De politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier

I dag skriver jag i på Expressens debattsida om de politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier. Artikeln avslutar en artikelserie i ämnet, med tidigare inlägg av Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson (som målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste ”våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet” och ”låta internets principer styra”), Brit Stakston, specialist på sociala medier (som målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter ”missas totalt av samtliga partier i dag”) samt S-bloggaren Erik Laakso (som beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet).

I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.

Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?

Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Artikeln i sin helhet kan läsas här.