Är du också blockad av Billström?

Tobias Billströms blocklista på Twitter har länge varit en snackis. I sociala medier har tillkännagivandet "Jag är också blockad av Billström" utvecklats till en folksport. Ordkombinationen "blockerad", "Billström" och "Twitter" får över 70 000 träffar på Google. Jag noterar att till och med tidigare riksdagsledamoten Richard Herrey (M) redan i september 2016 beklagade sig över att han var blockad av Billström. Men det kan förstås ha varit ett misstag.

Det är vanligt att toppolitiker oavsett politisk färg blockerar en stor mängd Twitterkonton. Med tanke på det hat och de hot som frodas i sociala medier, och inte så sällan från anonyma trollkonton, är det inte konstigt alls. 

Men i dag lyfte Tobias Billström blockerandet till en ny nivå. Han blockade både LO:s vice ordförande Therese Gouvelin och LO:s officiella twitterkonto. Oklart varför.

Uppdaterat kl 21.20. LO meddelar att det var ett missförstånd att deras officiella twitterkonto var blockat av Billström. Det var "bara" deras vice ordförande Therese Gouvelin som var blockad.

Billströms nya blocknivå gör det rimligt att problematisera ministrars twitterkonton ut ett demokratiperspektiv. Tobias Billström är en av regeringens flitigaste twittrare, och han innehar en av de tyngsta ministerposterna. Twitter är sedan länge en central plattform för politiker att presentera nya förslag och kommentera den politiska händelseutvecklingen. Billströms konto utgör inget undantag. Varje seriöst konto som blockeras av en makthavare innebär en ojämlik begränsning av samtalet. En del aktörer får tillgång till Billströms ministeruttalanden, andra utestängs. Och det är Billström själv som bestämmer vem som ska få tillgång till hans uttalanden.

Jag skulle gärna se en seriös diskussion om ministrars twitterkonton, och särskilt med röster från jurister, statsvetare och journalister. Vad innebär ministrars blockande för demokratin med avseende på politisk jämlikhet, öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande? (Jag bortser då från anonyma konton samt konton som formulerar hat och hot.) Hur ska vi se på dessa kontons status? Formellt är de privata, men i praktiken är de semi-officiella. Borde ministrarnas blocklistor vara offentlig handling?

*

Och ja, jag är sedan flera år tillbaka också blockad av Billström. Jag har ingen aning om varför. Men det finns säkert goda skäl. 

Är svensk debatt polariserad? Och måste det i så fall vara negativt?

Svensk politisk debatt präglas av polarisering. Påståendet har upprepats så ofta att många nog uppfattar det som en sanning. (Jag har säkert själv också formulerat mig så i olika sammanhang.)

Men är det verkligen så? Är svensk politisk debatt mer polariserad än tidigare och jämfört med andra länder? Svaret på frågan beror förstås på vad man menar med polarisering. Menar man att väljarstödet för mittenpartier minskat och att stödet för flankpartier ökat? Eller menar man att det är ett stort avstånd mellan de olika politiska partiernas ståndpunkter? Eller att det finns ett stort avstånd mellan olika väljargruppers åsikter? Är det i så fall en ideologisk polarisering eller en polarisering i enskilda politiska sakfrågor?

Oavsett vad vi menar med "polarisering" och oavsett om den ökat eller minskat uppfattas en polarisering av debatten ofta som något negativt. Det tycker jag är lite synd. En polariserad debatt kan vara värdefull, då den synliggör relevanta skiljelinjer i samhället. Väljarna får klara och tydliga alternativ att förhålla sig till och det kan bli lättare för väljarna att utkräva ansvar.

Blockpolitiken - där vänster ställdes mot höger - som under så många år präglade svensk politik var ett uttryck för en sådan polarisering. Januariavtalet och Sverigedemokraternas har stöpt om det politiska landskapet. Mittenpartiernas ställningstagande får nu en avgörande inverkan på svensk politik, flankpartiernas inflytande har minskat. I det avseendet är svensk politik mindre polariserad nu än tidigare.

Så förmodligen menar man något annat när man säger att svensk politisk debatt präglas av polarisering. Kanske syftar man på tonläget och oförsonligheten i debatten, särskilt i sociala medier där till och med riksdagsledamöter uttrycker sig på ett sätt som de flesta av oss uppfattar som oacceptabelt och ovärdigt.

Men var det verkligen bättre förr? I en uppmärksammad artikel skriver Andreas Ekström i Sydsvenskan att han växte upp i en tid när: Moderaterna stod för frihet, inte repression. För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga känslouttryck. Det låter ju bra. Men i en artikel i Aftonbladet i dag ger Anders Lindberg en lång rad exempel på hur moderata företrädare under 90- och 00-talen formulerade sig på ett sätt som var minst lika illa som en del framträdande moderata representanter gör i dag. Skillnaden är i stället, menar Anders Lindberg, att de moderata företrädarna då tvingades avgå och miste sina uppdrag. I dag låter den moderata partiledningen dem fortsätta, trots vackra ord om att "vara vuxen i rummet".

Jag vet inte om Anders Lindberg har rätt eller fel. Det var sällan bättre förr. Men det var ofta annorlunda.

Jag har av skäl som angivits ovan inget emot en polariserad debatt. Men det förutsätter att debatten förs under värdiga och respektfulla former. Till det målet har svensk politisk debatt en bra bit kvar. Det politiska ledarskapet har ett stort ansvar att föregå med gott exempel, och markera på allvar mot de enskilda partirepresentanter som inte klarar av att leva upp till högt ställda förväntningar.

Hanif Bali-affären: Ulf Kristerssons svaga ledarskap skadar Moderaternas anseende

Igår begärde branchorganisationen Tidningsutgivarna (TU) ett möte med moderaternas partiledare Ulf Kristersson angående "de anspelningar på krig och hot mot medier som partiets riksdagsledamot Hanif Bali uttryckt i sociala medier". Bakgrunden är att Hanif Bali i sociala medier publicerat bilder där han poserar med vapen, bland annat från en skjutbana som han hävdar ligger i en skola. Bali sade sig vilja ge Dagens Nyheter en "hjärtinfarkt" med bilden. Bali har också publicerat bilder där han hävdar att han är i "krig" med Dagens Nyheter. 

Tidningsutgivarnas begäran är en extraordinär händelse i modern svensk politisk historia. Vi lever i en tid präglad av hot mot media och mot enskilda journalister. För bara ett par veckor sedan åtalades en nazist i Sundsvall för förberedelse till mord på olika journalister i Mellansverige. I den här valrörelsen har vi sett flera exempel på hur politiker och andra partipolitiskt anslutna valt att medvetet misskreditera medier för deras nyhetsprioritering och utförda arbete. (...) Här handlar det om en önskan om att underminera mediernas demokratiska samhällsuppdrag, säger Jeanette Gustafsdotter, vd TU.

Händelsen skadar Moderaternas anseende. Moderaterna valde igår att sända sin partisekreterare Gunnar Strömmer, i stället för Ulf Kristersson, att träffa representanter för TU. Efter mötet tog Hanif Bali bort en av de publicerade bilderna. På sin Facebooksida är Bali inte alls ångerfull eller ber om ursäkt, istället kallar han medierna för "dumma" och anser att hela historien är iscensatt av "medierna" för att skapa ett drev mot honom:  Det är alldeles uppenbart för mig att medierna gör sig dumma enbart för att skapa ett drev som nu dominerat nyheterna.

Ulf Kristersson har ofta förespråkat en "vuxen samtalston" i den offentliga debatten. Men Kristersson ledarskap i denna affär är långt ifrån vuxet. I stället för att ta ansvar säger Ulf Kristersson att han inte  kan recensera Bali eller andra politiker, eftersom Bali är en "folkvald" riksdagsledamot. Påståendet är nonsens, och det inser förstås Kristersson (vilket inte gör saken bättre). Om en riksdagsledamot till exempel publicerar grovt sexistiska eller öppet främlingsfientliga texter kan inte en partiledare svära sig fri från ansvar med motiveringen att hen inte kan recensera en folkvald politiker.

Affären kring Hanif Bali lär inte i sig ge några effekter i väljaropinionen. Men Ulf Kristerssons oförmåga att visa ledarskap urholkar bilden av honom som stark ledare och gör det på sikt ännu svårare för honom att hålla ihop såväl Alliansen som sitt parti.

Låt inte trollen skymma sikten!

Flera offentliga personer som jag uppskattar har på senare tid förklarat att de lämnar sociala medier som till exempel Facebook och Twitter. Skälen till deras tillbakadragande är oftast inte skandalerna kring Cambridge Analytica och Facebook. I stället handlar det om det otrevliga samtalsklimatet och alla trollstormar som tar bort för mycket kreativ energi och som sätter ner humöret.

Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar, skriver Jonas Gardell i sin förklaring till varför han nu väljer att lämna Twitter. Genom vår blotta närvaro här, skriver han, föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.

 Jo, så kan man ju se det. Men är det en klok inställning? Jag tycker inte det. I stället tar jag hans formulering som ett gott skäl att stanna kvar. Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar. Och sociala medier är alldeles för bra och viktiga samtalsplattformar och kommunikationskanaler för att lämnas åt trollen.

Så blocka och ignorera alla som har en otrevlig samtalston, är raljanta och självklart de som sprider hat. Det har jag gjort för länge sedan, just för att jag vill lägga min kreativa energi på andra saker. Och jag trivs fortfarande väldigt bra i sociala medier, både bland liktänkande och oliktänkande.

Jag är orolig att den stundande valrörelsen blir smutsig och att partierna inte förmår hantera de möjligheter till fulspel som sociala medier öppnar för. Jag upprepar min önskan om partiledarsamtal över blockgränsen i syfte att skapa en värdig samtalston inför valet. Låt inte trollen skymma sikten.

Kanske vänder det nu? För en värdig samtalston på nätet

I söndags tvingades riksdagsledamoten Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse efter att han på  Twitter på ett omdömeslöst sätt och under märkliga omständigheter misstänkliggjort en Putin-kritisk liberal ledarskribent. Idag tvingades Norges justitieminister Sylvi Listhaug från högerpopulistiska Fremskrittspartiet avgå inför hot om misstroendeförklaring i Stortinget. Sylvi Listhaug hade i ett hårt kritiserat inlägg på Facebook anklagat norska Arbeiderpartiet för att bry sig mer om terroristers rättigheter än om nationens säkerhet.

Börjar vi äntligen kunna skymta grunden för en mer vuxen och värdig samtalston i sociala medier? Kan vi över partigränserna börja agera mot uttalanden som i varje annat sammanhang bortom sociala medier skulle uppfattas som oacceptabelt, och där raljans och medvetna missuppfattningar inte längre är OK? Jag vet inte, kanske önsketänker jag utifrån de två enskilda händelserna ovan.

Men det hände något igår som gav mig känslan av att en normförändring ändå är på gång. Stefan Löfven och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht presenterade en proposition som innebar en storsatsning på landsbygden. Efter att ha formulerat sig länge och väl om vikten av en levande landsbygd började Stefan Löfven skämta om urbaniseringens baksidor och lade till: Jag är helt övertygad om att vi alla vill se att landet överlever, inte minst när storstadsbor ska åka ut och kanske koppla av på landsbygden.

Man kan tycka vad man vill om formuleringen. Kanske var det avsedd som ett skämt. Kanske ville den på ett lättsamt sätt uttrycka att det även låg i storstadsbornas intresse att Sverige har en levande landsbygd. Men centerledaren Annie Lööf gjorde ingen generös tolkning, utan gick all in.

På Twitter skrev hon i anslutning till bilden ovan: I Stefan Löfvens värld finns landsbygden för storstadsborna. Anmärkningsvärt synsätt från (S) och statsministern. En stenhård vänsterkrok mot stora delar av Sveriges befolkning.

Kanske var det Annie Lööfs förhoppning att kleta fast uttalandet på Stefan Löfven på samma sätt som Anna Kinberg Batra i evigheter fick äta upp att hon en gång sagt att Stockholmare var smartare än lantisar. Jag vet inte. Men vilken avsikten än var, så misslyckades den.

I stället reagerade flera centerpartister på Twitter över att Annie Lööf "fulciterat" Stefan Löfven. Centerpartisten Dana Pourkomeylian skrev: Jag är Centerpartist. Just nu sprids ett citat där Löfven säger: "När storstadsbor åker ut på landsbygden för att koppla av måste det fungera även där." Det som inte nämns är att han först säger att landsbygden faktiskt inte är för städerna och att hela Sverige måste leva. Höj nivån.

Valombudsmannen för Centerpartiet i Uppsala län John Hultengård fyllde på: Det citat som sprids av Centerpartister idag är taget ur sin kontext. Ohederligt gjort och försämrar bara det offentliga samtalet. Jag som centerpartiet skäms över att jag spred det vidare och ber nu om ursäkt. Flera oberoende och /eller borgerliga opinionsbildare instämde i kritiken mot Annie Lööfs uttalande.

När Annie Lööf försökte försvara sig med att socialdemokrater tidigare fulciterat centerpartister möttes hon av kallsinniga kommentarer om att hon ägnade sig åt sandlådetaktik genom att urskulda sig med att "det var dom som började".

Kanske har vi ett momentum nu? Och respekt åt de centerpartister som reagerade. Svensk demokrati är för värdefull för att smutsas ner av hån och elakheter, oavsett på vilka plattformar de framförs. Låt oss över partigränserna hjälpas åt att upprätthålla en seriös samtalston.

"Raskt svängde jag ihop min tweet." Fem tips för en bättre nätkultur.

För ett par dagar sedan publicerade författaren Katerina Janouch en bild på Twitter föreställande riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) i kort kjol eller kortbyxor, sittandes på en trappa på Medborgarplatsen där hon deltog i en manifestation för utvisningshotade afghanska ungdomar. "Trappan är mer effektiv än Tinder", skrev Janouch och antydde förment skämtsamt att Dinamarca hade andra avsikter med sitt besök än att uttrycka sin solidaritet med de utvisningshotade ungdomarna. (Tinder är en dejtingsajt, om nu någon skulle ha missat detta.)

Katerina Janouch möttes av stark kritik där många menade att hon sexualiserade och hånade Dinamarca. Rederiet Viking Line avbröt sitt samarbete med Janouch (där hon ingick i en expertgrupp för att motverka sexuella trakasserier) och Rossana Dinamarca har lämnat in en polisanmälan. På sin blogg skriver Katerina Janouch att publiceringen bara var ett skämt, men vecklar samtidigt in sig i ett resonemang om att ensamkommande utnyttjas av socialarbetare och så kallade batikhäxor varav Johanna Möller, mörderskan i Örebro är det värsta exemplet.

Jag tycker att Katerina Janouch agerande är ett bottennapp som ytterligare sänker nivån i samtalstonen på Twitter. Det är mycket tråkigt, och också oacceptabelt. Om det i detta fall också är brottsligt får förstås rättssystemet avgöra.

Vad är det som gör att människor i sociala medier - och särskilt på Twitter - häver ur sig saker som de inte skulle göra i andra sammanhang? Jag tänker då inte i första hand på alla nättroll som fegt sprider sitt gift bakom anonymitetens skydd, utan de som agerar öppet och under eget namn. Två förklaringar brukar lyftas fram i debatten. Den första är att nätet skapar en slags skenbar distans till den man förolämpar. De hånfulla kommentarerna blir möjliga på nätet på ett sätt som skulle vara betydligt svårare i tryckt press eller i radio- och tv-sändningar. Den andra är att sociala medier kräver impulskontroll eftersom det är så lätt att publicera och ingen redaktör ställer några krav. "Raskt svängde jag ihop min tweet", skrev till exempel Katerina Janouch själv på sin blogg som en förklaring.

Hur ska vi då motverka denna negativa nätkultur, där hat och hån tillåts ta allt för mycket utrymme? Nedan bjuder jag på fem tips.

1.) Skriv ingenting när du är upprörd.

2.) Om du ändå skriver när du är upprörd (många menar att de skriver som bäst när de är upprörda) så lite vänta med att publicera. Räkna till tio eller ta en kopp kaffe och läs sedan igenom texten igen.

3.) Om du efter genomläsning fortfarande är lite osäker så låt någon omdömesgill person i din närhet också läsa. (Ja, jag vet att det gäller att vinna momentum och att vara snabb - men bättre att det blir rätt än att det går fort.)

4.) Tänk efter - skulle du formulera dig på samma sätt om du skrev i en tidning eller fick uttala dig i tv eller radio? Om svaret blir nej - låt då bli att publicera.

5.) Skulle du säga samma sak till den person som du skriver om, ifall du satt på tu man han med denne? Om inte - ändra dina formuleringar.

Ja - kanske blir livet i sociala medier något tråkigare om vi följer dessa regler. Men i så fall tror jag tråkigheten blir en dygd.

Jag skriver ju en hel del själv. Gud må förlåta mig somliga rader, för att citera Ferlin. Tidigare hade jag en tendens att bli raljant, men jag tror att jag vuxit ifrån det nu (även om jag som ofullkomlig människa säkert faller tillbaka i gamla synder ibland).

Så låt oss tillsammans hjälpas åt att vrida debatten i en mer positiv och respektfull riktning. Kanske att mina råd kan vara ett litet steg på vägen.

Om kränkthets-debatten, poliser på twitter och den alls inte enkla konsten att be om ursäkt

I morse utbröt en mindre storm mot de två yttre polisbefäl inom utryckningsverksamheten på Södermalm i Stockholm som ligger bakom det uppskattade twitterkontot YB_Södermalm. Polisbefälen skämtade och lade ut en fejkad anmälningsblankett för människor som utsatts för kränkningar. Det nya tillägget i vårt anmälningssystem. Ett pilotprojekt på Södermalm”, skrev poliserna och på "lättkränkthetsblanketten" kunde man som orsak till att man kände sig kränkt ange svarsalternativ som till exempel "jag är en grinolle", jag är en idiot", "jag är tunnhudad/vek" eller "jag vill ha tutte". Skämtet uppfattades av många som hånfullt mot alla de brottsoffer som på goda grunder anmält olika övergrepp och kränkningar som de utsatts för. Polisbefällen tog snabbt bort inlägget och bad om ursäkt.

Min principiella inställning är denna: Det är bra att myndigheter och personer anställda vid myndigheter är aktiva och synliga i sociala medier. Närvaron bidrar till öppenhet och dialog, och minskar avståndet mellan myndigheten och medborgarna. Den digitala utvecklingen går mycket fort, och väcker nya frågor kring gränsen mellan det officiella och det personliga. Här finns ingen handbok som berättar vad som är rätt eller fel. Normbildningen pågår här och nu. Misstag görs och måste få göras.

Här kunde historien ha tagit slut Jag följer själv med stor glädje twitterkontot YB_Södermalm. Nu gjorde de ett misstag, men de har tagit bort tweeten och bett om ursäkt. Men intermezzot lyfter ändå två frågor som är av mer principiell betydelse.

För det första. Polisbefälens ursprungliga ursäkt formulerades på ett sätt så att den kunde uppfattas mera som ett skuldbeläggande av dem som tagit illa vid sig än av polisbefälen själva. "Vi trodde att det uppenbara skämtet skulle framgå", skrev de, och tillade "Men vi hade fel och tar bort tweeten. Beklagligt att vi gjorde folk upprörda." Skämtet var alltså "uppenbart", även om det olyckligtvis inte framgick. Och det är "beklagligt" att de som inte förstod att det var ett skämt blev upprörda. Underförstått: Om bara de som blev upprörda hade förstått att det uppenbara skämtet var ett skämt så hade de inte behövt bli upprörda. Jag har sagt det förut: En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. 

För det andra. Problemet är inte att folk inte förstod att blanketten var ett skämt och därför blev upprörda. Jag tror alla som blev upprörda förstod att blanketten var ett skämt. Men upprördheten hade sin grund i att polisbefälen inte förstod att skämtet - oavsett deras avsikt - blev en inställsam blinkning åt de som hånar individer och grupper som utsätts för kränkningar på riktigt. Det pågår en diskursiv kamp om vad som är ett acceptabelt sätt att behandla sina medmänniskor, och kränkthets-begreppet används i denna kamp som ett retoriskt redskap för att förminska uppfattade övergrepp. Det är polisbefälens okänslighet inför denna debatt som är problemet, inte att de av misstag råkade dra ett skämt som missuppfattades.

När detta är sagt vill jag ändå ge en eloge till YB_Södermalm för deras idoga strävan efter dialog med sina följare, och för att de under dagen ägnat stor kraft åt att på ett seriöst sätt förhålla sig till den kritik som riktats mot dem. Så jag tänker fortsätta följa dem, med stor glädje.

Om att raljera över "Twitterkurser"

Fortfarande finns det många som inte förstår att sociala medier har blivit en allt viktigare kommunikationsplattform, inte bara mellan medborgare och medborgare utan också mellan medborgare och myndigheter. Därför behöver även myndigheter utbildning om vilka speciella förutsättningar som gäller för kommunikation på dessa digitala plattformar, som till exempel Facebook eller Twitter. Igår publicerade till exempel Aftonbladet en artikel med rubriken Betalade 6000 kronor i timmen för Twitterkurs. I artikeln raljerar de två journalisterna som skrivit texten över att en generaldirektör som för ett år sedan gått en kurs om Twitter som kommunikationsmedel själv bara har 286 följare på Twitter och att hon bland annat skrivit tweetar om vädret.

För mig är det en självklarhet att en statlig myndighet utbildar sina medarbetare på kommunikationsavdelningen (i det här fallet också generaldirektören) i användning av sociala medier, på samma sätt som de bör ges utbildning i andra relevanta delar av betydelse för kommunikation. Sedan kan man alltid diskutera kostnader och kursinnehåll för enskilda kurser, men det är en annan sak. Min poäng här är att just eftersom det gäller Twitter kan artikelförfattarna göra sig lustiga och spela an på populistiska strängar på ett helt annat sätt än om det gällt utbildning i kommunikation via till exempel TV eller radio.

Saken blir inte bättre av att den aktuella myndigheten slarvigt i artikeln konsekvent kallas "Forskningsrådet". Författarna är uppenbart okunniga om att det finns flera myndigheter som är forskningsråd. Den här aktuella myndigheten var forskningsrådet Formas, med det får läsaren själv googla sig fram till för att få veta. Artikelförfattarna tror uppenbarligen att myndigheten heter "Forskningsrådet".

Så javisst - granska gärna myndigheters sätt att bedriva internutbildningar. Men den som gör sig lustig över internutbildningar i användandet av sociala medier just för att utbildningen handlar om sociala medier visar bara att hen inte förstått så mycket av dagens mediesamhälle.

Ser just att kursgivaren Brit Stakston själv också skrivit om kursen och om Aftonbladets artikel. Hennes text kan läsas här. Läs även Ulrika Hedmans kloka text i ämnet.

Logga ut från nätet? Lika meningsfullt som att dra en linje i vatten

Det där gitter jag inte sitta med, tänkte Hasse "Kvinnaböske" Andersson länge om Facebook och andra sociala medier. Han fick snart anledning att ompröva sin inställning: Jag begrep inte vilken grej det var (...) En söndag la vi ut en filmsnutt av en ny låt som vi hade gjort i studion. Några dagar senare hade nästan 10 000 sett klippet. Det är ju inte klokt.

Många är det som likt Hasse Andersson till sist förstått att sociala medier inte är en fluga eller något som man enkelt kan välja bort från sitt liv. Sociala medier håller på att bli en del av de allra flesta människors vardagsliv, och det finns ingen väg tillbaka. Det fanns människor som vägrade radio. Det fanns människor som vägrade TV. Jan Guillou brukade kokettera med att han i kylskåpet hamstrade färgband till sin gamla Adler, för att intill sin död kunna skriva sina texter på en mekanisk skrivmaskin. När mobilen kom var det många människor som fnyste och "minsann" inte skulle skaffa en sådan. I dag är mobilen en del av de allra flesta människors vardagsliv.

Jag skriver inte detta för att raljera med människors ovilja att ta till sig teknologiska nydaningar. Själv uppskattar jag verkligen digitaliseringen och är - som många av er säkert känner till - relativt aktiv på sociala medier. Men jag läser fortfarande morgontidningarna på papper i sängen. Jag saknar CD-skivorna (med texthäften) och DVD-uthyrarna.

Mest spännande tycker jag det är hur de digitala och de icke-digitala processerna snart inte längre går att hålla i sär utan hur de flyter ihop. Jag kan bli provocerad om en person säger att hen skall "logga ut" från nätet ett tag. Jaha, tänker jag. Tänker du sluta läsa tidningar också? Eller sluta köra bil? Eller sluta tala i telefon? Tänker du plötsligt bara äta saker vars namn börjar med en bokstav från första halvan av alfabetet? Eller bara köpa saker vars pris är satt i udda och inte jämna tal?

Självklart behöver inte alla människor vara aktiva i sociala medier. Min poäng är att jag tycker det blir allt mindre meningsfullt att skilja mellan digitala och icke-digitala verksamheter. Uppdelningen mellan digitala och icke-digitala medier är redan passé.

Digitaliseringen genomsyrar våra samhällen i allt större grad, i stort och smått. Facebook och Twitter kanske försvinner. Men den kommunikationsteknologiska revolutionens landvinningar när det gäller hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet kan inte göras ogjorda. Därför har den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för kommunikation och i förlängningen för våra sätt att leva tillsammans

Visst kan man fortfarande försöka "logga ut" från den digitala världen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att försöka bosätta sig i en koja i skogen. Eller som att dra en linje i vatten.

Därför bör politiker använda sociala medier!

I dag visar Svenska Dagbladet och Tobias Brandel att den nya rödgröna regeringens ministrar är betydliga sämre på att kommunicera i sociala medier än ministrarna i den gamla alliansregeringen. Visserligen använder något fler av de nya ministrarna Twitter, men de tidigare alliansministrarna var flitigare och framför mer sociala. De rödgröna ministrarna använder oftare kanalen till envägskommunikation än till dialog och samtal.

Svenska Dagbladets granskning har fått stor uppmärksamhet. En och annan har ställt frågan om det verkligen ligger ett värde i att politiker är närvarande i sociala medier. I artikeln hävdar jag att det borde vara naturligt för varje ledande politiker att utnyttja de möjligheter som sociala medier ger.

Sociala medier är genom sin snabbhet, spridningsförmåga, öppenhet och möjlighet till interaktivitet oerhört effektiva kommunikationsmedel. Dessa digitala plattformar ger politiker en möjlighet att nå ut till och kommunicera direkt med medborgare utan att budskapet först måste passera det mediala filter. Medierna har stärkt sin ställning i förhållande till politiker och partier. I vår medialiserade tid får politikerna allt kortare tid på sig att kommunicera direkt med medborgarna. Forskning visar att den tid politiker får uttala sig i en aktuell fråga i ett nyhetsinslag har minskat kraftigt genom åren. År1982 fick en politiker kommentera en fråga i snitt i 33 sekunder, år 2010 har det utrymmet krympt till 13 sekunder.

Politiker och partier bör finnas där folket finns. Totalt använder 66 procent av Sveriges internetanvändare Facebook, i de yngre åldergrupperna är siffran betydligt högre. Mellan 15 och 20 procent av befolkningen använder Twitter och Instagram. Genom att finnas där folket finns ges möjlighet att lyssna in vad som rör sig i folkdjupen, i stället för att enbart förlita sig till fokusgrupper och opinionsundersökningar. Närvaron i sociala medier har ett demokratiskt värde genom att ge möjlighet till politiska debatter och politisk mobilisering.

En del menar att sociala medier och särskilt Twitter skapar en slags elitbubblor där deltagarna bekräftar och förstärker varandra och där enskilda medborgare inte har reella möjligheter att bli delaktiga. Nja, säger jag. Forskningen visar skiftande resultat, där en del studier tyder på ökad polarisering av debatten i sociala medier genom att medborgarna i huvudsak söker sig till dem som tycker likadant och därigenom bekräftar redan intagna ståndpunkter. Andra studier pekar i motsatt riktning. Vi rör oss här i ett forskningsfält i vardande, och många fler studier behövs.

Bubblor har alltid funnits i samhället, allt från lunchgäng på jobbet och kompisgäng på fritiden till forna tiders "klubbar" eller motsvarande slutna gemenskaper för olika eliter och nätverk i "maktens slutna rum" med "bastun" som den yttersta symbolen. Det som skiljer de digitala bubblorna från många andra bubblor är att samtalen som förs i dem är transparenta. Inte ens i den slutnaste av Facebookgrupper skulle jag skriva något som jag inte var beredd att stå för offentligt.

Närvaro i social medier blir en viktig signal från politikernas sida att de verkligen förstått vidden och betydelsen av samhällets digitalisering. Det är därför en ödets ironi att varken framtidsminister Kristina Persson eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke finns på Facebook eller Twitter. I framtiden är inte frågan om en minister skall finnas i det vi idag kallar sociala medier eller inte - frågan är i stället hur och på vilket sätt närvaron kommer att ske.

Vi vet inte hur länge Facebook eller Twitter finns kvar. Utvecklingen går rasande fort. Men vi vet att det som utmärker sociala medier - hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet - har kommit för att stanna. Sedan är det en fråga för respektive politikers personlighet och kreativitet hur hen vill utnyttja denna nya digitala verklighet. Att stoppa huvudet i sanden med motiveringen att man vill ägna sig åt mer jordnära arbete är den sämsta strategin.

För övrigt delar jag Bo Rothsteins uppfattning på DN Debatt i dag att samhället de senaste decennierna genomgått så stora förändringar att det finns behov av en ny maktutredning. Till de argument som Bo Rothstein anför vill jag tillägga att de maktpolitiska konsekvenserna av samhällets digitalisering ännu är långt ifrån klarlagda.

Läs också gärna vad Brit Stakston och Joakim Jardenberg skrivit i ämnet.

Om den digitala politiska kampens problem

Digitaliseringen har i grunden förändrat formerna för politisk mobilisering. Svunnen är den tid då en demonstration eller annan offentlig politisk manifestation planerades i veckor eller till och med månader i förväg. Och när såg ni en affisch på ett elskåp på stan som uppmanade till deltagande i en politisk demonstration senast?

Utvecklingen har gått väldigt fort. Efter valet 2010 för snart fyra år sedan genomfördes hastigt framimproviserade demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, i protest mot att rasismen genom Sverigedemokraterna fått plats i Sveriges riksdag. Dessa demonstrationer översteg i antal enkelt de 1 maj-demonstrationer som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under stor möda och noggrant organisationsarbete tidigare under året lyckats samlat ihop. Även de antirasistiska manifestationerna i Kärrtorp och i Malmö häromsistens var mycket stora och hade i huvudsak organiserats via sociala medier.

Sociala medier skiljer sig från traditionella medier genom sin snabbhet, transparens, spridningsförmåga och möjlighet till interaktivitet. I vår hastiga tid gäller det att fånga momentum för att kunna sätta avtryck. Långvariga och omsorgsfulla förberedelseåtgärder riskerar att leda till att man hamnar på efterkälken. Mobilisering via sociala medier möjliggör att genom en väldigt liten arbetsinsats nå väldigt många människor på väldigt kort tid. Den arabiska våren hade inte kunnat samla så mycket folk som den gjorde om inte sociala medier hade funnits.

Men mobiliseringen via sociala medier har en baksida. I en insiktsfull artikel i New York Times beskriver sociologen Zeynep Tufekci hur via nätet snabbt organiserade politiska manifestationer tenderar att enbart ge kortsiktiga effekter, eftersom det inte finns någon organisation som kan bygga vidare på manifestationen. Tahirtorget i Kairo fylldes av demonstranter som störtade företrädaren för en auktoritär repressiv militärregim. Det var bra. Men i dag styrs Egypten på nytt av en auktoritär repressiv militärregim.

Zeynep Tufekci jämför med den berömda marschen till Washington 1963, en protest mot de ökanda Jim Crow-lagarna vilka syftade till att upprätthålla segregationen mellan svarta och vita. För att kunna åstadkomma och genomföra denna marsch till Washington krävdes en enorm logistik och en kraftfull organisation. När organisationen väl var upprättad kunde den unyttjas till ytterligare proteståtgärder, till exempel i form av strejker och bojkotter. Motståndet fick fäste.

Vi lever i en individualiserad tid, men där nya kollektiva gemenskaper börjar skönjas vid horisonten. Det är viktigt att de viktiga manifestationerna mot rasism och nazism inte blir dagsländor, utan också kan vila på en kollektiv, institutionaliserad bas som skapar långsiktighet och varaktighet i det antirasistiska och det antifascistiska arbetet.

Poliser på Twitter

I dag skriver jag på Ajour om fenomenet med twittrande poliser. Vad innebär det ur ett demokratiperspektiv att myndighetesföreträdare nu möter medborgarna i sociala medier? Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Aftonbladet berättade i måndags om en 40-årig polisman som på polismyndigheten i Växjö/Alvestas Facebooksida i hånfulla ordalag återgav en incident med en 16-årig berusad pojke: Ett litet tips till ungdomar. Om du är 16 år gammal, berusad och håller i en petflaska full med sprit är det inte särskilt smart att skrika ”F&#K THE POLIS” när vi går förbi. Om du tänker göra det ändå se då till att du åtminstone kan springa hyfsat fort!! Jag vet inte vad som var mest pinsamt för killen som gjorde det inatt – att han blev fångad av en 40år gammal polis i full utrustning eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom kl. 03.00.
Inlägget fick på ett dygn 50 000 likes och 2 500 kommentarer. Därefter stängdes sidan.

Jag kan förstå att många tyckte att detta var en sedelärande historia och det var roligt att en uppnosig tonårspojke fick sig en läxa. Men vi vet ju ingenting om bakgrunden till det inträffade. Handlade det om en bortskämd spoling med kotlettkamning och med stabila sociala förhållanden kan jag kanske också skratta. Handlade det om en pojke med missbruksproblem och trasiga sociala förhållanden är det definitivt inget att skratta åt. Statistiskt är sannolikheten stor att sanningen snarare ligger åt det senare hållet.

Det är bra att polisen – och andra myndigheter – tar plats i sociala medier. Men myndigheten är en del av statsmakten och skall tjäna folket – inte vara en del av folket. Statens våldsapparat kan aldrig bli en del av civilsamhället. Därför måste all populistisk ”Hö hö-mentalitet” bannlysas från myndigheternas agerande i sociala medier. Tilltalet kan självklart vara personligt. Men aldrig inställsamt.

Twittrande journalister och den journalistiska normen om opartiskhet

Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00 återfinns nederst i posten.

Allt fler journalister twittrar. Men hur hanterar journalisterna sin yrkesroll på Twitter? I artikeln Normalizing Twitter. Journalism practice in an emerging communication space undersöker författarna Dominic L. Lasorsa, Seth C. Lewis och Avery E. Holton (Journalism Studies, no 1/2012) över 22 000 tweets (inlägg på twitter) från ett urval av USA:s 500 mest följda journalister på Twitter. Syftet är att undersöka hur journalister på Twitter hanterar traditionella journalistiska normer och regler kring t ex oberoende, opartiskhet och transparens.

Jag har tidigare diskuterat hur övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om en opartisk journalistik. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Studien "Normalizing Twitter" visar hur twittrande journalister i USA utnyttjar mediets logik och inte tvekar att uttrycka egna åsikter på mikrobloggen, interagera med andra twittrare och redovisa diskussioner från jobbet om t ex nyhetsvärdering kring enskilda artiklar eller inslag. Journalister på "elitnivå" (rikspress, nyhetsbyråer, större TV- och radiobolag) var något mer restriktiva än övriga journalister.

Jag tror att samma mönster - måhända ännu starkare - återfinns i Sverige. På Twitter återfinner vi journalister i en mer frispråkig, diskuterande och åsiktsbaserad roll än när vi träffar på dem i traditionella nyhetssammanhang. Sociala mediers logik och funktionssätt inbjuder till ett mer personligt tilltal och uttryckssätt. Journalisters dialog med twitterföljare blir ointressant om den inte innehåller värderingar. Samhällets individualisering öppnar för en tydligare bild av personen bakom journalistrollen.

En aktuell incident illustrerar det nya landskapet. Expressens politiske reporter Niklas Svensson (@niklassvensson) är en ihärdig twittrare. Han nyttjar mediet främst till att puffa för tidningens nyheter, kommentera politiska skeenden och direktrapportera från olika arrangemang. Niklas Svensson blockerade nyligen några socialdemokratiska bloggare från att följa hans twitterkonto (sannolikt p g a att de varit synnerligen idoga i sin kritik av hans journalistik). En av de blockerade frågade då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hur han såg på att tidningens politiske reporter blockerade sina kritiker. Mattsson svarade - på Twitter - att Niklas Svensson twittrade som privatperson på ett privat twitterkonto och att tidningen därför inte hade några synpunkter på vilka följare han blockerade.

I formell mening är det klart att Thomas Mattsson har rätt. Men samtidigt är Niklas Svensson en av Expressens skarpaste varumärken och de flesta som följer honom på Twitter gör det inte i hans egenskap av privatperson utan just i hans egenskap av politisk reporter på Expressen.

Incidenten mellan Niklas Svensson och hans kritiker kan förstås beskrivas som en struntsak. Men incidenten inrymmer en djupare dimension om journalistikens villkor i en digitaliserad, individualiserad värld och vad dessa nya villkor betyder för journalistrollen. Twitter utgör fortfarande framkant bland sociala medier och det är därför som det är där de nya frågeställningarna om journalistrollen först dyker upp.

Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00: I dag svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på mitt blogginlägg. Mattsson betonar att det inte kan vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Han tillägger dock att man som reporter eller redigerare eller för den delen chef inte kan tycka till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör.

Incidenten mellan Niklas Svensson och hans blockering av följare har sin början i en kritik mot en enkät som Niklas Svensson sände ut till socialdemokratiska förtroendevalda, där kritikerna menade att enkäten saknade svarsalternativ för dem som ville uttrycka stöd för Håkan Juholt som partiledare. Saken har idag uppmärksammats på flera håll, bl a i Dagens Media. Vad jag kan se har Niklas Svensson själv hittills valt att inte kommentera saken.

Om "Ove Tove" och den anonyma nätkampanjen inom Kristdemokraterna

Uppdaterat måndag 9/1 kl 22.40. I kväll samlades Kristdemokraternas verkställande utskott. Inför mötet krävde riksdagsledamoten Annelie Enochson att Henrik "Ove Tove" Ehrenborg avskedas från sin anställning. Det är inte acceptabelt att han är kvar på socialdepartementet. Jag tycker att han ska avskedas Jag blev väldigt upprörd. Tänk att ha så dåligt civilkurage att man är tvungen att gömma sig bakom en pseudonym, det finns inga ord för detta, säger Enochson till SvD. Bengt Germundsson, ledamot av VU och en av Mats Odells anhängare i partiledarstriden, håller fast vid sitt krav på en intern utredning, som ska vara klar till rikstinget om några veckor. Det finns en mängd saker kring det här att utreda, inte minst vilka som har haft kännedom om det och under hur lång tid, säger Bengt Germundsson Till SvD. Vad jag förstår pågår mötet ännu. Återkommer i morgon med en kommentar om vad "Ove Tove-affären" betyder för KD och för Göran Hägglund inför rikstinget i slutet av januari.

*

I dag avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove har Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skriver Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Saken blir inte bättre av att Ehrenberg uppges ha använt regeringskansliets datorer för sin anonyma verksamhet. Uppdaterat kl 19.05. Just nu meddelas att Henrik "Ove Tove" Ehrenberg skiljs från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef och får andra arbetsuppgifter inom regeringskansliet.

Man häpnar över den omdömeslöshet som en erfaren politiker som Henrik Ehrenberg uppvisar när det gäller användande av sociala medier. Han är dock i gott sällskap. På sin blogg skriver i dag Ylva Johansson att reaktionerna blev starkare än hon väntat sig efter han hon några dagar tidigare på samma blogg riktat utomordentligt skarp kritik mot sitt eget parti och mot sin partiledare Håkan Juholt. Än mer aningslös var kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson som i höstas sände i väg ett SMS till ett stort antal partikamrater där han totalsågade Håkan Juholts insats i Ekots Lördagsintervju utan att ha en tanke på att hans kritik skulle bli förstasidesnyheter i kvällspressen.

Förre utrikesministerns Östen Undén kunde under 1950-talet anonymt medverka som ledarskribent i den socialdemokratiska Morgon-Tidningen, och där recensera sina egna insatser i debatten med politiska motståndare som t ex Herbert Tingsten. Men det var andra tider då. I dag är allt offentligt. Själv skriver jag sällan eller aldrig något i mejl eller på SMS eller någon annanstans som jag inte också är beredd att stå för offentligt. Det är karaktärsdanande och i huvudsak positivt. Men jag kan inte förstå varför enskilda politiker har så svårt att ta till sig denna öppenhetslogik, utan i stället genom hemlighetsmakeri och oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar så ofta försätter sig i pinsamma situationer. De borde i stället bejaka öppenhetens landskap och njuta av all den fägring som där finns.

Andreas Malms märkliga sätt att ställa sociala medier mot de "arabiska massornas" kamp

En uppdatering återfinns längst ned i posten!

Demokratirevolterna i Nordafrika har utlöst en märklig kulturdebatt. Etablerade vänsterskribenter som Andreas Malm och Åsa Linderborg känner sig manade att betona att det inte är sociala media (som t ex Facebook, SMS eller Twitter) utan "de arabiska massorna" eller "arbetare och andra obemedlade" som utlöst upproren.

Så skriver Andreas Malm i Aftonbladet (1/2): Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en twitter- eller facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik. (...) I verkliga livet handlar det alltså om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar, först i den kvinnodominerade textilarbetarsektorn och sedan i allt fler delar av ekonomin. (...) De arabiska massorna visar vägen.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fyller på: ...berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! (...) Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten - det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags. (...) Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring. Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella.

Låt mig bortse från den lite påfrestande revolutionsromantiska jargongen ("De arabiska massorna visar vägen"). Men det förvånar mig att Andreas Malm och Åsa Linderborg som vänster inte förmår formulera en traditionell historiematerialistisk analys, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen omdanar de rådande produktionsförhållandena och därigenom förändrar spelplanen även för den revolutionära kampen.

Informationssamhället vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik. På samma sätt förändras förutsättningarna för den politiska kampen.

Det är därför absurt att diskutera demokratirevolten i Nordafrika i termer av om huruvida det är sociala medier eller arbetarklassen som orsakar upproren. Klasskampen påverkas alltid, för att hålla fast vid ett historiematerialistiskt perspektiv, av produktivkrafternas utveckling. Det ena är inte möjligt att förstå utan det andra. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ändrar betingelserna för demokratikampen genom att möjliggöra en mobilisering som i sin snabbhet och flexibilitet inte har någon motsvarighet tidigare i historien. Men medaljen har också en baksida. En mobilisering genom sociala medier riskerar att bli för spontanistisk och dölja oenigheter inom motståndet som kan uppenbara sig först i kritiska skeden av kampen.

Så låt oss inte spilla tid och kraft på en märklig debatt om det är folket eller de sociala medierna som skall hedras. Demokratikampen (eller klasskampen, om man så vill) i Nordafrika kan inte förstås utan att man ser både folket och de sociala medierna som en del av samma helhet.

Uppdatering 4/2 kl 17.40: Under eftermiddagen har jag fått många reaktioner på texten. Jag vill gärna föra debatten vidare genom att slå fast två saker. För det första: Ingen kan veta om demokratirevolten brutit ut om sociala medier inte hade funnits, eller hur den i så fall hade gestaltat sig. Historien är inte förutbestämd. Det vi vet är att sociala medier finns och att de spelade en central roll i mobiliseringen. För det andra: Kritiken mot Malm och Linderborg går inte ut på att de hävdat att sociala medier inte spelade någon roll alls. Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget. Det vore illa om liberalerna bär denna insikt, medan vänstern förnekar den.

De politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier

I dag skriver jag i på Expressens debattsida om de politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier. Artikeln avslutar en artikelserie i ämnet, med tidigare inlägg av Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson (som målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste ”våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet” och ”låta internets principer styra”), Brit Stakston, specialist på sociala medier (som målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter ”missas totalt av samtliga partier i dag”) samt S-bloggaren Erik Laakso (som beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet).

I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.

Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?

Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Artikeln i sin helhet kan läsas här.