Svensk säkerhetspolitisk opinion. Förtroende, Nato-frågan och militär mot gängkriminalitet?

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde  har skärpts. Rysslands olagliga annektering av Krim och spänningen mellan Ukraina och Ryssland påverkar även hotbilden mot Sverige. Samtidigt som hotbilden mot Sverige skärpts finns bred partipolitisk enighet om behovet av kraftiga förstärkningar av det militära försvaret. Värnandet av Sveriges territorium blir en starkare prioriterad uppgift för försvaret, samtidigt som betydelsen av Sveriges deltagande i internationella insatser har tonats ned. Värnplikten har återaktiverats.

Hur relaterar då förändringarna i hotbilden och den mer territoriellt baserade försvarspolitiken till svensk opinion i försvars- och säkerhetspolitiska frågor? I dag skriver jag tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén på DN Debatt om resultaten från 2020 års SOM-undersökning, vilka redovisas i kapitlet "Det kalla krigets återkomst?" i den kommande volymen Ingen anledning till oro(?) från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Resultaten visar att förtroendet för försvaret aldrig har varit så starkt sedan mätningarna påbörjades 1986. På frågan "Hur stort förtroende har du för det sätt försvaret sköter sitt arbete?" svarade 46 procent att de hade ett mycket eller ganska stort förtroende. Endast 16 procent svarade att de hade ett ganska eller mycket litet förtroende. Förtroendebalansen (andelen som har ett stort förtroende minus andelen som har ett litet förtroende) för försvaret blir därför rekordhöga +30.

Opinionsläget i Nato-frågan är fortsatt stabilt. Nato-motståndarna är något fler än Nato-anhängarna, men skillnaden är liten. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 27 procent, vilket är en minskning med två procentenheter. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 32 procent, jämfört med 33 procent föregående år. Andelen som anser att förslaget varken är bra eller dåligt uppgår till 41 procent, en liten ökning från 38 procent föregående år.

Förändringarna är små. Vi kan ändå notera att andelen som anser att Sverige ska söka medlemskap i Nato – 27 procent – är den minsta sedan 2012. Nato-motståndet är störst bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater. Nato-motståndet är lägst bland moderater, kristdemokrater, Sverigedemokrater och liberaler. Bland centerpartister är Nato-motståndarna fler än Nato-anhängarna, 30 mot 19 procent. 

För första gången ingår frågan om att låta försvaret bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. Försvarets medverkan i polisiära uppgifter är alltsedan Ådalshändelserna 1931 en känslig fråga i Sverige. Då sköts fem personer i samband med en arbetskonflikt ihjäl av militär som stod under polismans befäl. Resultaten visar att det finns stöd i opinionen för samverkan mellan polis och försvar i kampen mot grov brottslighet. Av svarspersonerna anser 78 procent att det är en viktig uppgift för Försvarsmakten att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. Stödet är starkast bland Sverigedemokrater och kristdemokrater, följt av moderater och socialdemokrater. Motståndet är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och centerpartister. Det tycks således som att resultaten påverkas mer av svarspersonernas position på den så kallade GAL/TAN-skalan än på den traditionella vänster/höger-skalan.

Vilken roll kommer försvarsfrågorna att få i nästa års valrörelse? Innebär väljarnas relativa nöjdhet med den förda politiken att dessa frågor blir svåra att politisera? I svensk politik finns en tradition att undvika öppna konflikter om utrikes- och säkerhetspolitiken och dessa frågor har endast sällan en avgörande betydelse för väljares partival. Samtidigt kan utrikes- och säkerhetspolitiska frågor vara ett sätt för partierna att mobilisera sina egna väljare och profilera sig i förhållande till politiska motståndare. Särskilt frågan om Sveriges relationer till Nato innehåller en konfliktpotential som de politiska partierna kan frestas att utveckla i en kommande valrörelse.

Om uttrycket "Vi måste våga prata om..." som härskarteknik

Är vi svenskar ett särskilt räddhågset folk? Man kan undra, då uttrycket "Vi måste våga prata om.... (fyll i valfri företeelse)" ständigt dyker upp i den offenliga debatten.

En snabbgoogling på uttrycket visar att det är ganska många företeelser vi tydligen inte vågar prata om. Här följer en uppräkning av enbart de allra första sökträffarna. Listan kan lätt göras mycket längre.

Vi måste våga prata om: Nätpedofiler, kramsamhället, döden, förlossningsskador, sex, psykisk ohälsa, lönekostnaderna, alkoholproblemen, missfall, missbruk i familjen, de växande klyftorna i samhället, ekonomin, svettlukt och dålig andedräkt på kollegor, vanvård, intersektionalitet, försvaret, självmord, porr samt Edward Bloms matbilder.

Det är således många saker vi måste våga prata om. Då har jag ändå utelämnat de tusentals sökträffar som handlar om att vi "måste våga prata om" olika varianter på temat flyktingar, invandring, asyl och integration.

Jag är, som läsaren anar, ingen vän av uttrycket "vi måste våga prata om...". För det första: Utrycket är auktoritärt. Någon säger att jag skall prata om något för att jag "måste" det. Då är jag inte med. Jag pratar om vad jag vill. Om någon vill att jag skall prata om något, så försök i stället säga något intressant i ämnet.

För det andra antyder ordet "våga" att vi är rädda för att tala om något. Men oftast är det ju inte alls på det sättet. Skälet till att man inte talar om en viss sak kan till exempel vara att man inte tycker saken är tillräckligt viktig eller intressant att tala om. Eller att vi faktiskt redan talar en hel del om den. Av exemplen ovan talar vi väl en hel del i den offentliga debatten om till exempel sex, missbruk och nätpedofiler, medan vi kanske talar lite mindre om kramsamhället, svettlukt och Edward Bloms matbilder. Och invandringsfrågan - är det någon som på allvar kan påstå att vi inte talar om den och har talat om den väldigt länge?

Den som använder uttrycket vill ofta inte bara att vi skall tala mer om en viss sak, utan framför allt att vi skall tala om det på ett visst sätt. Vi skall ansluta oss till en viss problembild och i förlängningen ansluta oss till den som använder uttryckets åsikter. Det är förstås en helt legitim inställning. Men säg då det, och göm inte den opinionsbildande avsikten bakom dimridåer om att vi "måste våga prata om" en viss sak.

Så sluta använd uttrycket "vi måste våga prata om...". Det är en daterad härskarteknik som dessutom drar ett löjets skimmer över debatten.

Nu skall jag googla "Edward Bloms matbilder" och se vad jag har missat. Kanske är det något jag borde våga prata om.

P.S Sent i skrivandet hittade jag graf enligt nedan av Anders Sundell. Intressant, även om ordet "våga" inte fanns med i formuleringen.

Var det rätt av Ofog att protestera mot Försvarets medverkan i Prideparaden?

Det anti-militaristiska nätverket Ofog deltog under uppmärksammade former i årets Stockholm Pride parad. Ofog utnyttjade sitt deltagande till att protestera mot Försvarsmaktens deltagande i paraden. Ett tiotal aktivister bar pratbubblor över de deltagande soldaternas huvuden med texter som mitt jobb dödar, jag är lika bra på att döda som straighta soldater samt här går jag och försvarar mina mänskliga rättigheter medan mitt jobb går ut på att kränka andras mänskliga rättigheter.

Ofog motiverar sin aktion med att "krig och konflikter bidrar till att minoritetsgrupper, där bland annat HBTQ-personer utsätts för ett ökat förtryck"samt att "militarism bygger på patriarkala machostrukturer och våld som drabbar såväl människor i krig som människor här i Sverige".

Jag tycker det är utmärkt att Ofog under kreativa former utnyttjar alla tillfällen till att demonstrera mot militarism och patriarkala machostrukturer. Försvarsmakten är en våldsapparat och skall som en sådan alltid ifrågasättas och diskuteras - oavsett om man tycker att vi skall ha ett militärt försvar eller inte.

HBTQ-frågorna är i grunden politiska och därför får Prideparaden heller aldrig utvecklas till en opolitisk manifestation. Då blir den ofarlig, ett etablissemangsjippo. Ingen kommer undan politiken, inte heller Stockholm Pride.

Låt mig vara tydlig. HBTQ-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Sverige är i dag ett av de länder - kanske det främsta - där HBTQ-personers rättigheter är som allra starkast. Dessa framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för stöd åt mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Men - vilket jag tidigare skrivit - som de flesta andra frihetsrörelser riskerar HBTQ-rörelsen att låta sig pacificeras av sina framgångar. HBTQ-rörelsen kan komma att uppfattas - eller rent av bli - en del av etablissemanget och av maktordningen.

Stockholm Pride kan därför inte låtsas som att de står ovanför politiken. Att välkomna är ett politiskt ställningstagande, oavsett om välkomnandet gäller Migrationsverket, polisen, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna eller som i det här fallet Försvarsmakten. Och med politiska ställningstaganden följer alltid debatt. Det varken kan eller bör vara annorlunda.

Däremot tyckte jag inte alls om formerna för Ofogs protest. Genom sina pratbubblor ovanför enskilda soldaters huvuden utpekades individer som, givet de strukturer de verkar inom, visar ett stort mod genom att gå med i paraden. Ofog borde ha kunnat hitta en form för sin manifestation som väckte lika stor uppmärksamhet, men utan att kränka enskilda människor.

Logiken bakom FRA-lagen och den nya försvarspolitiken

Först av allt vill jag tacka Ulf Bjereld som gett mig förtroendet att blogga här under Almedalsveckan. Jag tänkte i mitt första inlägg knyta an till vårens mest omdiskuterade ämnen, FRA-lagen och omställningen av försvaret, och förhoppningsvis komma förbi det uppgivna varför? som alla intellektuella spekulationer hittills med all rätt strandat i.

Sist med att utbrista i detta varför var Jan Guillou som i sin kolumn i Aftonbladet (6/7) frågade om Sverige verkligen är hotat av terrorism och varför vi då lägger ner försvaret. För om man tror att FRA-lagen handlar om säkerhet så blir den logiska slutsatsen antingen en inkompetens- eller diktaturförklaring av regeringen och Försvarsdepartementets myndigheter. Men jag tror varken att människorna i dessa organisationer är dumma i huvudet eller att de eftersträvar ett 1984-samhälle. Jag tror inte att FRA:s satsningar primärt syftar till att öka någon säkerhet över huvud taget.

Maria-Pia Böethius är något på spåren i ETC (31/5) när hon undrar om tanken bakom att slakta försvaret och omstöpa det till legosoldatstyrkor för EU och USA. Men inte heller hon kan säga vad som är det logiska med att göra försvaret beroende av andra västmakter. Ur säkerhetssynpunkt är det ju i första anblicken just ologiskt.

Sverige är en förhållandevis stor exportör av försvarsmateriel och försvarsteknik. Och vapen- och spaningssystem är ingenting som man utvecklar i avskildhet och sedan säljer till länder vars stridsteknik man inte vet någonting om. Vapenindustrin håller på med högteknologiska systemlösningar och produkterna måste naturligtvis passa ihop med kundernas vapensystem. Så för svensk vapenindustri är internationellt krigssamarbete en möjlighet till att pröva sina uppfinningar, till teknikutveckling och kundkontakter. Och sett i det ljuset handlar FRA:s superdatorer och nyanställda ingenjörer, samövningarna med NATO och de internationella styrkorna inte om utgifter utan om investeringar.

Om investeringarna i FRA:s resurser ska fylla ett behov så är målet givetvis inte att övervaka en befolkning bestående av mindre än 10 miljoner människor i ett avlägset hörn av Europa. Målet är att pröva ut en informationsfiltreringsteknik som med tiden kan bli lönsam i en nojjig post-9/11-värld.

Så är jag inte så konspiratorisk att jag tror att alla som röstade ja till FRA-lagen, alla som kräver svenskt NATO-medlemsskap, alla som är rädda för terroristattacker eller jobbar med anknytning till försvaret har en krass ekonomisk agenda. Men jag tror att baktanken finns där.