Queer-kommunister mot HBT-liberaler?

Den 12-16 maj pågår HBT-festivalen i Göteborg. HBT-Festivalen grundades 2007 av Göteborgs Stadsteater, Kulturhuset Blå Stället, Röhsska museet, Pustervik, och Världskulturmuseet. HBT står för - vilket ju nästa alla känner till i dag - homosexuella, bisexuella och transpersoner.

HBT-rörelsen är inte och har aldrig varit någon homogen rörelse. Inför årets HBT-festival känns det som att skiljelinjerna börjar utkristallera sig ännu lite tydligare. En av skiljelinjerna formuleras skarpt av de s k Regnbågsrabulisterna, vilka i samband med Regnbågspromenaden mellan GöteorgsOperan och Götaplatsen på söndag tågar i en egen avdelning under svarta fanor.

Regnbågsrabulisterna vilar på stabil queer-grund och knyter samman sin kamp med en global befrielsekamp bortom sexuell läggning och könsidentiteter:

Vi förenas av att vi påtalar det som de vill avföra från dagordningen; att heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; att kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Den strategiska fienden i denna kamp blir den s k regnbågsliberalismen, vilken regnbågsrabulisterna menar blivit en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Men som de flesta andra frihetsrörelser riskerar den att låta sig pacificeras av sina framgångar. I den svarta medborgarrättsrörelsen i USA eller i befrielsekampen mot kolonialismen ser vi samma mönster. Ledarskapet kritiseras av grupperingar inom rörelsen som menar att ledarskapet gått för långt i sina kompromisser och säljer ut rörelsens ideal för att få vara nära - eller till och med en del av - makten.

HBT-rörelsen är inte och kan inte vara en homogen rörelse. Därför är det bra att skiljelinjerna synliggörs så att var en en kan förhålla sig till dem. Jag har svårt för det militanta språkbruket som Regnbågsrabulisterna använder sig av. Men jag uppskattar att de lyfter blicken bortom den egna kampfrågan. Deras perspektiv bidrar till att påminna om att olika sorters förtryck sällan kan analyseras separat och om att framgången alltid har ett pris.

Jag vill också passa på att puffa för filmen "Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande" med underrubriken "Som ett homoerotiskt möte mellan Jane Fonda och Ulrike Meinhof" vars urpremiär jag idag såg på fina biografen Roy i Göteborg. En mycket begåvad film, av Lasse Långström och Leo Palmestål om queeriga kampstrategier i en heteronormativ värld. Jag fastnade särskilt för den s k Bengt Alsterlind-metoden mot dumma frågor. Blodigt värre, men inte på det sätt man kanske kunde tro.