapenexporten återupptas trots ett överhängande hot att Turkiet kommer att attackera kurdiska områden i Syrien.

Tobias Billström envisas också med att beskriva Turkiet som en demokrati, med "fria val" och "folkvald regering". Påståendet är absurt. Som professorerna Åsa Wikforss och Staffan I Lindberg och Mårten Wikforss skriver i Aftonbladet: Det finns ingen vedertagen definition av demokrati enligt vilken Turkiet i dag kan anses vara en demokrati. Oss veterligen finns det heller inget demokratimått i världen som ger Turkiet demokratistatus. Flera demokrati-index placerar Ryssland och Turkiet i samma grupp med avseende på demokrati och medborgerliga rättigheter. Är Ryssland också en demokrati, enligt Billström? 

Sverige ska inte backa för Turkiet, lovade Liberalerna och Kristdemokraterna för några månader sedan. Jo tack. Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans auktoritära, repressiva styre.

I stället för att krypa för Erdogan borde Sverige synliggöra för de övriga Nato-staterna att de måste sätta press på Turkiet att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Givet det nu uppkomna läget ligger det i såväl USA:s som EU:s intresse att få ett snabbt slut på charaden och att Sveriges medlemsansökan godkänns. Dagens kryperi för Erdogan är inte bara osmakligt - det skadar också Sveriges anseende.

Vag avtalstext bäddar för fortsatt konflikt mellan Sverige och Turkiet

Vem vann egentligen den politiska kraftmätningen mellan Sverige och Turkiet givet den överenskommelse som länderna, tillsammans med Finland, undertecknade igår? I Ekot i morse beskrev utrikesminister Ann Linde innehållet på ett sätt som innebar att Sverige inte gjort några eftergifter alls till Turkiet, utan enbart tydliggjort och tecknat ned redan kända och etablerade svenska ståndpunkter. I Turkiet låter det annorlunda. Turkiska medier hyllar överenskommelsen och menar att president Erdogan fått igenom i princip alla sina krav. 

De helt motstridiga tolkningarna möjliggörs genom textens vaghet i centrala avsnitt. Jag ska ge tre exempel. 

Paragraf fyra uttrycker att Sverige inte ska ge stöd till kurdiska organisationer som till exempel PYD (som idag styr kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien och som av Turkiet - men inte av Sverige eller av EU - uppfattas som en terrororganisation). Men utfästelsen att inge ge stöd till PYD länkas i samma stycke till en tidigare mening om att Sverige ska ge Turkiet stöd för hot mot landets säkerhet. Skrivningen innebär att Sverige kan ge stöd åt PYD så länge stödet inte innebär att Turkiets säkerhet hotas (till exempel bistånd i olika former). Turkiet tolkar paragrafen som att allt stöd är uteslutet, Sverige tolkar den som att bara en viss typ av stöd är uteslutet.

Paragraf fem slår fast att Sverige ska slå ned på aktiviteter som utförs av PKK och "andra terrororganisationer" eller individer, grupper och närverk som har "kopplingar" till dessa terrororganisationer. För Turkiet är det självklart att PYD och dess milis IPG ska räknas in bland dessa "andra terrororganisationer". Men eftersom Sverige inte betraktar PYD eller IPG som terrororganisationer så har Sverige givet avtalstexten som den står heller inga förpliktelser att slå ned på aktiviteter utförda av dessa organisationer.

Paragraf sju innebär att Sverige Nato-medlemskap kommer att få konsekvenser för tillämpningen av gällande regelverk för svensk vapenexport. Så är det. Men ingenstans står det att Sverige förbinder sig att i framtiden sälja vapen till Turkiet. Sverige har vid två tillfällen de senaste åren nekat Turkiet att köpa svenska vapen. Ingenting i avtalstexten förpliktigar Sverige att säga ja till att sälja vapen till Turkiet i framtiden. 

Fördelarna med vagheten i avtalstexten är att båda sidor kan framställa sig som vinnare. Nackdelen är att Turkiet när som helst i den fortsatta medlemsprocessen kan hävda att Sverige bryter mot överenskommelsen, mot dess bokstav eller åtminstone mot dess anda. Eftersom Turkiets parlament måste godkänna Sveriges medlemsansökan så kan tolkningstvisterna få en avgörande politisk betydelse i slutet av ansökningsprocessen.

Jag var en av dem som var kritisk till den hast som kringgärdade Sveriges medlemsansökan. Vägen till ett svenskt medlemskap tecknades i ett rosenskimrande ljus och Turkiets ultimatum fanns överhuvudtaget inte med på kartan. I debatten upprepade Nato-vänner som ett mantra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle bestå även som Nato-medlem. Idag diskuterar vi tillbakadraget stöd till kurdiska PYD samt implicita utfästelser om utlämningsavtal och möjligheten till svensk vapenexport till Turkiet. 

Utvecklingen de senaste månaderna stärker min övertygelse om att processen gick för fort. Framöver tycker jag det vore bättre om Nato-staterna tog striden med Turkiet om Sveriges medlemskap. Sverige ska inte bidra till att ge politisk legitimitet åt Erdogan och hans auktoritära regim. Sverige ska även fortsatt stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter - oavsett om vi blir medlemmar av Nato eller inte.

 

Lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till de stater som för krig i Jemen!

Ni visste väl att Januariavtalet stadgar att Sverige inte ska exportera några vapen till de stater som för krig i Jemen? Ändå fortsätter svenskt krigsmateriel att sändas dit och användas i krigshandlingarna. Hur har det kunnat bli så? Varför stoppas inte svenska vapenförsäljning till de krigförande staterna?

Punkt 70 i Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna lyder så här: Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.

Svenska Freds har i ett förtjänstfullt arbete undersökt varför svenskt krigsmateriel ändå fortsätter att exporteras till länder som deltar i krigföringen i Jemen. Det är visserligen sant att myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) som prövar vapenexportärenden inte godkänt några nya affärer med Saudiarabien eller Förenade arabemiraten sedan 2013 respektive 2017. Men svenska företag - främst Saab, om jag förstår det rätt - kan obekymrat fortsätta leverera vapen på kontrakt som undertecknats tidigare.

Främst är det stridsledningssystemet Globaleye och dess föregångare Erieye som exporteras. Dessa stridsledningssystem kan användas för att upprätthålla den blockad av vapen, men även mat och mediciner, som drabbar Jemens befolkning mycket hårt. Att hindra hjälp att nå behövande människor räknas som ett krigsbrott.

Den rödgröna regeringen kan enligt gällande lagstiftning begära att fall lämnas över från ISP till regeringen för särskild prövning. Hallå socialdemokrater och miljöpartister, varför utnyttjar ni inte denna möjlighet? Och hallå liberaler och centerpartister - varför kräver ni inte att den rödgröna regeringen inkommer med en sådan begäran och däremot lever upp till Januariavtalets punkt 70? För ni menade väl allvar med att Sverige inte ska sälja krigsmateriel till de länder som för krig i Jemen, ett land där världens kanske värsta humanitära kris just nu utspelar sig?

Så lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till Saudiarabien och Förenade arabemiraten!

Sätt stopp för svenska vapen till kriget i Jemen!

Svenska vapen används i det blodiga kriget i Jemen, och enligt TV 4 kan de svenska vapnen också ha  använts för att begå krigsförbrytelser. Under de drygt fyra år som kriget pågått har Sverige fortsatt att exportera krigsmaterial till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, vilka båda ingår i den stridande koalitionen i Jemen.

Den svenska vapenexporten till dessa två stater är oacceptabel. Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer överhuvudtaget. Över 2 500 barn har dödats i Jemen, mer än hälften av dem i flygattacker genomförda av den Saudi-ledda koalitionen.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten i dag kräver företrädare för bland annat Rädda Barnen, Amnesti International i Sverige, Svenska Kyrkan samt Svenska Freds- och skiljedomsföreningen att den svenska vapenexporten till de stater som deltar i kriget i Jemen upphör. Sedan 2018 har Sverige en krigsmateriellag som ska försvåra export av vapen till icke-demokratier. Men tillstånden till krigsmaterielexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten gavs innan den nya lagen fanns på plats, och den vapenexport till dessa länder som nu äger rum är följdleveranser till dessa tidigare avtal.

Men frågan går att lösa, om den politiska viljan finns. Det är Inspektionen för strategiska produkter (ISP) som fattar beslut om och beviljar tillstånd för svensk vapenexport. Men regeringen har möjlighet att begära att ISP lämnar över särskilt viktiga ärenden till regeringen för beslut. Jag tycker regeringen nu borde utnyttja denna möjlighet. Inga svenska vapen till kriget i Jemen!

Läs gärna debattartikeln här.

Bedrövligt att svenska vapen används i kriget i Jemen

De senaste dagarna  TV4 Nyheterna rapporterat att svenska vapen använts i de pågående krigshandlingarna i Jemen. Nyhetskanalen har med hjälp av satellitbilder och dataanalytiker identifierat svenska vapen i området - fartyg, kanoner och radarsystem. Dessutom påstås krigsmaterielen kunna kopplas till krigsbrott i form av blockad av mat och mediciner till civilbefolkningen i Jemen.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten. Då är det heller inte så förvånande att svenska vapen används i kriget i Jemen.

Nu finns det en ny lagstiftning på plats. Men inte heller den nya lagstiftningen innebär ett totalt förbud för svensk vapenexport till krigförande diktaturer. Det borde den göra - Sverige ska helt enkelt inte sälja vapen till krigförande diktaturer. Svårare än så är det inte. Lagstiftningen bör därför skärpas.

Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna uttrycker en viljeinriktning att gå vidare i frågan. Låt oss framöver noga följa hur den den viljeinriktningen efterlevs:

70. Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.   

Inga svenska vapen till Saudiarabien!

Nej, Sverige ska förstås inte sälja vapen till Saudiarabien, lika lite som till diktaturens Iran, Förenade Arabemiraten eller Nordkorea. Det ska inte vara okej att sälja vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer, sa Stefan Löfven redan 2013. Jag instämmer helhjärtat. Därför ska Sverige heller inte sälja vapen till Saudiarabien.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten.

I en artikel på DN Debatt 2015 argumenterade 31 svenska näringslivsföreträdare för att Sveriges dåvarande militära samarbetsavtal med Saudiarabien inte skulle rivas upp. Det var väl inte dessa näringslivsrepresentanters största stund i livet, tycker jag. Avtalet revs i vilket fall upp. Det var bra. Nu gäller det att ta steget fullt ut och se till att inga svenska vapen säljs till Saudiarabien.

I våras antog riksdagen en ny lag som ska försvåra vapenexport till diktaturer. Det är viktigt att den nya lagen ny tillämpas på ett sätt som innebär att diktaturer som nämnts ovan inte längre ska kunna köpa vapen eller annan krigsmaterial från Sverige. Låt oss hjälpas åt att bevaka den frågan.

Nu öppnar S-kongressen!

Då är jag på plats i Svenska Mässan inför den socialdemokratiska partikongressen. Jag är inte kongressombud, men som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag yttrande- och förslagsrätt. Spännande dagar väntar. Jag ska försöka ge korta rapporter på bloggen så ofta som möjligt.

Det fruktansvärda attentatet i Stockholm igår präglar förstås hela tillställningen. En kongress ska ingjuta hopp och tillförsikt, mobilisera partiets aktiva medlemmar och forma den politik som ska ligga till grund för de kommande årens verksamhet. Så  blir det säkert denna gången också. Men glädjen är i dag ersatt av sorg och vrede. De drabbade och deras närstående finns i våra tankar. Jag är tacksam över att polisutredningen tycks gå framåt och att vi tycks ha goda möjligheter att få kunskap om vad som hände och varför det hände. Ljuset ska segra över mörkret - även denna gång.

På kongressen kommer jag för egen del framför allt att agera i frågorna kring flykting- och migrationspolitiken, om utsatta EU-medborgare ("tiggarna") och vapenexporten. Jag vill se permanenta uppehållstillstånd och goda villkor för familjeåterförening för de människor som sökt och fått asyl i Sverige. Jag vill se en politik som inte stigmatiserar de människor som sitter utanför våra butiker och ber om hjälp. Jag vill se en socialdemokratisk politik som sätter ett absolut stopp för vapenexport till diktaturer och till länder som gravt bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Vi får väl se hur det går. I'll keep you posted... :)

Stoppa vapenexporten till diktaturer. Hur svårt ska det vara?

Det råder bred politisk enighet om att svensk vapenexport till diktaturer ska förbjudas. På Socialdemokraternas partikongress 2013 slogs det fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. I KEX-utredningens (Krigsmaterielexportöversynskommittén) betänkande från 2015 enades samtliga partier utom Vänsterpartietom följande formulering: Ifall det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter eller grava brister i den demokratiska statusen utgör det hinder för beviljande av tillstånd. (Vänsterpartiet ville skärpa formuleringarna ytterligare.) Statsminister Stefan Löfven har själv gjort klart: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.

Saken borde således vara busenkel. I den proposition som den rödgröna regeringen inom kort ska sända till Lagrådet borde det finnas en enkel skrivning om att det inte ska vara möjligt för Sverige att sälja vapen till diktaturer. Men icke sa Nicke. I morse berättade Ekot att det finns planer på att mjuka upp formuleringarna och öppna för fortsatt svensk vapenexport till diktaturer. I ett utkast till propositionen talas det inte längre om att "förhindra" vapenexport till diktaturer eller att grava brister i demokratins utgör ett "hinder" för vapenexport. I stället används den betydligt svagare formuleringen att tillstånd "bör inte" ges för vapenexport till diktaturer.

De jurister jag hunnit stämma av med är eniga om att formuleringen "bör inte" är en avsevärd försvagning i förhållande till KEX-utredningens formulering om "hinder" för vapenexport.

Det är oroande att regeringen tycks ha så svårt att gå från ord till handling i denna fråga. Saken blir inte bättre av att det även finns svagare formuleringar om vapenexporten i delar av materialet till den socialdemokratiska partikongressen - även om dessa av ansvarig minister Morgan Johansson uppges vara ett misstag.

Det är min förhoppning att kongressen tydligt sätter ner foten och markerar att det nu - äntligen - är dags att sätta definitivt stopp för svensk vapenexport till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar saken vidare här.

Nu gäller det - förhindra svensk vapenexport till diktaturer!

Det drar ihop sig till en rejäl debatt om svensk vapenexportpolitik. I början av sommaren lägger regeringen fram en proposition baserad på KEX-utredningen (Krigsmaterielexportöversynskommittén), vilken presenterade sitt betänkande i juni 2015. I KEX-utredningens uppdrag ingick att ge förslag på skärpt lagstiftning för svensk vapenexport till icke-demokratier.

KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.

När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)

Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som  2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.

Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).

Regeringen och avtalet med Saudiarabien

Trycket på den rödgröna regeringen att avsluta Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien ökar. Avskyn mot den saudiska regeringens politik och mot landets barbariska straffsystem är så stark att allt fler nu påtalar det moraliskt oacceptabla i att låta avtalet fortsätta.

Igår krävde den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (i vilken jag själv sitter i förbundsstyrelsen) att avtalet måste rivas upp. S-kvinnor meddelar genom sin ordförande Carina Ohlsson att hennes förbund förespråkar ett generellt förbud om vapenexport till diktaturer och att det förbudet självklart också gäller Saudiarabien. SSU och Grön Ungdom har i en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gjort gemensam sak i kravet på att samarbetet skall avbrytas. Framträdande miljöpartister som ordföranden i riksdagens EU-nämnd Carl Schlyter, riksdagsledamoten Valter Mutt och EU-parlamentarikern Bodil Ceballos kräver också att det militära samarbetsavtalet rivs upp. Däremot är det väldigt svårt att hitta någon enskild socialdemokrat eller miljöpartist som har en position inom partiet och som öppet säger att samarbetsavtalet bör finnas kvar.

Det är viktigt att komma ihåg att debatten nu inte handlar om huruvida avtalet skall vara kvar eller om det skall omförhandlas/avslutas. I stället handlar debatten om huruvida avtalet skall omförhandlas eller om det skall avslutas.

Hur kommer det då att gå? Kommer avtalet att omförhandlas eller avslutas? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Utgången beror bland annat på vilket tryck som kritikerna lyckas sätta på sina partiledningar. Miljöpartiets medlemmar har hittills utan alltför mycket knot accepterat de ibland svåra kompromisser som partiets företrädare i regeringen förhandlat fram. Men att fortsätta ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien? Om partiets ledning accepterar en omförhandling om avtalet kan det bli en intressant partikongress för Miljöpartiet i juni 2015.

I vår presenteras också slutbetänkandet från Krigsmaterielexportöversynskommittén (Kex) som haft i uppdrag att ta fram förslag till en ny krigsmateriellagstiftning, främst för att utreda hur Sverige kan skärpa exportkontrollen till icke-demokratiska regimer. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att använda denna utredning som ett argument för att inte riva upp samarbetsavtalet, utan i stället låta utredningens förslag ligga till grund för en omförhandling om avtalet mellan Sverige och Saudiarabien.

Jag har sagt det förut. För mig är saken enkel. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. En regim som offentligt låter prygla och hugga huvudet av sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med. Så säg upp avtalet. Gör det nu.

Därför bör Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien sägas upp

Sveriges hårt kritiserade militära samarbetsavtal med Saudiarabien löper snart ut. Om inte Sverige senast den 15 maj säger upp avtalet förlängs det automatiskt. Just nu pågår en intensiv debatt om avtalets framtid. En del menar att avtalet måste sägas upp, andra att det räcker om avtalet omförhandlas så att det inte blir lika långtgående som idag.

För mig är saken inte särskilt komplicerad - avtalet skall sägas upp. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. Den saudiske bloggaren Raif Badawi skall vid 20 tillfällen pryglas offentligt (förutom att han dömts till tio års fängelse) för att ha smädat islam. För ett par veckor sedan halshöggs en burmesisk kvinna offentligt på en parkeringsplats i Mekka, under ohyggliga tortyrartade former. Avrättningen smygfilmades, och jag valde att se filmen. Det var inte det bästa val jag gjort i mitt liv. Vidrigheterna kan och bör inte beskrivas - det var som att ha blivit förflyttad till medeltiden. Ett land som begår sådana handlingar mot sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med.

Både tidigare försvarsminister Karin Enström (M) och nuvarande statminister Stefan Löfven (S) har haft förbluffande svårt att tillstå att Saudiarabien är en diktatur. Min enkla fråga och med all respekt för begreppens komplexitet lyder: Om inte Saudiarabien är en diktatur, vilken stat är då en diktatur?

För Socialdemokraterna borde saken också vara enkel. Det finns tydliga kongressbeslut på att Sverige skall sluta exportera vapen till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Stefan Löfven har själv varit tydlig i frågan: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Givet kongressbeslutet och Stefan Löfvens personliga uttalanden finns det bara ett rimligt alternativ - det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien måste sägas upp.

En del menar kanske att Sverige måste måna om saudiska marknadsandelar? Well, för mig går här moralen före pengarna. Andra kanske menar att Saudiarabien trots allt spelar en stabiliserande roll i regionen. Landet må vara en blodsbesudlad diktatur, men det är i alla fall vår blodsbesudlade diktatur? Well, glöm inte att Al Qaida har sina rötter i Saudiarabien och att Saudiarabiens våld mot sina egna invånare påminner allt för mycket om ISIS våld mot människor som befinner sig på av den organisationen kontrollerat territorium. Stabiliserande kraft? Jo tack.

Det var en socialdemokratisk regering som slöt det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Beslutet var en skamfläck i svensk och socialdemokratisk politik. Nu har en socialdemokratiskt ledd regering en möjlighet att reparera skadan. Missa inte det tillfället. Jag tänker i alla fall göra vad på mig ankommer för att vrida utvecklingen i riktning mot att avtalet sägs upp. Alla humana krafter - oavsett parti- eller blocktillhörighet - är välkomna i arbetet.

Några har redan börjat. Läs gärna artikeln av SSU:s förbundsordförande Ellinor Eriksson och Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, där de kraftfullt argumenterar för att avtalet måste sägas upp. SSU var redan 2005 en av de socialdemokratiska organisationer som tillsammans med dåvarande Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet) protesterade mot avtalet. Och skriv gärna ett brev i Svenska Freds kampanj om att avsluta Saudiavtalet!

Skämskudde inför slingrandet om JAS-kampanjen i Schweiz

I dag avslöjade Ekot att Sverige agerar aktivt för att försöka påverka resultatet i folkomröstningen i Schweiz om landets köp av Jas Gripen. I en hemlig plan med stödaktiviteter kallad "Bruttolista AB Sverige" redovisas hur ambassaden inför den bindande folkomröstningen skall skapa en så positiv Sverigebild som möjligt, till exempel genom att få schweizisk TV att bevaka när försvarsminister Ueli Maurer inom kort åker Vasastafetten i Mora.

Jag är inte särskilt upprörd över den svenska kampanjen i sig. Jag är mer upprörd över svensk vapenexport där Sverige under lång tid sålde vapen till krigförande länder och till diktaturer och där Sverige så sent som 2011 var det land i världen som sålde mest vapen per person. Vapenexporten är en skamfläck för svensk utrikes-och säkerhetspolitik. 

Vapenexport är en smutsig verksamhet. Den svenska kampanjen för att påverka folkomröstningen i Schweiz är marginell i ett internationellt perspektiv. Men även om den svenska kampanjen är marginell är det bra att Ekot avslöjar den och visar upp den för medborgarna i såväl Sverige som i Schweiz. Skall Sverige sälja vapen skall verksamheten ske i öppna och transparenta former.

Jag blir uppriktigt generad och plockar fram skämskudden när jag hör Sveriges ambassadör i Schweiz Per Thöresson samt utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling utan framgång försöka slingra sig undan ansvaret för den svenska kampanjen.

Det är inte en lista för att påverka opinionen, påstår ambassadör Per Thöresson, varpå Ekot refererar till ett brev Thöresson själv har skrivit där han tvärtemot påstår att de svenska kampanjaktiviteterna mycket väl kan komma att utgöra tungan på vågen. Nu gäller det 'bara' att vinna folkomröstningen, skriver Thöresson i ett ytterligare brev.

Det vet jag inte, svarar Carl Bildt på frågan om det pågår några svenska stödaktiviteter i syfte att få ett Ja i folkomröstningen. Det är ingenting jag känner till, svarar Ewa Björling på samma fråga. Samtidigt som Ekot kan visa att både Bildt och Björling var ytterst välinformerade om just dessa svenska stödaktiviteter.

Skämskudden är snart utnött. Jag är trött på detta fåniga tisslande och tasslande. Det hade varit mer hedervärt om Thöresson, Bildt och Björling svarat ärligt på Ekots frågor och tillstått att den svenska ambassaden aktivt strävade efter att ge en så positiv Sverigebild som möjligt inför folkomröstningen och att det inte var något märkvärdigt med det. Då hade saken avdramatiserats.

Smusslandet är inte värdigt vår öppna och transparenta tid. Om inte annat borde den i sociala medier så aktive Carl Bildt inse detta.

S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.

Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.

*

S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.

Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.

Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)

Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.

Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.

Inför S-kongressen III. Hur skall det bli med vapenexporten?

Svensk vapenexport kan bli en stridsfråga på den stundande socialdemokratiska partikongressen i Göteborg. Inget annat land i världen säljer så mycket vapen per capita som Sverige (år 2011). Är det verkligen rimligt att just Sverige skall leda vapenexportligan? En stor del av den svenska  vapenexporten går också till diktaturer, som till exempel Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är sannerligen inte konstigt att frågan om svensk vapenexport väcker starka känslor inom socialdemokratin.

Inför kongressen nästa vecka finns flera motioner inlämnade som kräver stopp för svensk vapenexport, eller åtminstone ett mer restriktivt regelverk. Partistyrelsens utlåtande över dessa motioner är nog faktiskt det mest långtgående som jag tagit del av när det gäller att gå vapenexportens kritiker till mötes. När det gäller det så hårt kritiserade samarbetsavtalet med Saudiarabien säger till exempel partistyrelsen att socialdemokratin "var i regering när avtalet slöts" och därför självkritiskt skall medverka i granskningsprocessen. Det är inte var dag en partistyrelse så öppet kritiserar det egna partiets tidigare agerande.

Särskilt känslig är  frågan om svensk vapenexport till diktaturer. Egentligen är ju all svensk vapenexport förbjuden enligt lag. Men lagen medger undantag för export till länder som inte är krigförande eller som inte grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Sveriges export av vapen till Saudiarabien i dag och till USA mitt under det folkrättsstridiga kriget i Irak visar att riktlinjerna för undantag inte följs.

I partistyrelsens utlåtande finns en svagt formulerad mening kring just denna problematik: "Icke-demokratier och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan inte ges samma legitimitet att få köpa vapen" (min kursivering, U.B.). Samma legitimitet? Formuleringen kan inte tolkas på annat sätt än att diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna visst har legitimitet att få köpa svenska vapen, även om deras legitimitet är något svagare än för länder som är demokratier.

Här finns det möjlighet för kritikerna att ta ett steg framåt i frågan. Några motioner kräver till exempel i stället att vapenexport till diktaturer förbjuds helt. Om kongressen får välja mellan partistyrelsens formulering och motionärernas krav på förbud mot vapenexport till diktaturer är det inte alls säkert att partistyrelsens förslag vinner.

Situationen har dessutom förändrats på två intressanta sätt sedan partistyrelsen skrev sitt utlåtande. För det första har Folkpartiet i sitt förslag till nytt partiprogram satt ned foten och kräver: Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer. Kommer Socialdemokraterna verkligen att vilja låta Folkpartiet ta täten i denna fråga?

För det andra har Stefan Löfven själv i en intervju i Expressen för ett par dagar sedan och sagt: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Det är en betydligt starkare markering i frågan än vad jag tidigare har noterat från hans sida. Med den formuleringen i ryggen bör vapenexportkritikerna på kongressen ha goda möjligheter att ytterligare flytta fram positionerna i frågan.

Saudi-affären: Varför måste Carl Bildt förfalla till knarklangarretorik?

Dagens riksdagsdebatt om svensk vapenexport synliggjorde att Socialdemokraterna och Moderaterna går i armkrok i frågan om att försvarssamarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien inte skall rivas upp. Urban Ahlin anförde säkerhetspolitiska intressen och varnade för trovärdighetsproblem som skulle uppstå om Sverige utnyttjade de kommande omförhandlingarna 2014 till att riva upp avtalet. På SVT Debatt skriver jag i dag att det vore befriande om Urban Ahlin och Socialdemokraterna i stället bidrog till att isolera Moderaterna genom att tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet säga Ja, vi kan, vi vill, vi törs - vi river upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien 2014.

Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.
 
Svensk vapenexport har ett mycket svagt stöd i folkopinionen. På en rakt ställd fråga brukar förespråkarna av ett totalförbud mot svensk vapenexport vara fler än motståndarna till ett totalförbud. Men vapenexporten är i sig inte en fråga som påverkar väljarnas partival. Ur Socialdemokraternas perspektiv ligger faran snarare i att en mer restriktiv vapenexportpolitik skulle kunna hota lokala och regionala jobbtillfällen. För Alliansregeringen gäller faran regeringsdugligheten. Alliansen är djupt splittrad i frågan, nya oklarheter i hanteringen av Saudi-affären publiceras regelbundet och försvarsministern har tvingats avgå.

Mest dyster blir jag över utrikesminister Carl Bildts argument att "om vi inte säljer gör någon annan det". Argumentet är identiskt med det som brukar anföras av knarklangare.

Min egen ståndpunkt i sakfrågan är följande. Sverige har en mycket restriktiv vapenexportlagstiftning. Problemet är inte lagtexten, utan att lagen inte efterlevs. Visst vore det bra att förstärka regelverket ytterligare genom att lägga till ett särskilt demokratikriterium. Men regelverket säger redan att vapenexport inte ska medges till länder där det förekommer allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller som är inblandade i en väpnad konflikt, oavsett vad materielen avses användas till. Framför allt måste öppenheten och den demokratiska kontrollen över svensk vapenexport förbättras. Ett offentliggörande efter en viss bestämd tid av protokollen från Exportkontrollrådet skulle vara av värde. De parlamentariska representanterna i Exportrådet borde få större befogenheter och varför inte ge representanter från civilsamhället en plats i rådet? Så gärna en skärpt lagstiftning, men se också till att gällande lagstiftning faktiskt efterlevs.

Tolgfors avgång grundades i hans eget misslyckande

Mitt första intryck av San Diego kom i samband med frukosten, på en trottoarservering bredvid hotellet. En mindre bil körde förbi, radiostyrd med öppet tak och bara en hund i förarsätet. Strax efter kom den mexikanska servitrisen och undrade vad jag tyckte om San Diego. Jag hade lite svårt att svara.

Jag är i denna på ytan stillsamma och klimatmilda stad för att delta i ISA:s (International Studies Association) årliga sammankomst, som i är har temat Power, Principles and Participation in the Global Information Age. Jag kommer under de närmaste dagarna att återkomma med rapporter både här och på Ajour med tankar som inspirerats av det späckade programmet (här är över 5 000 deltagare och mer än 1 000 seminarier genomförs). Mest kommer jag att delta i seminarier som kretsar kring tematiken digitalisering, nya medier och internationella relationer.

Men innan dess vill jag kort kommentera Sten Tolgfors avgång. Jag hann med några korta reflektioner  bland annat till TT och till Alltid Nyheter innan jag reste iväg, men ger här ett mer samlat omdöme.

Tolgfors avgång kom inte oväntat. Saudi-affären vägrade självdö och varje dag kom nya uppgifter som innebar nya besvärande frågor för Sten Tolgfors. De utredningar och rättsliga prövningar som skall genomföras kommer att ta tid, och under den tiden skulle Sten Tolgfors trovärdighet som försvarsminister vara avsevärt skadad. Som jag tidigare skrivit lyckades Tolgfors aldrig bringa klarhet i vad som hänt eller i sitt ansvar utan snärjde på sina magistrala presskonferenser in sig i nya oklarheter. Tolgfors blev alltmer en belastning för regeringen Reinfeldt. På kort sikt kom därför hans avgång som en befrielse, inte bara för honom själv utan också för statsministern. Men på längre sikt är det oklart vad Tolgfors avgång får för konsekvenser för regeringens förmåga att hantera Saudi-affären. Vem skall nu lyftas fram för att besvara oppositionens och mediernas kritiska frågor om vad som hänt?

Tolgfors åberopar psykisk press och omsorgen om sina barn som ett skäl för sin avgång. Det kan mycket väl vara så. Jag har alltid uppfattat Tolgfors om en politiker med gott hjärta och vilja att göra rätt. Men det ändrar inte faktum: den avgörande orsaken till Sten Tolgfors avgång var hans oförmåga att hantera både Sveriges faktiska vapensamarbete med Saudiarabien och Ekots och andra mediers avslöjanden om detta samarbete.

Regeringen Reinfeldt är nu under press, inte bara för Saudi-affären (som kommer att leva vidare länge än - nu är det handelsminister Ewa Björling som är under press), utan även genom påståenden om idélöshet, ökad arbetslöshet och sjunkande opinionssiffror. Skall Reinfeldt bli återvald 2014 krävs att han nu tar omtag på regeringsfrågan. Det är knappas längre frågan om det blir en regeringsbildning, utan snarare när den kommer - före sommaren eller till hösten?

Jag rekommenderar också min kollega Marco Nilsson artikel på SvD Brännpunkt om Tolgfors avgång och Saudi-affären.

Vill Jan Björklund (FP) ha en mer restriktiv svensk vapenexport än Urban Ahlin (S)?

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) berättar på DN Debatt att Sverige planerar att köpa 15 amerikanska helikoptrar av typen Black Hawk. Kostnaderna för inköpet beräknas totalt uppgå till ca fem miljarder kronor. Affären riktar uppmärksamheten på principerna för svensk vapenhandel.

För bara några veckor sedan gjorde Folkpartiledaren Jan Björklund ett lika överraskande som välkommet utspel där han deklarerade att han vill förbjuda all svensk vapenexport till diktaturer. I dagens Svenska Dagbladet hakar Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin på och förordar också han ett mer restriktivt regelverk för svensk vapenexport.

Men läser man de båda texterna noga tycks det som att Jan Björklund är villig att gå längre än Urban Ahlin i frågan om att sälja vapen till diktaturer. Björklund skriver om svensktillverkade vapen: Demokratier ska få köpa, och länder som vill vara demokratier. Men inte diktaturer. Ahlin använder en mjukare formulering: Icke-demokratier och länder som bryter mot mänskliga rättigheter kan inte ges samma legitimitet som demokratier att få köpa vapen.

Jan Björklund menar alltså att diktaturer "inte ska få köpa" svenska vapen, medan Urban Ahlin menar att diktaturer "inte kan ges samma legitimitet" att köpa svenska vapen. Som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. :)

Socialdemokraterna har alltid haft bekymmer med vapenexportfrågan. Å ena sidan finns en insikt om att vapenhandel kan bidra till kapprustning och krigshandlingar. Å andra sidan har Socialdemokraterna som statsbärande parti värnat om de arbetstillfällen som vapenindustrin skapar och även insett värdet av en inhemsk vapenproduktion för att under kalla kriget kunna upprätthålla neutralitetspolitikens trovärdighet (och en inhemsk vapenindustri förutsätter vapenexport för att bli ekonomiskt möjlig).

Jag ser gärna ett totalförbud mot svensk vapenexport. Men där är vi inte än, och jag välkomnar ett starkt demokratikriterium för vapenexporten. Nog vore det ur socialdemokratisk synvinkel nesligt om Folkpartiet springer förbi S i den här frågan?

Logiken bakom FRA-lagen och den nya försvarspolitiken

Först av allt vill jag tacka Ulf Bjereld som gett mig förtroendet att blogga här under Almedalsveckan. Jag tänkte i mitt första inlägg knyta an till vårens mest omdiskuterade ämnen, FRA-lagen och omställningen av försvaret, och förhoppningsvis komma förbi det uppgivna varför? som alla intellektuella spekulationer hittills med all rätt strandat i.

Sist med att utbrista i detta varför var Jan Guillou som i sin kolumn i Aftonbladet (6/7) frågade om Sverige verkligen är hotat av terrorism och varför vi då lägger ner försvaret. För om man tror att FRA-lagen handlar om säkerhet så blir den logiska slutsatsen antingen en inkompetens- eller diktaturförklaring av regeringen och Försvarsdepartementets myndigheter. Men jag tror varken att människorna i dessa organisationer är dumma i huvudet eller att de eftersträvar ett 1984-samhälle. Jag tror inte att FRA:s satsningar primärt syftar till att öka någon säkerhet över huvud taget.

Maria-Pia Böethius är något på spåren i ETC (31/5) när hon undrar om tanken bakom att slakta försvaret och omstöpa det till legosoldatstyrkor för EU och USA. Men inte heller hon kan säga vad som är det logiska med att göra försvaret beroende av andra västmakter. Ur säkerhetssynpunkt är det ju i första anblicken just ologiskt.

Sverige är en förhållandevis stor exportör av försvarsmateriel och försvarsteknik. Och vapen- och spaningssystem är ingenting som man utvecklar i avskildhet och sedan säljer till länder vars stridsteknik man inte vet någonting om. Vapenindustrin håller på med högteknologiska systemlösningar och produkterna måste naturligtvis passa ihop med kundernas vapensystem. Så för svensk vapenindustri är internationellt krigssamarbete en möjlighet till att pröva sina uppfinningar, till teknikutveckling och kundkontakter. Och sett i det ljuset handlar FRA:s superdatorer och nyanställda ingenjörer, samövningarna med NATO och de internationella styrkorna inte om utgifter utan om investeringar.

Om investeringarna i FRA:s resurser ska fylla ett behov så är målet givetvis inte att övervaka en befolkning bestående av mindre än 10 miljoner människor i ett avlägset hörn av Europa. Målet är att pröva ut en informationsfiltreringsteknik som med tiden kan bli lönsam i en nojjig post-9/11-värld.

Så är jag inte så konspiratorisk att jag tror att alla som röstade ja till FRA-lagen, alla som kräver svenskt NATO-medlemsskap, alla som är rädda för terroristattacker eller jobbar med anknytning till försvaret har en krass ekonomisk agenda. Men jag tror att baktanken finns där.